Sveriges George Martin

Jag sade en gång i ett kategoriskt uttalande att det nästan inte fanns någon svensk populärmusik som gick att lyssna på innan punken och det lilla som då fanns var nästan enbart samlat på ett och samma skivbolag (som jag snart ska komma till). Detta är väl lite väl generaliserande men samtidigt finns det (som så ofta vid generaliseringar) ändå ett korn av sanning här. För när man tittar tillbaka på den svenska populärmusiken under efterkrigstiden (om vi vidgar perspektivet) så blir man inte precis livad. Och än mindre då man jämför med det bästa från utlandet.

När USA hade rockabilly eller R'n'B hade vi Snoddas. När rock'n'roll slog igenom utomlands hade vi Arne ”Rosen” Quick på listorna. När Beatles nådde sin första peak 1964 var ”Fröken fräken” högst på de svenska listorna. Ja, ni förstår. Och problemet med Sverige är just att vi sedan många år lidit av något som man skulle kunna kalla Snoddas-syndromet. Ja, jag tar Snoddas som exempel eftersom han nog ändå var den första moderna populärmusikaliska stjärnan i Sverige med sönderslitna stänkskärmar och hysterisk publik. Det tråkiga är just att den svenska publiken gick bananas över ett för all del trevligt och ofarligt bygdeoriginal som pratsjöng om gamla flottare och dribblade bandybollar under sin lite för stora keps. Ända sedan Snoddas dagar har den svenska publiken fortsatt att omfamna artister som är pajiga, töntiga, hemvävda och på gränsen till (eller över) pinsamma. Detta har fortsatt med akter som Göingeflickorna, Lapp-Lisa, Jokkmokks-Jocke via Eddie Meduza (den barnförbjudna upplagan av allt detta), till Bröderna djup, Hjalle och Heavy och ända fram till Basshunter och Crazy Frog. Och det tycks aldrig ta slut.

Tittar jag på svenskt 60-talet så är det inte något som heller gör mig glad. Storbritannien hade (ja, vi behöver inte ens vrida om kniven i såret och nämna killarna från Liverpool eller deras närmaste konkurrenter från London) grejer som Small Faces, The Who och The Kinks och Sverige hade... Hep Stars... Shanes... och Tages (den enda lilla pärlan då de till sist gav ifrån sig ett par goda album lagom när de stod i begrepp att upplösas). Sedan splittrades den svenska popscenen i allt från dansband (Shanes i senare upplagor) till radikala proggband (Mascots i senare inkarnationer). Mycket av proggen är för övrigt olyssningsbart och jag minns ännu med fasa en inspelning med Träd, gräs och stenar från Gärdet 1970 vilket i efterhand enbart kan vara av intresse för de överfrälsta eller de som var där eftersom det lät som ett muggigt garageband som spelat in sig på en enkel kassettbandspelare under en filt i en källare. Ungefär.

Men i allt detta så finner vi ändå något att vara stolta över. En egen George Martin! Ett eget Abbey Road! Och en åtminstone delvis inhemsk musiktradition (trots att en av huvudpersonerna var en holländare som aldrig blev svensk medborgare). Jag talar givetvis om Anders Burman och Metronome Records. Burman var för övrigt hyggligt jämngammal med Martin (född 1928, två år senare än Beatles-producenten) och hade som ung varit både barnskådespelare och trummis i den tidens ”dansorkestrar” (dåtidens dansband med lättare jazz på repertoaren). 1949 hade han rentav satt upp ett eget skivbolag för att få ge ut egnas och andra jazzplattor. Vänner till honom finansierade satsningen till en början.

Efter att jazzen gått in i sin mest intressanta period i slutet av 50-talet (det vill säga även slutat sälja) harvade Burman som producent i ett gäng schlagerproduktioner. Men hans verkliga guldperiod kom att bli tiden från cirka 1965 och tio år framåt. Han hade redan börjat producera Fred Åkerströms första skivor när denne introducerade honom för sin nye kompis Cornelis. Fred ville att Cornelis skulle skriva låtar åt honom varvid Burman lyssnade medan denne körde några alster. I den vanligaste versionen blev Burman så imponerad att han tyckte Cornelis borde spela in själv. En annan version gör dock gällande att Burman från början av långt ifrån imponerad och att andra personer på bolaget övertalade honom att kontraktera Cornelis. Det är den första och mest kända utsagan som skildras i filmen om Cornelis, med komikern Johan Glans som Burman.

Därefter rullade det på. I Metronome Studios på Karlsbergsvägen 57 samlades den tidens rockelit jämte trubadurerna. Burman upptäckte Bernt Staf och senare Pugh Rogefeldt som dock, efter ett försmädligt yttrande från Janne Carlsson, var nära att ”sättas på tåget hem till Västerås”. Ola Magnell och John Holm var senare namn som ytterligare ökade Metronomes ryktbarhet. Det var sålunda ett rätt manligt menageri men fantastiska (och i för tid avlidna) Barbro Hörberg spelade också in på Metronome vid denna tid. Allt hade dock en ände och mycket av denna klassiska period var över när Metronome köptes upp 1979. Själva studion bytte namn 1983. Burman var dock verksam som producent så sent som 2004, trots en viss ålder. Och ska jag sammanfatta svensk populärmusik före punken så kommer jag ändå inte ifrån det faktum att mycket av själva gräddan fanns i Metronome Studios på Karlsbergsvägen och var producerad av Anders Burman.