Bowie och jag

Det här är en text som kräver lite eftertanke eftersom detta ändå är det närmaste sorg jag kommer då det gäller en människa som jag inte personligen känt och inte har träffat (även om jag har sett honom på håll ett par gånger). David Bowie är död. En epok är till ända. Nu i början av året noterade jag med nöje att det kom en ny platta, strax efter den där lite roliga och udda singeln. Bowie verkade åter vara på banan, med ny platta bara ett år efter comebacken förra året. Han fyllde 69. Två dagar gick. Måndag morgon, lite före 08. Jag har parkerar bilen utanför jobbet och ska precis kliva ur då nyheterna inleds med "Artisten David Bowie är död. Han avled enligt källor i stillhet under gårdagen". Det var verkligen så det åkte lite hiss inom mig och jag kom inte på något bättre att göra än att i någon slags frustration bröla "fan, veckan har inte ens börjat och David Bowie är död!" då jag kom in. Sedan följde förstås den stora samvaron på Facebook. Jag lyssnade på samlingsplattan "Changesbowie" från 1990 medan jag försökte jobba så gott det gick.

Bowie. Ja, herregud så många minnen. Allt lär jag väl inte ens få med här. Kommer jag ens ihåg när jag hörde honom första gången? Jag tror förmodligen det var i samband med "Let's Dance". Han var ju den där coola killen som dansade med tjejen i de röda skorna. Det var fler låtar, "China Girl", "Modern World" och den där malande och fantastiska "Fashion" som jag alltid på något vis förknippade med New Orders "Blue Monday" för att det inte riktigt lät som ett rockband utan som någon slags elektronisk, konstig (men spännande) kopia. Men såg han ibland inte lite konstig ut på en del videos? I alla fall för en 11-12-åring från vischan? Det var en video där han gick omkring utklädd till clown och sjöng något som jag på svenska faktiskt trodde betydde "Arsle till arsle" (eller någon slog i mig det, jag minns inte nu).

Jag kom bort lite från Bowie där på 80-talets senare del. Det var mycket hårdrock. Det skrevs något om hur usla plattor han gjorde. Jag minns en video från "Falken och snömannen". Vacker och sorglig. Jag köpte en massa gamla bildsinglar i ett helt album då jag var 16. Konstiga och gamla låtar som inte alls lät lika bra som "Let's Dance". Han såg ännu konstigare ut där, med blixtar i pannan och allt. Jag läste på. Min bror berättade för mig om Ziggy Stardust. Min svägerska hade rentav sett honom under Let's Dance-eran, i Göteborg 1983. Hennes kompis hade träffat honom på en restaurang. Väldigt artig och trevlig. Vilket är det närmaste jag själv någonsin kom att träffa Bowie.

Lagom när jag börjar få mer och mer grepp om Bowies produktion (trots att plattorna ännu vid denna tid var bitvis svåra att få tag i, vinylerna var ju ibland utgångna och de fanns inte på CD) så dyker han upp i svart kostym i en grupp vid namn Tin Machine. Jag tycker det är väldigt coolt. Precis där i början av 90-talet köper jag hans gamla plattor, rykande färska på CD-utgåvor. Jag köper finfina LP-utgåvor, några med grön vinyl. Köper en bootleg med Ziggy. Bowie-världen vidgas.

Och så ser jag honom. Brorsan och jag sitter på läkaren på Stockholms stadion 24 augusti 1990 då han gör en greatest hits-turné med en låtlista som folk fått önska fram. Ska jag i efterhand vara helt ärlig så är han okej, men kanske inte glödhet. Men han verkar ha kul ändå och tacklar sina gamla låtar med viss självironi. Han lovar efteråt att nu är slut med Bowie solo och att han aldrig mer ska spela låtarna. Att han ska satsa allt på Tin Machine. 1993 ger han ut en ny soloplatta. En cool och lätt jazzig sak som jag sitter och lyssnar på i en takvåning i Visby då den kommer. Bowie är tillbaka, IGEN. Han leker äldre statsman och ger råd åt nykomlingar som Brett Anderson i Suede.

Hans 90-tal ramlar på och jag följer med intresse de plattor som kommer ungefär vartannat år. Tycker mycket om den knepiga och krävande "Outside" som han gör med sin gamle polare Brian Eno. Han får till och med hits igen även om han då måste få hjälp av Pet Shop Boys. Han turnerar med Nine Inch Nails även om den turnén aldrig når Sverige, vad jag minns. Två år senare släpper han en drum'n'bass-platta vilket bara är toppen för min del. Jag kan inte tänka mig någon annan i hans generation som dels skulle göra detta och dels göra det med hedern i behåll. Jag ser honom en andra gång, nu med min syster, på Lollipopfestivalen 27 juli 1997. Denna gång lever han upp betydligt mer än första gången. Det blir mycket nytt men även tillräckligt mycket gammalt för att hålla publiken nöjd. Vi står helt nära scenen. Han har lustiga lappade byxor och lång skinnrock.

Han släpper två år senare en platta som ger honom en av hans sista (kanske den sista) storhiten, "Thursday's Child". Hans 00-tal lunkar på lite. Han hamnar kanske lite i bakgrunden men han finns där, alltid. Sedan kommer den stora tystnaden i tio år. Jag lyssnar på hans gamla plattor (mest "Station to Station") och hoppas att han lever och har hälsan. Ja, jag tänker på honom ibland som man gör med sina livs levande vänner. Sedan stora överraskningen, singeln "Where are We Now" och platta "The Next Day". Så här i efterhand så framgår ju att Bowie troligen var rätt sjuk redan vid den inspelningen och kanske förklarar även det plattans lite tillbakablickande natur. Men vid den tiden trodde jag nog bara att han hade blivit lite nostalgisk på äldre dagar. Kändes som en frisk fläkt när han sedan släppte en svår jazzig tiominuterslåt vid namn "Black Star" i slutet av 2015. Plattan som alltså förefaller vara hans noggrant orkestrerade avsked till publiken. Det har skrivits tillräckligt mycket om detta utan att jag behöver orda om det också. Jag är bara en av miljontals fans som behöver skriva av mig.

Så tack, David. Du gjorde livet lite gladare, lite roligare, lite mer mer glamoröst, lite eskapistiskt. Tack för allt.