OBS, denna text är skriven utan minsta lilla googling eller andra efterforskningar utan bygger helt på minnen och förkunskap och eventuella missar beror helt och hållet på mig, Robert. Men det blir roligare så.
Jaha, ja. Senaste lilla inlägget på denna blogg handlade om Popgiss i slutet av februari men sedan dess vet ni alla vad som hänt. Pandemin drogs in, alla fysiska giss ställdes in och lagen skingrades för vinden. Sålunda har Rootmoset inte träffats sedan det (förhoppningsvis) första Popgisset 2020. Det har även blivit lite mer tid till lyssnande och reflektioner. Samt att verkligen plöja de där artisterna och albumen som man liksom inte hunnit med.
Jag gick igenom en lista med indieartister och drog mig till minnes en episod från någon av de otaliga popgissen (för jag är ganska säker på att detta var ett Popgiss eller Mellangiss och ingen mindre historia). Det kommer i alla fall någon låt som nog flera av oss ganska snabbt identifierar som "brittiskt". I övrigt sitter vi mest tysta innan Tomas efter en stund upphov sin stämma: "Men vänta... det är ju Stone Roses. Andra plattan...."
Stone Roses. Andra plattan. Det blir lite av utgångspunkten för denna lilla essä. Vi är ju en och annan som hört talas om den ANDRA plattan (härmed förkortad DAP). Ja, den hette ju för övrigt helt arrogant "Second Coming" vilket alltså ska anspela på Jesu återkomst. En sådan titel förpliktar. Åren 1989 - 90 var Stone Roses (om än inte i kommersiell mening) jättestora för musiknördar världen över. De var ett tag BANDET. Min generations Clash. Eller kanske Sex Pistols, med tanke på hur liten deras "riktiga" diskografi faktiskt kom att bli. Jag minns att jag ägde (ännu äger) flera bootlegs med dem innan jag ens hade införskaffat plattan med sitt Jackson Pollock-inspirerade omslag, draperat med citroner. Ett album som man kan utan och innan. Åtminstone merparten av Rootmoset hade närmast på autopilot tagit valfri låt från första plattan men arrangörerna ville ju förstås skoja till det genom att spela just något från DAP. Ett album som, allt som allt, kom att bli lite av en besvikelse för många. Kanske en av de klassiska besvikelserna. Och jag ska återkomma till det där lite.
Just nu kommer jag på åtminstone två andra album, inom vitt skilda genrer, som inneburit de där besvikelserna. Det första ägde rum före min tid medan jag i hög grad upplevde det andra. På en herrklubb som jag är medlem i föredrog jag en kväll för övriga medlemmar om sextiotalets producenter och relaterade givetvis det omtalade "produktionskriget" mellan Beatles och Beach Boys. Historien är känd även om den var kort. Beach Boys släppt "Today" (tror jag) och Beatles kontrade med "Rubber Soul" varefter Beach Boys kontrade med "Pet Sounds". Därefter drämde Beatles till med "Revolver" och medan Brian Wilson ännu kämpade för att svara på detta så... ja, ni vet. Saken var ju den att han och hovet kring Beach Boys utlovade en plattornas platta som skulle få namnet "Smile" och bräcka "Revolver". Som det nu var gick Brian Wilson formligen ned sig i studion och under tiden hann Beatles rentav färdigställa "Sgt Pepper" som släpptes lagom då Beach Boys avblåste hela projektet. Med minimalt deltagande från en utbränd Brian Wilson rafsade bandet sent 1967 ihop något som fick heta "Smiley Smile". Jag, som ändå inte är någon Beach Boys-entusiast, tycker att det är en rätt kul platta (i alla fall vad jag minns då jag inte hört den sedan 90-talet) med en del roliga ljudexperiment men sent 1967 så fick albumet bli syndabocken eftersom alla hade väntat sig... ja, det vete tusan vad de väntat sig? En religiös upplevelse? "Smile" kom därför att förbli alla tiders mest kända outgivna platta (i hård konkurrens med "Black Album" av Prince eller något av Neil Youngs alla konstiga projekt). Att den sedan getts ut cirka 40 år för sent "på riktigt" är väl fortfarande inte riktigt samma sak.
Medan det alltså tog 40 år innan världen såg något som påminde om "Smile" så tog det 15 år för Guns'n'Roses att ge ut det som faktiskt var avsett som slutprodukten. Egentligen levde ju bandet i hög grad på sin formligen knäckande debut från 1987 där nästan varenda låt (förutom en eller två som var lite mer ordinära) blev en klassiker för hårdrockare. Därefter fick ju bandets snart enväldige diktator, Axl Rose, formligen storhetsvansinne och såg till att släppa två dubbelalbum på samma dag (och även samma dag som "Nevermind" släpptes, en enorm felbedömning). Det blev givetvis ganska så ojämnt även om plattorna även innehöll ett gäng stabila nummer. Men på något vis väntade sig folk nog att bravuren från 1987 skulle upprepas. Det skulle åter bli något i stil med Jesu återkomst. Bandet gick alltså in i studion. Medan man försökte få till ett "riktigt" album så öste man närmast med armbågen ur sig ett gäng covers som släpptes 1993. Därefter blev det... tyst. Åtminstone i fråga om inspelningar. Medan bandet föll sönder och samtliga originalmedlemmar och även andragenerationsmedlemmar (förutom keyboardisten Dizzy Reed) hoppade av eller sparkades så cirkulerade allt mer bisarra historier om inspelningarna. Dock är några av de sanna historierna faktiskt mer bisarra än en del av ryktena. Det tycks exempelvis vara sant att den ständigt maskerade gitarristen Buckethead ville sitta i en hönsgård och göra sina insatser - i studion. Arbetsnamnet var "Chinese Democracy" och åren gick medan musikerna passerade revy. Många trodde verkligen att det skulle bli en gigantisk "Smile" eller kanske ett "Black Album" men 2008 kom skivan faktiskt att se dagens ljus. Jag har hört den. Rentav tre eller fyra gånger, faktiskt. Det hjälper inte. Jag minns inte en enda låt om så mitt liv skulle hänga på det. Jag har även sett hur Axl Rose i sina liveset haft en tendens att låta numren från 2008 mer eller mindre "försvinna". Även han har väl insett att publiken hellre ser en nostalgiakt som kör nummer från 1987 - 93 än de som är förunderligt bleka med tanke på att det tog 15 år att färdigställa dem. Faktiskt kanske musikhistoriens största besvikelse.
Och DAP? Ja, den kom ju alltså 1994 efter att även Stone Roses hukat i studion i fem år. På den tiden, glada nittiotalet, var fem år en EON av tid. Vid det laget var Stone Roses ett avlägset minne och jag var inne på helt andra grejer, mest Big Beat. Jag noterade nog att skivan kom men gjorde väl inga som helst anstalter för att få höra den även om jag kan ha öst igenom den någon gång när jag fått Spotify. Jag minns faktiskt inte säkert. Nu, i nådens år 2020, har jag lyssnat på skivan under en vecka och det är väl... okej. Det hörs att det är Stone Roses men det är lite mer brötigt och lite mer experiment i vissa låtar. Problemet är just att låtarna inte sitter särskilt bra. Det finns kanske någon där jag känner att "okej, om jag ger det en vecka till kan jag börja minnas den låten" men det är väl ungefär det. Trevligt sound men just inte låtar som sitter som smäck, så att säga. Å andra sidan slapp jag därmed en besvikelse 1994 och kan numera se på det hela med en viss distans.
.jpg)