Visby, Nynäs, Stockholm...everybody's talking 'bout Pop Muzik!

 

Den strålande 24 september 2022 var det dags för det stora Höstgisset eller egentligen ännu ett Mellangisss, arrangerat av Little Gerhardz. Dagen hade börjat nog så bra och jag hade vaknat tidigt efter att kommit ganska tidigt i säng. Efter en lugn förmiddag blev det till att åka ut mot staden flygplats och hämta Kenneth inför Rootmosets lilla lunch med taktikprat sådär halvannan timme innan det hela gick av stapeln. Efter att ha parkerat bilen promenerade vi ner på stan i det fina höstvädret och intog lite lagom maritim mat på Jessens saluhall, dit även vår extramedlem ”synthar-Mange” infann sig för en öl och lite prat innan vi skulle gå vidare. Det han bli en rejäl måltid och ett par öl per man innan vi så seglade ner mot Donnes event. Som vanligt blev det ett ideligt hälsande på kända och mindre kända gissare på vägen ner och på vägen in i lokalen. Ulf Akermo var tyvärr upptagen just denna helg men herrar Herman Lindholm, Mattias Rydberg och Martin Tarberg var mer än väl på plats för att representera Little Gerhardz. Allt som allt vankades det 264 låtar, från inledande ”Bad Romance” till avslutande ”Loco in Acapulco”. Arrangörerna var snyggt utstyrda i röda Sportspegeln-jackor. Det enda lilla problemet var väl att en av dem (inga namn, men han härstammar från Ösmo) något innan det hela snubblat väldigt olyckligt på väg upp på scenen och i princip skalat av sig all hud på ena skenbenet. Men stilen hölls uppe. Vi hann cirkulera lite och hälsa på ytterligare personer innan de 264 låtarna alltså drog igång. Själva temat var ju TV och TV-program och det blev kända titlar som ”Tur i kärlek”, ”Väderrapporten” eller ”Visst nappar det”. Det blev även en hel del frågor om skivomslag vilket passade åtminstone mig bra. Under pauserna hann jag även prata med personer som jag i något fall inte träffat på uppemot 25 – 30 år vilket var extra roligt. Maten, en tacobuffé, var mer än godkänd. Åtminstone tre starka Popgiss-pokaler. Kvällens stora innovation var för övrigt öl på tapp. Just det faktum att det på Donner's tidigare mest funnit flaskor om beskedliga 33 cl har väl kanske varit lokalens svaghet men det var nu åtgärdat. Carlsberg flödade med andra ord under aftonen. Just ölen gjorde måhända att laget tenderade sjunka en smula för varje runda men likväl så hade vi en lägstanivå på plats tio vilket för övrigt var vårt mål. Den fina tävlingen rundades av i väldigt god tid vid 22.03 varvid eder skribent var så trött och utblåst i huvudet av all musik att han ganska omgående förpassade sig hemåt. Det var ännu fint väder vid promenaden hem.

Redan 14 dagar senare var det åter dags för ett störe giss, denna gång Nynäshamn Music Quiz 8 oktober 2022 med vårt andra lag, 50 Shades of Mos. vår tidsstudieman, Tomas hade lagt upp ett schema för avhämtning av mig och Jenny medan Jessica åkt upp kvällen innan för att få njuta sin skönhetssömn. På båten över träffade vi förstås på ytteligare en delegation representanter för Gotland och det blev även en och annan diskussion om huvudsakligen musik. På grund av oväntade sjukdomsfall och liknande så hade det även bildats en del nya och spännande lag. I övrigt hann vi även med lite läsande, korsord eller bara dåsande i största allmänhet. Anlände så till den stolta staden Nynäshamn vid 10.30 och knallade direkt upp till Skärgårdshotellet. Talande nog blev det snabbt en stabil kö i receptionen. Vi råkade dock ganska tidigt ut för dagens lilla orosmoment – att hinna i tid efter ha hunnit äta. Som tidigare år knallade vi efter incheckningen bort till Jannis Café, alldeles bredvid Nynäshamns folkets hus, där vi tidigare ätit. Den katolska grupp som två år i rad stått på torg stod där även i år och sjöng så högt om Jesus så det hördes in på fiket. Dock visade det sig snabbt att logistiken på det värderade fiket var på väg att braka ihop eftersom det kom cirka 15 personer en slö lördag för att äta mat. Den rådige Jannis fick dock ringa in förstärkning och vi kunde till sist få vår mat även om vi fick slänga i oss den för att sedan ånga över till folkets hus alldeles bredvid. Vi hann dock även snacka lite och gratulera Tomas, som fyllde år. Cirka 12.28 gled vi in i salen där gisset var avsett ta sin början 12.30. Hann rentav hälsa lite folk. Omkring oss satt ett helt gäng gotlänningar men vi såg även många bekanta från andra delar av riket. Från och med 12.30 blev det alltså tio timmars giss med en litterär inramning. Arrangören Maria höll som vanligt låda medan Håkan och Anders i huvudsak skötte det tekniska. Kvällens överlägsna gissdrottningn i vårt lag var Jessica, som gick fram som en slåttermaskin bland numren. Ibland satt vi dock som fån, såsom då den religiösa kultsångaren Pelle Karlsson drog av ”Han är min sång och min glädje”. Mina egna blygsamma bidrag gick ut på att sätta Swe-Danes och Meshuggah eller att förklara att det var CSNY och ej Neil Young som spelade in ”Ohio”. Hade även för en gångs skull glädje av tatueringar då jag i en videofråga kunde identifiera den svårt förvandlade Elliphant via hennes randiga handledstatuering. Komiskt blev även då Jessica vände sig mot mig och sa ”Robert!” när de kom en pajig version av ”Klart för drabbning” vilken jag identifierade som Svullo och Sickan Karlsson trots att jag aldrig hört den utan enbart läst om den för 30 år sedan. Tur ska man ha. Mot slutet höll vi dock på att krevera när vi inte satte den Galenskaparna-relaterade ”I'm a Train” (”Säng, säng, säng”) med Albert Hammond. Våra lärarinnekollegor disciplinerade rentav Tomas och mig en smula angående konsumtion av Landsort lager och som de artiga män vi nu är så lydde vi. Det blev dock en brutal strid om fjärdeplatsen mellan oss Little Gerhardz (denna dag förstärkta med Terry Ericsson). Till sist kroknade vi dock på slutet och hamnade på en femteplats vilket dock var den bästa placeringen någonsin i Nynäshamn samtidigt som vi även var bästa gotländska laget (i alla fall rena laget då den gotlänning fanns med i vinnarlaget). Trea blev fjolårsvinnarna Slinkorna, tvåa Looserville och etta Set Pounds. Blev de sedvanliga gratulationerna och cirkulerandet och vi fick även tacka arrangörerna. Efter tävlingen försökte jag även cirkulera lite i baren på nedre botten men då lediga platser sanades och jag i övigt var både stinn och trött tog jag det demokratiska beslutet att återvända till hotellet.

Den lilla Nynäshamns-odyssén avslutades för övrigt på ett trevligt vis. Efter en lugn söndag i Stockholm där jag umgåtts med min syster och hennes familj och ätit på Akkurat så var det på måndagen 10 oktober dags för ännu en femtioårspresent, konsert med The Cure på Globen. Konserten var utsatt till 19.15 och efter att min syster och jag tagit en snabb måltid i hennes lägenhet två stationer bort så rörde vi oss lite efter 18 iväg. Denna afton var det även match mellan Hammarby och Varberg så perrongen var proppfull med de för all del trevliga grönvita färgerna. Vi hade inte med oss hörlurar så vi stannade till vid en försäljare som dock tog skakande 120 kronor paret för de små plastbitarna som jag bestämde mig för att hädanefter vårda ömt. Då jag inte varit på en arenakonsert sedan kanske 2011 så blev jag lite förbluffad över den höga säkerheten med metalldetektorer och annan skit. Hann därefter köpa tilltugg och rentav prata med lite folk från Nynäshamn som jag åter träffade. Vi noterade dock att stolarnas numrering var en smula konstiga och insåg senare att vi hade satt oss på fel plats. Hade en rätt bra utsikt över scenen där vi satt även om det lite kändes som att vi var på bio där vi nu satt med vår popcorn och cola. Konserten var alltså utsatt till 19.15 och på slaget 19.15 gick förbandet, The Twilight Sad, på. Vi visste inte ens att det skulle vara förband. Denna skotska orkester körde sedan i exakt 45 minuter en malande svartorck med inslag av Shoegaze. Råddandet därefter förbluffande snabbt (alltså verkar gå som på räls numera) och exakt 20.31 klev The Cure på sven under publikens jubel. Man öppnade med någon för mig okänd låt (ny?) och blandade därefter klassiker med något mer udda nummer. Rob Smith hinner dock nämna att man ska köra ännu en ny låt, ett nummer som i övrigt låter helt okej. Som vanligt var bandet orörligt förutom Simon Gallup som studsade omkring lite. Överlag blev det många nummer från ”Disintegration”. På slutet hörde jag en ung man bakom mig klaga över ”många jobbiga låtar” lagom när bandet gick av scen efter en timme och fyrtiofem minuter. De återkom snart och Rob förklarade att man nu skull köra några nummer från ”Pornography” varvid jag inombords flinade åt ungdomarna bakom (som jag förstås trodde var slölyssnare som bara väntade på ”Friday I'm in Love”) som nu skulle få var de förmodligen inte tålde. Efter att bandet dragit igenom fina version av ”Cold”, ”A Strange Day” och ”One Hundred Years” (där jag rent av sjöng med medan min syster skrattade åt mig) hörde jag samma unge man bakom mig säga ”Det här är Cure för mig”. Ungdomarna hoppade när bandet senare körde ”Primary” i samband med att de gått av en andra gång för att sedan återkomma och raka av några av de mest kända numren ur sin katalog. Rob gick rentav fram och tillbaka över scenen en gång. Tyckte dock publiken var lite slö och förblev slö även under dessa nummer. Efter ”Boy's Don't Cry” och en speltid på totalt två timmar och 34 minuter gick bandet av för gott och vi kunde röra oss hemåt. Såg rentav en och annan genuin svartrockare i ett hav av braksvennar på vägen ut. Överlag roligt att se att The Cure i alla fall håller stilen trots att de numera är en slags gothrockens eget Rolling Stones.

Popgiss 2022, kvalomgång

 

Efter att diverse pandemier och liknande otyg nu håller sig på mattan så blev det 19 mars 2022 dags för kvalomgång eller seedning till den stora finalen som ska gå av stapeln 23 april. Att det nu bara blir två tävlingar får vi dock sätta på pandemins konto eftersom det var kort tid till planering då Popgiss 2020 rundades av i november efter en ofrivilligt rekordlång tävlingsperiod på ett och ett halvt år.

Efter en lugn förmiddag blev jag så hämtad av Kenneth för en färd till Östercentrum varefter Rootmoset i sakta mak samlades på Familjen Jensens saluhall för lite försnack med mat och ett par öl. Det blev förstås lite reflektioner kring ”öh, vad fan, 24 år tillsammans” men vi hann väl även försöka gissa på vad som skulle komma under själva tävlingen. Vi var väl emellertid överens om att det kunde bli i princip vad som helst.

Något innan 13 släntrade vi så ner till Donner event och började törstås med hälsningar och småprat i det myller av tävlande som i sedvanlig ordning hade infunnit sig. Cirkulerade själv lite kring salen innan lagkamraterna signalerade att de hade hittat vårt bord. Schemat hölls även med obarmhärtig precesion och när Örjan presenterat tävlingen och arrangörerna så var dessa, Eftermössan i Hökarängen, i sin tur snabba med att ge oss lite upplägg och sedan dra igång något efter 13.

Det hade stuvats om lite bland decennier så vi började med åttiotalet vilket vi klarade ganska bra förutom någon akt vid namn Nu Shooz. Även märkligt att vi kom ihåg en gammal Samantha Fox-låt som åtminstone inte jag hört sedan den var ny där omkring 1986. Treat tog vi på ren gissning då Kjelle sa ”det är någon svensk hårdrocksgrupp med kort namn” och detta var det enda vi kom på. Det genomgående upplägget var 17 låtar och tre skivomslag även om någon enstaka annan variant även kunde förekomma.

Den svenska kategorin var ömsom vin, ömsom vatten då vi blåste både en del nytt och en del gammalt och ibland var det rena stolpar ut. Dock gick tiotalet förbluffande bra även om vi retade oss på att vi blåste Crystal Castles. Följande soulkategori gick väl sådär även om vi nog inte skämde ut oss totalt. Kjelle är dock vår enda soulman så mycket hängde ju på honom. Blev dock en klassisk stolpe ut då vi skrev Temptations på Isley Brothers.

Även femtiotalet gick sådär men vi var ganska säkra på att fler än vi hade det tufft. Kenneth kom med sitt vanliga stridsrop ”var är rocken!?” då sjuttiotalet bröt in. Kjelle var dock väldigt glad över att sätta den obskyra gruppen Space. Desto mer rock blev det emellertid under 00-talet och det var många låtar där vi kunde luta oss tillbaka. För övrigt väldigt lite hip hop vilket väl inte direkt missgynnade oss.

Matpausen gav oss för ett Popgiss väldigt bra mat i form av fläskfilé med diverse tillbehör. Jag hann även cirkulera lite och hälsa på folk jag inte hunnit hälsa på förut. Eventuell dåsighet efter maten skingrades emellertid med ett knippe intron. Därefter kom en rockkategori där Kenneth satt både Eddie Money och Bob Seger förutom att Tomas och undertecknad krånglade till det genom att hävda att den sistnämnde var Billy Joel. Eller om vi bara skrev fel. Det blev i alla fall ingen poäng där. Sextiotalet blev lika varierat som våra svar.

Tjugotalet var befriande kort men vi tog mycket nog. Kategorin ”Brittas lilla låda” (brittisk rock med tonvikt på sent sjuttiotal och tidigt åttiotal) blev rena semestern för oss. Ja, vi ansträngde väl oss lite med att hoppa på stolarnas möjligen. Näst, näst sist i tävingen kom en kategori med flickgrupper och även här varierade våra svar även om jag var glad över att för egen del får sätta The Toys (som jag första gången hörde med den vansinniga sopranen Mrs Miller) och Fifth Harmony. Men vi hade alla glömt The Chordettes. Även näst sista kategorin, nittiotalet, blev väldigt trevlig och vi hade roligt kring bordet medan vi bockade av merparten av vad som spelades.

Tävlingens stora kontrovers utlöstes dock av sista kategorin och nu må väl en eller annan som läser det här tycka jag är konstig eller bli förbannad men jag måste få skriva det jag ska skriva nu. Man kan väl säga att klyftan mellan huvudstaden och provinsen på ett obarmhärtigt vis blottades då arrangörerna som sista kategori valt en hopmixad dänga dansmusiklåtar från åttio- och nittiotal som nog hade fått fart på vilken valfri Stockholmsklubb som helst. Men. Nu var vi på Gotland. Rock-Gotland. Och här ska man för sakran inte spela någon modern skit med synthar och annat. Så även om jag och tre eller fyra andra var i extas så var många andra inte det. Det surades kring borden. En och annan gick hem (bland annat enligt Kenneth som i alla fall gick på toaletten ”för det där sköter ni”). Och jag blir faktiskt ledsen och lite arg. Här kommer något som ska vara en grandios avslutning på en annars rolig tävling men det faller platt därför att många gotländska musiknördar envisas med att ha en avig och nästan hatisk inställning till dansmusik. Väldigt, väldigt tråkigt tycker jag som annars bara själv är en enkel kille från landet. Men lik förbannat älskar jag många av de artister som spelades som avslutning och hade väldigt trevligt under denna kategori.

När det hela summerades så hamnade vi på vår närmast obligatoriska tiondeplats (173 poäng) medan Lag Usch (Rocky och Olle Jensen, Martin Leidebrant och Jerker Nilsson) rakade hem kvällens vinst med 238 medan de annars till synes oövervinnerliga Dr Zoom fick nöja sig med en andraplats och 235 poäng. Men det var en hård kamp i toppen då Dr Zoom periodvis ledde. Därefter blev det som vanligt ganska rörigt men merparten av Rootmoset hamnade på etablissemanget Brygghuset där jag själv cirkulerade och fick prata med både vinnare, silvermedaljörer och arrangörer i salig blandning innan Kenneth och jag tog en taxi hemåt vid 01.30 eller däromkring. Överlag ett roligt och varierat Popgiss även om förstås en del genrer var mindre väl representerade och alla kategorier inte direkt passade oss. Men det är nu arrangörerns privilegium. Allt som allt blev det en trevlig första tävling 2022.

I backspegeln: Popgiss 2002

 

Jag minns inte så mycket av Popgiss 2002 då jag verkligen tänker efter men det kan å andra sidan bero på att det var 20 år sedan. Jag minns att vi kom tvåa, jag minns en och annan fråga, jag minns otympliga hjulet som ännu snurrade vid denna tid. Lyckligtvis skrev jag ner en ganska detaljerad skildring i dagboksform.

Till att börja med gick Popgiss fem gånger våren 2002 och i samtliga fall hyfsat korta tävlingar under fem lördagseftermiddagar, 16 februari, 23 februari, 9 mars, 16 mars, 23 mars och detta skedde på Bistro Borgen precis innanför Österport. Den första deltävlingen blev en ganska dyster historia trots att vi vann den. Det hade dock inget med arrangemanget i sig att göra. Kom till Borgen cirka 14.15 och Tjoffen och övriga arrangörer var i full färd med att ställa i ordning. Kenneth var ganska ur slag då han tillsammans med Tomas anlände. Detta på grund av problem på hemmafronten men Ericssons snabba avveckling i Visby var även i full gång vilket påverkade alla mina tre lagkamrater. Efter att arrangörerna fått ordning på allt så kom deltävlingen igång 15.30. Upplägget var väl ungefär detsamma som då vi höll i det hela år 2000 har jag noterat. Kenneth satte bland annat en fråga om var Bob Marleys cancer började /tån) och jag tog själv en fråga om vilken poet Nynningen tonsatt (Majakovskij). Det blev i halvtid buffé medan det rättades för fullt. Jag snackade tydligen med en gammal klasskamrat i matkön. Vi körde därefter på och ölen flödade tydligen fritt och Manne, än idag Borgens föreståndare, hade fullt upp med beställningar. I slutändan segrade vi med 56.5 poäng av 64 möjliga. Hann efteråt snacka med arrangörerna och ge dem beröm (tror tusan det, när vi just vunnit). Kjelle stack ganska tidigt men vi andra tre satt kvar. Vi mötte dock en man som var alldeles fruktansvärt berusad redan vid 19 på en lördagkväll och som började skämta med Kenneth som ju inte alls såg ut att uppskatta det. Jag gick därmed bort och gabbade lite med killen för att distrahera honom. Han var fast besluten om att ”gå på Borgen ikväll” men jag tvivlar på att han skulle komma in. Vi skingrade därefter på Öster.

Angående tävlingen 23 februari har jag mest noterat att det var moddigt ute men inte exakt då jag anlände till Borgen under lite stressade former. Tomas var först på plats. Kenneth var lite mer uppåt denna gång. Kjelle var helt enkelt Kjelle. Det hela kom igång något efter 15 och vi hade tydligen en tuff inledning men kom igen mer och mer ju längre tävlingen fortskred. Vi vann med 49 poäng (av 64?) medan det nästa bästa laget hade 39 poäng. Stämningen var med andra ord ganska hög. Därefter gick ännu en delmatch som vi alltså inte deltog i då vi var klara (de förekom ju även utslagning) men vi förde anteckningar och noterade av vi här skulle ha rakat in 49 poäng igen medan det lag som i verkligheten vann hade 47.5. Det blev dock ganska mycket förseningar och tidsschemat försköts efterhand. Kom tydligen även en tredje match och där fick vi enligt anteckningar 41.5 medan SIN-lag II, som vann på riktigt, hade 44.5. Pratade efteråt med Örjan som uttryckte viss oro då ett par lagmedlemmar eventuellt var bortresta till nästa tävling. Jag gick tydligen hem och jobbade med en tenta efteråt vilket jag tolkar som att mitt studentliv vid denna tid var ganska hektiskt. Skickade rentav in den framåt midnatt. Jag undrar hur det gick?

Vid tävlingen 9 mars var Kjelle FÖRST på plats och gjorde därmed inte längre skäl för smeknamn som ”blixten eller ”turbo-Kjelle” enligt gammal Ericsson-jargong. Kenneth och Tomas anlände och med var även Tomas gamle kompis ”Stubben” som vi snackade lite med. Några av mina egna gamla vänner dök också upp för att heja på oss. Denna gång hade vi tydligen hunnit missa första matchen men förde anteckningar under den andra och skulle tydligen ha vunnit den om vi varit med på riktigt. SIN-lag var två denna tävling och blev därmed utslagna. Precis innan vår egen match skulle börja fick vi höra att den skulle vara mycket svår och tydligen var vi så pass ödmjuka så jag noterat att vi var lite nervösa. Matchen visade sig också vara alldeles oerhört svår och vi låg konstant trea i början vilket skulle innebära att vi skulle bli utslagna. Saken blev inte bättre av att vi även sjabblade bort ett par frågor. Dock ryckte vi upp oss via intron och frågor på hjulet. Trivia är vi ju alltid bra på, nu som då. I slutändan lyckades vi med 39 poäng vinna hela matchen mot 37 poäng för tvåan. Kändes oerhört skönt och vi var mycket glada och lättade. Fick en hel del gratulationer och hela Rootmoset med sällskap åt och firade efteråt. Vi skingrades edan och jag hann även besöka ett par andra etablissemang innan jag gick hemåt efter midnatt.

Tomas var först på plats vid tävlingen 16 mars och då övriga anslutit sig hann vi snacka lite med Tjoffen som förklarade att man denna gång sänkt svårighetsgraden något. Det visade sig för vår del även stämma och jag har noterat att matchen blev ”behaglig” och att vi vann med betryggande marginal. I nästa match, som vi lyssnade på, vann Marquee Mooners (Rolling Records-gänget) över Grey Lagoons (embryot till Nine Inch Snails) medan Needles and Pins, redan nu veteraner, blev utslagna. Efteråt blev det måltid med ett myller av folk och en av oss råkade tillfälligt bli utelåst senare under aftonen. Själv hamnade jag på Munken innan jag gick hem sent.

Med tanke på hur det hade gått i tävlingen hittills anlände vi väl med ganska gott självförtroende till finaldagen 23 mars 2002. Kenneth var dock något matt denna tag till följd av kombination av astma och lunginflammation men vi gjorde vad vi kunde för att förhöja stämningen för oss alla. Kenneth och jag var för övrigt först på plats och hann snacka en hel del innan Tomas och Kjelle dök upp. Ett antal gamla vänner dök också upp för att heja på oss. Då matchen började surfade vi på ganska bra och ledde även på 60-tal men (ironiskt nog) då 90-talet kom så mosade vi det totalt varvid Marwuee Mooners drog ifrån oss och ledde med tio poäng. I en längre paus låg vi sist av de inblandade lagen och var ganska stukade. Vi repade oss tydligen något under andra halvan av matchen men slutade ändå som tvåa totalt med sju poängs marginal upp till de välförtjänta vinnarna Marquee Mooners. Vi fick t-shirts (tydligen med Petter och fan vet i så fall var den tog vägen) samt liveplatta från Pink Floyds Wall-turné 1980 – 81. Uppmärksamheten riktades dock givetvis enormt på vinnarlagen så vi slank undan något efter att ha fått våra silverpriser. Vi åt och drack ganska mycket tröstande öl och pratade av oss. När vi sedan skingrade oss så gjorde jag sällskap söderut i snöslask som därefter övergick till hagel. Vid Mejerigatan såg jag så Kjelle försvinna ytterligare söderut i detta föga behagliga väder och så slutade vårt Popgiss-äventyr 2002.

Popgiss 2020 - omgång två och tre

 

Det var den 19 november 2021 och äntligen, äntligen skulle Popgiss 2020 avgöras efter försening halvannat åt på grund av den famösa pandemin. Men nu skulle säcken knytas ihop med en maratonhelg med giss både fredag kväll och lördag dag. För säkerhets skull hade jag sett till att ta ledig från jobbet så jag bara kunde ta det lugnt och tillbringa början av dagen med exempelvis klippning, bad, TV och lite annat.

Klockan 15.10 knallade jag ner till Donner Event. Tomas, som ändå sagt att han kunde få stressa lite, var på plats redan då jag kom och det blev ett hälsande på folk till höger och vänster som om ingenting hade hänt angående pandemier och liknande. Kjelle och Kenneth anslöt sig och sedan presenterade Örjan och Dr Zoom det hela och tävlingen drog punktligt igång någon minut efter 16 såsom utlovat. Därefter blev det tempo.

I början av tävlingen sjabblade vi till det på en åt där Kenneth föreslåg Coasters men jag och Tomas hävdade att de mest gjorde ”tokrolig” musik. Givetvis var det The Coasters. Överlag var det lite knepigt redan på äldre musik och Kenneth ställde återkommande frågan ”Men var fan är rocken?!” Jag var ett tag rädd att jag för andra gången skulle blåsa ”It's the End of the World” med Skeeter Davis (vars namn jag glömt) men min fundering var rent akademisk då det var Brenda Lee.

För en gångs skull var jag väldigt olydig då vi under hårdrock och synth blev distraherade av att kortläsaren strejkade då den annars ekonomiskt solide Kjelle skulle betala en runda. Därmed sa tre av oss ”Kiss” medan jag ensam slogs för ”Whitesnake”. Då mina lagkamrater gick på toaletten begick jag mitt lilla brott och skrev Whitesnake lik förbaskat. Så när mina vänner hängde lite med huvudet då Whitesnake lästes upp så kunde jag erkänna. ”Men låt det inte bli en vana”, som Kenneth sa. Kjelle var för övrigt väldigt nöjd med att sätta Tygers of Pan Tang.

Det blev lite lättare under 70- och 80-tal men vi fick ändå lystra rejält. Mellan dessa två decennier var det för övrigt matpaus och den lasagne jag intog var med Popgissmått mätt riktigt hygglig. En del intron var ganska okej men vi var svajiga även på 90-tal men lite bättre blev det under 00-tal. Det som lyfte oss lite var att vi ofta tog följdfrågorna relaterade till de olika blocken. Tomas aatte Graham Coxon och var mäkta stolt över detta. Vi mosade därefter det mesta som spelades från tiden efter 2010. En kategori om producenter var kul men vi insåg att ingen av oss hört Joey Tempest solo.

En discokategori blev lite av en andningspaus (jag har för mig Kjelle och Kenneth tog mycket) men covers och duetter var oerhört svårt och vi fick trösta oss med att vi klarade oss hyggligt på de avslutande 24 introna. Vi var även ganska bra på de 36 skivomslag som portionerades ut. Som så ofta skingrades vid ganska snabbt sedan vi säkrat en nionde plats och jag gick lift hem samtidigt som en storm var i antågande.

Förmiddagen 20 november gick åter till lugna aktiviteter såsom läsning och TV. Tomas och jag taktikpratade dock så pass längre i telefon att klockan plötsligt var 13.20 varvid vi båda fick rappa på. Klockan 13.50 var på plats på Donners och lagkamraterna kom alldeles snart efter mig. Tävlingen inleddes med en tyst minut för en bortgången profil i våra kretsar och det var förstås känslosamt. Därefter inleddes vad som visade sig bli en väldigt tuff final.

Just under tävlingen upplevdes jag 50- och 60-talet som en potpurri av obskyra doo woop-grupper (vilket inte helt och hållet var fallet när jag sett spellistan men det var i alla fall mycket doo woop). Att jag inte direkt älskar genren gjorde väl inte saken lättare. Dock glad att jag kom ihåg att Dale Hawkins faktiskt gjort ”Suzie Q”. Vi hade dock glömt vem som gjorde ”Harper Valley TPA” (Jeanne C Rilley). ”Puff the Magic Dragon” kom i en obskyr svensk coverversion som lät exakt som originalet i mina öron. Grämde mig dock att jag under 70-talet blåste Throbbing Gristle som jag helt enkelt inte hör på sådär 30 år.

Efter en matpaus med hamburgare så klarade vi 80-talet hyggligt. Väldigt trevlig att få höra Nitzer Ebb och J Geils Band tog vi på gissning. Klarade även en kategori med australiensiska artister ganska så bra. Vårt maskineri började sedan hacka under 90- och 00-tal som inte gick vår väg i fråga om genrer. Återigen klarade vi oss dock bra på följdfrågorna och även på kategorin om producenter som Tobbe åter hade satt ihop. Tiotalet blev en ren katastrof. Lasses reggaekategori blev tacksam eftersom det mest var kvasi-reggae vilket passade oss ganska bra. Dock rundades det hela av med tuffa covers och duetter men klarade oss något så när på intron innan denna final var till ända.

Allt som allt kämpade vi oss till en tiondeplats men det var verkligen på håret att vi inte klarat det. Totalt hade vi 165 poäng medan vinnarna, Eftermössan i Hökarängen, hade hela 251 poäng. Som ofta imponerade även Nine Inch Snails med 226 och en silverplats medan Bonobo kom trea. Blev förstås lite allmän cirkulation men såsom urblåsta i huvudet av all musik så skingrades vi och jag och Kenneth delade på en taxi hem i duggregnet. Allt som allt ett ganska tufft men varierat Popgiss som dock satte på oss på rejäla prov. Och det blev över tid det längsta Popgiss någonsin – ett och halvt år!