Jag ska inte förneka att
musik ibland tar över ens liv och ibland även blir som ett ok över
en, inte minst i dessa tider när man försöker kombinera tränande
inför musikgiss med en aldrig sinande flodvåg av artister och
stilar. Spellistorna på Spotify som man aldrig hinner lyssna på
blir fler och fler och det rapas radiohit efter radiohit som fastnar
förbannat dåligt och stundtals blir det mer förvirring än
musikglädje. Det är då man känner att man behöver ta några steg
tillbaka och hitta kärnan i musiklyssnandet igen.
Visst, jag lyssnar på nya
grejer för att jag så förtvivlat gärna vill vara ”med”
samtidigt som det krävs så oerhört mycket för att just nya grejer
ska ge en religiös upplevelse. En ytterst vanlig reaktion är ju
”det är helt okej men det är ju egentligen (valfri artist/grupp)
en gång till”. Ibland kan man få ut något av nyare musik genom
att helt enkelt sänka sina förväntningar. Vilket kanske inte är
den bästa av lösningar men dock en som fungerar.
Snart närmar sig Popgiss
2020 och Rootmoset rundar av sitt 22:a år och kommer även på sitt
fjärde decennium under vilket vi verkat. Vi har fortfarande väldigt
roligt tillsammans även om vi inte ligger på någon pallpats
direkt.
Och just vetskapen om att
vi inte kommer att vinna något Popgiss igen och inte kommer att
alltid ha någon glädje av att plöja själsdödande radiohits IFALL
de kommer gör att man kan tillåta sig att släppa lite på garden.
För egen del innebär det att hitta tillbaka till den musik jag
verkligen älskar. Det blir mycket nittiotal, ambient techno och
annat obskyrt som aldrig, aldrig lär dyka upp i ett Popgiss men som
får mig att må väldigt bra. Och jag borrar även ned mig i jazz
och klassiskt, ett par genrer som verkligen lyser med sin frånvaro i
Popgiss (för det mesta). Det är som sagt dags att hitta glädjen
igen och sedan får det gå som det vill med gissandet.
Rock on//Robert
.jpg)