Förra gången var i tre herrar som tävlade i Creppy Quiz men då herr Svensson jobbade och herr Töllinen var på kurs så var det nu bara herr Kristoffersson och herr jag som skulle få försvara Rootmosets heder. Det visades sig i slutändan gå riktigt bra. Vi hade lite taktikprat på Borgen innan (mja, precis som sist pratade vi nog om en hel del andra saker än just musik) och traskade sedan ned till Creperiet i det sedan någon natt snötyngda Visby.
I ärlighetens namn var vi väl lite fundersamma på hur svåra frågor den gode Tjoffen skulle komma med i denna tävling men hans medkreatör för aftonen, Tinka, försäkrade att nivån var rätt acceptabel. Och det var den, vilket visar sig i att vi faktiskt i slutändan blev fyra med blott två mans besättning. Som bäst låg vi trea i halvtid.
Det blev med andra ord en riktigt trevlig afton på Creperiet och vi hade riktigt kul med att försöka para ihop olika kompositörer med olika artister (grämer mig lite över att jag kunde välja mellan Pomus/Sherman och Leiber/Stoller och valde fel) samt en hel del annat. Samspelet mellan blott två Rootmosare gick som på räls även om det säkert var en och annan fråga där våra frånvarande medlemmar kunde ha bidragit starkt.
"Vultures on crack" var för övrigt det skönaste lagnamnet för kvällen. Just i det laget var det dock en person som blev en smula tråkad efteråt för att han för andra gången i en tävling blåste Nick Lowes "Heart of the City" (kan vi nu räkna med att den låten inte kommer igen?). Undertecknad var dock glad över att äntligen få utdelning av sitt myckna träningslyssnade på Ryan Adams genom att klämma "New York City" (äntligen, som Gert Fylking skulle ha sagt). Däremot klarade vi inte Magic Numbers trots en del lyssnande.
Herr Wesley och hans vänner vann i slutändan en överlägsen och välförtjänt seger men vi var ändå lite nöjda då vi slätrade hem i vinterlandskapet.
torsdag 25 november 2010
fredag 12 november 2010
I skuggan av unga flickor i blom.
Hur är det som de säger i "Lady och Lufsen" på julafton? "Det var en sån där romantisk kväll då månen sken och nästan alla var lyckliga". Ja, något åt det hållet. Men i helvete heller. Det var en fredag då undertecknad var dödstrött efter en mördande arbetsvecka, regnet stod som spön i backen och månen var nog långt bakom molnmuren.
Icke desto mindre hade skribenten samt 300 - 400 unga tjejer infunnit sig för att se Oskar Linnros på Wisby Strand. Mja, i ärlighetens namn var det några snubbar där med men jag kan på heder och samvete svära på att det dröjde innan jag såg några utöver ordningsvakterna. Jag cirkulerade lite, pratade med de få vänner jag kände på stället, och hamnade längst fram vid scenen.
Tonårsfnittret och en tung doft av parfym (dock inte de här hemska sorterna) omgav mig och jag undrade nästan om någon av de toppiga tjejerna rätt vad de är skulle fråga något i stil med "vill inte farbror ha en stol?" Fast numera pratar de väl inte så, va? Det kanske hellre blivit "åk hem och lägg dig, gubbjävel". Men det blev nu inget sådant och jag fick heller inte yttra någon väl inövad replik i stil med "jag är 38, men ikväll låtsas jag att jag är 18".
Vänligt nog fick vi inte vänta så länge då Oskar (som visade sig vara en rätt kortväxt påg, dock med viss auktoritet ändå) klev på vid 21.30 under tjejpublikens vrål. Nackdelen med att stå långt fram är, utöver trängseln, att nyanserna i ljudet går förlotade. Ofta hörde man heller inte så mycket av Linnros mellansnack. Men han öste igenom "25", "Din mamma", "Debut", någon äldre låt som han skrivit, någon ny och osläppt låt, det där roliga lilla pianostycket vid namn "Ulla och Åke" som avslutar plattan, "Ack, Sundbyberg", "Genom eld", en version på Robyns "Dancing on my own" och avslutningsvis (förstås) "Från och med du". 40 minuter av ös med några lugnare passager.
Bandet såg för övrigt dödligt coolt ut då alla var klädda i kostymer eller dräkter (kvinnliga gitarristen/cellisten) och det var verkligen 80-talet när det var som bäst över hela scenariot. Oskar spelade även lite el-piano på ett säkert vis men bröt stämningen lite genom att efteråt uppmana en vakt att "ta ut skiten nu så vi kan ösa lite". Bandet rockade för övrigt upp låtarna riktigt bra även om nyanserna som sagt försvann en smula i ljudet.
För övrigt var det ett styvt jobb att stå och headbanga bland folk som är 20 år yngre än en själv men gammal man gjorde så gott han kan. Vid minst tillfälle blev jag riven av vassa naglar (dock oavsiktligt, av en blondin som rentav var längre än jag själv) och under "Från och med du" fick jag en drink i ansiktet (vilket var så nära man kom alkohol den kväll). Jag antar att det var rock'n'roll så det räckte.
Oskar Linnros förgyllde kort och gått en grå och dyster novemberkväll avsevärt. Dödstrött som jag dock var fraktade jag snabbt hem mig själv och lekte med tanken på vad som skulle hända om en polis råkat stoppa mig efter den där drinken jag fått över mig. För övrigt doftar jag rätt starkt av tjejparfym ännu medan jag skriver detta. Så blir det när man bokstavligen frekventerar sig med ungdomen. Men som Oskar säger: "Jag kommer aldrig mer bli 25".
För övrigt tyckte Oskar att Visby-publiken var fantastisk. Han såg i alla fall sådär glatt uppriktig ut när han sade det.
Icke desto mindre hade skribenten samt 300 - 400 unga tjejer infunnit sig för att se Oskar Linnros på Wisby Strand. Mja, i ärlighetens namn var det några snubbar där med men jag kan på heder och samvete svära på att det dröjde innan jag såg några utöver ordningsvakterna. Jag cirkulerade lite, pratade med de få vänner jag kände på stället, och hamnade längst fram vid scenen.
Tonårsfnittret och en tung doft av parfym (dock inte de här hemska sorterna) omgav mig och jag undrade nästan om någon av de toppiga tjejerna rätt vad de är skulle fråga något i stil med "vill inte farbror ha en stol?" Fast numera pratar de väl inte så, va? Det kanske hellre blivit "åk hem och lägg dig, gubbjävel". Men det blev nu inget sådant och jag fick heller inte yttra någon väl inövad replik i stil med "jag är 38, men ikväll låtsas jag att jag är 18".
Vänligt nog fick vi inte vänta så länge då Oskar (som visade sig vara en rätt kortväxt påg, dock med viss auktoritet ändå) klev på vid 21.30 under tjejpublikens vrål. Nackdelen med att stå långt fram är, utöver trängseln, att nyanserna i ljudet går förlotade. Ofta hörde man heller inte så mycket av Linnros mellansnack. Men han öste igenom "25", "Din mamma", "Debut", någon äldre låt som han skrivit, någon ny och osläppt låt, det där roliga lilla pianostycket vid namn "Ulla och Åke" som avslutar plattan, "Ack, Sundbyberg", "Genom eld", en version på Robyns "Dancing on my own" och avslutningsvis (förstås) "Från och med du". 40 minuter av ös med några lugnare passager.
Bandet såg för övrigt dödligt coolt ut då alla var klädda i kostymer eller dräkter (kvinnliga gitarristen/cellisten) och det var verkligen 80-talet när det var som bäst över hela scenariot. Oskar spelade även lite el-piano på ett säkert vis men bröt stämningen lite genom att efteråt uppmana en vakt att "ta ut skiten nu så vi kan ösa lite". Bandet rockade för övrigt upp låtarna riktigt bra även om nyanserna som sagt försvann en smula i ljudet.
För övrigt var det ett styvt jobb att stå och headbanga bland folk som är 20 år yngre än en själv men gammal man gjorde så gott han kan. Vid minst tillfälle blev jag riven av vassa naglar (dock oavsiktligt, av en blondin som rentav var längre än jag själv) och under "Från och med du" fick jag en drink i ansiktet (vilket var så nära man kom alkohol den kväll). Jag antar att det var rock'n'roll så det räckte.
Oskar Linnros förgyllde kort och gått en grå och dyster novemberkväll avsevärt. Dödstrött som jag dock var fraktade jag snabbt hem mig själv och lekte med tanken på vad som skulle hända om en polis råkat stoppa mig efter den där drinken jag fått över mig. För övrigt doftar jag rätt starkt av tjejparfym ännu medan jag skriver detta. Så blir det när man bokstavligen frekventerar sig med ungdomen. Men som Oskar säger: "Jag kommer aldrig mer bli 25".
För övrigt tyckte Oskar att Visby-publiken var fantastisk. Han såg i alla fall sådär glatt uppriktig ut när han sade det.
torsdag 4 november 2010
We own the motherfucker... nästan.
Ett lätt reducerat Rootmoset kan ändå känna sig rätt nöjda efter vår första tävling sedan april. Återstår dock ännu att få ihop oss alla fyra på en gång (Kennet repade i afton) men det ska nog gå förr eller senare.
Tomas och undertecknad hade egentligen tänkt gå på Texas Longhorn och äta en bit innan men eftersom öppettiderna på detta etablissemang varierar så fick vi nu välja the ever reliable Borgen för vår enkla kvällsvard där vi snackade ihop oss lite... hm, nej, vid närmare eftertanke snackade vi nog om det mesta utom musik just då.
Trogen sina devis "fint folk kommer sist" slank Kjelle nonchalant in i sista stund innan tävlingen började. Eller åtminstone med några minuters marginal. Tinka & Co. hade valt en väldigt bra och trevlig nivå inför kvällens tävling även om musiken också var väldigt varierad vilket vi tackar för. Det fick förbluffande bra och vi spikade samtliga artister i vissa kategorier medan vi ibland bommade röda trådar och sådant. Exempelvis visste vi att James Brown varit här och vänt (ont i axeln, stackars liten) men däremot hade vi faktiskt missat att Ian Hunter hade spelat här någon gång för länge sedan.
Men vi hämtade faktiskt upp oss från en tredje till en andra plats under tävlingens gång även om vår 87 poäng stod sig slätt mot de 97 poäng som vinnarna, Organs Without Bodies, drog in. Imponerande! Vi ägnade eftersnacket åt att dels berömma oss själva och sedan komma in på andra spännande områden. Exempelvis höjde Kjelle vår kollektiva nördighet till nya nivåer genom att för mig och Tomas relatera Ipswich exakta laguppställning i finalen av FA-cupen 1979. Men det är väl inte för inte som Rootmoset fått rykte om sig som kalenderbitare...
Och egentligen hade vi nog velat se Urmas Plant på Munken efteråt men klockan drog iväg och tyvärr skulle flera av oss upp rätt hiskligt tidigt. Så det får bli vid andra tillfällen. Sånt är livet. Men vi var nog ändå rätt nöjda med denna afton.
Tomas och undertecknad hade egentligen tänkt gå på Texas Longhorn och äta en bit innan men eftersom öppettiderna på detta etablissemang varierar så fick vi nu välja the ever reliable Borgen för vår enkla kvällsvard där vi snackade ihop oss lite... hm, nej, vid närmare eftertanke snackade vi nog om det mesta utom musik just då.
Trogen sina devis "fint folk kommer sist" slank Kjelle nonchalant in i sista stund innan tävlingen började. Eller åtminstone med några minuters marginal. Tinka & Co. hade valt en väldigt bra och trevlig nivå inför kvällens tävling även om musiken också var väldigt varierad vilket vi tackar för. Det fick förbluffande bra och vi spikade samtliga artister i vissa kategorier medan vi ibland bommade röda trådar och sådant. Exempelvis visste vi att James Brown varit här och vänt (ont i axeln, stackars liten) men däremot hade vi faktiskt missat att Ian Hunter hade spelat här någon gång för länge sedan.
Men vi hämtade faktiskt upp oss från en tredje till en andra plats under tävlingens gång även om vår 87 poäng stod sig slätt mot de 97 poäng som vinnarna, Organs Without Bodies, drog in. Imponerande! Vi ägnade eftersnacket åt att dels berömma oss själva och sedan komma in på andra spännande områden. Exempelvis höjde Kjelle vår kollektiva nördighet till nya nivåer genom att för mig och Tomas relatera Ipswich exakta laguppställning i finalen av FA-cupen 1979. Men det är väl inte för inte som Rootmoset fått rykte om sig som kalenderbitare...
Och egentligen hade vi nog velat se Urmas Plant på Munken efteråt men klockan drog iväg och tyvärr skulle flera av oss upp rätt hiskligt tidigt. Så det får bli vid andra tillfällen. Sånt är livet. Men vi var nog ändå rätt nöjda med denna afton.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
.jpg)