AOR - en resa mot tomheten

Det är få genrer som i modernare tid har varit så nedsablade och bespottade som det som kallas AOR eller Adult Oriented Rock (enligt flera skämt ”absolut ointressant rock” på svenska). För min egen del mötte jag som 12-åring AOR i slutfasen av dess gyllene era mot mitten av 80-talet och då i form av dunderhitsen ”I Can’t fight this feeling” (REO Speedwagon) och ”I want to know what love is” (Foreigner).

Redan som 12-åring tyckte jag dock att dessa ballader var oerhört smöriga och man kan väl därmed inte förvänta sig att jag har blivit mildare stämd med åren. Henrik Schyffert berättade i sin show ”The 90’s – ett försvarstal” hur han gick från att ha t-shirts med Foreigner på sig som en ironisk gest till att stå upp och applådera då låten spelades helt seriös i ”Fucking Åmål”. Själv tillhör jag ju de här tråkiga talibanerna som aldrig skulle sätta på mig en ironisk t-shirt (någon kunde ju tro att jag menade allvar) och inte skulle jag heller stå upp och applådera åt användandet av en smörig låt (även om jag kunde förstå poängen då låten rätt lätt illustrerar typisk hitlistemusik för 14-åringar, som ju ”Fucking Åmål” handlade om).

Med andra ord hade jag väl inte direkt räknat med att jag skulle ha så mycket mer i mitt liv att göra med AOR men på något vis så har någon inre röst på sistone pockat om att jag skulle ta itu med genren för att verkligen utröna om den var så usel som alla säger. Som yngre trodde jag ju att band som Foreigner och REO Speedwagon var kortlivade flugor som hade släppt någon ynka platta men när man väl kikar efter har de, och deras kollegor, släppt drivor med album. REO Speedwagon går faktiskt tillbaka ända till 1968 och släppte sin första platta 1971.

Som det nu var så valde jag ut sex grupper (samtliga amerikanska) som var stora mot slutet av 70-talet, nämligen REO Speedwagon, Foreigner, Boston, Styx, Journey och Kansas. Man kan nog säga att en fascinerande alternativ värld öppnade sig för mig. För min del har ju det sena 70-talet varit perioden då de stora hårdrocksbanden hade kollapsat eller blivit ointressanta varvid punk och New Wave dominerade bland rockfolket med disco som en parallell bland popfolket. Vad man i och med detta projekt blir påmind om är att det fanns en gigantisk publik som fyllde tomrummet efter den kollapsande hårdrocken med band som åtminstone delvis påminde om det tidiga 70-talets hårdrock, men lite snällare.

Ska man vara petig och exakt med gränser så kan man nog säga att AOR-rockens formella födelse ägde rum 25 augusti 1976 eftersom Boston, under ledning av studionörden och perfektionisten Tom Scholz, då släppte sitt självbetitlade debutalbum. För mig var Boston länge bara synonymt med den pompösa hårdrocksballaden ”More than a feeling” (som jag faktiskt gillade som ung) och inte så mycket mer men vid en närmare titt så var bandet oerhört stilbildande. Samtidigt som Ramones & Co härjade på CBGB’s och punken även var på väg bryta fram i England kom alltså denna ytterligt välproducerade rockplatta med en musik som världen ändå inte exakt hade hört tidigare.

För eftervärlden kan ju band som Boston te sig som extremt vanliga då de under 80-talet kom att gå tretton dussinet ifråga om extremt välproducerade band med duktiga musiker och söta sångare men Boston var rimligen först med just denna form av lättare hårdrock med perfekt studioljud. Dock blev Scholz perfektionism delvis gruppens fall eftersom det till sist dock honom åtta år att på sina villkor fixa till en platta (vilket inträffade mellan Bostons andra och tredje platta, 1978 – 86). När jag nu lyssnar på Boston så kan jag konstatera att de särskilt på sina första plattor är rätt lyssningsbara. De drar ibland iväg mot pompösa ballader (plus den obligatoriska pastischen på 50-talsrock som de här banden av någon anledning alltid är så förtjusta i) men det är ofta förhållandevis hård rockmusik med ganska starka melodier.

På samma vis blev jag även lite överraskad av REO Speedwagon och Foreigner. REO Speedwagon började som mer eller mindre ett bluesrockband och gjorde därefter halvhård rock (inte hårdrock) under loppet av 70-talet. Rimligen hade de en formtopp med 1977 års liveplatta ”You get what you play for” som faktiskt är riktigt bra. Man inser att REO Speedwagon var ett underhållande liveband som inte bara stolpigt levererade låtarna i studioversionerna rakt upp och ned utan såg till att de lyfte. Och låtarna blev även tydligt hårdare och rockigare live. På samma vis var Foreigners självtitulerade debutplatta från 1977 faktiskt ganska hård (troligen inspirerad av Boston men alltså snäppet hårdare gitarrer) med väldigt starka låtar åt det lite glammiga hållet vilka satt sig nästan efter första lyssningen. Den här stilen fortsatte Foreigner därefter med på följande plattor.

Två band som genomgick en väldigt märklig utveckling var Journey och Kansas. Journey började sin tillvaro som utväxt från Santana då några av hans före detta kompmusiker bildade eget. I fråga om Journey fick jag även ett exempel på slarvig research då siten Allmusic uppger att gruppen på sina tre - fyra första album var helt instrumental men därefter ansåg sig i behov av en sångare. Jag vet nu inte vilka plattor Allmusic har lyssnat på då samtliga tidiga album med Journey till övervägande delen har sång, även om där också finns instrumentalnummer. Det är dock sant att man bytte eller adderade sångare 1978. Kring 1977 spelade Journey en mycket spännande blandning av fusion, hårdrock och progg och dessa album kan jag rentav återvända till. Samma sak gäller Kansas, som kanske är det enda riktigt kända exemplet på ett amerikanskt proggband i brittisk anda. Det är mycket violin och långa låtar med takt- och tempobyten som tog mig med storm. Även om jag dock erkänner att gruppens numera (med bonusspår) tre timmar långa liveplatta från 1978 blev i mastigaste laget, i alla fall om man ska höra på den i ett svep.

Även Styx började sin bana med en slags pompös hårdrock men redan 1977 spelade man en musik som var ett extremt mycket snällare Boston eller Foreigner. Styx är kanske det band som lät smörigast av alla dessa grupper redan vid denna tid. Faktum är att jag lätt kan tänka mig att Europe måste ha haft Styx som stora förebilder. På en del låtar från denna tid så är det egentligen bara lite mer gitarr som saknas för att man ta mig sjutton ska tro att det ÄR självaste Europe man lyssnar på.

Den stora brytpunkten inträffar kring 1979 då nästan samtliga band blir mer och mer strömlinjeformade. Foreigners vassa gitarrer går tillbaka och balladerna blir fler, REO Speedwagon drar ned lite på sitt rockande och Kansas och Journey blir betydligt mindre progressiva medan Styx lunkar på i samma stil och Boston jobbar på i studion i sju år till. Det är ungefär här i mitt lyssnande som jag dels har svårt att hålla uppmärksamheten uppe och även har svårt att notera när en grupp övergår i en annan på spellistan.

Riktigt outhärdliga blir de alltmer poppigare banden kring 1981 och från och med den tidpunkten lyssnar jag rätt översiktligt på plattorna. Grupperna låter nu nästan (säger nästan) stöpta i exakt samma form samtidigt som framgångarna dock växte, inte minst i USA. Journey fick exempelvis megahits som ”Don’t stop believing” (som blev känd på nytt för den yngre publik som såg sista avsnittet av ”Sopranos”). Året innan hade REO Speedwagon legat etta i USA md plattan ”Hi infidelity”, ett album som jag i skrivande stund inte minns hur det lät fast jag hörde på det för två dagar sedan. Samtidigt var det även en period då grupperna börja knaka i fogarna. Styx brakade exempelvis ihop 1983 efter en sista framgångsrik platta.

Det är lite roligt hur REO Speedwagon och Foreigner följs åt vid den här tiden. Båda släpper 1984 album med varsin balladaktig dunderhit som rentav är ungefär lika lång (”I want to know what love is” är 4.52 medan ”I can’t fight this feeling” är 4.55) och efter denna framgång släpper båda grupperna ett hyfsat framgångsrikt album 1987 för att därefter gå in i en betydligt mer jobbig period.

Toppen för AOR kom alltså 1984 med Foreigners platta ”Agent provocateur” och REO Speedwagons ”Wheels are turnin’”. Jag genomgick någon slags katharsis då jag medvetet såg till att lyssna på deras respektive dunderhits från året vilket är och förblir en jobbig upplevelse. För oss som lyssnade flitigt på ”Tracks” vid den tiden så hade Foreigner för övrigt ännu minst en dunderhit till 1987 med ”Say you will” men sedan var det finito, mer eller mindre. Och då även i USA. Musiksmaken började nu sakta ändras men framför allt började grupperna inte bara göra alltmer menlösa låtar utan de var även usla inom sin genre. Kansas hade bytt medlemmar till förbannelse och musiken var så urvattnad så skivköparna svek. Boston släppte en platta 1986 men försvann sedan åter in i studion. Styx var redan upplösta. Övriga grupper präglades i slutet av 80-talet av medlemsbyten och loppet var kört redan innan grungevågen gjorde rent hus med det mesta från 80-talet.

Och min objektiva sammanfattning? En hel del av det som AOR-banden gjorde var faktiskt inte så dåligt, särskilt inte i början av respektive grupps karriär då de i nästan samtliga fall ändå hade ett distinkt och eget sound. De kom ju även från lite olika musikalisk bakgrund. Men från 1980 och framåt började de närmast mangrant strömlinjeforma sitt sound så till den milda grad att allt man förnimmer när man hör resultatet är en slags tomhet. Jag blir inte ens arg över det utan tycker just ingenting. Inte att förglömma att man även har svårt skilja grupperna åt i fråga om sound. Och härmed hade resan från mångfald till enfald fullbordats.

Perfektionens tomhet

Häromdagen skrev jag en lätt ironisk blänkare om min egen talibanism och det blev även en smärre diskussion kring några av de artister jag avfärdade. Eftersom jag uppenbarligen har för lite att göra och därtill tyckte att förra texten blev lite för rumphuggen så tänkte jag utveckla temat en smula, för den som nu orkar läsa.

Det handlade ju lite om förra årets trend (oh, SO 2013!) där indiemusiker betygade artister som Justin Timberlake och Beyoncé sin vördnad en masse. Jag funderade nu lite om vad det är som gör att jag inte precis faller i farstun för Beyoncé. Det vore väldigt lätt att avfärda henne med ”hon gör skitlåtar”, men det kan jag inte. En av mina definitioner på ”skitlåtar” är något som är så lättsmält och menlöst eller kvalitativt undermåligt så att det överhuvudtaget inte fastnar om man så lyssnar på det 50 gånger. För mig är en bra låt en som ändå gör visst intryck och som man minns efter tre – fyra lyssningar. Och då menar jag inte att det behöver handla om den mest lättrallade refrängen eller så. Bara för en tid sedan kom jag på att jag saknade ljuden från 90-talsgruppen Autechres album. Autechre gör alltså ljudlandskap som en del personer kan finna krävande. Men jag kom ännu efter flera år ihåg just DE ljuden i någon av deras låtar och kände en våg av glädje skölja in över mig då jag slängde på de gamla plattorna. Samma sak med en grupp som Future Sound of London vars album i princip BARA består av ljud. Men även inom en sådan genre finns det artister som gör helt menlösa ljudcollage som går in och ut i dina öron (exempelvis sådana musik du ska lyssna på mot slutet av ett spinningpass).

Så oavsett genre måste musiken göra något intryck på dig. Och Beyoncés låtar sätter sig ganska snabbt (även om hon på flera av sina singlar har haft en tendens att plagiera sig själv). Det är på så vis betydligt lättare för mig att avfärda Justin Timberlake (för att inte tala om hans yngre namne, herr Bäver) eftersom hans låtar är just sådana som inte fastnar i min skalle om så mitt liv skulle hänga på det. För några år sedan försökte en ung dam nästan förtvivlat intala mig att jag måste ha hört låten ”Sexyback” med Justin (”Min PAPPA kan den!”). Jag letade upp stycket på YouTube (så det inte skulle synas att jag lyssnade på den på Spotify) och lyssnade tre – fyra gånger. Den gjorde inget som helst bestående intryck och om jag skulle ha hört den tidigare så mindes jag det inte. Det samma gällde herr Justins senaste album vilket jag suckade mig igenom då det bestod av sängkammarsoul med falsettsång i en evig loop och där jag redan glömt övriga beståndsdelar.

Men åter till Beyoncé. Hon har alltså en del starka låtar som jag skulle kunna nynna om någon så väckte mig mitt i natten och bad mig göra det. Så låtarna är inte direkt problemet. Nej, det är snarare så att Beyoncé är så jävla übersnygg, så überskicklig, hon sjunger så überbra och verkar arrangera låtar, danssteg och allt så in i helvete überüberperfekt. Och det är däri problemet ligger, precis som när det gäller hennes föregångare, Whitney Houston. Man får lätt små bilder i huvudet när man hör vissa artister och eftersom Whitney sjöng på en OS-invigning (eller var det avslutning?) så får jag, då jag hör någon låt med henne, lätt en inre bild av en evig OS-invigning där Whitney i aftonklänning sjunger inför en dåsig publik bestående av lönnfeta tanter och gubbar i aftonklänning och frack. Ja, det kunde lika gärna vara i Las Vegas eller på något annat ställe. Och liknande bilder i huvudet får jag av artister som Beyoncé och Alicia Keys (som jag för övrigt sett live, vilket var så überjävla perfekt att det inte ens kändes som en konsert). Kort och gott så innebär perfektion ofta att det blir tråkig och fadd musik. Nerven saknas. Om vi nu ändå är inne och snackar supersnygga afroamerikanska sångerskor så är det betydligt mer spännande att lyssna på, säg, Janelle Montae som odlat en udda image och har en storyline i sina sånger som är genomgående på skivorna. Plus att musiken inte behöver vara så ultraüberthetop-perfekt hela tiden. Det är däri den lilla skillnaden som gör att jag uppskattar en artist ligger.

Så Beyoncé får ursäkta mig: hon är superduktig, supersnygg, världens bästa fru och mor (säkert), superrik, superallting och gör rentav poplåtar som man kommer ihåg men det räcker inte ända fram. Det är för tillrättalagt för min smak. Och det är allt jag har att säga om det.

En talibans bekännelse

Någon gång i början av 00-talet så dök det här utmärkta adjektivet "talibansk" upp, tillsammans med subjektiv som "talibanism" (och jag är i skrivande stund osäker på om man kan göra ett verb av "talibanisera" eller något åt det hållet) vilket på ett lysande vis beskriver hållningen hos somliga av oss musiknördar. Ja, jag vet, det kanske inte låter trevligt när man associerar till ett gäng fanatiska krigare i Afghanistan med sin extremt bokstavstrogna tolkning av saker och ting men det är inget att förneka: jag är en taliban emellanåt när det gäller musikdiskussioner och jag märker lätt vad som får igång mig.

Häromdagen läste jag exempelvis en liten blänkare som den lite softa indiegruppen Autre Ne Veut (Pitchforks lista över årets 50 bästa album) och man påpekade att gruppen minsann var lite avvikande under ett år då indienördarna skyndade sig att betyga sin vördnad inför Justine Timberlake och... Beyoncé?

Och det är just vid sådana där ögonblick som talibankrigaren i mig tittar fram mer än någonsin. Jag blir plötsligt i mitt innersta väldigt skäggig och kramar min Kalashnikov medan jag kryper allt längre in i grottsystemen i bergen för att undkomma ett bombardemang av lagom slätstruken musik. Samtidigt ondgör jag mig även över dagens så kallade "indiefolk" som ränner efter mainstreamartister. Det hade under 80-talet varit otänkbart att Paul Westerberg eller Bob Mould (med flera) sprang och svassade för den tidens motsvarigheter, säg... George Michael och Whitney Houston? Och talibanen tänker "vart är världen på väg?"

Men dithän är dagens ungdom sålunda på väg, tänker talibanen. De SÅ KALLADE indienördarna kapitulerar inför Justin Timberlakes smöriga sänggkammarmusik eller Beyoncés strömlinjeformade nattklubbsdito. Allt heligt profaneras och allt som är fast förflyktigas och talibanen i mig kryper allt längre ned i Tora Bora-bergens grottsystem för att lyssna på skum elektronisk musik eller något i den vägen. Och han tänker aldrig kapitulera, ens på ålderns höst.