En talibans bekännelse

Någon gång i början av 00-talet så dök det här utmärkta adjektivet "talibansk" upp, tillsammans med subjektiv som "talibanism" (och jag är i skrivande stund osäker på om man kan göra ett verb av "talibanisera" eller något åt det hållet) vilket på ett lysande vis beskriver hållningen hos somliga av oss musiknördar. Ja, jag vet, det kanske inte låter trevligt när man associerar till ett gäng fanatiska krigare i Afghanistan med sin extremt bokstavstrogna tolkning av saker och ting men det är inget att förneka: jag är en taliban emellanåt när det gäller musikdiskussioner och jag märker lätt vad som får igång mig.

Häromdagen läste jag exempelvis en liten blänkare som den lite softa indiegruppen Autre Ne Veut (Pitchforks lista över årets 50 bästa album) och man påpekade att gruppen minsann var lite avvikande under ett år då indienördarna skyndade sig att betyga sin vördnad inför Justine Timberlake och... Beyoncé?

Och det är just vid sådana där ögonblick som talibankrigaren i mig tittar fram mer än någonsin. Jag blir plötsligt i mitt innersta väldigt skäggig och kramar min Kalashnikov medan jag kryper allt längre in i grottsystemen i bergen för att undkomma ett bombardemang av lagom slätstruken musik. Samtidigt ondgör jag mig även över dagens så kallade "indiefolk" som ränner efter mainstreamartister. Det hade under 80-talet varit otänkbart att Paul Westerberg eller Bob Mould (med flera) sprang och svassade för den tidens motsvarigheter, säg... George Michael och Whitney Houston? Och talibanen tänker "vart är världen på väg?"

Men dithän är dagens ungdom sålunda på väg, tänker talibanen. De SÅ KALLADE indienördarna kapitulerar inför Justin Timberlakes smöriga sänggkammarmusik eller Beyoncés strömlinjeformade nattklubbsdito. Allt heligt profaneras och allt som är fast förflyktigas och talibanen i mig kryper allt längre ned i Tora Bora-bergens grottsystem för att lyssna på skum elektronisk musik eller något i den vägen. Och han tänker aldrig kapitulera, ens på ålderns höst.