Att göra en bajen.

Undertecknad hade haft en stressig men ändå bra dag fast den skulle förstås bli bättre när det vankades Creppy Quiz där på kvällen. I ett allt gråare Visby traskade eder skribent så ned till creperiet och upptäckte på vägen att det ändå inte var så pass kallt så han hade behövt den där överrocken han nu hade satt på sig för säsongen.

Rootmoset var för första gången på mycket, mycket länge fulltaligt och det märktes även på vårt resultat. Denna kväll var eminente Tinka i samarbete med förre GA-skribenten Peter Wennblad och det betydde en lite annorlunda mix av musik vilket även verkade spela oss i händerna. Vi hade inte enorma problem med kategorin "gissa skivomslag" och vi seglade närmast igenom flera kategorier och ledde komfortabelt med cirka fem poäng mot mitten av tävlingen.

Faktum är att vi heller inte hade några väldiga problem med 00-/10-tal vilket vi ju internt brukar ge smeknamnet "Dödsskuggans dal". Vi var tvärtom rätt nöjda med att vi spikade en del ganska knepiga frågor. Som det nu var stötte vi på patrull först på avdelningen "covers" och vi har nu börjat inse att det på senare år nog snarare varit just cover-avdelningen som är vår "dödsskuggans dal".

Allt som allt gjorde vi en klassisk Hammarby-match igår. Vi ledde komfortabelt men lyckades på slutet strula till det och tappade den där ledningen vilket till sist renderade oss en femteplats medan Danne & Ruben välförtjänt rakade hem segern. Totalt hade vi 100 poäng av 160 möjliga och var väl därmed nöjda.

Överlag så var det gott om härliga människor på creperiet igår och man får sannerligen säga att det är månadens höjdpunkt, utan att ljuga. Till nästa gång är det därtill Tomas och undertecknad som kommer att stå för underhållningen och vi har redan börjat snickra på upplägget. Väl mött!

Polly Jean i kyrkan.

Överresan var mycket vältajmad med flyg 1700 från Visby så anlände jag om M till Stockholm Central 1820, efter en öl respektive ett glas vin så kunde vi ta tunnelbana till ST. Eriksplan för att i god tid hitta våra platser.

Konserten inleddes 10 min efter utsatt tid och öppnades med Let England shake och samtliga låtar från den senaste skivan fick plats i det 21 låtar långa setet vilket innebar ingen flörtande med gamla låtar och någon sorts rock spelning. Hela framförande var nedtonat men mycket intensivt och med PJs röst i centrum, hon stod ensam till höger om sitt band som bestod av Mick Harvey, John Parish och Jean-Marc Butty. Harvey och Parish byte instrument nästan mellan varje låt så att varje låt kom till sin rätt.

Hur var spelning då? Jag det är inte så mycket att tillägga den var helt fantastisk, saknade jag några låtar nej, samtliga låtar var väl valda för att passa spelningen det var onekligen lite kittlande när låtar som in dark places och the Devil framfördes i en kyrka som förövrigt var lysande som konsertlokal. Både ljussättning och ljudet var helt otroligt bra, att ljudet var så bra kan kanske tillskrivas den väl valda lokalen.

Både jag och M var helt överens om att vi hade sett en unik spelning och vi var mycket nöjda.

Låtarna som spelades var:
Let England shake - Let England shake
The Words that maketh murder - Let England shake
All and everyone - Let England shake
The big guns called me back again - Vet inte vilken skiva kan ha varit en outgiven
Written on the forhead - Let England shake
In dark places - Let England shake
The Devil - White chalk
Dear darkness - White chalk
The glorious land - Let England shake
The last living rose - Let England shake
England - Let England shake
The pocket knife - Uh huh her
Bitter branches - Let England shake
On the battleship hill - Let England shake
Down by the water - To bring you my love
C´mom Billy – To bring you my love
Haning on the wire - Let England shake
The colour of the earth - Let England shake
The Piano – White chalk
Angelene – Is this desire?
Silence – White chalk

När Eldkvarn brann.

40-åriga Eldkvarn är ett band som, av naturliga skäl haft en något berg och dalbane-liknande karriär även om jag tror att den planat ut en smula nu när de nått den där positionen där de mest kan puttra på i förvissningen om att publiken ändå finns där, inte minst i konsertsammanhang.

Gruppen har ju haft flera "genombrott" eller vad man snarast skulle kunna kalla popularitetstoppar genom åren, ofta med cirka 10 års mellanrum. Efter att ha harvat på som ett proggband bland många under 70-talet började man slutligen experimentera med New Wave och fick sitt första genombrott med "Pojkar, pojkar, pojkar" i slutet av 70-talet. Överlag var Eldkvarn på den tiden nästan en poprockorkester med korta och snärtiga låtar.

Sedan följde ett bitvis förvirrat 80-tal då man särskilt mot mitten av detta decennium gjorde några plattor som är rejäla plumpar i protokollet. "Ny klubb" är exempelvis så usel så man undrar om gruppen var berusade när de spelade in den eller om de försökte sig på någon slags misslyckad ironi. Man tog sig dock och med hjälp av Mauro Scocco fick man en megahit med albumet "Kungarna från Broadway" och hiten "Kärlekens tunga". Plura har senare vittnat om att det sena 80-talet blev en oerhört hektisk tid med tungt drogintag kombinerat med stor produktivitet inklusive megashowen "Cirkus Broadway" som man körde två år i rad.

Efter det började man göra mer lågmälda plattor under 90-talet och man spelade på mindre ställen eftersom man kom en smula i skymundan. Efter att ha trampat vatten några år hade man så åter en mindre comeback med album som "Limbo" och "Svart blogg". Eldkvarn var väl aldrig helt frånvarande under 00-talet men en ny popularitetstopp nåddes för Plura då han dels exponerade sin kagge i ett matlagningsprogram (och åkte dit för kokaininnehav som mellanakt) för att därefter medverka i programmet "Så mycket bättre". En självbiografi svängde han också ihop under de där åren.

Och nu kan väl Eldkvarn sägas vara en slags äldre statsmän inom svensk rock. Förmodligen det närmaste vi kommer ett eget Rolling Stones ifråga om långvarig existens. Under en av sina vid det här laget ganska många turnéer nådde man så Visby lördagen 15 oktober varvid undertecknad infann sig eftersom det trots allt var... öh, bara något år sedan jag såg dem. Men i alla fall. Eldkvarn är ju för övrigt riktiga Gotlandsvänner och har spelat här återkommande så det är inte särskilt svårt att få tillfälle att se dem.

Man manglade på och jag noterar att man körde hela fyra låtar från "Kungarna från Broadway" under kvällens lopp. Under låten "Jag står upp än" lät man ett tag väldigt mycket som Dire Straits (och läsaren får själv avgöra om det är bra eller dåligt) då bröderna Plura och Karla närmast duellerade. Konserten bjöd på rätt få överraskningar även om man körde tre helt outgivna låtar samt den inte helt kända "Min stjärna har slocknat" från "Legender ur den svarta hatten". Eldkvarn har ju en så pass rejäl katalog att man förhoppningsvis kan variera sig lite från konsert till konsert och plocka in de här udda låtarna som man inte spelar så ofta eller som man rentav vill påminna publiken om.

Dock är ju vissa låtar närmast givna i repertoaren. Jag undrar dock om Eldkvarn själva aldrig tröttnar på "Pojkar, pojkar, pojkar". Kör de den på varje konsert, månne? Jag har nog ännu inte sett eller hört en Eldkvarn-konsert där de INTE kört den i varje fall. Samma sak gäller ju "Kärlekens tunga" eller Cornelis-covern "Somliga går i trasiga skor" som man närmast gjort till sin egen vid det här laget. Förutom att konserten var lite kort (något under 90 minuter) så jobbade dock bandet på bra och bifallet var enormt under särskilt konsertens sista del. Och hedrande att man inte larvade sig med att gå av scenen och låtsas komma in ("vi kunde ha gått av men vi orkar helt enkelt inte längre").

Följande låtar spelades:

1. Nerför floden
2. Kommit hem
3. Sorger i orkestern (eller något åt det hållet, nytt och outgivet)
4. Jag står upp än
5. Vägen till paradiset
6. Be-bop-a-lula-land
7. En liten kyss av dig (ny och outgiven låt)
8. Kärlekens tunga
9. Mina stjärnor har slocknat
10. Alice
11. En natt på det berömda (hörde ej sista ordet, nytt och outgivet)
12. Fulla för kärlekens skull
13. Somliga går i trasiga skor
14. Kungarna från Broadway
15. Pojkar, pojkar, pojkar
16. I skydd av mörkret
17. Hjärtat du väntar på
18. Ikväll

Syntharnas Sweden Rock.

Undertecknad for i helgen till Stockholm för att gå på den andra (tror jag det är) upplagan av tillställningen Bodyfest, en slags endagarsfestival där synthband inom den hårdare skolan framträder. Det kan direkt sägas att denna trevliga tillställning har goda förutsättningar att bli syntharnas motsvarighet till Sweden Rock då huvudsakligen åldrande akter drar gamla hits inför en lika åldrande men dock hängiven publik. Men medan nostalgin på Sweden Rock blickar tillbaka mot 70- och 80-tal så ligger Bodyfests nostalgi mer koncentrerad kring 80-talet och lite tidigt 90-tal.

För er som ej är så förtrogna med synth kan jag här ge en snabb historielektion: efter en första mer experimentell fas under 70-talet (Kraftwerk, Tangerine Dream, tidiga Human League m.fl.) följde det man skulle kunna kalla "synthpopsperioden" 1981 - 85 (Visage, Depeche Mode, Ultravox, Soft Cell m.fl.) innan denna genre urvattnades och efterträddes av mer hårdare och undergroundinriktad synth, ofta kallad Electronic Body Music (EBM). Här kan nämnas Front 242, Nitzer Ebb, Skinny Puppy m.fl. Ett stort antal band kom även från Belgien. Tyska DAF var pionjärer inom genren även om de gjorde sina bästa skivor redan under synthpopseran, cirka 1981 - 82. Denna genre dog därefter en kreativ död 1993, samtidigt som även 80-talshårdrocken gick in i en lång svacka.

Om eftermiddagen 1 oktober 2011 infann jag mig på legendariska Nalen, ett etablissemang jag aldrig tidigare besökt, och jag kände även historiens vingslag. Här hade min far och hans vänner gått i sina kostymer och lyssnat på jazz omkring 60 år tidigare och några år senare hade min faster med vänner gått här och lyssnat på tidiga svenska rockband. Och nu var jag här. Man väntade sig nästan att höra ljudet av gamle ägaren Topsy Lindbloms käppar då han med kungalik uppsyn äntrade salarna eskorterad av sina anställda, varav flertalet var gamla brottare och boxare. Men den tiden är dock förbi. Jag fick även en servitris att skratta högt då jag diskuterade ställets historia med henne och påpekade att det vore en smula fåfängt att ta hit de gamla artisterna igen eftersom "de är döda allihop". Nämnda musiker vände sig möjligen i graven inför den musik som skulle serveras denna afton. Vad gällde besökarna så var ett stort antal i min egen ålder medan andra troligen tultade omkring i blöjor då flera av kvällens band hade sina glansdagar, såvida de nu inte bara var en glimt i sina pappors ögon.

Först ut var ett par svenska band som tydligen spelade ihop, Sturm Café och Kommando XY. Härmed blottar jag även min enorma okunskap om nyare synth (med "nyare" menar jag sådant gjorts efter ödesåret 1993)men jag hade i vilket fall ingen koll på dessa akter. Man spelade en effektiv hårdsynth med sång på tyska och publiken verkade vara med på noterna fast de gick på tidigt (16.30). Därefter följde en annan akt vid namn Schwefelgelb som tydligen är från Tyskland. De spelade en stunsig synth med feta basgångar och hade även viss scenshow då de hade utklädda dansare som utförde någon slags mim. Jag såg dock inte hela denna konsert då jag taktiskt nog avvek för att äta en hamburgare så att man stod sig under resten av kvällen.

Följande akt, Parade Ground, är ett band som jag under många år bara hade hört en enda låt med, den synthpoppiga "Strange World" som fanns med på en samlingsskiva som många hårdsynthare lär ha köpt precis i slutet av 80-talet. Låtens poppiga och för gruppen orepresentativa sound gjorde att man inte kollade in denna grupp särskilt mycket. Denna belgiska grupp är en duo bestående av bröderna Jean-Marc och Pierre Pauly som under en period (1993) var extramedlemmar i Front 242. Detta har jag dock förstått först långt senare. Bröderna jobbade hårt på konserten och den ene av dem var av någon anledning blodig i pannan och förbättrade inte detta genom att slå sig i ansiktet lite då och då. Emellertid har jag en känsla av att blodet var fejk då jag senare såg ett foto på samme broder som av någon anledning även då var blodig i pannan. Men han kanske haft en enastående förmåga att råka gå in i dörrar, vad vet jag? Trots hårt jobb hade man lite svårt att få igång publiken, även då man körde just hiten "Strange World" där man tydligt märkte hur sångaren inte riktigt orkade hålla samma höga tonläge längre. Tydligen hade bandet inte spelat i Sverige sedan 1989 så det var väl på tiden att de återvände.

Orange Sector, som klev på 19.00, var också en för mig "ny" akt och detta trots att de hade bildats 1992 och därefter släppt ett dussin album. Men även om jag nog hört gruppens namn så kom de till världen under en period då jag var inne på helt annan musik och jag har därmed missat dem totalt. De bjöd på en klassisk body, kraftigt inspirerad av DAF och Nitzer Ebb, vilket på ren svenska innebar att deras sound inte var särskilt originellt men dock effektivt med stark sång, slagkraftiga refränger och elaka beats. Gruppen verkade gå hem starkt hos den yngre publiken och det värmde ändå hjärtat att se extatiska 18- eller 19-åringar som kanske just då upplevde en av sina första stora konserter. Därmed kunde jag även åka lite snålskjuts på deras extas eftersom jag blev påmind om hur det kändes i den åldern när man upplevde sådant.

Efter detta så avslutades Bodyfest med syntharnas motsvarighet till gubbrock i och med två klassiska belgiska akter. Den första av dessa var A Split Second, vilka var rätt stora bland hårdsynthare mot slutet av 80-talet och som jag även lyssnade en hel del på. Emellertid var det nu väldigt länge sedan jag hade hört dem överhuvudtaget och jag hade inför deras konsert ett öppet sinne då jag inte hade vare sig höga förväntningar eller onda aningar. Det ska dock erkännas att jag först blev lite orolig då tre medelålders män som såg ut som vem som helst (och allra minst såg "synthiga" ut) äntrade scenen. Denna korta oro övergick sedan i lugn då man drog igång en en enormt dynamisk konsert med tung synthrock. A Split Second var kanske de som röjde allra mest och man fejkade bland annat slagsmål på scenen och senare ville gitarristen att publiken skulle hjälpa till att spela lite varvid vakterna för en gångs skulle fick något att göra (de stod annars mest och hängde, beroende på att det var en ytterst fredlig tillställning). Gamlingarna i A Split Second visade därmed var skåpet skulle stå och det var en glad överraskning att konstatera att de var oerhört tighta live.

Under pausen träffade jag gamla känningar från glada 90-talet och vi diskuterade lite musikhistoria innan kvällens avslutande akt, belgiska Klinik, klev på. Denna grupp (vars musik av min syster beskrivs som "ond") såg jag för två år sedan och det gjorde ett väldigt starkt intryck på mig. Kliniks musik är onekligen ganska mörk och obehaglig men man lär komma ihåg den när man väl hört den. Denna gång körde duon även "the real thing" och hade på sig sina typiska långrockar i skinn och sina bandage kring hela ansiktet. Detta gjorde även att jag inte visste vem som skötte syntarna eftersom originalmedlemmen Mark Verhaegen periodvis varit sjuk och ersatts av en medlem från likaledes belgiska Vomito Negro. När bandet klev på lyckades sångaren Dirk Ivens genast piska upp en intensiv stämning enbart genom lite gester inför publiken och därefter rakade man igenom den ena kända låten efter den andra. Publiken var periodvis rätt vild och det dansades pogo längst framme vid staketet. Som första extranummer körde man (som ofta) sin stalker-låt "Hours and Hours" och därefter ytterligare något nummer innan det hela var över. Vid det laget var undertecknad rätt trött i benen (åldern tar ut sin rätt) och såg till att rätt skyndsamt förpassa sig till sin systers lägenhet. Allt som allt var dock Bodyfest 2011 ett härligt syntharnas Mecca där äldre nostalgi-akter blandades med lite nytt och det gav verkligen mersmak. Ser fram emot nästa år redan.