Cowboy Carter

 

Denna text kunde lika gärna ha hetat ”Robert tar den för laget” eller ”Robert på okänd mark” men nu fick det bli titeln på en skiva som jag plöjde igenom ett par gånger. Låg häromkvällen och kunde inte somna varvid jag bestämde mig för att då lyssna på Beyoncés splitt nya album ”Cowboy Carter”, hennes omtalade ”countryplatta” som det nu skrivits en del om. Sagt och gjort. Det som visade sig vara åttio minuter skiva som efter ett tag gick lite på tomgång fick mig dock inte att somna utan jag hörde hela rasket från början till slut. Gjorde sedan om det medan jag ägnade mig åt lite trädgårdsarbete dagen efter.

Inledande ”American Requiem” är ju en vanlig Beyoncé-låt om att hon tydligen kan vara country. Okej, det låter som en Beyoncé-låt men om hon säger det, så. Andra spåret, en cover på ”Blackbird”, låter (skrivet utan minsta ironi) mest som om hon samplat originalet rakt av och bara bytt ut McCartneys sång mot sin egen. Inte mer att säga om den. Därefter följde flera låtar som lät som rätt vanlig Beyoncé även om det ibland kunde smyga in sig några gitarrslingor (samplade eller inspelade för låten, vet inte vilket). En del stycken var mest prat på 20 till 50 sekunder.

Första singeln och det som väl säkert förblir plattans stora hit, ”Texas Hold'em” får mig i väldigt stor utsträckning av tänka på Madonnas skojcountrylåt ”Don't Tell Me” från sekelskiftet. Inte så att de låter exakt lika men det är samma känsla av ”nu skojar vi till det med countryn”. Videon förstås full med dans, den nästan patenterade öppna västen med bröst och mage fast nu med cowboyhatt och vilda västern-kläder i ingrediensen. Kanske fick jag även ett minne av The Grids skojcountrytechno från nittiotalet. Lite så känns låten. Jag tror inte Beyoncé försöker skoja till det medvetet men det blir lite av känslan ändå.

Resten lunkar väl på och ibland anges några kända countrynamn som medverkande men jag kan inte direkt påstå att jag hör det. Här finns även en trogen cover på ”Jolene” där texten skrivits om något. I övrigt är det gammal vanlig Beyoncé (”peppig aerobicsmusik” som en kritiker kallade stilen) fast ibland med lite inflätade gitarrer och western-referenser. Ja, det är det hela. Hade jag varit kritiker hade jag kanske satt tre av fem i betyg.

Är det country? Nej, fan. Så mycket vet även jag. Det som är mest ”country” på skivan är väl att hon har rodeoutstyrsel på omslaget. Ungefär så. Sedan lite inslängda gitarrer som lika gärna kunde vara samplade (svårt att veta numera) men i övrigt så behöver Beyoncés gamla publik inte direkt oroas av att en massa ölstinna cowboyhattar ska invadera hennes konserter framöver. Det är kompetent pop med några blinkningar åt en viss genre. Det var det hele, som dansken säger.

Popgiss 2024, finalen

 

Det var som vanligt vid denna tid på året (alltså, Popgissfinal) en ganska fin vårdag då jag 05.50 slog upp ögonen efter att tidigt ha gått i säng igår. Det blev den sedvanliga förbedelsen med att såsa runt lite i lägenheten, lösa lite melodikryss, bada och lyssna på Neil Young (som nu är tillbaka på Spotify, tillsammans med Joni Mitchell).

Klockan 11.18 klev jag ut ur min port då Kenneths Annelie som vanligt hade lovat att komma förbi och köra oss båda till Öster. De dök upp nästan direkt och det blev lite samspråk innan vi klev av på Östercentrum och gick till Jessens saluhall, vårt stamställe innan ett Popgiss. Hanna var norröver och skulle inte hinna med lunchen men Tomas fru Åsa gjorde oss sällskap så vi har vi alla fall fyra personer kring bordet. Blev lite samspråk och ett par öl med pasta bolognese innan vi så kunde knalla ner till själva tävlingen omkring 12.30 sedan även Hanna dykt upp. Denna gång stötte vi, som det föll sig, dcok inte på ett myller av popgissare på vägen utan träffade merparten då vi var nästan framme.

Det blev det sedvanliga hälsandet och kramandet till höger och vänster och sedan trodde jag att vi satt någon annanstans än sist då vi nu låg i division två. Träffade dock på Snails-Erik som förklarade att borden stod som sist vilket förenklade det hela avsevärt. Tävlingen blir ju i grunden bara mer och mer väloljad så efter några inledande ord av producenten Örjan så var Nine Inch Snails igång vid 13-tiden. Det var trångt om saligheten kring borden men jag och Nynäshams Quiz-kung, Anders Nylén, gjorde vad vi kunde för att ge varandra utrymme då vi satt rygg i rygg.

Låt 1 – 15 var tiotal och det sparkade igång med något som vi tyckte lät som Britney Spears ”Toxic” men som inte var det. Vi resonerade dock som så att om det lät som Britney Spears och kändes som Britney Spears så kanske det var Britney Spears. Tur för oss. Vi rörde som ofta ihop Sugababes med Pussycat Dolls medan Hanna säkert plockade Keane. På rapparen Lil' Wayne kunde vi givetvis lika gärna ha skrivit ”Kalle Anka” men vi försökte ändå (och bommade rejält) även om jag nu inte minns vad vi skrev. The Fratellis hade vi aldrig hört talas om och så hörde jag själv till det med Ting Tings, som även gjort ren danspop och som alltid låter olika på sina plattor. När Opeth äntligen kom tänkte jag på dem men skrev sedan istället Mastodon (som istället kom senare och som jag nog sjabblade bort även den gången). Tomas överlag på hugget angående den moderna listmusiken (som duggade tätt).

Åttiotalet kändes givetvis oerhört lätt även om vi ett tag tvekade på om det var Ankie Bagger eller Lili & Sussie. Men inte länge. Den enda låt vi bommade var för oss okända Indigo Girls. Tomas var lycklig över att värka fram en sen The Saints och jag tror inte alla mindes att M/A/R/R/S hade gjort ”Pump up the Volume”. Vi fick även lagöl efter en säker insats men insåg snabbt att vi fick skruva ner förväntningarna om att vinna division 2 eftersom flera duktiga lag snabbt kopplade greppet.

Vi fruktade att kategorin ”från logen till krogen” var country men det var varierande dansmusik. Vi trodde Clabbe var Alexander Bards alter ego Barbie men mindes dock La Bouche. Tomas och jag påmindes om att Icona Pop är dansmusik för medelålders män som inte kan dansa. Därefter kom ”Mellovision” (lite ESC och Melodifestival) och vi sjabblade bort en del. Det vi trodde var Umberto Marcato var någon snubbe vi aldrig hade hört talas om och det var även flera namn som var okända för oss. Hanna kom ihåg hur det finska bidraget från 2022 stavades (ett bidrag jag faktiskt gillar eftersom det låter som EBM).

Tjugotalet var inte klockrent men ändå förbluffande bra och vi satte saker som Megan Thee Stallion och Smith and Thell och mycket annat. Hanna och Tomas låg på i tät dialog. Jag hade förstås ingen aning om hur senaste Helloween eller Mastondon lät, tyvärr. Tomas värkte fram Björn Gustavsons ”The Björnzone” eller något i den vägen. Det gick väl något så när med duetter men vi rörde till det med syskonen Glennmark (skrev Carola istället för Karin Glennmark) och hade totalt glömt bort namnet på den där svårt brylkrämade countrysångaren (Conway Twitty) som jag vet att Erik gillar. Blues var väl sådär då vi var helt borta på både Bonnie Raitt och Canned Heat men tog Howlin' Wolf på en chansning. Det kom sedan även lite punk (även on denne gubbtjyv förstås är lite rigid kring vilka grupper som egentligen ska kallas punk, en diskussion vi kan ta någon annan gång).

Därefter kom sjuttiotal (låt 81 – 95) vilket var Kenneths chans att få sätta lite stadiga poäng. Irriterande nog hade vi glömt namnet på Helen Reddy, en låt som Jessica på ett annat giss satt och kämpade med. Jag insåg dock att jag hade haft glädje av att ha lyssnat på andra plattan med Uriah Heep så att jag kan den utan och innan eftersom höjdarlåten ”Bird of Prey” kom. Annars rätt behagligt sjuttiotal. Fem låtar reggae blev hyggligt svårt för oss alla. Tomas påpekade för mig att ”Jag försökte få igång dig men fick ingen respons” (låten var ”Bam Bam” med Sister Nancy) och jag kontrade med ”Det är svårt ge respons då man inte har den minsta lilla ledtråd att bidra med”. För så är det ibland. Det kom sedna även lite soul och lite samhällsfarligt (låt 101 – 110) och medan vi förblir kassa på soul så satte vi i alla fall den hårdare musiken i stort sett. Även ett antal väldigt gamla låtar var bitvis knepiga.

Det blev vid 17.30 en matpaus och jag och Hanns sprang iväg som oljade troll för att snabbt få bra köplats. Maten serverades nu på tallrik och det var bröd och sallad med i små förpackningar och allt som allt kanske den bästa mat vi ändå fått på ett giss (okej, konkurrensen är inte mördande men det var allt som allt ganska bra även i sig). Direkt efter maten sparkade vi igång med tjugo intron där vi satte 18. Vi hoppades kunna luta oss tillbaka på nittiotalet och det gick väl ändå ganska bra på det hela taget. Jessica Simpson var dock bara ett avlägset minne och eftersom ingen av oss direkt gick in för den mest lättsamma popen på nittiotelet så blev det en bom där. Men en bom med credd. På samma vis så skrev vi Basic Element på Pandora. Fast vi nämnde i alla fall den senares namn. Det kom en del favoriter som vi glatt studsade till och särskilt glada blev vi av Garbage och Suede.

Tio covers följde och jag insåg att jag nog inte hade hört Joan Jetts cover på ”Dirty Deeds” sedan hon släppte skirvan (som jag såg henne köra låtar från på Hultsfredsfestivalen 1990). Att Paris Hilton gjort cover på Rod Stewart hade vi ingen aning om och namnet på Kent-tolkerskan (Felicia Takman) hade vi glömt om vi nu någonsin kunnat. Likaså hade vi nog aldrig hört Beck, Bogart & Appices tolkning av Stevie Wonder. Kategorin ”Stöldvåg” var rolig då det var original som fräckt samplats och sedan när Kiss kom så visste jag i förväg att Leila K:s ”Come on Now” skulle dyka upp. Lite geneant för mig att jag blåste Nine Inch Nails den artist Lil Nas X plockade något (som lät otroligt gammalt) ifrån men har å andra sidan inte haft koll på NIN efter 1995. Kändes dock fantastiskt roligt att sätta DJ Shadow som den som samplade en låt med Pugh Rogefeldt. Som vanligt rörde vi (eller jag) dock ihop Sugarhill Gang och Grandmaster Flash. Det går liksom aldrig över det där och jag vet inte vad man ska göra åt det?

Tiotalet blev ganska behagligt och det var trevligt att få höra lite Skrillex eller Gojira. Och äntligen har vi lärt oss Fall Out Boy! Sextiotalet var också bra men vi rörde ihop det lite med ”Make Your Own Kind of Music” som jag personligen trodde var Mamas and the Papas men vi skrev något annat och så var det Mama Cass själv (som jag inte visste släppte soloskivor redan på sextiotalet). Myste till ”In the Court of the Crimson King”. Marvelettes tog vi på soundet.

Det rundades sedan av med allsång och det blev både det ena och det andra. För skams skull sprang jag bort till CaMa och ”sjöng” med i ”Stad i ljus”, något i testade redan första gången i november 2016. Hela gisset avslutades sedan med Queens ”Bohemian Rhapsody” där Erik stod och svepte med en rökmaskin över publiken och det föll konfetti från taket. En i sanning mäktig avslutning och själva låtspelandet var klart lite innan 22 så det var raskt marscherat.

Det delades ut priser till vinnare i det lägre divisionerna och vi inte i närheten då slutade sjua och med kanske 15 poäng upp till vinnaren. I toppen så visade det sig att storfavoriterna Dr Zoom stod pall för trycket trots ett inledande underläge varefter de, som så ofta, bet ihop och jobbade sig uppåt varefter de kunde slå tvåan Limp Quizgit med två poäng. Extra glada var vi då våra vänner i More Cowbell fick en bronsplats. Vi hade för övrigt god hjälp av CaMa:s koskälla under gisset för om vi var osäkra på om det var, säg The Killers, så behövde vi bara höra hur han satte igång och så var vi säkra.

Som vanligt tömdes salen snabbt och Hanna gick hem medan vi tre gubbar gjorde en liten vända förbi efterfesten på Brygghuset där jag drack en sista öl för kvällen och cirkulerade lite och pratade med folk. Det blev ju mest eftersnack av naturliga skäl. Framåt midnatt var jag trött och Kenneth och jag delade en taxi hem medan Tomas stack lite efter oss. Allt som allt var Popgiss 2024 det kanske roligaste Popgiss jag upplevt på hela tio- och tjugotalet och det innehöll många roliga överraskningar och små nydanande detaljer som uppskattades. Och maskineriet löper, med duktig producent, duktiga arrangörer och duktiga stab på som ett väloljat urverk. Kan bara lyfta på hatten åt samtliga inblandade. Och jag tror inte jag hörde en enda människa klaga över något. Bara det.