Det är morgon 18 september 1970 och Jimi Hendrix vaknar upp som ur en feberdröm. Han mår lite konstigt i magen och precis när han vaknat så känner han illamåendet och ulkar till. Han hinner lagom springa in på toaletten och lägga en riktigt obehaglig rödvinsspya. Matt återvänder han till vardagsrummet. Han kan inte somna om. Han slår upp ett fönster på glänt och plockar fram gitarren. Han spelar en stund och komponerar de närmsta timmarna ett stycke han kallar ”Small Hour Blues” som handlar om en nära-döden-upplevelse. Senare testar han låten i studion och spelar in en demo men den hamnar i skrivbordslådan.
Hendrix drar ned lite på sitt turnerande och tillbringar mer tid i studion. Han släpper en platta till som för vidare soundet från ”Cry of Love” men börjar därefter umgås med gitarristen John McLaughlin, som precis lagt ned sitt Mahavishnu Orchestra, och tillsammans spelar de båda in och turnerar. Det blir långa konserter med långa och intrikata gitarrsolon. Kritiker och publik är delade. En del är förtjusta medan andra tycker det blir långtråkigt med för mycket gitarronani. En och annan skriker förstås efter ”Foxy Lady” eller ”Purple Haze”. Skämtsamt säger Hendrix till en journalist ”Men vad klagar de för? Jag spelar ju stycken av de där låtarna i andra kompositioner... det är väl bara att de inte hör det.”
Till sist träffar Jimi kvinnan i sitt liv och gifter sig i mitten av sjuttiotalet. Han spelar gitarr på bröllopet. Äktenskapet håller förstås bara några år men det blir flera barn. Efter det gifter sig Hendrix bara en gång till innan han på äldre dagar får en mångårig sambo och ger upp det här med det formella äktenskapet. ”Pappa var väldigt snäll men lite frånvarande. Det var antingen turnéer eller perioder i studion då han inte ville bli störd”, säger hans dotter, Uhura Rainbow, i en senare intervju.
I slutet av sjuttiotalet börjar Hendrix spela mjuk jazzfunk och senare under 80-talet renodlar han stilen till någon form av popfunk. Han får några hits men hans gamla publik eroderar. Tonåringar i intervjuer, som köpt hans nyare skivor, vet inte om att han var populär första gången 1966 – 67. En rättfram reporter frågar Hendrix om han inte sviker sin gamla publik. ”Nej, du vet... jag är... inte EN människa... jag måste ju pröva något nytt” säger den nu fyrtioårige och snitsigt kostymklädde Hendrix och drar ett bloss på en joint (som fotograferna inte tillåts ha med i bild).
Plattorna glesnar ut i slutet av 80-talet. Försäljningssiffrorna också. Jimi tillbringar mindre tid i New York och köper även ett gods i England ”där de alltid älskat mig”. Den lilla popularitet han har vid den här tiden finns nämligen huvudsakligen i England. Han turnerar dock i USA också då och då. Exempelvis är han 1990 i sin hemstad Seattle och under en liten fest efteråt kommer en berusad ung man fram till Hendrix och säger ”Men, fan, Jimi! Du är Seattles store son! Du borde sluta med den där plojiga funkskiten och hitta hem igen!!” Den alltid vänlige Hendrix tittar på den unge mannen och säger ”Relax, man” varvid han stormar iväg. Någon insatt från orten nämner att han heter Eddie Vedder och leder ”något nytt band”.
Några år senare slår ledarna i ”de nya banden” från Seattle igenom stort. Efter en del förhandlingar dyker Hendrix upp på scenen på en Pearl Jam-konsert och kör en blixtrande version av ”Purple Haze”. Han har inte flanellskjorta men är ändå mer informellt klädd och kostymkillen från åttiotalet är borta. Bifallet är enormt. Året därpå producerar Eddie Vedder en platta som blir något av en comeback för honom. Bland låtskrivarna märks flera ledande artister från grungescenen. ”Hendrix is BACK” är en vanlig rubrik på NME och liknande tidningar.
Den nu 50-årige Hendrix turnerar med set bestående av hans nya material och låtarna från cirka 1967 – 71. De första turnéerna blir enorma succéer. Hendrix efterfrågas även som gästartist på ett stort antal plattor. Han hjälper den gamle vännen Santana att få en comeback i slutet av 90-talet. Intresset för den nygamle Hendrix avtar en smula med åren men han kan ändå leva mycket gott på konserter världen över och behöver inte köra popfunk på halvstora scener i Storbritannien där han dock ännu behåller sitt gods. ”De älskar mig här”, säger Hendrix, som vid ett tillfälle fotograferas då han går i sin stora trädgård med traktens präst. ”Mr Hendrix har bidragit till intresset för den här delen av landet”, säger den förtjuste pastorn. Det framkommer att Hendrix ibland har gjort hemliga inhopp i lokala kyrkan där han naturligtvis mest spelat andligt material.
När Hendrix fyllt 60 drar han sig mer och mer tillbaka och både skivutgivning och liveuppträdanden blir mer sporadiska. Han är nöjd med sin status som legend av allt att döma. Det kommer då och då en skiva och han uppträder gärna som gästartist i studion och på andra konserter. Han kan ibland rentav göra en eller annan kortare turné. ”Ni vet, jag jobbar i studion varje dag, men ibland behöver jag komma ut och träffa min publik.”
Åren går. När Corona har Storbritannien i sitt grepp hösten 2020 isolerar sig Hendrix med familj på sitt gods. Han intervjuas via skype av en journalist och pratar om sina över 50 år som skivartist och om livet generellt. Reportern frågar honom hur han håller sig sysselsatt. ”Du vet, kan ju inte träffa barnbarnen men har omkring mig andra människor som betyder mycket för mig just nu, det blir en del promenader och jag har börjat lite studion igen. Hittade faktiskt en gammal låt som jag gjorde som demo hösten 1970. Den hette Small Hour Blues och handlade om hur jag nästan kunde ha dött en natt. Det är märkligt när jag tänker på det nu. Jag tänkte att jag kanske ska göra något med den? Ta med den på nästa skiva. Vem vet?”
.jpg)