Dom kallar oss creppy-quizare.

Och så blev det torsdag och det blåste värre än någon av föregående dagar och man hade legat i badet, delvis även för att värma sig, och man konstaterade att Neil Youngs "Tonight's the Night" var bortplockad från Spotify och så fick man trösta sig med lite gammal house och Acid Jazz och annat från det tidiga 90-talet innan man i bokstavligaste mening seglade ned till den trånga men ack så trevliga lokal som, enligt devisen kärt barn har många namn, kallas "strykjärnet" eller "creperiet" eller vad man nu vill.

Och det lackade mot nyår och lokalen (inte nödvändigtvis besökarna) var packad och det sorlades och förväntningarna var höga och aftonens radarpar, Tinka och Tobbe, levererade ett giss där man tagit ut svängarna och Rootmoset tog också ut svängarna då man svängde rakt ned till en femteplats och man hade inte mycket att hämta gentemot veteraner som Looserville och Lag Gnu och man insåg att man ännu har en del att lära och efteråt muntrade jag och Tomas upp oss med att gå på soul-konsert och jag fick applåd av bandet för att jag kunde tala om vem som hade gjort Soft Cell-låten "Tainted Love" i original men jag avstod från att nämna att samma person även hade råkat ta död på Marc Bolan eftersom det hade varit lite överdrivet och det var därmed ännu en afton i musiknörderiets tjänst och i övrigt har vi redan, blixtsnabbt, anmält oss till både nästa månads tävling och till extratävlingen innan Rockskallen och därtill är jag oerhört nöjd med att ha lyckat skriva denna krönika och enbart ha använt två meningar men någonstans måste man sätta punkt.

Death & Drugs & Black Metal

”Estonia berörde mig inte alls. Men däremot tyckte jag att 11 september var mer intressant, rent symboliskt sett. För mig representerar det en attack mot fienden även om jag inte står för samma saker som talibanerna. Självklart gillar jag att se när världsmakten tar skada. Men sedan hoppades jag såklart att det skulle utbryta ett nytt världskrig”. (Jon Nödtveidt, Dissection)

Eftersom min syster ville bidra till julstämningen så fick jag i present boken ”Blod, eld, död” (av Ika Johannesson och Jon Jefferson Klingberg) vilken skildrar den extremare hårdrockens historia i Sverige och Norge under modernare tid. Ovanstående citat är hämtat från den sista intervju som författarna (och någon överhuvudtaget) gjorde med Dissections muntergök till sångare Jon Nödtveidt, vilken begick självmord några veckor efter samtalet.

Boken, som även så att säga skildrar delar av min egen musikaliska historia, börjar rätt oskyldigt med att skildra normal musik spelad av normala människor (exempelvis det första svenska metalbandet, Heavy Load) för att därefter skildra extrem musik spelad av normala människor (grupper som Bathory och Entombed) och slutligen extrem musik spelad av lika extrema människor. Det är även här boken blir riktigt obehaglig och det är först mot slutet som det åter dyker upp lite mer normala människor som spelar relativt normal hårdrock (Hammerfall) vilket väl kan sägas avrunda denna framställning som rör sig från omkring 1980 och 30 år framåt.

Delar av boken är som sagt ren nostalgi för undertecknad och för mig tillbaka till åren kring 1990 då man själv grävde i extrem metal. Jag påminns om skivbutiker i Stockholm som Heavy Sound och House of Kicks och om de olika mer eller mindre kända svenska och utländska band som man grävde fram och vid enstaka tillfälle även såg. Nu var jag, till skillnad från de personer som skildras i boken, inte enbart insnöad på extrem metal och mitt intresse dalade även till sist då musiken blev mer och mer monoton och man även hittade andra spännande saker att lyssna på. Både en och två av de musiker som intervjuas i boken beskriver för övrigt den period då jag själv lyssnade på sådan här musik som ”guldåldern” vilket ju för all del är roligt att höra.

Annars är boken mest en studie i nihilism och somliga av huvudpersonerna i berättelsen är antingen förlorare som till sist bara har självmordet kvar som utväg alternativt omogna och/eller okänsliga råskinn som döljer sin stupida brutalitet bakom något pseudofilosofiskt resonemang kring satanism. Överlag haglar klichéerna från de inblandade och man får i flera fall påminna sig om att det handlar om unga personer även om den ursäkten inte alltid går att använda (d.v.s. de är inte längre så unga).

Mycket intressant kan man dock lära sig. Jag hade exempelvis ingen koll på att de ökända ”bröderna hårdrock” som figurerar som insnöade hårdrocksnördar både i ett vanligt reportage och i reklam för Trygg Hansa även har ett black metal-band som heter Nifelheim. Bröderna är för övrigt (och jag är nu helt allvarlig) bland de mer normala människorna man möter i boken med undantag för exempelvis killarna i Entombed eller Hammerfall. De närmast lever hårdrock och slänger ur sig den ena klyschan efter den andra men man märker att de gör det med hjärta och ändå viss humor och (viktigt att påpeka i det här sammanhanget) de skadar ingen med sin musik eller med sina handlingar i övrigt utan är tvärtom genomtrevliga personer.

Det kan dock inte sägas om flertalet andra av de personer som här presenteras. Rent tragikomiska (mest tragiska) är turerna kring det norska bandet Mayhem, vars svenske sångare Pelle ”Death” Ohlin tog sitt liv 1991 när det verkade som om bandet höll på att falla samman utan att ha fått något vidare genombrott. En av de andra medlemmarna, som upptäckte kroppen, reagerade inte riktigt som en normal människa skulle göra utan fotograferade tvärtom kroppen och planerade att ha den sönderskjutna skallen på nästa skivomslag. Han delade även ut delar av Pelles kranium till personer han beundrade. Denne ytterst otäcke musiker blev senare mördad av gruppen Burzums nazistiske galning Varg ”Greven” Vikernes, även känd som kyrkobrännare.

Black Metal-scenen bestod sålunda till stor del av missanpassade ungdomar som trissade varandra till den ena vansinnigheten efter den andra. En musiker hamnade i fängelse för att ha mördat en homosexuell man i Norge och en annan person som hängde kring bandet för att svårt ha skadat en äldre man med ett knivhugg i halsen. Varg Vikernes hjärntvättade flickvän utsatte det svenska bandet Therions sångare för ett (misslyckat) brandbombsattentat eftersom Therion ansågs som svikare som inte var riktiga satanister. Och så vidare.

Ett eget kapitel får även den inte helt friske Jon Nödtveidt, mångårig ledare i bandet Dissection. Även Nödtveidt hade, likt sin norske kollega, avtjänat fängelsestraff (1997 – 2004) för att ha varit inblandad i mord på en homosexuell man. Han tog i viss mån avstånd från denna handling senare men fortsatte dock att uttrycka gravt satanistiska och nihilistiska åsikter där han verkade vara av åsikten att mänskligheten borde utplånas. Författarna fick tag i honom precis när han var i färd med att ta konsekvenserna av sitt eget resonemang, sommaren 2006. Han lade då först ned sitt gamla band efter en uppskattad spelning på Johanneshov och därefter tog han sitt liv i augusti 2006 i samband med någon form av satanistisk ritual.

Även gruppen Shining, ledd av den likaledes dystre Niklas Kvarforth, är något i hästväg då man har som yttersta mål att få merparten av sin publik att ta livet av sig. Man delade periodvis ut rakblad på konserterna och både band och publik kunde skära sig själva under konsertens gång. Det bör tilläggas att musikerna även själva har en ytterst våldsam relation och att sammandrabbningarna är många. Flertalet av medlemmarna i The Shining har diagnoser på olika psykiska störningar.

Efter denna odyssé genom mänsklighetens mörkare sidor känns pinfärska bandet Watain närmast bleka vid en jämförelse. Det kan väl dock inte ses som helt sunt att inför varje konsert motta ruttnande djur att använda som scenrekvisita och dylika saker. Watain är dock närmast Vikingarna jämfört med Mayhem, som sagt. Överlag så är ”Blod, eld, död” ytterligt fascinerande läsning för den som vill gräva ned sig i extrem hårdrock och den filosofi som finns bakom men känsliga läsare varnas redan här. Det blir som sagt inte så mycket sex & drugs & rock’n’roll men däremot desto mer av death & drugs & black metal.

Låt inte dom jävlarna ta dig.

Mirakel kan inträffa när man minst anar dem. Jag följde som bärhjälp med min syster upp på vår mors vind (hon letade bland annat efter en gotlandsljusstake) och av en slump hittade jag en bunt exemplar av tidningen POP som jag upphetsat började bläddra i och vips så hade jag även fått tag i numret med Andres Lokkos ökända artikel "Låt inte dom jävlarna ta dig" från april 1998. Så vitt jag vet finns den artikeln inte ute på nätet trots att många gamla artiklar från POP redan gör det. Jag har snabbt skrivit av artikeln (och rättade tre - fyra ganska grova stavfel i den) och lär härmed se till att den nu äntligen finns på nätet. Att påminna om Andres Lokkos usla omdöme blir härmed mitt ytterligt blygsamma bidrag till rockjournalistik i Internet-åldern.

Jag började med att visa den nu återupptäckta artikeln (tidningen doftade fortfarande ny, trots många år på vinden, antagligen för att jag inte läste den så mycket efter utbrottet jag fick över Lokko) för min syster som med intresse läste och omedelbart därefter sammanfattade med det kärnfulla "Vilken dåre!" och därefter lanserade en teori om att Lokko skrivit detta i affekt (därav de många stavfelen som man inte ens korrigerat) efter en natt med droger. Och vad vet man. Än idag blir jag våldsamt upprörd över denna artikel där Lokko sågar nästan allt jag gillar på fem sidor och därtill uppvisar en enastående inkonsekvens genom att beskriva 70-talets rock som "stenålder" och samtidigt rekommenderar oss att lyssna på Ray Charles, Van Morrison och gospel. Japp! Och att man därtill föredrar Barry White(!) och Puff Daddy(!!!!) framför Pink Floyd och Joy Division kanske säger allt. Här är den i alla fall, den famösa artikeln.

Låt inte dom jävlarna ta dig (av Andres Lokko)

Ett kritvitt, progressivt rockspöke svävar över musikvärlden. Andres Lokko ligger hopkrupen under täcket med mardrömmar om Marillion, ”Dark Side of the Moon” och Thom E. Yorke. Men han har inte gett upp. Här skriver han om lyckliga blåsarrangemang, kristen styrka och musiken som är ett enda stort wow.

Våren 1998 är musikvärlden mer segregerad än den varit på tjugofem år. Klyftan mellan svart musik och vit stelopererad progressiv rock har inte varit så stor sedan Genesis ”The Lamb Lies Down on Broadway” och Pink Floyds ”Dark Side of the Moon” ansågs nyskapande.
Det var samtidigt som Barry White producerade, skrev och sjöng några av det här seklets starkaste och viktigaste singlar, samtidigt som Bob Marley & The Wailers egentligen var världens bästa rockband, fast ingen utanför Jamaica begrep det förrän de släppte ett livealbum inspelat i London.
Jag är rädd för att vi kan vänta oss en hel del liveskivor under det kommande året. Fast inte med ny jamaicansk soul, utan med progressiva rockband med skickliga gitarrister.
Och ingen kommer att protestera.
Det är där vi befinner oss.
Inte sedan början av nittiotalet, då en stor del av mina kollegor tappade spelkulorna och trodde att de gillade grunge och korkad amerikansk metal i flanellskjorta, har musiken jag älskar varit så långt borta från vad som – ursäkta uttrycket - gäller.
Det har på sistone påståtts att det är 1975 igen. Om det ändå vore så väl och något slags motreaktion – som likt den brittiska punken får en hel värld att lyssna på reggae igen – står och väntar runt hörnet.
Det gör det inte. Det är snarare 1985 igen. Om någon mot all förmodan gjorde ett album lika själfullt som det årets ”Don’t Stand Me Down” skulle det bli precis lika utskrattat, hånat och bortglömt.
Vit rock, speciellt vit brittisk rock, är ute på en lång symfonisk cykelsemester och vi sväljer det utan att blinka. Och än en gång misstar vi olidlig gitarronani för spännande musik.
Det är så hemskt allting.
All riktigt bra musik just nu är antingen amerikansk eller jamaicansk. Och den görs nästan uteslutande av svarta artister.
Ni vet inte hur rätt jag har. Eller så är det just det ni gör, jag vill ju tro att det finns hopp.
Fast om inte ens Sizzlas och Buju Bantons röster är starka nog att få all världens fanzineredaktörer att sätta dem på sina omslag i stället för The Verve och de förbannade Radiohead ser det inte speciellt ljust ut.
Wilmer X senaste singel heter ”För dum för pop”. Nisse Hellberg har en poäng, men hans ödmjukhet är för lättköpt. Han är fan inte för dum för pop och det är inte heller så att Radiohead – eller de som tror sig förstå dem och till och med älska dem – på något vis skulle vara för intelligenta. Radiohead är bara onda och Thom Yorke är djävulen.
Men tyck gärna att jag har fel, varsågoda. Kom bara inte sedan och säg att jag hade rätt när ”OK Jävla Computer” står mellan ”Brothers in Arms” och U2:s ”The Unforgettable Fire” i den där pinsamma backen du gömt på din vind.
Jag börjar tycka ganska illa om The Verve igen, det gick ganska snabbt. Joy Division-boxen? Älska den bäst du vill, men lämna mig utanför, tack.
Ultrasound är hemska, Ashley Beedles Black Jazz Chronicles är outhärdlig jazzfusion, den största delen av all drum’n’bass likaså, för att inte tala om nittionio procent av all housemusik. Jazz är en viktig inspirationskälla och med jazz menar man förstås Weather Report och ”Bitches Brew”.
Ibland när jag pratar musik med folk som är sisådär tjugo år äldre än jag säger de saker som ”ja, men Yes gjorde några ganska okej låtar”, ”Genesis två – tre första plattor var inte så dumma” och ”Yes var faktiskt bättre än man kan tro”. Jag hade en liknande diskussion med en man i min egen ålder – Brett Anderson i Suede – som undrade hur det kom sig att alla fortfarande hävdar att Pink Floyd bara var något att ha medan Syd Barrett ledde bandet, när de i själva verket inte blev riktigt bra förrän Roger Waters slutat. Jo, han sade så. Även om han gjorde det med en smått provocerande glimt i ögonvrån. ”Dog Man Star” är en av de sanna arvtagarna till Genesis ”The Lamb Lies Down on Broadway” och Pink Floyds ”Wish You Were Here” i alla fall.
Så det är inte så konstigt att DJ Shadows spännande kritvita hip hop-experiment omfamnas av en så kallad enig kritikerkår. Samma sak med Air. Daft Punk är en sak, Air är något helt annat. Daft Punk gör enastående housemusik, fullkomligt tidlös och skränig disco. Airs album är progressiv musik från Europa. Expressens Måns Ivarsson rekommenderade folk som gillar Pink Floyd att ge Air en chans. Och du lyssnar på dem i alla fall?
Att fransk musik tas på allvar har alltid varit ett tecken på att något inte stämmer. Snart får vi förmodligen läsa lyriska recensioner av holländsk rock igen. Har alla glömt Ekseption, Golden Earring och Urban Dance Squad? Kom inte och säg att ni inte har blivit varnade.
Goldies dubbel-CD? ”Saturnz Return”? Ta bort honom. Jag gillade den när jag lyssnade på den i ett par Walkman-lurar en sen kväll på Time’s Square, då lät det fantastiskt. Fast det gör nog all musik med våldsamt smattrande trummor. Men vad ska jag göra med den nu? Ingen aning. Inledande eposet ”Mother” är ju fortfarande exakt sextio minuter för lång. Och albumet är döpt efter en dum planet, med en snajdig åttiotalsbokstav på slutet.
Cornershop gillar jag och Tjinder verkar stå på min sida så länge vi pratar om Radiohead. Men de är också snubblande nära ondskans avgrund. Deras spelning i Stockholms konserthus i höstas var en olidlig uppvisning i meningslösa sitarsolon. Fick förresten inte Ravi Shankar Polar-priset i år? Klart han fick. Juryn ute på Djurgården börjar bli hip, varvet har gått runt och popkulturen och finkulturen kan mötas igen och diskutera världsmusik.
Spiritualized? Knepigt ämne. Jag tycker de är bra, men jag vet innerst inne att jag har fel, att det är något övergående.
En dag kommer jag att fnissa åt att jag gav dem så mycket av min tid under 1997 och undra varför det tog mig så lång tid att lyssna på Steve ”Silk” Hurleys ”Voices of Life” istället.
Jag avskyr Radiohead. Jag ville bara säga det en gång till. Jag kan inte komma på något jag tycker mer illa om. Nej, inte ens Olle Ljungström kommer i närheten.
The Prodigy är hemska. Är det ingen annan som känner att de är nittiotalets svar på Slade?
Apropå Slade var Oasis spelning i Globen i höstas den slutgiltiga omfamningen av allt jag inbillade mig att de protesterade mot för fyra år sedan.
Som popvärlden ser ut just nu vill jag bara sluta läsa alla musiktidningar utom Echoes, bara köpa reggaesjuor, vokal kristen house och Van Morrison-bootlegs. Kanske en och annan remix av The Beatnuts också och nästa Jurassic 5-EP. I övrigt vill jag inte vara med, vill inte tillhöra en yrkeskår som accepterar att indiegenerationens duktigaste gitarrister gör kritikerrosade solokarriärer. Låter det bekant? Sånt har varit förbjudet sedan sjuttiotalet.
Och det värsta är att jag själv tycker att Bernard Butlers ”Not Alone” är svinbra och Hurricane#1 släppte en nio minuter lång singel i vintras som jag fortfarande nynnar på ibland. Ingen av dem har förstås nöjt sig med att bara vara fingerfärdiga gitarrister, de har bäddat ner sina sånger i de mastigaste stråkarrangemang det över huvud taget är möjligt att klämma ur The London Symphony Orchestra. Classic Rock. Tack för det.
Jag älskade Primal Screams ”Vanishing Point”, men ju mer jag funderar på Gillespies eviga tjat om fri jazz, om Jaki Liebezeit från Can och hur de inget hellre vill än att spela in ett improviserat tyskklingande jazzalbum, så blir jag alltmer uppgiven.
Vad är problemet? Är ny svart amerikansk musik så dålig just nu att inget vitt popband har en aning om vart de ska vända sig för inspiration?
Det är klart att den inte är.
Det är den aldrig.
Kent? Jag vet inte.
Jag är trött på svartklädda män i smink och med långa luggar. Jag har aldrig gillat Depeche Mode, aldrig begripit mig på det där som kallas goth. Så jag ska nog inte säga något om Kent. Men, visst, fortsätt gilla dem du.
Just nu känns The Fugees – och till och med Puff Daddys karaokesoul – viktigare än någon vit rockmusik.
Det är inte bara bra musik, för det räcker inte med att vara bra just nu, det är viktig musik. Och som tur är så är det förmodligen fortfarande fler som köper Puff Daddys skivor än Radioheads, i alla fall hoppas jag att det är så. Men det är, vare sig jag accepterar det eller inte, folk som tror att Radiohead är betydelsefulla som oftast läser – och givetvis, skriver – musikjournalistik.
Jag vill ha musik som sprudlar av kärlek, med obetalbara melodier och ett sjujävla sväng. Jag vill ha lyckliga blåsarrangemang, stötblås med tromboner, jag vill ha det bästa från amerikansk soul, från Tin Pan Alley och Mississippi-deltat – jag vill ha allt det där på en gång.
Jag vill ha Van Morrison.
Är det någon som minns hur det känns när musik bara är ett enda stort wow? Kan man känna det för ett band som Radiohead?
Jag kan inte det. För mig är det musik som man sitter ner och lyssnar på medan man kliar sig i sitt glesa skägg. Det är musik som man diskuterar och ”förstår”.
Och nyligen läste jag i en intervju att Supergrass Gaz Coombes helst nynnar på Frank Zappas ”Apostrophe” i duschen. De hann i alla fall göra några lysande singlar innan de drabbades av Zappa.
Jag älskar The Jayhawks (lyssnade någon verkligen på ”Sound of Lies”? ”Trouble” är obeskrivligt vacker), Teenage Fanclub och Wilco. Och har inte ett ont ord att säga om något av de banden, förutom att de klär sig illa.
Men kan du ens föreställa dig hur tråkig jag kände mig när jag skrev de där raderna? Wilco? The Jayhawks? Jag vet, det är hemskt. Det har bara att göra med att man blir äldre och faktiskt inte har några större problem med att bejaka det, jag tänker inte låtsas och skriva om min bakgrund.
Jag har aldrig ägt en skiva med Genesis, jag köpte min första skiva med Can för ett år sedan (och gav bort den i höstas), jag begriper ingenting av Joy Division (jag har verkligen försökt) och The Doors är fortfarande antitesen till allt jag älskar. Pink Floyd ska vi bara inte tala om.
Jag har följaktligen ingen plats i 1998 års musikklimat.
Det är bara en enda sak jag föraktar i mitt eget musiklyssnande – att jag börjat hitta försonande drag i vit bluesrock.
Det är faktiskt för jävligt. För det finns ingenting som är så smaklöst som tjocka vita män som spelar bluesrock.
Egentligen vill jag bara falla handlöst för debutsinglar.
Jag tror och hoppas på Grand Drive, Montrose Avenue, The Beta Band, Gomez och Sunhouse. De låter i alla fall inte som King Crimson.
Så jag gick tillbaka, skaffade mig den enastående Ray Charles-boxen på Rhino (trots att han nyss tilldelats Polar-priset), sedan drog jag täcket över huvudet och tog bara med mig Uncle Ray och Van Morrisons samlade verk.
Så sedan i julas har jag knappt lyckats lyssna på något annat än Van Morrison. Inget annat har varit starkt nog att spräcka proggbubblan popmusiken hamnat i.
Det finns onda krafter ute i mediavärlden som har längtat efter det här klimatet, som bara väntat på att varvet skulle gå runt så att ordningen från stenåldern – från de mörka åren före Cultures ”Two Sevens Clash” och Paul Cooks ”I hate Pink Floyd”-tröja – skulle återställas.
Så jag stannar kvar under täcket med Vans röst tills det här gått över. Jag stannar där med den sprudlande glädjeyran i Vans ”Domino”, ”Jackie Wilson Said (I’m in Heaven When You Smile)” och ”Bright Side of the Road”.
Jag kan lyssna på Thems ”Lonely Sad Eyes” från 1966 och deras tolkning av John Lee Hookers ”Don’t Look Back” hur många gånger jag vill. Ingen kan stoppa mig från att spela ”Cypress Avenue” på livealbumet ”It's Too Late to Stop Now”, makalösa ”Bulbs” på ”Veedon Fleece”, titelspåret på ”Tupelo Honey”, ”It’s All in the Game” från ”Into the Music”, den psalmlika ”The Master’s Eyes” från ”A Sense of Wonder”, ”4 % Pantomime” i duett med The Band, ”Beautiful Obsession” på ”Wavelength”, ”Listen to the Lion” på ”Saint Dominic’s Preview” och hela ”Moondance” om och om igen.
Och så ”Astral Weeks” från början till slut. Hur många gånger som helst. Speciellt explosionen i ”The Way Young Lovers Do” och Richard Davis basspel.
Ingen sångare, svart eller vit, har som Van Morrison på “Astral Weeks” förlorat sig så totalt i sin musik, utan att någonsin tappa melodierna eller rötterna i soulmusiken.
Efter ”Astral Weeks” har han fortsatt att då och då snudda vid de himmelska portar som ”Astral Weeks” öppnade 1968.
För två år sedan skulle det släppas en dubbel-CD, ”The Philosopher’s Stone, Volume I”, med demos och outtakes från Vans hela karriär. Men den stoppades, i sista minuten, av Morrison själv.
Jag hann få tag i en förhandskassett. Och det är fullkomligt obegripligt att den aldrig släppts.
Det finns förstås några meningslösa instrumentala meditationer från hans år som scientolog i mitten av åttiotalet, och ett och annat bluesjam som ingen kommer att sakna. Men där finns också några av Vans mest makalösa inspelningar.
Framför allt en fortsättning på ”Stepping Out Queen” (från ”Into the Music”) som inte är av denna värld, där Van fullkomligt förlorar kontrollen och det bara är en känsla som växer och växer och växer. ”Stepping Out Queen (part 2)” är soulmusik i sin sannaste form. Vans röst förvandlas till ett instrument där det till slut är ointressant vad han sjunger, det är bara hur han gör det som är viktigt. Det låter som om John Coltrane stoppat en liten irländsk tomte i munnen och blåser hela Stax-katalogen genom tomtens huvud. Jag vet, det låter lite märkligt, men det är så det känns.
På ”The Philosopher’s Stone” finns dessutom en tidig demoinspelning av ”Bright Side of the Road” där det karaktäristiska stötblås i den version vi är vana vid (också från ”Into the Music”) ersatts av munspel. Jag var för ung för att vara med när han verkligen brann, men skivorna finns kvar.
På grund av Radiohead är de viktigare än någonsin just nu.
Och den farbror som över hela ”Hymns to the Silence” från 1991 – drygt två timmar om hans eviga önskan att hitta tillbaka till den där känslan han hade när han hörde John Lee Hooker på Radio Luxemburg hemma på Hyndford Street i sina tidiga tonår, den känslan som han formligen öste över oss på ”Astral Weeks” och ”It’s Too Late to Stop Now” – ältar hur hemskt det är att upptäcka att lågan slocknat för länge sedan. Det skiljer ett halvt liv mellan den unga man i sina sena tonår som vrålade ”Mystic Eyes” med Them 1965 och den trinda lilla trädgårdstomte som numera bara vill tillbaka dit på skiva efter skiva, som skriver samma text om och om igen – ”I’m Not Feeling It Anymore”, ”Take Me Back” – år ut och år in.
Jag önskar att jag slapp skriva det här och istället kunde spela in en personlig Van Morrison-kassett år er i stället, göra trettiofemtusen kopior av den och tejpa fast den på varje POP i butiken.
Jag har sett Van Morrison på scen ett tiotal gånger. Varenda gång har jag gått därifrån skakandes på huvudet över hur uselt det har varit. Nästa gång han kommer hit är jag ändå där igen, lika förväntansfull som första gången.
Det är ett udda förhållande man har till de legender man är alldeles för ung för att ha upplevt under deras storhetstid, som man bara älskar på grund av skivor från en tid då man knappt var påtänkt.
Hans spelning en sommar, för kanske sex - sju år sedan, i Hultsfred, tillhör en av de märkligaste konserter jag över huvud taget sett. Märklig för att den för flera år framåt gjorde det omöjligt för mig att uppskatta Van, jag behövde bara blunda när jag hörde hans röst och genast fick jag en Fleksnes-liknande figur i hatt och för tajt kavaj på näthinnan som skrattade och skuttade runt till sina egna solskensversioner av Little Richard- och Jerry Lee Lewis-hits i ett medley som aldrig, aldrig, aldrig tog slut.
Det var en av de tre sämsta konserter jag upplevt.
Men i och med den gångna vintern med Van gick det över. Och i stället har han för mig höjt ribban för vad som verkligen skiljer stor musik från mediokert dravel och långa gitarrsolon.
Det här har inte med musiksmak att göra, kom inte dragandes med det löjliga argumentet. Det finns bra musik och det finns dålig musik. De enda som verkligen förstått det är de som för varje år som går märker att det bara är kristen svart gospel som är stark nog att bedöva.
Skala bort all yta (jag vet, det är svårt, men hur länge orkar du hävda att popmusik bara handlar om kläder, svårmod, evig förändring och utveckling?) och vad har du kvar?
Och 1998 är det dags att damma av Marillion-skivor och kanske trots allt ge Frank Zappa en chans.
Snälla, låt bli. Ge fan i pappas – eller farfars – Zappa-samling. Låt inte dom jävlarna ta dig.
Jag stannar under täcket.
När jag stiger upp går jag till någon skivbörs och köper mängder med begagnad soul som ingen verkar vilja veta av. Framför min skivspelare ligger det en hög med LP-skivor med en del artister som jag inte vet ett dyft om, andra som jag på sin höjd har ett hum om – The Younghearts, Greg Perry, The True Reflection, Alice Clark, Gloria Scott, Ace Spectrum, Collins & Collins. Alla har spelat in musik som är större än något på Spiritualizeds senaste album.
Och där står också Johnny Bristols ”Love No Longer Has a Hold on Me”, och ”Strangers in Dark Corners”, The Dells ”Give Your Baby a Standing Ovation” och en James Brown-singel från 1978, ”People Wake up and Live”, kanske det bästa han över huvud taget gjort vid sidan av ”Prisoner of Love”.
Där står förstås Sizzla och Buju, och en väldigt bra singel, ”Everywhere I Go” med en ung jamaican som kallar sig Mr. Vegas. Och Bobby Womacks ”Home is Where the Heart Is”. Ge Bobby Womack några timmar av ditt liv. Det kostar bara en hundralapp eller två. Och när jag bläddrar vidare märker jag att åtta av tio gospelklingande housetolvor jag spelat sönder på sistone är producerade av en duo som kallar sig Brothers of Peace.
Om du ger sig lite tid att lyssna på de skivor som en gång i tiden fick dig att bli besatt av popmusik så upptäcker du, hoppas jag, att de inte var progressiva och experimentella.
Och jag är inte till någon större hjälp. Istället för att ensam ställa mig på barrikaderna och vråla slagord, så sitter jag här hemma och vältrar mig i Van Morrisons keltiska soul.
Jag skulle så gärna vilja erbjuda ett alternativ till 1998 års progressiva rockmusik. Och jag hittar den nästan bara på housetolvor, i reggae och i uråldrig soulmusik.
Det går väl över, men ibland måste man bara backa bandet.

Modeslaveri och märkliga föraningar.

Jag vet att jag ofta skryter med att jag ger blanka tusan i mode och alla dessa strömningar som finns men när man ser tillbaka på sitt musiklyssnande så kan jag inte svära på att jag inte påverkas av saker, om än i många fall omedvetet. På samma vis så märker jag även hur jag under åren har haft en del konstiga föraningar om vissa artister/grupper som visat sig stämma (men jag har säkert även haft fel ibland).

Exempelvis vet jag med säkerhet att jag hade börjat lyssna på Doors redan innan den där berömda filmen från 1991 skapade en modern hysteri kring Morrison och hans mannar. Jag kan dock inte svära på att det var mycket innan filmen och kanske påverkades man ändå helt omedvetet av artiklar om den kommande filmen och likande. Jag är som sagt inte säker. På samma vis är det mycket möjligt att mitt intresse för sena Beatles och Pink Floyd där i början av 90-talet i grund och botten kom ur det förnyade intresse för det sena 60-talet som bubblade upp under Manchester-eran. Det ska förstås påpekas att sena Beatles och Pink Floyd ändå har fortsatt vara grundstenar i mitt lyssnande sedan dess. Men i alla fall.

Och det här med konstiga föraningar, som jag kallar det. Jag köpte med förtjusning Therapys ”Troublegum” där i mitten av 90-talet men gav sedan fan i plattan efter vilken mycket riktigt visade sig vara riktigt, riktigt usel. Fast vid den tiden hade jag dock inte hört den. Hade jag någon slags enorm känsla för en grupps utvecklig eller var det egentligen fråga om att den första hypen hade dött och att man därefter gick över till något helt annat? Har haft liknande erfarenheter av en rad andra grupper eller artister där man haft någon slags magkänsla av att ”nu har de/han/hon tappat det” samtidigt som man inte kan svära sig fri från den där tanken på att det samtidigt är jag själv som bara fladdrade vidare på min musikaliska upptäcktsresa, som biet från en blomma till en annan.

I början av 90-talet övergav jag alla de hårdrocksband jag lyssnat på under 80-talet samtidigt som de blev enormt usla, tappade medlemmar och det ena med det andra. Jag övergav big beat-artisterna i början av 00-talet när det var samma sak där. Men berodde det på att de faktiskt blev usla eller på att det inte längre var så coolt att lyssna på samma artister år ut och år in? Jag vill kunna säga att jag ger blanka fan i alla influenser utifrån men som bekant så är ju ingen man en ö och ens undermedvetna kan spela en spratt som man inte ens är medveten om.

Till och med när man försöker vara riktigt otrendig så kan det visa sig att man är hippare än man tror. Då jag i början av 00-talet helt tappade intresset för samtida musik under en period så snöade jag in på en massa proggband från 70-talet såsom Genesis, Yes, King Crimson, Jethro Tull o.s.v. Det kändes därtill extra roligt eftersom det under många år varit en ren sport från kritiker och musikkännares sida att hata dessa band. Men plötsligt exploderade i slutet av 00-talet Progrock Britannia-vågen och plötsligt satt man där med sina Yes-plattor och var hur trendig som helst. Hade mitt undermedvetna lik förbannat reagerat på någon slags trend?

Just nu befinner jag mig mitt inne i den så kallade skäggrock-vågen och egentligen känns det helt fel att lyssna på musik som bitvis är så arkaisk samtidigt som ens undermedvetna signalerar att man är med i matchen när till och med ungdomar skiner upp då man säger att man gillar Band of Horses. Innebär det att jag kommer att lyssna på skäggrock om, säg, fem år? Jag vet inte. Kanske är jag innerst inne bara en läskig modeslav och inte alls den coola och oberoende lyssnare jag så gärna vill vara. Eller så är jag bara ute och cyklar. Men det är nyttigt att ställa de där jobbiga frågorna till sig själv ibland.