Det blev några hektiska mellandagar (som alltid) för merparten av Rootmoset. Kennet och hans kollegor i Slim Pim & the Bullets gjorde två kvällar på Effes (28 - 29 december) tillsammans med unga och lovande gruppen Halleys Band och undertecknad passade givetvis på att gå dit. Slim Pim leverade som vanligt stilsäkra bluestolkningar medan Halleys Band framförde energisk och klassisk rock där särskilt en lite Beatles-inspirerad låt ("som vi ska släppa på en EP") stack ut. Just dessa konserter lär nog bli bland de sista på klassiska rockhaket Effes som i skrivande stund har bartömning och förmodligen kommer att stänga. Härmed vill jag passa på att tacka Paul och hans besättning för 15 härliga år med alla möjliga sorters musik och många roliga upplevelser överlag.
Igår besökte Tomas och undertecknad Munken för att se Stereo Generator. Tyvärr tog vi lite tid på oss ned och missade därmed första akten, Jivin' Sister Fanny. Stereo Generator levererade en av de absolut bästa spelningar jag sett på många år och har verkligen utvecklats till ett otroligt tight liveband som blandar nyare och äldre typer av hårdrock på ett lysande sätt. Ser redan fram emot att få se dem på Rockskallen om en månad.
Sedan stundade så den stora återföreningen ikväll i och med att hela Rootmoset, alla fyra medlemmarna, för första gången sedan april skulle samlas. Däremellan har vi på sin höjd varit tre av oss samtidigt vid olika sammankomster såsom tävlingar, fester eller Status Quo-konserter. Det blev även en mycket skojig kväll. Tinka (som oförtjänt fått lite klagomål över svårighetsgraden vid förra tävlingen) körde ikväll solo, utan Tjoffen, och hade fått till en skön mix av varjehanda stilar. Fick rentav höra lite big beat från glada 90-talet (Fat Boy Slim) och vi var överlag på bettet. Vår stora svaghet (som vi dock jobbar med) är att vi ibland sätter ett svar för att sedan börja bli osäkra och diskutera och ändra svaret. I de flesta fall så blåser vi därmed frågan. Men vi jobbar på det.
I vilket fall så ledde vi ju under en stor del av tävlingen och kände det även på oss men därefter seglade Lag Gnu om oss och ledde med fyra poäng (104 mot 100 av 154 möjliga) i näst sista lägesrapporten för att därefter bräcka oss med sex poäng (128 mot 122). Det medges att det alltid är lite irriterande att komma just TVÅA, eftersom man är så fasligt nära den där segern. Det blev alltså ingen pokal på mitt hallgolv i en månad, som för ett år sedan.
Med dessa stressiga mellandagar avslutar Rootmoset rapporteringen från den musikaliska fronten 2010 men vi ses igen 2011 och gott nytt år till alla läsare.
torsdag 30 december 2010
måndag 20 december 2010
Denna eländiga retro.
Kunde förstås inte låta bli att irritera mig över Ola Salos lilla utläggning i Sonic (samtidigt som han bedömde årets plattor) om hur SKÖNT det var att man nu kunde skapa musik som rakt av lät som den var från ett annat decennium och inte som förut var tvungen att mata in något nytt och mer samtida:
"Och fram tills nyligen var man därför tvungen att fräscha upp det, om något var lite sextiotalsaktigt var man tvungen att lägga i någon liten drum'n'bass grej eller något, för att kunna säga 'Ja, fast det är nytt'. Det är skönt att man har släppt på det nu."
Salo är förstås helt ute och cyklar här. Anledningen till att man exempelvis tog till sig Primal Scream och inte bara såg dem som en repris av Stones 1972 var ju att de mixade klassisk rock med just NY och samtida musik. Jag vill fortfarande inte höra musik från 2010 som låter EXAKT som den vore från 1970, 1980 eller (ens) 1990. Så döda denna retro och ge oss något för 10-talet. NU.
"Och fram tills nyligen var man därför tvungen att fräscha upp det, om något var lite sextiotalsaktigt var man tvungen att lägga i någon liten drum'n'bass grej eller något, för att kunna säga 'Ja, fast det är nytt'. Det är skönt att man har släppt på det nu."
Salo är förstås helt ute och cyklar här. Anledningen till att man exempelvis tog till sig Primal Scream och inte bara såg dem som en repris av Stones 1972 var ju att de mixade klassisk rock med just NY och samtida musik. Jag vill fortfarande inte höra musik från 2010 som låter EXAKT som den vore från 1970, 1980 eller (ens) 1990. Så döda denna retro och ge oss något för 10-talet. NU.
lördag 18 december 2010
Times ännu tråkigare årslista.
Times lista över årets tio bästa plattor verkar antyda att USA är det enda landet i världen. Ok, Arcade Fire är kanadicker men talande nog sägs det i kommentaren: "The music is so steeped in theamerican experience, it's easy to forget that the band's actually canadian". Jag reserverar mig för att någon av de övriga akterna kan vara brittisk men jag tror inte det.
1. Kanye West - My Beautiful Dark Twisted Fantasy
2. Arcade Fire - The Suburbs
3. LCD Soundsystem - This Is Happening
4. The National - High Violet
5. Drake - Thank Me Later
6. Sufjan Stevens - Age of Adz
7. Black Keys - Brothers
8. Yeasayer - Odd Blood
9. Big Boi - Sir Lucious Left Foot...
10. Teenage Dream - Beach House
1. Kanye West - My Beautiful Dark Twisted Fantasy
2. Arcade Fire - The Suburbs
3. LCD Soundsystem - This Is Happening
4. The National - High Violet
5. Drake - Thank Me Later
6. Sufjan Stevens - Age of Adz
7. Black Keys - Brothers
8. Yeasayer - Odd Blood
9. Big Boi - Sir Lucious Left Foot...
10. Teenage Dream - Beach House
torsdag 16 december 2010
Roberts svårt subjektiva lista över album från 2010 x 10.
Ok, eftersom det nu har börjat dråsa in en massa sådana här årets bästa-listor så tänkte även jag, Robert, ge min svårt subjektiva (och säkert inte alls originella) lista över några intressanta album från året. Jag tänker absolut inte ranka dem eller i det här fallet utnämna dem till "årets bästa" ditten och datten eftersom sådant är groteskt. Men här är tio album, fem utländska och fem svenska, som jag fastnade en smula för under året. Utan att rodna tror jag inte att jag hade kunnat skriva en sådan här lista 2009. Inte för att det skulle ha saknats intressanta album då utan snarare för att jag förmodligen inte haft tillräckligt bra koll. 2010 har på så vis inneburit en duktig nytändning (tack, Spotify). Och det här är alltså MIN lista och inget ni kan lasta mina tre amigos i Rootmoset för. De lär kanske komma med egna listor vad det lider. Ergo.
Utländskt
1. Hot Chip - One Life Stand: en lite knasig och ibland dansbar pop, eller vad man ska kalla det. Och bara det faktum att man hade kejsar Hadrianus på omslaget är ju cred så det stänker om det i min begränsade värld.
2. Caribou - Swin: Läckert omslag med läcker musik. "Odessa" är för övrigt en sån där lysande dänga och bra öppning på vilket album som helst. Men även här är det en slags knasig musik som nog växer.
3. Salem - King Night: Det som beskrivits som "Witch House" (ännu en sån där knasig etikett som kommer att försvinna lika snabbt som den kom) är egentligen bara en hederlig gammal ambient techno-platta från 1993. Så är det.
4. Band of Horses - Infinite Arms: Säg it loud, I'm a skäggrockare and I'm proud? Ok, det här är kanske inte riktigt vad jag skulle ha lyssnat på under mitt alltid lika viktiga 90-tal... men jag får äta upp det i så fall.
5. The Drums - The Drums: Det här känns lite väl creddigt att ha med men det är faktiskt en sån där platta som stundtals påminner om ett lite lugnare Jesus & Mary Chain (utan dist och alltför mycket eko) eller vad som helst. Gruppens namn är för övrigt en Smiths-referens, nämligen de ord som Mike Joyce använde för att sammanfatta sin roll på innerpåsen av första Smiths-plattan. Medan övriga medlemmar var mer vältagliga kom Joyce bara med "The Drums".
Svenskt
1. Robyn - Body Talk pt. 1 - 3: Ok, det här är egentligen närmast en, tja, dubbel-CD eller något som kommit ut i tre portioner under årets lopp. Tjejen som en gång pinade oss med skitlåtar som "Do Your Really Want Me" på 90-talet har vuxit upp och gör numera en slags kvalitetspop. Jag tror hon senast jag kollade hade tre eller fyra låtar på top 40 på Digilistan, vilket rejält höjde kvaliteten på denna annars skitfyllda lista.
2. Johnossi - Mavericks: Duon har på allvar börjat etablera sig som Sveriges svar på White Stripes. De bjuder inte på något originellt men det rockar. Mitt luttrade jag av år 2010 nöjer sig med det.
3. Kent - En plats i solen: Efter den väl tunga och Pornography-doftande "Röd" i november 2009 klappar Kent sju månader senare till med den glittrande "En plats i solen". Ok, vemodet finns där som alltid men denna platta är närmast en picknick jämfört med den fantastiska men ibland väl depressiva föregångaren. "Glasäpplen" är en strålande vacker öppning på plattan.
4. Radio Dept - Clinging to a Scheme - Shoegazing lever och den kommer från Lund. Radio Dept släpper sin tredje platta efter några år av filande och håller det tidiga 90-talets fana högt med dunkel sång och konstiga ljud, precis som det ska vara i den ideala av världar. De har även hånat Fredrik Reinfeldt för hans flintskallighet i singeln "Freddie and the Trojan Horse". Bara en sån sak.
5. Oskar Linnros - Vilja bli: Ok, kanske jag har blivit sentimental på gamla dagar men jag blev faktiskt knockad av denna popdänga som får mig att tänka på en massa saker från ungdomen, vilket kanske var meningen. Plattan innehåller vida mer än singlarna "Ack, Sundbyberg" och "Från och med du" och är överlag ganska varierad med pianoballader, disco och en del annat smått och gott. För övrigt var unge Oskar även en fröjd att se live.
Utländskt
1. Hot Chip - One Life Stand: en lite knasig och ibland dansbar pop, eller vad man ska kalla det. Och bara det faktum att man hade kejsar Hadrianus på omslaget är ju cred så det stänker om det i min begränsade värld.
2. Caribou - Swin: Läckert omslag med läcker musik. "Odessa" är för övrigt en sån där lysande dänga och bra öppning på vilket album som helst. Men även här är det en slags knasig musik som nog växer.
3. Salem - King Night: Det som beskrivits som "Witch House" (ännu en sån där knasig etikett som kommer att försvinna lika snabbt som den kom) är egentligen bara en hederlig gammal ambient techno-platta från 1993. Så är det.
4. Band of Horses - Infinite Arms: Säg it loud, I'm a skäggrockare and I'm proud? Ok, det här är kanske inte riktigt vad jag skulle ha lyssnat på under mitt alltid lika viktiga 90-tal... men jag får äta upp det i så fall.
5. The Drums - The Drums: Det här känns lite väl creddigt att ha med men det är faktiskt en sån där platta som stundtals påminner om ett lite lugnare Jesus & Mary Chain (utan dist och alltför mycket eko) eller vad som helst. Gruppens namn är för övrigt en Smiths-referens, nämligen de ord som Mike Joyce använde för att sammanfatta sin roll på innerpåsen av första Smiths-plattan. Medan övriga medlemmar var mer vältagliga kom Joyce bara med "The Drums".
Svenskt
1. Robyn - Body Talk pt. 1 - 3: Ok, det här är egentligen närmast en, tja, dubbel-CD eller något som kommit ut i tre portioner under årets lopp. Tjejen som en gång pinade oss med skitlåtar som "Do Your Really Want Me" på 90-talet har vuxit upp och gör numera en slags kvalitetspop. Jag tror hon senast jag kollade hade tre eller fyra låtar på top 40 på Digilistan, vilket rejält höjde kvaliteten på denna annars skitfyllda lista.
2. Johnossi - Mavericks: Duon har på allvar börjat etablera sig som Sveriges svar på White Stripes. De bjuder inte på något originellt men det rockar. Mitt luttrade jag av år 2010 nöjer sig med det.
3. Kent - En plats i solen: Efter den väl tunga och Pornography-doftande "Röd" i november 2009 klappar Kent sju månader senare till med den glittrande "En plats i solen". Ok, vemodet finns där som alltid men denna platta är närmast en picknick jämfört med den fantastiska men ibland väl depressiva föregångaren. "Glasäpplen" är en strålande vacker öppning på plattan.
4. Radio Dept - Clinging to a Scheme - Shoegazing lever och den kommer från Lund. Radio Dept släpper sin tredje platta efter några år av filande och håller det tidiga 90-talets fana högt med dunkel sång och konstiga ljud, precis som det ska vara i den ideala av världar. De har även hånat Fredrik Reinfeldt för hans flintskallighet i singeln "Freddie and the Trojan Horse". Bara en sån sak.
5. Oskar Linnros - Vilja bli: Ok, kanske jag har blivit sentimental på gamla dagar men jag blev faktiskt knockad av denna popdänga som får mig att tänka på en massa saker från ungdomen, vilket kanske var meningen. Plattan innehåller vida mer än singlarna "Ack, Sundbyberg" och "Från och med du" och är överlag ganska varierad med pianoballader, disco och en del annat smått och gott. För övrigt var unge Oskar även en fröjd att se live.
måndag 6 december 2010
Sonics "Årets 25 bästa album".
Har precis suttit och gått igenom tidningens Sonics lista över "Årets 25 album" och det var ju tyvärr inte alltför spännande vid en första titt. Ska dock återkomma med eventuell fördjupning/nyansering angående album jag inte hunnit lyssna på alltför mycket. Håkan Hellström verkar redan ha uppnått en sån där Bob Dylan-status, vilket innebär att om han bara har släppt ett album det året så kvalar det direkt in på förstaplatsen över bästa-listor vid årets slut.
1. Håkan Hellström - 2 steg från Paradise
2. The Radio Dept. - Clinging to a Scheme
3. Anna von Hausswolff - Singing From the Grace
4. Midlake - The Courage of Others
5. Merle Haggard - I Am What I Am
6. Teenage Fanclub - Shadows
7. Phosphorescent - Here's To Taking It Easy
8. Beach House - Teen Dream
9. Arcade Fire - The Suburbs
10. Ariel Pink's Haunted Graffiti - Before Today
11. The National - High Violet
12. Big Boi - Sir Lucious Left Foot: The Son of Chico Dusty
13. First Aid Kit - The Big Black & the Blue
14. Tracey Thorn - Love and Its Opposite
15. Sade - Soldier of Love
16. Robyn - Body Talk pt. 1
17. Steve Mason - Boys Outside
18. The-Dream - Love King
19. Glasser - Ring
20. Roky Erickson/Okkervil Rivers - True Love Cast Out All Evil
21. Lloyd Cole - Broken Record
22. Säkert! - Facit
23. The Drums - The Drums
24. Caribou - Swim
25. Salem - King Night
1. Håkan Hellström - 2 steg från Paradise
2. The Radio Dept. - Clinging to a Scheme
3. Anna von Hausswolff - Singing From the Grace
4. Midlake - The Courage of Others
5. Merle Haggard - I Am What I Am
6. Teenage Fanclub - Shadows
7. Phosphorescent - Here's To Taking It Easy
8. Beach House - Teen Dream
9. Arcade Fire - The Suburbs
10. Ariel Pink's Haunted Graffiti - Before Today
11. The National - High Violet
12. Big Boi - Sir Lucious Left Foot: The Son of Chico Dusty
13. First Aid Kit - The Big Black & the Blue
14. Tracey Thorn - Love and Its Opposite
15. Sade - Soldier of Love
16. Robyn - Body Talk pt. 1
17. Steve Mason - Boys Outside
18. The-Dream - Love King
19. Glasser - Ring
20. Roky Erickson/Okkervil Rivers - True Love Cast Out All Evil
21. Lloyd Cole - Broken Record
22. Säkert! - Facit
23. The Drums - The Drums
24. Caribou - Swim
25. Salem - King Night
torsdag 25 november 2010
Lite nöjda är vi ändå.
Förra gången var i tre herrar som tävlade i Creppy Quiz men då herr Svensson jobbade och herr Töllinen var på kurs så var det nu bara herr Kristoffersson och herr jag som skulle få försvara Rootmosets heder. Det visades sig i slutändan gå riktigt bra. Vi hade lite taktikprat på Borgen innan (mja, precis som sist pratade vi nog om en hel del andra saker än just musik) och traskade sedan ned till Creperiet i det sedan någon natt snötyngda Visby.
I ärlighetens namn var vi väl lite fundersamma på hur svåra frågor den gode Tjoffen skulle komma med i denna tävling men hans medkreatör för aftonen, Tinka, försäkrade att nivån var rätt acceptabel. Och det var den, vilket visar sig i att vi faktiskt i slutändan blev fyra med blott två mans besättning. Som bäst låg vi trea i halvtid.
Det blev med andra ord en riktigt trevlig afton på Creperiet och vi hade riktigt kul med att försöka para ihop olika kompositörer med olika artister (grämer mig lite över att jag kunde välja mellan Pomus/Sherman och Leiber/Stoller och valde fel) samt en hel del annat. Samspelet mellan blott två Rootmosare gick som på räls även om det säkert var en och annan fråga där våra frånvarande medlemmar kunde ha bidragit starkt.
"Vultures on crack" var för övrigt det skönaste lagnamnet för kvällen. Just i det laget var det dock en person som blev en smula tråkad efteråt för att han för andra gången i en tävling blåste Nick Lowes "Heart of the City" (kan vi nu räkna med att den låten inte kommer igen?). Undertecknad var dock glad över att äntligen få utdelning av sitt myckna träningslyssnade på Ryan Adams genom att klämma "New York City" (äntligen, som Gert Fylking skulle ha sagt). Däremot klarade vi inte Magic Numbers trots en del lyssnande.
Herr Wesley och hans vänner vann i slutändan en överlägsen och välförtjänt seger men vi var ändå lite nöjda då vi slätrade hem i vinterlandskapet.
I ärlighetens namn var vi väl lite fundersamma på hur svåra frågor den gode Tjoffen skulle komma med i denna tävling men hans medkreatör för aftonen, Tinka, försäkrade att nivån var rätt acceptabel. Och det var den, vilket visar sig i att vi faktiskt i slutändan blev fyra med blott två mans besättning. Som bäst låg vi trea i halvtid.
Det blev med andra ord en riktigt trevlig afton på Creperiet och vi hade riktigt kul med att försöka para ihop olika kompositörer med olika artister (grämer mig lite över att jag kunde välja mellan Pomus/Sherman och Leiber/Stoller och valde fel) samt en hel del annat. Samspelet mellan blott två Rootmosare gick som på räls även om det säkert var en och annan fråga där våra frånvarande medlemmar kunde ha bidragit starkt.
"Vultures on crack" var för övrigt det skönaste lagnamnet för kvällen. Just i det laget var det dock en person som blev en smula tråkad efteråt för att han för andra gången i en tävling blåste Nick Lowes "Heart of the City" (kan vi nu räkna med att den låten inte kommer igen?). Undertecknad var dock glad över att äntligen få utdelning av sitt myckna träningslyssnade på Ryan Adams genom att klämma "New York City" (äntligen, som Gert Fylking skulle ha sagt). Däremot klarade vi inte Magic Numbers trots en del lyssnande.
Herr Wesley och hans vänner vann i slutändan en överlägsen och välförtjänt seger men vi var ändå lite nöjda då vi slätrade hem i vinterlandskapet.
fredag 12 november 2010
I skuggan av unga flickor i blom.
Hur är det som de säger i "Lady och Lufsen" på julafton? "Det var en sån där romantisk kväll då månen sken och nästan alla var lyckliga". Ja, något åt det hållet. Men i helvete heller. Det var en fredag då undertecknad var dödstrött efter en mördande arbetsvecka, regnet stod som spön i backen och månen var nog långt bakom molnmuren.
Icke desto mindre hade skribenten samt 300 - 400 unga tjejer infunnit sig för att se Oskar Linnros på Wisby Strand. Mja, i ärlighetens namn var det några snubbar där med men jag kan på heder och samvete svära på att det dröjde innan jag såg några utöver ordningsvakterna. Jag cirkulerade lite, pratade med de få vänner jag kände på stället, och hamnade längst fram vid scenen.
Tonårsfnittret och en tung doft av parfym (dock inte de här hemska sorterna) omgav mig och jag undrade nästan om någon av de toppiga tjejerna rätt vad de är skulle fråga något i stil med "vill inte farbror ha en stol?" Fast numera pratar de väl inte så, va? Det kanske hellre blivit "åk hem och lägg dig, gubbjävel". Men det blev nu inget sådant och jag fick heller inte yttra någon väl inövad replik i stil med "jag är 38, men ikväll låtsas jag att jag är 18".
Vänligt nog fick vi inte vänta så länge då Oskar (som visade sig vara en rätt kortväxt påg, dock med viss auktoritet ändå) klev på vid 21.30 under tjejpublikens vrål. Nackdelen med att stå långt fram är, utöver trängseln, att nyanserna i ljudet går förlotade. Ofta hörde man heller inte så mycket av Linnros mellansnack. Men han öste igenom "25", "Din mamma", "Debut", någon äldre låt som han skrivit, någon ny och osläppt låt, det där roliga lilla pianostycket vid namn "Ulla och Åke" som avslutar plattan, "Ack, Sundbyberg", "Genom eld", en version på Robyns "Dancing on my own" och avslutningsvis (förstås) "Från och med du". 40 minuter av ös med några lugnare passager.
Bandet såg för övrigt dödligt coolt ut då alla var klädda i kostymer eller dräkter (kvinnliga gitarristen/cellisten) och det var verkligen 80-talet när det var som bäst över hela scenariot. Oskar spelade även lite el-piano på ett säkert vis men bröt stämningen lite genom att efteråt uppmana en vakt att "ta ut skiten nu så vi kan ösa lite". Bandet rockade för övrigt upp låtarna riktigt bra även om nyanserna som sagt försvann en smula i ljudet.
För övrigt var det ett styvt jobb att stå och headbanga bland folk som är 20 år yngre än en själv men gammal man gjorde så gott han kan. Vid minst tillfälle blev jag riven av vassa naglar (dock oavsiktligt, av en blondin som rentav var längre än jag själv) och under "Från och med du" fick jag en drink i ansiktet (vilket var så nära man kom alkohol den kväll). Jag antar att det var rock'n'roll så det räckte.
Oskar Linnros förgyllde kort och gått en grå och dyster novemberkväll avsevärt. Dödstrött som jag dock var fraktade jag snabbt hem mig själv och lekte med tanken på vad som skulle hända om en polis råkat stoppa mig efter den där drinken jag fått över mig. För övrigt doftar jag rätt starkt av tjejparfym ännu medan jag skriver detta. Så blir det när man bokstavligen frekventerar sig med ungdomen. Men som Oskar säger: "Jag kommer aldrig mer bli 25".
För övrigt tyckte Oskar att Visby-publiken var fantastisk. Han såg i alla fall sådär glatt uppriktig ut när han sade det.
Icke desto mindre hade skribenten samt 300 - 400 unga tjejer infunnit sig för att se Oskar Linnros på Wisby Strand. Mja, i ärlighetens namn var det några snubbar där med men jag kan på heder och samvete svära på att det dröjde innan jag såg några utöver ordningsvakterna. Jag cirkulerade lite, pratade med de få vänner jag kände på stället, och hamnade längst fram vid scenen.
Tonårsfnittret och en tung doft av parfym (dock inte de här hemska sorterna) omgav mig och jag undrade nästan om någon av de toppiga tjejerna rätt vad de är skulle fråga något i stil med "vill inte farbror ha en stol?" Fast numera pratar de väl inte så, va? Det kanske hellre blivit "åk hem och lägg dig, gubbjävel". Men det blev nu inget sådant och jag fick heller inte yttra någon väl inövad replik i stil med "jag är 38, men ikväll låtsas jag att jag är 18".
Vänligt nog fick vi inte vänta så länge då Oskar (som visade sig vara en rätt kortväxt påg, dock med viss auktoritet ändå) klev på vid 21.30 under tjejpublikens vrål. Nackdelen med att stå långt fram är, utöver trängseln, att nyanserna i ljudet går förlotade. Ofta hörde man heller inte så mycket av Linnros mellansnack. Men han öste igenom "25", "Din mamma", "Debut", någon äldre låt som han skrivit, någon ny och osläppt låt, det där roliga lilla pianostycket vid namn "Ulla och Åke" som avslutar plattan, "Ack, Sundbyberg", "Genom eld", en version på Robyns "Dancing on my own" och avslutningsvis (förstås) "Från och med du". 40 minuter av ös med några lugnare passager.
Bandet såg för övrigt dödligt coolt ut då alla var klädda i kostymer eller dräkter (kvinnliga gitarristen/cellisten) och det var verkligen 80-talet när det var som bäst över hela scenariot. Oskar spelade även lite el-piano på ett säkert vis men bröt stämningen lite genom att efteråt uppmana en vakt att "ta ut skiten nu så vi kan ösa lite". Bandet rockade för övrigt upp låtarna riktigt bra även om nyanserna som sagt försvann en smula i ljudet.
För övrigt var det ett styvt jobb att stå och headbanga bland folk som är 20 år yngre än en själv men gammal man gjorde så gott han kan. Vid minst tillfälle blev jag riven av vassa naglar (dock oavsiktligt, av en blondin som rentav var längre än jag själv) och under "Från och med du" fick jag en drink i ansiktet (vilket var så nära man kom alkohol den kväll). Jag antar att det var rock'n'roll så det räckte.
Oskar Linnros förgyllde kort och gått en grå och dyster novemberkväll avsevärt. Dödstrött som jag dock var fraktade jag snabbt hem mig själv och lekte med tanken på vad som skulle hända om en polis råkat stoppa mig efter den där drinken jag fått över mig. För övrigt doftar jag rätt starkt av tjejparfym ännu medan jag skriver detta. Så blir det när man bokstavligen frekventerar sig med ungdomen. Men som Oskar säger: "Jag kommer aldrig mer bli 25".
För övrigt tyckte Oskar att Visby-publiken var fantastisk. Han såg i alla fall sådär glatt uppriktig ut när han sade det.
torsdag 4 november 2010
We own the motherfucker... nästan.
Ett lätt reducerat Rootmoset kan ändå känna sig rätt nöjda efter vår första tävling sedan april. Återstår dock ännu att få ihop oss alla fyra på en gång (Kennet repade i afton) men det ska nog gå förr eller senare.
Tomas och undertecknad hade egentligen tänkt gå på Texas Longhorn och äta en bit innan men eftersom öppettiderna på detta etablissemang varierar så fick vi nu välja the ever reliable Borgen för vår enkla kvällsvard där vi snackade ihop oss lite... hm, nej, vid närmare eftertanke snackade vi nog om det mesta utom musik just då.
Trogen sina devis "fint folk kommer sist" slank Kjelle nonchalant in i sista stund innan tävlingen började. Eller åtminstone med några minuters marginal. Tinka & Co. hade valt en väldigt bra och trevlig nivå inför kvällens tävling även om musiken också var väldigt varierad vilket vi tackar för. Det fick förbluffande bra och vi spikade samtliga artister i vissa kategorier medan vi ibland bommade röda trådar och sådant. Exempelvis visste vi att James Brown varit här och vänt (ont i axeln, stackars liten) men däremot hade vi faktiskt missat att Ian Hunter hade spelat här någon gång för länge sedan.
Men vi hämtade faktiskt upp oss från en tredje till en andra plats under tävlingens gång även om vår 87 poäng stod sig slätt mot de 97 poäng som vinnarna, Organs Without Bodies, drog in. Imponerande! Vi ägnade eftersnacket åt att dels berömma oss själva och sedan komma in på andra spännande områden. Exempelvis höjde Kjelle vår kollektiva nördighet till nya nivåer genom att för mig och Tomas relatera Ipswich exakta laguppställning i finalen av FA-cupen 1979. Men det är väl inte för inte som Rootmoset fått rykte om sig som kalenderbitare...
Och egentligen hade vi nog velat se Urmas Plant på Munken efteråt men klockan drog iväg och tyvärr skulle flera av oss upp rätt hiskligt tidigt. Så det får bli vid andra tillfällen. Sånt är livet. Men vi var nog ändå rätt nöjda med denna afton.
Tomas och undertecknad hade egentligen tänkt gå på Texas Longhorn och äta en bit innan men eftersom öppettiderna på detta etablissemang varierar så fick vi nu välja the ever reliable Borgen för vår enkla kvällsvard där vi snackade ihop oss lite... hm, nej, vid närmare eftertanke snackade vi nog om det mesta utom musik just då.
Trogen sina devis "fint folk kommer sist" slank Kjelle nonchalant in i sista stund innan tävlingen började. Eller åtminstone med några minuters marginal. Tinka & Co. hade valt en väldigt bra och trevlig nivå inför kvällens tävling även om musiken också var väldigt varierad vilket vi tackar för. Det fick förbluffande bra och vi spikade samtliga artister i vissa kategorier medan vi ibland bommade röda trådar och sådant. Exempelvis visste vi att James Brown varit här och vänt (ont i axeln, stackars liten) men däremot hade vi faktiskt missat att Ian Hunter hade spelat här någon gång för länge sedan.
Men vi hämtade faktiskt upp oss från en tredje till en andra plats under tävlingens gång även om vår 87 poäng stod sig slätt mot de 97 poäng som vinnarna, Organs Without Bodies, drog in. Imponerande! Vi ägnade eftersnacket åt att dels berömma oss själva och sedan komma in på andra spännande områden. Exempelvis höjde Kjelle vår kollektiva nördighet till nya nivåer genom att för mig och Tomas relatera Ipswich exakta laguppställning i finalen av FA-cupen 1979. Men det är väl inte för inte som Rootmoset fått rykte om sig som kalenderbitare...
Och egentligen hade vi nog velat se Urmas Plant på Munken efteråt men klockan drog iväg och tyvärr skulle flera av oss upp rätt hiskligt tidigt. Så det får bli vid andra tillfällen. Sånt är livet. Men vi var nog ändå rätt nöjda med denna afton.
onsdag 20 oktober 2010
Rootmoset har ingen Rooney.
Eftersom vi i vår grupp utöver musik även plägar avhandla den där sporten där 20 man jagar en boll så kan man härmed inte låta bli att göra en liten reflektion kring cirkusen med Wayne Rooneys eventuella utträdde ur Manchester U. Reaktionerna på vissa håll har ju varit närmast hysteriska och en supporter skrev i något inlägg att "vår klubb är dödförklarad", vilket blev en fin rubrik i Aftonblajet.
Och det är i ett sånt här läge som man är oerhört glad att vi i Rootmoset inte har någon Rooney. För om man bygger upp ett lag kring en enda man så är läget lite kritiskt den dag den personen ramlar bort eller blir tillfälligt ur leken. Är någon av oss borta vid en tävling så är det verkligen inte bra, då vi alla har våra områden, men det är heller inte total katastrof.
Undertecknad var själv borta då mina tre övriga vapendragare tog sig vidare i ett kval på egen hand. Och vi har i flera fall varit tre man och klarat oss hyggligt. Helt enkelt för att ingen av oss är en Rooney utan för att vi snarare är de här spelarna som har lite bredd. Det är skönt att veta och gör att man sover gott.
Och det är i ett sånt här läge som man är oerhört glad att vi i Rootmoset inte har någon Rooney. För om man bygger upp ett lag kring en enda man så är läget lite kritiskt den dag den personen ramlar bort eller blir tillfälligt ur leken. Är någon av oss borta vid en tävling så är det verkligen inte bra, då vi alla har våra områden, men det är heller inte total katastrof.
Undertecknad var själv borta då mina tre övriga vapendragare tog sig vidare i ett kval på egen hand. Och vi har i flera fall varit tre man och klarat oss hyggligt. Helt enkelt för att ingen av oss är en Rooney utan för att vi snarare är de här spelarna som har lite bredd. Det är skönt att veta och gör att man sover gott.
söndag 17 oktober 2010
ZZ Top är inte skäggrock.
Skäggrock. Denna term som förmodligen bara finns inom svenska språket, i varje fall har jag inte hört någon term i stil med "beard rock" från utlandet. Men rätta mig om jag har fel. Jag tror termen myntades under 00-talet, möjligen i slutet av 90-talet för en viss typ av musik som nu under senare år åter haft en gyllene era. Vilket ju är helt logiskt eftersom 00-talet var 70-talet medan 90-talet var 60-talet. Är ni med?
Det arketypiska skäggrockbandet var förstås The Band. Mitt under den pårökta hippievågen släppte man den lantliga och traditionella (men samtidigt lite nyskapande) "Music from Big Pink" (skäggrockens "Revolver") tätt följd av den självtitulerade bruna plattan (skäggrockens "Sgt. Pepper"). På baksidan av albumen avbildade sig medlemmarna tillsammans med sina äldre släktingar som en medveten antites till samtidens ungdomliga uppror ("we rebelled against the rebels", som Robertson sa).
På sitt sätt var The Band ett konservativt band, men inte i någon medveten politisk mening. Medlemmarna, med sina många år av turnerande och sin därmed ganska goda insyn i livets skuggsidor efter år på skabbiga hak, insåg nog (likt exempelvis Frank Zappa) att revolten i slutet av 60-talet var en galen helg som snart skulle vara över. Och allt skulle (nästan) vara som förut igen.
Jag minns att man i tidningen Pop skrev att "The Band är den enda grupp som skulle kunna värma upp en publik inför Abraham Lincoln" och det stämde nog. Det blev ju knappast sämre av att medlemmarna faktiskt såg ut som om de kommit direkt från amerikanska inbördeskriget (som de även sjöng om, i "The night they drove old dixie down"). Garth Hudson hade rentav en slående likhet med "Jeb" Stuart, general Lees skicklig spejare. I alla fall om man snackar feta skägg.
Men skäggrockare behöver alltså inte HA skägg. Det är väl snarare så att musiken på något vis skapar en anda av rejäla skägg, bildligt talat. Det är ofta en påtagligt avslappnad och lantlig musik, ofta med rötter i country men inte nödvändigtvis. Inlevelsefull och innerlig bör den i alla fall vara. Och det är just därför booogie-killarna i ZZ Top aldrig kan klassas som "skäggrock" vare sig de nu bär stora hakprydnader eller rentav heter skägg. Deras musik är lite för snabb och bluesig för det. Och gungar för mycket. Eller på fel sätt. Delar av Neil Youngs produktion (i alla fall sådant inom Harvest-fållan) kan däremot ganska lätt hamna under kategorin skäggrock, trots att mannen på sin höjd haft feta polisonger då och då.
Det behöver väl knappast sägas att skäggrocken hade en riktigt usel era under 80-talet, både i fråga om bristen på skägg och bristen på denna form av musik. Det blev väl knappast lättare av att även gamla rockrävar skulle stöpa sin musik i synthinramning och ofta bara lyckades skapa några av de mest daterade ljudbilderna på denna sida om 1980.
Det har dock sakta blivit bättre under 90-talet och än mer på 00-talet. Fast det visste ju förstås inte jag om vid den tidpunkten. 90- och 00-talets mesta skäggrockband, Wilco, består väl (så vitt jag kunnat se) av idel slätrakade personer även om Jeff Tweedy och hans besättning ändå väldigt väl uppfyller kriterierna musikaliskt.
Under de sista fem - sex åren har Wilco för all del fått hård konkurrens från ett mer genuint skäggrockband, The Band of Horses, där medlemmarna även går in för att odla sina skägg. Gruppen har under en relativt kort period släppt tre album och tycks nu på allvar ha slagit igenom med sitt tredje, "Infinite Arms", som nästan verkar kunna bli något av den nyare skäggrockens apoteos. Ytterligare en rad dylika grupper (My Morning Jacket o.s.v.) har poppat upp på senare år, med eller utan skägg.
På gott och ont är skäggrocken för all del ganska tidlös. Mycket av musiken låter likadant vare sig den vore inspelad 1970, 1990, 2000 eller 2010. För undertecknad, som innerst inne fortfarande sitter fast i det Big Beat-mullrande 90-talet, har det varit en intressant upptäcktsfärd under senare år. Och säkerligen även nödvändig för att säkra en bättre placering i Popgiss. För numera verkar det som om var och varannan av oss bär ett osynligt skägg. Eller så blir några av oss äldre?
Det arketypiska skäggrockbandet var förstås The Band. Mitt under den pårökta hippievågen släppte man den lantliga och traditionella (men samtidigt lite nyskapande) "Music from Big Pink" (skäggrockens "Revolver") tätt följd av den självtitulerade bruna plattan (skäggrockens "Sgt. Pepper"). På baksidan av albumen avbildade sig medlemmarna tillsammans med sina äldre släktingar som en medveten antites till samtidens ungdomliga uppror ("we rebelled against the rebels", som Robertson sa).
På sitt sätt var The Band ett konservativt band, men inte i någon medveten politisk mening. Medlemmarna, med sina många år av turnerande och sin därmed ganska goda insyn i livets skuggsidor efter år på skabbiga hak, insåg nog (likt exempelvis Frank Zappa) att revolten i slutet av 60-talet var en galen helg som snart skulle vara över. Och allt skulle (nästan) vara som förut igen.
Jag minns att man i tidningen Pop skrev att "The Band är den enda grupp som skulle kunna värma upp en publik inför Abraham Lincoln" och det stämde nog. Det blev ju knappast sämre av att medlemmarna faktiskt såg ut som om de kommit direkt från amerikanska inbördeskriget (som de även sjöng om, i "The night they drove old dixie down"). Garth Hudson hade rentav en slående likhet med "Jeb" Stuart, general Lees skicklig spejare. I alla fall om man snackar feta skägg.
Men skäggrockare behöver alltså inte HA skägg. Det är väl snarare så att musiken på något vis skapar en anda av rejäla skägg, bildligt talat. Det är ofta en påtagligt avslappnad och lantlig musik, ofta med rötter i country men inte nödvändigtvis. Inlevelsefull och innerlig bör den i alla fall vara. Och det är just därför booogie-killarna i ZZ Top aldrig kan klassas som "skäggrock" vare sig de nu bär stora hakprydnader eller rentav heter skägg. Deras musik är lite för snabb och bluesig för det. Och gungar för mycket. Eller på fel sätt. Delar av Neil Youngs produktion (i alla fall sådant inom Harvest-fållan) kan däremot ganska lätt hamna under kategorin skäggrock, trots att mannen på sin höjd haft feta polisonger då och då.
Det behöver väl knappast sägas att skäggrocken hade en riktigt usel era under 80-talet, både i fråga om bristen på skägg och bristen på denna form av musik. Det blev väl knappast lättare av att även gamla rockrävar skulle stöpa sin musik i synthinramning och ofta bara lyckades skapa några av de mest daterade ljudbilderna på denna sida om 1980.
Det har dock sakta blivit bättre under 90-talet och än mer på 00-talet. Fast det visste ju förstås inte jag om vid den tidpunkten. 90- och 00-talets mesta skäggrockband, Wilco, består väl (så vitt jag kunnat se) av idel slätrakade personer även om Jeff Tweedy och hans besättning ändå väldigt väl uppfyller kriterierna musikaliskt.
Under de sista fem - sex åren har Wilco för all del fått hård konkurrens från ett mer genuint skäggrockband, The Band of Horses, där medlemmarna även går in för att odla sina skägg. Gruppen har under en relativt kort period släppt tre album och tycks nu på allvar ha slagit igenom med sitt tredje, "Infinite Arms", som nästan verkar kunna bli något av den nyare skäggrockens apoteos. Ytterligare en rad dylika grupper (My Morning Jacket o.s.v.) har poppat upp på senare år, med eller utan skägg.
På gott och ont är skäggrocken för all del ganska tidlös. Mycket av musiken låter likadant vare sig den vore inspelad 1970, 1990, 2000 eller 2010. För undertecknad, som innerst inne fortfarande sitter fast i det Big Beat-mullrande 90-talet, har det varit en intressant upptäcktsfärd under senare år. Och säkerligen även nödvändig för att säkra en bättre placering i Popgiss. För numera verkar det som om var och varannan av oss bär ett osynligt skägg. Eller så blir några av oss äldre?
tisdag 12 oktober 2010
Heaven's Promise.
Det är inte ofta man kommer ihåg sådana där små detaljer men ganska exakt minns jag faktiskt när jag första gången hörde talas om Paolo Hewitt. Det bör ha varit någon gång under sensommaren eller tidiga hösten 1991 då jag i ett nummer av Slitz (innan den blev en blajig mjukporrtidning under den hemmarunkande Mats Drugges ledning) läste en längre intervju med Paul Weller. Minns att det i samma nummer även fanns en omfattande intervju med Bret Easton Ellis om "American Psycho", vilken jag inhandlade sent detta år.
I vilket fall hade jag aldrig hört talas om Paul Weller (inte ens The Jam vid den tiden, men jag var ju uppvuxen på landet, for christ sake) och än mindre om hans polare Paolo Hewitt, som fick en liten utvikning i artikeln. Det nämndes bland annat att han hade roat sig med att skriva små kompishyllningar på innepåsarna till Style Councils album, då under pseudonymen "The Cappuccino kid", vilket säkert var en förbannat cool pseudonym på 80-talet.
På något vis fick man där en första fläkt av en slags flärd och stilfullhet som man ju så sällan stötte på i sin egen vardag (även om min syster syrligt kommenterade att nästan allt som hade med Paul Weller att göra är "musik för finsmakare"). Denne Paolo Hewitt har därefter förföljt mig under åren i och med att han skrivit intressanta verk om musik, mode (den slags tidlösa mode som jag kan fördra, inte den där ängsliga jakten på trender som man annars förknippar med ordet), fotboll, med mera, med mera.
Länge hade jag hört talas om hans "acid house-roman" från 1993, "Heavens Promise" och då jag häromdagen läste på nätet att den var utgången sedan många år ville jag testa hur lång tid det skulle ta för mig att få tag i ett exemplar. Det tog dock oinspirerande fem minuter eftersom jag genast hittade den på Amazon och snabbt införskaffade den. Tog mig ynka två dagar att läsa den.
Romanen var ett charmigt stycke tidsskildring, helt tydligt en variant av "Absoute Beginners" som förflyttats 30 år framåt i tiden. Huvudpersonen är en DJ som kryssar mellan caféer, skivbutiker och olika damers famntag när han nu inte sitter i sitt bås och spinner plattor. Någon gång i början av 1988 får han höra talas om "den här Acid House-scenen" och besöker några små klubbar av närmast sektliknande karaktär, givetvis omedveten om vad som komma skulle.
Romanen är inte värst originell men Hewitt fångar ändå fint de här "första tillfällena" i en ung persons liv på ett sätt som charmar en djupt när man sedan gräver i sitt eget förflutna och jämför. Ok, mitt liv som ung var kanske inte riktigt lika spännande som denne DJ:s men likväl finns en ganska allmän verktygslåda av känsloupplevelser som är gemensam för de flesta av oss, oavsett om vi bor i London eller... Säffle?
Hewitt beskriver även med inlevelse huvudpersonens känsla då han petat i sig Extacy för första gången och upplever en känsla av samhörighet med alla människor kring honom på dansgolvet (stenade även dom) men eftersom författaren på intet vis är någon drogromantiker så skildrar han även huvudpersonens djupa depression efter ruset plus en del andra otrevliga bieffekter. För övrigt hade väl undertecknad även hoppats att Hewitt i förbifarten skulle rada upp lite gamla Acid House-klassiker men dessa nämns bara mycket kort medan man däremot får lära sig en hel del om obskyr soul från 60- och 70-tal. När nyare låtar nämns är det ändå de där man har hört till leda från perioden.
Medan allt det som skildras i boken ägde rum, 1988 - 89, satt undertecknad i Svedala och kände bara svallvågorna av det där som man följde på avstånd och med ganska stora kunskapsluckor. Likväl förnam jag ändå en rätt saftig dos nostalgi vid läsningen av boken eftersom det fanns en hel del man mindes. För det var också under de där åren som mitt närmast fanatiska musikintresse tog fart och allt började.
I vilket fall hade jag aldrig hört talas om Paul Weller (inte ens The Jam vid den tiden, men jag var ju uppvuxen på landet, for christ sake) och än mindre om hans polare Paolo Hewitt, som fick en liten utvikning i artikeln. Det nämndes bland annat att han hade roat sig med att skriva små kompishyllningar på innepåsarna till Style Councils album, då under pseudonymen "The Cappuccino kid", vilket säkert var en förbannat cool pseudonym på 80-talet.
På något vis fick man där en första fläkt av en slags flärd och stilfullhet som man ju så sällan stötte på i sin egen vardag (även om min syster syrligt kommenterade att nästan allt som hade med Paul Weller att göra är "musik för finsmakare"). Denne Paolo Hewitt har därefter förföljt mig under åren i och med att han skrivit intressanta verk om musik, mode (den slags tidlösa mode som jag kan fördra, inte den där ängsliga jakten på trender som man annars förknippar med ordet), fotboll, med mera, med mera.
Länge hade jag hört talas om hans "acid house-roman" från 1993, "Heavens Promise" och då jag häromdagen läste på nätet att den var utgången sedan många år ville jag testa hur lång tid det skulle ta för mig att få tag i ett exemplar. Det tog dock oinspirerande fem minuter eftersom jag genast hittade den på Amazon och snabbt införskaffade den. Tog mig ynka två dagar att läsa den.
Romanen var ett charmigt stycke tidsskildring, helt tydligt en variant av "Absoute Beginners" som förflyttats 30 år framåt i tiden. Huvudpersonen är en DJ som kryssar mellan caféer, skivbutiker och olika damers famntag när han nu inte sitter i sitt bås och spinner plattor. Någon gång i början av 1988 får han höra talas om "den här Acid House-scenen" och besöker några små klubbar av närmast sektliknande karaktär, givetvis omedveten om vad som komma skulle.
Romanen är inte värst originell men Hewitt fångar ändå fint de här "första tillfällena" i en ung persons liv på ett sätt som charmar en djupt när man sedan gräver i sitt eget förflutna och jämför. Ok, mitt liv som ung var kanske inte riktigt lika spännande som denne DJ:s men likväl finns en ganska allmän verktygslåda av känsloupplevelser som är gemensam för de flesta av oss, oavsett om vi bor i London eller... Säffle?
Hewitt beskriver även med inlevelse huvudpersonens känsla då han petat i sig Extacy för första gången och upplever en känsla av samhörighet med alla människor kring honom på dansgolvet (stenade även dom) men eftersom författaren på intet vis är någon drogromantiker så skildrar han även huvudpersonens djupa depression efter ruset plus en del andra otrevliga bieffekter. För övrigt hade väl undertecknad även hoppats att Hewitt i förbifarten skulle rada upp lite gamla Acid House-klassiker men dessa nämns bara mycket kort medan man däremot får lära sig en hel del om obskyr soul från 60- och 70-tal. När nyare låtar nämns är det ändå de där man har hört till leda från perioden.
Medan allt det som skildras i boken ägde rum, 1988 - 89, satt undertecknad i Svedala och kände bara svallvågorna av det där som man följde på avstånd och med ganska stora kunskapsluckor. Likväl förnam jag ändå en rätt saftig dos nostalgi vid läsningen av boken eftersom det fanns en hel del man mindes. För det var också under de där åren som mitt närmast fanatiska musikintresse tog fart och allt började.
måndag 11 oktober 2010
När inspirationen tryter.
En gång i tiden, under den period då det redan var helt normalt att artister skrev sin alster själva (vilket är ungefär från 1965 och framåt), så började vissa artister att som skojiga parenteser spela in cover-plattor med gamla favoriter. David Bowie gjorde det med "Pin-Ups", Ferry med "These Foolish Things" och några plattor till. I Sverige drämde Pugh till med "Pugh on the Rocks". Och så vidare. Detta var dock artister som samtidigt sprutade ur sig lysande låtar så det fanns här ingen tvekan om att det nog var mycket hjärta med i det hela men samtidigt också en kul grej. För egna låtar led man ju inte brist på.
Det som dock var en kul grej från seriösa artister har tyvärr blivit något av en institutionaliserad plåga inom musikvärlden. Numera är det närmast obligatoriskt för antingen unga artister som behöver luft under vingarna eller för gamla vars kreativa låga har slocknat att spotta ur sig menlösa cover-album. De här Idol-artisterna (enligt vad jag hört) är ju exempel på den första kategorin.
Mer plågsamt är det dock att se gamla hjältar sjunka ned i coverträsket. Bryan Ferry, denne halvgud, har ju på senare år mer och mer förlitat sig på covers vilket är väldigt tacksamt för hans del då han lätt kan "Ferryisera" vilken låt som helst och ändå tillföra något personligt. Men även här hör man att det ofta går på rent manér och Ferry har ju själv antytt att han nog inte skulle spela in så många covers ifall han nu inte hade så svårt att skriva egna låtar numera. Till och med Bob Dylan hamnade i detta träsk under en kort period, men han var lika ärlig som Ferry och medgav att han hade en kreativ kris.
Vissa drar dock det löjliga coverkonceptet till sin spets. Rod Stewart, vilken ju redan som lite yngre var mest känd för covers i "Rod-variant", har ju vid det här laget utgivit "The American Songbook" nummer 1, 2, 3, och vidare till album 78. Och folk KÖPER det uppenbarligen! Rod skulle givetvis inte fortsätta mångla ut sina slätstrukna versioner av amerikanska standards om publiken gjorde tummen ned. Men eftersom hans publik (större delen av den) troligen är ungefär i hans egen ålder så innebär det också att man som lyssnare blir latare och tycker det är riktigt jävla trevligt att höra Gershwin, Kern, Mercer och resten av gänget få sina alster tolkade av Mr. Stewart.
Nyligen släppte även Phil Collins någon platta med "favoriter från hans ungdom", eller något liknande. Vi kan alltså sätta en rätt bra peng på att också Phil har lite svårt med att få till det i studion och därför slabbar ihop ett album med några gamla favoriter som han kan mer eller mindre i sömnen. Och jag har redan sett klart uppskattande kommentarer från Phils jämnåriga. Jo men.
Exemplet med Rod Stewart visar för övrigt att det där uttalandet om att "man börjar förr eller senare lyssna på sina föräldrars musik" stämmer rätt väl. Varför är det så? Varför stannar man inte vid den musik man lyssnade på när man var, säg, 15 - 20? Det är ju ofta högst normalt. Sanningen är helt enkelt den att många av oss blir djupt nostalgiska då vi blir äldre och därmed dras vi plötsligt till den musik vi hörde när vi var små barn: de låtar som en föräldrar spelade! Kanske är det även detta som drabbat Rod, förutom en sällsynt kreativ härdsmälta.
Dagens råd, således, när dina idoler börjar göra coveralbum: Spring! Stäng öronen. Leta upp något nytt. Helst något brötigt. Rädda dig själv från det lata lyssnandet. Annars är du dömd att åldras till Phil Collins och Rod Stewart som släpar sig igenom de där låtarna vi ändå hört i hissen hundratals gånger. Och det var väl inte meningen?
Det som dock var en kul grej från seriösa artister har tyvärr blivit något av en institutionaliserad plåga inom musikvärlden. Numera är det närmast obligatoriskt för antingen unga artister som behöver luft under vingarna eller för gamla vars kreativa låga har slocknat att spotta ur sig menlösa cover-album. De här Idol-artisterna (enligt vad jag hört) är ju exempel på den första kategorin.
Mer plågsamt är det dock att se gamla hjältar sjunka ned i coverträsket. Bryan Ferry, denne halvgud, har ju på senare år mer och mer förlitat sig på covers vilket är väldigt tacksamt för hans del då han lätt kan "Ferryisera" vilken låt som helst och ändå tillföra något personligt. Men även här hör man att det ofta går på rent manér och Ferry har ju själv antytt att han nog inte skulle spela in så många covers ifall han nu inte hade så svårt att skriva egna låtar numera. Till och med Bob Dylan hamnade i detta träsk under en kort period, men han var lika ärlig som Ferry och medgav att han hade en kreativ kris.
Vissa drar dock det löjliga coverkonceptet till sin spets. Rod Stewart, vilken ju redan som lite yngre var mest känd för covers i "Rod-variant", har ju vid det här laget utgivit "The American Songbook" nummer 1, 2, 3, och vidare till album 78. Och folk KÖPER det uppenbarligen! Rod skulle givetvis inte fortsätta mångla ut sina slätstrukna versioner av amerikanska standards om publiken gjorde tummen ned. Men eftersom hans publik (större delen av den) troligen är ungefär i hans egen ålder så innebär det också att man som lyssnare blir latare och tycker det är riktigt jävla trevligt att höra Gershwin, Kern, Mercer och resten av gänget få sina alster tolkade av Mr. Stewart.
Nyligen släppte även Phil Collins någon platta med "favoriter från hans ungdom", eller något liknande. Vi kan alltså sätta en rätt bra peng på att också Phil har lite svårt med att få till det i studion och därför slabbar ihop ett album med några gamla favoriter som han kan mer eller mindre i sömnen. Och jag har redan sett klart uppskattande kommentarer från Phils jämnåriga. Jo men.
Exemplet med Rod Stewart visar för övrigt att det där uttalandet om att "man börjar förr eller senare lyssna på sina föräldrars musik" stämmer rätt väl. Varför är det så? Varför stannar man inte vid den musik man lyssnade på när man var, säg, 15 - 20? Det är ju ofta högst normalt. Sanningen är helt enkelt den att många av oss blir djupt nostalgiska då vi blir äldre och därmed dras vi plötsligt till den musik vi hörde när vi var små barn: de låtar som en föräldrar spelade! Kanske är det även detta som drabbat Rod, förutom en sällsynt kreativ härdsmälta.
Dagens råd, således, när dina idoler börjar göra coveralbum: Spring! Stäng öronen. Leta upp något nytt. Helst något brötigt. Rädda dig själv från det lata lyssnandet. Annars är du dömd att åldras till Phil Collins och Rod Stewart som släpar sig igenom de där låtarna vi ändå hört i hissen hundratals gånger. Och det var väl inte meningen?
söndag 26 september 2010
Fotboll och musik.
En sak som man kan fundera över är hur en i grunden så fruktansvärt allsångsovänlig låt som White Stripes "Seven Nation Army" kunnat bli en sådan favorit på fotbollsarenor, och särskilt då i Italien? Vid senaste EM hörde man ständigt publiken imitera den där inledande basgången (vilket man kanske även gjorde i VM även om det nu inte hördes på grund av ett litet otäckt instrument som borde förbjudas).
På något vis så ger det ett visst hopp för fotbollen. Man vill ju så gärna att fotboll ska höra samman med cool musik. Man önskar t.ex. att publiken sjöng till, säg, "Panic" av The Smiths. Men det gör de förstås inte eftersom man istället trallar på Markoolios "Mera mål" eller dylik skit.
Vid en läsning av Martin Svenssons (fotbollsspelare, inte den käcke sångaren) biografi "I skuggan av San Siro" framgår hur hans lagkamrater exempelvis refererar till The Clash som "knarkarmusik" (delvis sant, men kanske inte riktigt i DEN bemärkelsen). Men White Stripes har redan inlett revolten som ska frälsa alla världens fotbollsspelare där de sitter fast i Toto-träsket. "Seven Nation Army" på arenor är i grunden lika revolutionerande som när indie-gympa kom till Stockholm.
På något vis så ger det ett visst hopp för fotbollen. Man vill ju så gärna att fotboll ska höra samman med cool musik. Man önskar t.ex. att publiken sjöng till, säg, "Panic" av The Smiths. Men det gör de förstås inte eftersom man istället trallar på Markoolios "Mera mål" eller dylik skit.
Vid en läsning av Martin Svenssons (fotbollsspelare, inte den käcke sångaren) biografi "I skuggan av San Siro" framgår hur hans lagkamrater exempelvis refererar till The Clash som "knarkarmusik" (delvis sant, men kanske inte riktigt i DEN bemärkelsen). Men White Stripes har redan inlett revolten som ska frälsa alla världens fotbollsspelare där de sitter fast i Toto-träsket. "Seven Nation Army" på arenor är i grunden lika revolutionerande som när indie-gympa kom till Stockholm.
torsdag 23 september 2010
Radio Dept. kommenterar politiken.
The Radio Dept. har själva kallat sin låt "Freddy and the Trojan Horse" för "vårt patetiska försök att störta regeringen". Nu är förvisso detta Sveriges kanske sista troget 90-talistiska indie-band inte direkt några skrikiga punkare och det är svårt uppfatta den lite dunkla texten, som går så här:
Freddie, I know
When your time comes it won't be pretty, no
You reap what you sow
You and your friends
The trojan horse you came in left a stench
A carcass in the trench
Freddie, one day
All of the workers that you led astray
Will make you pay
Oh Freddie, you should now
Can't punish people cause your hair won't grow
It's alright just let go
Freddie, I know
You waved a banner at our latest show
How so?
And why not the expected slander?
You made me feel like Zarah Leander
Just let us go
Personligen har jag emellertid lite svårt att tro att Reinfeldt skulle ha varit på en Radio Dept-konsert. Om man gillar Da Buzz och (den sene) Magnus Uggla så kan man väl inte ha SÅ creddig musiksmak? För övrigt laddade Radio Dept. om med denna lilla dänga, som tydligen också handlar om Sverige 2010:
http://www.labrador.se/hypocrisy/mp3/The_new_improved_hypocrisy.mp3
För övrigt så var det nog bara Maria Wetterstrand som hade någon som helst creddig musiksmak när man nu såg partiledarnas spellistor. Även om Göran Hägglund(!) faktiskt chockade mig med att i något program nämna den ganska obskyra Bryan Ferry-låten "This is tomorrow" (en cover, om jag ej minns fel) som en av sina favoriter. Några av de övriga listorna var förfärliga (Björklund) medan andra helt enkelt verkade fejkade, alltså skapade av andra än partibossen själv. Sahlin och Olofsson KAN bara inte ha hört talas om de hippa grupper som fanns med på deras spellistor. Jag vägrar tro att några politiker på runt 50 ägnar sin fritid åt att frossa i lustiga underground-grupper. Skulle så vara fallet så har jag helt missbedömt mänskligheten.
Freddie, I know
When your time comes it won't be pretty, no
You reap what you sow
You and your friends
The trojan horse you came in left a stench
A carcass in the trench
Freddie, one day
All of the workers that you led astray
Will make you pay
Oh Freddie, you should now
Can't punish people cause your hair won't grow
It's alright just let go
Freddie, I know
You waved a banner at our latest show
How so?
And why not the expected slander?
You made me feel like Zarah Leander
Just let us go
Personligen har jag emellertid lite svårt att tro att Reinfeldt skulle ha varit på en Radio Dept-konsert. Om man gillar Da Buzz och (den sene) Magnus Uggla så kan man väl inte ha SÅ creddig musiksmak? För övrigt laddade Radio Dept. om med denna lilla dänga, som tydligen också handlar om Sverige 2010:
http://www.labrador.se/hypocrisy/mp3/The_new_improved_hypocrisy.mp3
För övrigt så var det nog bara Maria Wetterstrand som hade någon som helst creddig musiksmak när man nu såg partiledarnas spellistor. Även om Göran Hägglund(!) faktiskt chockade mig med att i något program nämna den ganska obskyra Bryan Ferry-låten "This is tomorrow" (en cover, om jag ej minns fel) som en av sina favoriter. Några av de övriga listorna var förfärliga (Björklund) medan andra helt enkelt verkade fejkade, alltså skapade av andra än partibossen själv. Sahlin och Olofsson KAN bara inte ha hört talas om de hippa grupper som fanns med på deras spellistor. Jag vägrar tro att några politiker på runt 50 ägnar sin fritid åt att frossa i lustiga underground-grupper. Skulle så vara fallet så har jag helt missbedömt mänskligheten.
torsdag 9 september 2010
Om att få tillbaka den där gnistan.
Hm, på senare tid verkar den här bloggen närmast ha fått något av ett terapeutiskt syfte i och med att undertecknad skrivit av sig en smula angående toppar och dalar i musiknörderiets värld. Denna lilla essä kommer även att blottlägga några svagheter i Rootmosets försvarslinje men mot slutet av texten står det nog klart att en del rejäla blottor i sagda linje ändå håller på att tätas ganska så väl.
I måndags blev jag klar med det kanske nördigaste musikprojekt jag ägnat mig åt i modern tid: att ta in ett musikdecennium på... tja, ett halvår visade det sig. Egentligen började det hela med att flera av oss införskaffade "1001 plattor" som man sedan, tack vare Spotify, kunde beta av i lugn och ro. Men det här med listor som betades av gick mig lite i blodet medan jag höll på så jag tänkte ut ett nytt projekt.
Min smala lycka är ju att jag till 90% sitter hemma och jobbar (jodå, jag har ett kontor, och min chef vill gärna att man är där en dag i veckan i alla fall) och därmed har GOTT om tid till att lyssna på musik. Därtill insåg jag ju att vi så gott som tappat 00-talet eftersom vi tenderade bli sämre och sämre på det. Ok, kan nu inte helt tala för oss alla i laget men jag ansåg i alla fall att jag själv ta mig tusan hade tappat ett decennium på grund av att jag... tja, tappat gnistan? Att musiken blev sämre? Något annat?
Vad jag gjorde var att på nätet söka efter listor, listor, listor över album, svenska och utländska. Bästa album 2000, 2001, 2002... ja, ni förstår. När jag sedan klistrat in allt av intresse som jag hittat i ett Worddokument var jag upp i 400 sidor med album som skulle lyssnas igenom! Detta kan låta häftigt men eftersom jag ofta kopierat hemsidor rätt av fanns där även bilder, längre texter och annat som gjorde att sidantalet kunde minska hyggligt snabbt när jag raderade de album jag lyssnat på efterhand. Plus att en del album inte fanns på Spotify, även om jag ofta såg till att försöka få tag i plattor som verkade intressanta utan att för den skull finnas på fläckify. Och jag förde anteckningar över vad jag lyssnat på, hur det lät, om jag trodde det skulle dyka upp på Popgiss/Mellangiss/andra tävlingar.
Jag tror jag började med det här i april och blev alltså klar nu häromdagen, så det var till och med mindre än ett halvår. Och snacka om lyssnande! Ofta kunde man hinna med 15 - 16 plattor om dagen om man verkligen låg i, även om jag förstås också spolade en och annan platta om den var totalt outhärdlig. "Man kan inte plugga i Popgiss" brukar man få höra, men det är faktiskt precis vad jag gjort nu på senare tid. Det gav i alla fall utdelning vid senaste Creppy Quiz då jag kunde en låt med Wilco som jag inte skulle ha haft en susning om några månader tidigare.
Och gnistan? Tja, tyvärr är man väl förbi den där perioden då man verkligen exploderade inombords av att få höra ny musik. Jag brinner inte, men jag glöder. Och det är vackert så. Det är faktiskt förbannat kul nu när man öppnar skivrecensionerna i SvD och plötsligt känner igenom en himskans massa artister igen. Och nu när jag betat av hela 00-talet upptäcker jag även att jag återvänder frivilligt till en hel drös plattor. Detta handlar om två kategorier: plattor jag verkligen GILLAR och plattor som jag tycker är OK men främst anser mig behöva NÖTA IN för kunskapens skull. Kalla det nörderi på hög nivå om ni vill.
Och efter den här musikaliska upptäcktsfärden känner jag mig lite musiknördigt pånyttfödd ändå. Rootmoset är inte dött. Vi luktar inte ens konstigt.
I måndags blev jag klar med det kanske nördigaste musikprojekt jag ägnat mig åt i modern tid: att ta in ett musikdecennium på... tja, ett halvår visade det sig. Egentligen började det hela med att flera av oss införskaffade "1001 plattor" som man sedan, tack vare Spotify, kunde beta av i lugn och ro. Men det här med listor som betades av gick mig lite i blodet medan jag höll på så jag tänkte ut ett nytt projekt.
Min smala lycka är ju att jag till 90% sitter hemma och jobbar (jodå, jag har ett kontor, och min chef vill gärna att man är där en dag i veckan i alla fall) och därmed har GOTT om tid till att lyssna på musik. Därtill insåg jag ju att vi så gott som tappat 00-talet eftersom vi tenderade bli sämre och sämre på det. Ok, kan nu inte helt tala för oss alla i laget men jag ansåg i alla fall att jag själv ta mig tusan hade tappat ett decennium på grund av att jag... tja, tappat gnistan? Att musiken blev sämre? Något annat?
Vad jag gjorde var att på nätet söka efter listor, listor, listor över album, svenska och utländska. Bästa album 2000, 2001, 2002... ja, ni förstår. När jag sedan klistrat in allt av intresse som jag hittat i ett Worddokument var jag upp i 400 sidor med album som skulle lyssnas igenom! Detta kan låta häftigt men eftersom jag ofta kopierat hemsidor rätt av fanns där även bilder, längre texter och annat som gjorde att sidantalet kunde minska hyggligt snabbt när jag raderade de album jag lyssnat på efterhand. Plus att en del album inte fanns på Spotify, även om jag ofta såg till att försöka få tag i plattor som verkade intressanta utan att för den skull finnas på fläckify. Och jag förde anteckningar över vad jag lyssnat på, hur det lät, om jag trodde det skulle dyka upp på Popgiss/Mellangiss/andra tävlingar.
Jag tror jag började med det här i april och blev alltså klar nu häromdagen, så det var till och med mindre än ett halvår. Och snacka om lyssnande! Ofta kunde man hinna med 15 - 16 plattor om dagen om man verkligen låg i, även om jag förstås också spolade en och annan platta om den var totalt outhärdlig. "Man kan inte plugga i Popgiss" brukar man få höra, men det är faktiskt precis vad jag gjort nu på senare tid. Det gav i alla fall utdelning vid senaste Creppy Quiz då jag kunde en låt med Wilco som jag inte skulle ha haft en susning om några månader tidigare.
Och gnistan? Tja, tyvärr är man väl förbi den där perioden då man verkligen exploderade inombords av att få höra ny musik. Jag brinner inte, men jag glöder. Och det är vackert så. Det är faktiskt förbannat kul nu när man öppnar skivrecensionerna i SvD och plötsligt känner igenom en himskans massa artister igen. Och nu när jag betat av hela 00-talet upptäcker jag även att jag återvänder frivilligt till en hel drös plattor. Detta handlar om två kategorier: plattor jag verkligen GILLAR och plattor som jag tycker är OK men främst anser mig behöva NÖTA IN för kunskapens skull. Kalla det nörderi på hög nivå om ni vill.
Och efter den här musikaliska upptäcktsfärden känner jag mig lite musiknördigt pånyttfödd ändå. Rootmoset är inte dött. Vi luktar inte ens konstigt.
måndag 30 augusti 2010
Kapten stofil slår till igen!
Minns ni musikintresserade de här rubrikerna man kunde se för lite drygt 10 år sedan? "White Stripes är bandet som ska rädda rocken", "The Strokes - rockens frälsare?" och liknande saker. Och antingen var jag redan då på väg att bli en stofil redan eller så... ja, ni har hört det där förut.
Jag hade för övrigt ingen aning om att rocken behövde "räddas" i slutet av 90-talet. Tvärtom hade den ju gjort ett utmärkt jobb med att förnya sig där i början på decenniet då Primal Scream satte dagordningen med "Screamadelica" samtidigt som Ride och My Bloody Valentine skapade dånande gitarrmattor inkluderande en del ljud som man aldrig riktigt hört förut. Även de bästa grungebanden bjöd på intressanta blandningar av ganska disparata stilar. Det såg egentligen ganska lovande ut. Sen ska jag väl själv erkänna att jag inte längre lyssnade på så mycket rock, säg, 1998 - 99 och hade lite koll på om genren behövde räddas eller inte.
Men jag vet inte. Jag vet inte om världen egentligen behövde ännu en grupp som lät som ett lätt uppdaterat Velvet Underground eller Television (Strokes). Jag vet inte om världen behövde ännu ett bluesrockband (White Stripes) vars gimmick dock var att man bara var två medlemmar, även på konserterna. Ja, där fanns ju även Black Rebel Motorcycle Club och något band som hette Cew (som det aldrig blev något av, även om jag minns att vi bommade dem på Popgiss 2002).
Att helt enkelt göra musik som för det mesta är rena och råa pastischer på äldre stilar är inte precis vad jag skulle kalla "musikens räddning". Däremot minns jag faktiskt en kritiker som lätt roat noterade att ungdomarna nu fick han sin egen rock i fred (runt år 2000 och några år framåt) eftersom de (ofta medelålders) kritikerna vägrade ta i Limp Bizkit eller Linkin Park ens med tång och regelmässigt sågade denna typ av musik samtidigt som man förstås gjorde vågen inför Strokes och White Stripes. Och ändå får jag nog att Limp Bizkit nog var mer nyskapande än, säg, the Strokes, även om det kanske inte heller är den musik som går varm hemma hos mig.
Som sagt: nyfikenheten inför det unga 10-talet är stor. Kommer det äntligen någon ny spännande musikrevolution med musik som verkligen är NY och inte bara utgiven 2011, 2012 o.s.v.? För det är inte alltid musik är ny för att den är utgiven igår. I min bilstereo snurrar fortfarande samlingsplattan med technorock från början på 90-talet och det hemska är att det fortfarande låter så ungt och så modernt (för att travestera några av våra medtävlare). Och så borde det väl inte vara?
Och visst. Jag lyssnar på rätt mycket nya artister som är Ok. Men det är bara det att man lyssnar på en del av det med en känsla av att man gör det i väntan på något bättre.
Sommarens sista konsert var för övrigt klart underhållande. Tror vare sig att jag eller Tomas eller Johnny åter får höra en så pass soulfylld tolkning av Neil Youngs "Down by the River" igen. Steve Klasson band bjöd ju nästan uteslutande på covers men med god energi och här och där lite originalitet. Och det ska de ju ha heder för. Och jag har ännu inte sett något annat band ordna limbo framför scenen... och med detta var väl sommarsäsongen över.
Jag hade för övrigt ingen aning om att rocken behövde "räddas" i slutet av 90-talet. Tvärtom hade den ju gjort ett utmärkt jobb med att förnya sig där i början på decenniet då Primal Scream satte dagordningen med "Screamadelica" samtidigt som Ride och My Bloody Valentine skapade dånande gitarrmattor inkluderande en del ljud som man aldrig riktigt hört förut. Även de bästa grungebanden bjöd på intressanta blandningar av ganska disparata stilar. Det såg egentligen ganska lovande ut. Sen ska jag väl själv erkänna att jag inte längre lyssnade på så mycket rock, säg, 1998 - 99 och hade lite koll på om genren behövde räddas eller inte.
Men jag vet inte. Jag vet inte om världen egentligen behövde ännu en grupp som lät som ett lätt uppdaterat Velvet Underground eller Television (Strokes). Jag vet inte om världen behövde ännu ett bluesrockband (White Stripes) vars gimmick dock var att man bara var två medlemmar, även på konserterna. Ja, där fanns ju även Black Rebel Motorcycle Club och något band som hette Cew (som det aldrig blev något av, även om jag minns att vi bommade dem på Popgiss 2002).
Att helt enkelt göra musik som för det mesta är rena och råa pastischer på äldre stilar är inte precis vad jag skulle kalla "musikens räddning". Däremot minns jag faktiskt en kritiker som lätt roat noterade att ungdomarna nu fick han sin egen rock i fred (runt år 2000 och några år framåt) eftersom de (ofta medelålders) kritikerna vägrade ta i Limp Bizkit eller Linkin Park ens med tång och regelmässigt sågade denna typ av musik samtidigt som man förstås gjorde vågen inför Strokes och White Stripes. Och ändå får jag nog att Limp Bizkit nog var mer nyskapande än, säg, the Strokes, även om det kanske inte heller är den musik som går varm hemma hos mig.
Som sagt: nyfikenheten inför det unga 10-talet är stor. Kommer det äntligen någon ny spännande musikrevolution med musik som verkligen är NY och inte bara utgiven 2011, 2012 o.s.v.? För det är inte alltid musik är ny för att den är utgiven igår. I min bilstereo snurrar fortfarande samlingsplattan med technorock från början på 90-talet och det hemska är att det fortfarande låter så ungt och så modernt (för att travestera några av våra medtävlare). Och så borde det väl inte vara?
Och visst. Jag lyssnar på rätt mycket nya artister som är Ok. Men det är bara det att man lyssnar på en del av det med en känsla av att man gör det i väntan på något bättre.
Sommarens sista konsert var för övrigt klart underhållande. Tror vare sig att jag eller Tomas eller Johnny åter får höra en så pass soulfylld tolkning av Neil Youngs "Down by the River" igen. Steve Klasson band bjöd ju nästan uteslutande på covers men med god energi och här och där lite originalitet. Och det ska de ju ha heder för. Och jag har ännu inte sett något annat band ordna limbo framför scenen... och med detta var väl sommarsäsongen över.
tisdag 24 augusti 2010
"Vi måste kunna Foo Fighters"...
...detta är delar i vår strategi inför både Mellangiss 2011 och Popgiss 2012 och Tomas yttrade klokt dessa ord då han och jag hade en smärre förfest innan vi strålade samman med Kennet för att se bluesmannen J T Coldfire köra eget material varvat med klassiker på Munkens innergård.
Men visst är det som herr Kristoffersson säger: det är det eviga 00-talet (och delar av 90-talet) och snart kommer även 10-talet. När jag sålunda fick ett stycke Foo Fighters uppspelat för mig svarade jag spontant "Queens of the Stone Age" eftersom vokalisterna i alla dessa hårda postgrungegrupper har en tendens att alla låta som Eddie Vedder eller Chris Cornell. Det är lite jobbigt.
Och egentligen borde man väl diskutera nyare musik lite oftare. Men när vi satt där på balkongen och kikade på rosa moln som gled förbi denna sköna sensommarkväll, precis efter ett våldamt regn bara någon timme tidigare, så gled vi istället in på en djup diskussion om The Clashs singlar och huruvida exempelvis "White Man in Hammersmith Palais" alls hade varit med på någon original-LP eller bara fanns som singel när den en gång släpptes.
Undertecknad har dock snart klarat av det självpåtagna uppdraget att göra en snabb genomlyssning av det intressantare plattorna från 00-talet. Sålunda har jag, som lyckligtvis jobbar mycket hemifrån, raskat igenom 10 år på ett halvår. Det har väl blivit sådär 14 - 15 plattor om dagen. Tendensen har dock varit att man avslutat dagen med lite gamla klassiker och egna favoriter efter "träningslyssningen" under dagen som gått.
Och visst har en del fastnat och en hel del 00-talsplattor, som jag inte hade hört talas om innan 2010, snurrar nu återkommande om kvällarna. Men det är mycket som lämnat mig helt likgiltig och vissa dagar har man med en lättnadens suck kunnat slänga på något från 90-, 80- eller 70-tal. För övrigt har nog så gott som alla mina kvällar avslutats med en platta med Orbital. Jag vet inte riktigt varför men troligen för att det är skön musik att somna till.
Och i morgon säsongens sista sammankomst med grabbarna innan hösten tar vid. Återkommer om detta.
Men visst är det som herr Kristoffersson säger: det är det eviga 00-talet (och delar av 90-talet) och snart kommer även 10-talet. När jag sålunda fick ett stycke Foo Fighters uppspelat för mig svarade jag spontant "Queens of the Stone Age" eftersom vokalisterna i alla dessa hårda postgrungegrupper har en tendens att alla låta som Eddie Vedder eller Chris Cornell. Det är lite jobbigt.
Och egentligen borde man väl diskutera nyare musik lite oftare. Men när vi satt där på balkongen och kikade på rosa moln som gled förbi denna sköna sensommarkväll, precis efter ett våldamt regn bara någon timme tidigare, så gled vi istället in på en djup diskussion om The Clashs singlar och huruvida exempelvis "White Man in Hammersmith Palais" alls hade varit med på någon original-LP eller bara fanns som singel när den en gång släpptes.
Undertecknad har dock snart klarat av det självpåtagna uppdraget att göra en snabb genomlyssning av det intressantare plattorna från 00-talet. Sålunda har jag, som lyckligtvis jobbar mycket hemifrån, raskat igenom 10 år på ett halvår. Det har väl blivit sådär 14 - 15 plattor om dagen. Tendensen har dock varit att man avslutat dagen med lite gamla klassiker och egna favoriter efter "träningslyssningen" under dagen som gått.
Och visst har en del fastnat och en hel del 00-talsplattor, som jag inte hade hört talas om innan 2010, snurrar nu återkommande om kvällarna. Men det är mycket som lämnat mig helt likgiltig och vissa dagar har man med en lättnadens suck kunnat slänga på något från 90-, 80- eller 70-tal. För övrigt har nog så gott som alla mina kvällar avslutats med en platta med Orbital. Jag vet inte riktigt varför men troligen för att det är skön musik att somna till.
Och i morgon säsongens sista sammankomst med grabbarna innan hösten tar vid. Återkommer om detta.
torsdag 12 augusti 2010
Från barock till bara rock.
Vi på Rootmoset får börja med att be vår månghövdade skara av fans om ursäkt för en viss oregelbundenhet i uppdateringen av bloggen så här om sommaren. Men ni vet hur det är: de flesta av oss har haft semester och gjort HELT andra saker, en av oss packar flyttkartonger och spelar i band på samma gång, o.s.v. Vår huvudskribent hade själv en sanslöst hektisk vecka då han skulle guida en ung dambekant runt på ön mellan diverse trevliga besök på restauranger, teatrar och annat som gör livet värt att leva.
Och mitt i allt detta kom så Status Quo - åtföljda av REGN - till vår ö. Stora delar av Rootmoset, plus några hedersgäster, lyckades dock samlas på Effes (Ok, det må ha bytt namn men jag kommer nog fortsätta säga "Effes" precis som "Schenholms" är "Schenholms") något innan konserten för trevliga samvaro så fort vi hade hittat ett torrt bord. Själva konserten gavs ju tacknämligt nog under tält även om det var lite Roskilde-varning med den gegga som marken snabbt förvandlades till. Det ska även erkännas att Status var lite bättre än väntat. De lät åtminstone nästan lika krämiga som på den där liveplattan från 1977 och vi hade faktiskt riktigt kul medan vi diggade loss till den gamla orkestern och därmed även hann diskutera hur många englandsettor de haft (22 stycken, va, Kjelle?). Det var för övrigt uppehåll under stora delar av konserten men givetvis kom ett störtregn då skribenten själv var på väg hem och befann sig helt oskyddad varvid han blev rejält dränkt.
Dagarna efter Status innebar för övrigt en period av lugn och ro och kontemplation såsom det kan vara något efter en skiva. Undertecknad har aldrig kommit sig för att besöka kammarmusikfestivalen men fick nu ett spontant infall och köpte biljett. Detta blev för övrigt det andra besöket i St Nicolai bara under denna vecka eftersom jag även såg "Othello" där dagen innan Status. Av en ren slump (nåja, lite rörigt med bänkarna) hamnade man för övrigt på andra raden och kunde mer eller mindre se artisterna i ansiktet. Man kan för övrigt konstatera att klassiska musiker ofta ser ut som man förväntar sig. Yviga hårmaner och hela baletten. En av violinisterna såg givetvis ut som en sådan där stackare som blev trakasserad i skolan men hanterade sitt instrument virtuost. Sopranen såg däremot inte UT som en biffig Birgit Nilsson-typ utan var tvärtom en mycket nätt kvinna som dock kunde sjunga för tio damer. Därmed kan man alltså under några få dagar sägas ha gått från "Barock till bara rock" (eller snarare tvärtom), som det brukade heta i något gammalt radioprogram.
Säsongen går ju tyvärr mot sitt slut men man har inte kunnat undgå att notera att Munken trevlig nog har artister mitt i veckan under kommande två veckor varför det nog är värt att försöka dra ihop Rootmoset med hedersgäster inom en mycket snart framtid.
Och mitt i allt detta kom så Status Quo - åtföljda av REGN - till vår ö. Stora delar av Rootmoset, plus några hedersgäster, lyckades dock samlas på Effes (Ok, det må ha bytt namn men jag kommer nog fortsätta säga "Effes" precis som "Schenholms" är "Schenholms") något innan konserten för trevliga samvaro så fort vi hade hittat ett torrt bord. Själva konserten gavs ju tacknämligt nog under tält även om det var lite Roskilde-varning med den gegga som marken snabbt förvandlades till. Det ska även erkännas att Status var lite bättre än väntat. De lät åtminstone nästan lika krämiga som på den där liveplattan från 1977 och vi hade faktiskt riktigt kul medan vi diggade loss till den gamla orkestern och därmed även hann diskutera hur många englandsettor de haft (22 stycken, va, Kjelle?). Det var för övrigt uppehåll under stora delar av konserten men givetvis kom ett störtregn då skribenten själv var på väg hem och befann sig helt oskyddad varvid han blev rejält dränkt.
Dagarna efter Status innebar för övrigt en period av lugn och ro och kontemplation såsom det kan vara något efter en skiva. Undertecknad har aldrig kommit sig för att besöka kammarmusikfestivalen men fick nu ett spontant infall och köpte biljett. Detta blev för övrigt det andra besöket i St Nicolai bara under denna vecka eftersom jag även såg "Othello" där dagen innan Status. Av en ren slump (nåja, lite rörigt med bänkarna) hamnade man för övrigt på andra raden och kunde mer eller mindre se artisterna i ansiktet. Man kan för övrigt konstatera att klassiska musiker ofta ser ut som man förväntar sig. Yviga hårmaner och hela baletten. En av violinisterna såg givetvis ut som en sådan där stackare som blev trakasserad i skolan men hanterade sitt instrument virtuost. Sopranen såg däremot inte UT som en biffig Birgit Nilsson-typ utan var tvärtom en mycket nätt kvinna som dock kunde sjunga för tio damer. Därmed kan man alltså under några få dagar sägas ha gått från "Barock till bara rock" (eller snarare tvärtom), som det brukade heta i något gammalt radioprogram.
Säsongen går ju tyvärr mot sitt slut men man har inte kunnat undgå att notera att Munken trevlig nog har artister mitt i veckan under kommande två veckor varför det nog är värt att försöka dra ihop Rootmoset med hedersgäster inom en mycket snart framtid.
tisdag 20 juli 2010
Komprimerat men behagligt bratsfritt.
Undertecknad (that is, Robert) var nere på Packhuskällaren och besåg Eldkvarn som svepte förbi Visby på väg mot huvudmålet Klintehamn där de, sin vana trogna, skulle spela på varvet. Kvällen innan var det dock konsert på källarens något trånga gård där ett antal entusiaster hade klämt in sig. Man kunde konstatera att där var behagligt bratsfritt (kanske de föredrar lättare skit, vad vet jag). Eldkvarn avverkade följande låtar (med reservation för någon miss från min sida).
1. Utanför lagen
2. Kommit hem
3. Be-bop-a-lula-land
4. Blues för Bodil Malmsten
5. Barn av sommarnatten
6. Chevrolet
7. Somliga går i trasiga skor
8. Två hjärtan
9. Kärlekens tunga
10. Fulla för kärlekens skull
11. Pojkar, pojkar, pojkar
12. Lilla Sofie
13. Ett hus på stranden
14. Jag är det hjärta
15. Ta min hand
Enda problemet med ett band som Eldkvarn är att konserterna, med tanke på deras omfattande diskografi, lätt kan bli en smula komprimerade (trots att de nu körde i 90 minuter). Det är begripligt att ett band vill köra sitt nyare material och Eldkvarn har ju heller inte nått det patetiska Rolling Stones-stadium där man kör två låtar från den senaste plattan och sen bara mal gamla hits (eftersom det är vad folk vill höra och det nyare materialet ändå är trist eller rent ut skitdåligt). Så Eldkvarn matar igenom en drös låtar från sina två - tre senaste album och går därefter direkt på megahitsen "Kärlekens tunga", "Fulla för kärlekens skull" (förvisso en nyare megahit) samt "Pojkar, pojkar, pojkar" (att de aldrig tröttnar på denna sin "Satisfaction"?). Dock lite kul att man efter de stora hitsen låter Karla sjunga den lite mer udda (och stillsamma) "Lilla Sofie" även om man sedan kör ett par tre kända låtar till innan man går av. Var för övrigt kul att höra "Ett hus på stranden" som man tydligen, enligt Plura, heller inte kört på länge. Men ett band som Eldkvarn skulle egentligen behöva köra Uffe-långa konserter för att undvika det något komprimerade intryck som det kan ge då man först avverkar sitt nya material för att sedan raska igenom några av sina mer kända låtar. Fast å andra sidan är det lika begripligt om alla inte orkar köra i tre timmar. Men hur som helst en helt OK konsert under en mycket vacker sommarkväll där flera betraktare från fönstren runt omkring rentav fick gratiskonsert. Bara en sån sak, som Kjelle brukar säga.
1. Utanför lagen
2. Kommit hem
3. Be-bop-a-lula-land
4. Blues för Bodil Malmsten
5. Barn av sommarnatten
6. Chevrolet
7. Somliga går i trasiga skor
8. Två hjärtan
9. Kärlekens tunga
10. Fulla för kärlekens skull
11. Pojkar, pojkar, pojkar
12. Lilla Sofie
13. Ett hus på stranden
14. Jag är det hjärta
15. Ta min hand
Enda problemet med ett band som Eldkvarn är att konserterna, med tanke på deras omfattande diskografi, lätt kan bli en smula komprimerade (trots att de nu körde i 90 minuter). Det är begripligt att ett band vill köra sitt nyare material och Eldkvarn har ju heller inte nått det patetiska Rolling Stones-stadium där man kör två låtar från den senaste plattan och sen bara mal gamla hits (eftersom det är vad folk vill höra och det nyare materialet ändå är trist eller rent ut skitdåligt). Så Eldkvarn matar igenom en drös låtar från sina två - tre senaste album och går därefter direkt på megahitsen "Kärlekens tunga", "Fulla för kärlekens skull" (förvisso en nyare megahit) samt "Pojkar, pojkar, pojkar" (att de aldrig tröttnar på denna sin "Satisfaction"?). Dock lite kul att man efter de stora hitsen låter Karla sjunga den lite mer udda (och stillsamma) "Lilla Sofie" även om man sedan kör ett par tre kända låtar till innan man går av. Var för övrigt kul att höra "Ett hus på stranden" som man tydligen, enligt Plura, heller inte kört på länge. Men ett band som Eldkvarn skulle egentligen behöva köra Uffe-långa konserter för att undvika det något komprimerade intryck som det kan ge då man först avverkar sitt nya material för att sedan raska igenom några av sina mer kända låtar. Fast å andra sidan är det lika begripligt om alla inte orkar köra i tre timmar. Men hur som helst en helt OK konsert under en mycket vacker sommarkväll där flera betraktare från fönstren runt omkring rentav fick gratiskonsert. Bara en sån sak, som Kjelle brukar säga.
fredag 9 juli 2010
Tankar om Hultsfred.
Det var med ett visst vemod som man mottog nyheten om att Hultsfredsfestivalen (eller snarare då föreningen Rockparty) i princip gått i konkurs. Själv har jag visserligen inte varit där sedan 1996 men å andra sidan avverkade jag under 90-talet sju år på raken (1990 – 96) på festivalen så nog har man kära minnen därifrån. Helt kort tänkte jag bara summera ett och annat av vad jag minns från mina sju år på en småländsk festival. Och, jo, jag har förstås hjälp av alla festivalprogram som jag har kvar. För året 1993 har jag till och med kommit över TVÅ exemplar, ett som jag hade och ett som min syster hade, med anteckningar och noteringar om man som man borde se. Kunde i ärlighetens namn notera att min syster år 1993 hade betydligt creddigare musiksmak än jag själv. Rätt ska vara rätt.
1990: 18 år och på min första festival. När man betänker att festivalen vid denna tid bara pågick i två ynka dagar samt att huvudakterna inte var något man idag hade sprungit benen av sig för så inser man att mycket ändå hinner ändra sig på tjugo år. Fast man tycker det känns som om det vore igår, som det brukar heta. De större namnen detta år var bland andra Wilmer X, Joan Jett, Hothouse Flowers, Waterboys och Dan Reed Network. När jag sedan noterar vad jag såg och vad jag missade så inser jag även att mitt 18-åriga jag ofta hade urusel koll på verkligt intressant musik och bommade en massa band och artister som senare blev kända. Detta var något som var ett återkommande tema vid mina festivalbesök åtminstone fram till 1995 eller däromkring. Det första band jag någonsin såg på Hultsfred var i vilket fall 22 Pistepirkko, huvudsakligen för att en kille i vårt sällskap bara slet tag i mig och sa ”du måste kolla detta band”. De spelade i teaterladan, en byggnad stående på pinnar, och jag försökte klättra in över den fönsterlösa sargen då jag fick en knuff i bröstet och var att nära ramla baklänges. Lyckligtvis hade mitt ben fastnat i trängseln så jag lyckades häva mig upp och hamnade precis bakom ljudteknikern där jag sedan stod i trängseln och lyssnade på detta för mig helt okända band. Jag minns att mitt sällskap, som lyckats hitta mig igen, skrek att de nu spelade hiten ”Frankenstein”. Det var min debut på Hultsfred. Jag minns även hur jag senare, på Wilmer X, hamnade bland en hög trashande (men gentemot mig välvilliga) skinheads som bara slet tag i mig mitt under ”Kör dig död”. Leather Nun tyckte man förstås var bland det coolaste man kunde tänka sig vid denna tid. Särskilt när sångaren Jonas lojt lutade sig ut i publikhavet och frågade om man ville höra ”rock’n’roll” och sen konstaterade att ”jag kunde lukta mig till det”. Fick även se Thåström spela ”Vad ska du bli” tillsammans med Sator, som närmast blev något av ett husband under åren
1991: En sak vet jag gällande detta år, nämligen att jag INTE såg Sven-Ingvars som ju annars stal en stor del av uppmärksamheten från detta år (och även fick vanvettigt mycket tid i programmet om festivalen som senare sändes). Med min på den tiden talibanska inställning till ”fiendens musik” såg jag nogsamt till att inte ens vara i närheten av scenen då Sven-Ingvars spelade. Den stora skandalen detta år var ju att Status Quo uteblev. Som väl är hade jag vid denna tid ingen särskild relation till Status (inte för att jag väl har det nu heller) och tillhörde alltså inte den grupp av vuxna män som grät vid beskedet om den inställda spelningen. Missade även detta år en massa coola band men såg ju bland annat Wendy James och hennes Transvision Vamp, shoegazer-hjältarna Ride, synthbandet Cat Rapes Dog samt hårdrocksbandet Straight Up (som jag därefter aldrig hört talas om) enbart för att de hade strippor på scenen.
1992: Även detta en festival som inte sitter så väldigt bra i minnet. Kanske för att akterna, när man ser tillbaka på det, inte var så enormt märkvärdiga. Jag såg bland annat Gary Moore bara för att. Kunde bland annat ha sett Blur om jag haft någon bra koll på den tiden. Men det hade man ju inte. Tyckte dock Die Krupps var ett grymt liveband.
1993: Denna festival minns man bättre eftersom den bland annat var väldigt regnig. Under loppet av en och samma kväll lyckades undertecknad bland annat ramla i en kanal och direkt efteråt trampa i människoskit. Vi bodde på en motorcykelparkering i ett område där det fanns en mängd torrlagda kanaler. Då jag på kvällen (eller snarare natten) var på väg till tältet noterade jag en sänka och tänkte ”jaha, ännu en torrlagd kanal” varvid jag glatt plumsade ned i den kanal som INTE var torrlagd. Därefter började det lukta konstigt lagom då jag kom in i tältet och min yrvakne kompis frågade något i stil med ”du trampade väl inte i skiten någon lagt här utanför”. Jag hade vita gymnastikskor. Detta år hade man utökat festivalen till hela tre dagar och det blev en mängd härliga upplevelser där jag äntligen började kunna pricka rätt. Såg Carter USM, hardcorebandet Sick of it All, Rollins Band, Stereo MC’s, Front 242, Iggy Pop, Consolidated och Shamen. Särskilt Rollins band imponerade ju stort. Och jag skulle ljuga om jag sade att jag såg Bob Hunds legendariska genombrottsspelning. Men har ju å andra sidan sett dem sex gånger senare, så…
1994: Inför denna festival köpte jag ett nytt tält varav delar genast försvann under första natten på festivalen. Denna gång såg jag Blur och även Midnight Oil, som väl vid denna tid redan sett sina bästa dagar (om man ska vara ärlig). Kikade även slött på Oasis första spelning utanför Storbritannien (en del säger det var deras andra, men vad vet jag) men var väl desto mer imponerad av Prodigy, som jag nu kom att se fyra somrar på raken. Början på min svårt elektroniska period. Hade en lättare erotisk upplevelse till tonerna av Motörheads ”Ace of Spaces” vilket väl är vad man minns av den konserten. Ett lite otäckt inslag av politik var att ett gäng festande skinheads i vår närhet på natten fick stryk av maskerade angripare. Inte för att vi nu märkte något av detta, men ändå. Minnesvärda var även snabbt inhoppade brittiska doombandet Cathedral, inte minst för sångaren Lee Dorrians bisarra minspel. När han mellan en låt frågade publiken ”are you hight” och snabbt svarade ”so am I” anmärkte en av damerna i mitt sällskap ”det var fan i mig sant, det”. Ett enormt regnväder drog in precis då vi åkte hem från festivalen.
1995: Då jag var mitt uppe i min elektroniska period så frossade jag i akter som Tricky, Massive Attack, Underworld (som var sådär jämfört med Roskilde 1994), Prodigy och Chemical Brothers. Jag minns att en del journalister gnällde över att man på den största scenen bara fått ditt hårdrocksakter som Slayer och Pantera. På den senare spelningen minns jag hur sångaren Phil Anselmo klappade om en kille som kom upp på scenen med orden ”thanks man, smoke weed”. En som kanske HADE rökt på var Black Grapes Shaun Ryder som verkade mer än lovligt avspänd i sitt mellansnack. Han påstod senare att han ”bara” var full på scen. Det gjorde dock inte spelningen sämre, i ärlighetens namn. Efteråt skrev tidningarna stort om något slags upplopp som vi inget märkte av.
1996: Hade denna gång väldigt bisarrt sällskap och liftade med en av Visbys (på den tiden) mer kända ligister som möjligen även var berusad medan han rattade oss till festivalen (jag vill inte veta). I vilket fall höll jag mig mycket på avstånd från delar av ressällskapet detta år, då man för första gången flyttat festivalen från augusti till juni. Detta ledde även till att nätterna var kallare och det blev ju även min sista Hultsfredsfestival. Fick dock se favoriter som Blur, Sick of It All och Ministry. Inför Prodigys nattliga spelning drack jag någon slags energidryck (ja, det VAR en energidryck, tro inget annat) och kunde sedan inte sova på hela natten. Den natten blev överhuvudtaget rätt intressant på grund av några incidenter med tältutrustningen. Bara en månad senare besökte jag Lollipopfestivalen, anordnad av den från Hultsfred sparkade Håkan Waxegård, och därefter har jag faktiskt inte satt min fot i den lilla småländska orten (som även hade ett bra badhus).
1990: 18 år och på min första festival. När man betänker att festivalen vid denna tid bara pågick i två ynka dagar samt att huvudakterna inte var något man idag hade sprungit benen av sig för så inser man att mycket ändå hinner ändra sig på tjugo år. Fast man tycker det känns som om det vore igår, som det brukar heta. De större namnen detta år var bland andra Wilmer X, Joan Jett, Hothouse Flowers, Waterboys och Dan Reed Network. När jag sedan noterar vad jag såg och vad jag missade så inser jag även att mitt 18-åriga jag ofta hade urusel koll på verkligt intressant musik och bommade en massa band och artister som senare blev kända. Detta var något som var ett återkommande tema vid mina festivalbesök åtminstone fram till 1995 eller däromkring. Det första band jag någonsin såg på Hultsfred var i vilket fall 22 Pistepirkko, huvudsakligen för att en kille i vårt sällskap bara slet tag i mig och sa ”du måste kolla detta band”. De spelade i teaterladan, en byggnad stående på pinnar, och jag försökte klättra in över den fönsterlösa sargen då jag fick en knuff i bröstet och var att nära ramla baklänges. Lyckligtvis hade mitt ben fastnat i trängseln så jag lyckades häva mig upp och hamnade precis bakom ljudteknikern där jag sedan stod i trängseln och lyssnade på detta för mig helt okända band. Jag minns att mitt sällskap, som lyckats hitta mig igen, skrek att de nu spelade hiten ”Frankenstein”. Det var min debut på Hultsfred. Jag minns även hur jag senare, på Wilmer X, hamnade bland en hög trashande (men gentemot mig välvilliga) skinheads som bara slet tag i mig mitt under ”Kör dig död”. Leather Nun tyckte man förstås var bland det coolaste man kunde tänka sig vid denna tid. Särskilt när sångaren Jonas lojt lutade sig ut i publikhavet och frågade om man ville höra ”rock’n’roll” och sen konstaterade att ”jag kunde lukta mig till det”. Fick även se Thåström spela ”Vad ska du bli” tillsammans med Sator, som närmast blev något av ett husband under åren
1991: En sak vet jag gällande detta år, nämligen att jag INTE såg Sven-Ingvars som ju annars stal en stor del av uppmärksamheten från detta år (och även fick vanvettigt mycket tid i programmet om festivalen som senare sändes). Med min på den tiden talibanska inställning till ”fiendens musik” såg jag nogsamt till att inte ens vara i närheten av scenen då Sven-Ingvars spelade. Den stora skandalen detta år var ju att Status Quo uteblev. Som väl är hade jag vid denna tid ingen särskild relation till Status (inte för att jag väl har det nu heller) och tillhörde alltså inte den grupp av vuxna män som grät vid beskedet om den inställda spelningen. Missade även detta år en massa coola band men såg ju bland annat Wendy James och hennes Transvision Vamp, shoegazer-hjältarna Ride, synthbandet Cat Rapes Dog samt hårdrocksbandet Straight Up (som jag därefter aldrig hört talas om) enbart för att de hade strippor på scenen.
1992: Även detta en festival som inte sitter så väldigt bra i minnet. Kanske för att akterna, när man ser tillbaka på det, inte var så enormt märkvärdiga. Jag såg bland annat Gary Moore bara för att. Kunde bland annat ha sett Blur om jag haft någon bra koll på den tiden. Men det hade man ju inte. Tyckte dock Die Krupps var ett grymt liveband.
1993: Denna festival minns man bättre eftersom den bland annat var väldigt regnig. Under loppet av en och samma kväll lyckades undertecknad bland annat ramla i en kanal och direkt efteråt trampa i människoskit. Vi bodde på en motorcykelparkering i ett område där det fanns en mängd torrlagda kanaler. Då jag på kvällen (eller snarare natten) var på väg till tältet noterade jag en sänka och tänkte ”jaha, ännu en torrlagd kanal” varvid jag glatt plumsade ned i den kanal som INTE var torrlagd. Därefter började det lukta konstigt lagom då jag kom in i tältet och min yrvakne kompis frågade något i stil med ”du trampade väl inte i skiten någon lagt här utanför”. Jag hade vita gymnastikskor. Detta år hade man utökat festivalen till hela tre dagar och det blev en mängd härliga upplevelser där jag äntligen började kunna pricka rätt. Såg Carter USM, hardcorebandet Sick of it All, Rollins Band, Stereo MC’s, Front 242, Iggy Pop, Consolidated och Shamen. Särskilt Rollins band imponerade ju stort. Och jag skulle ljuga om jag sade att jag såg Bob Hunds legendariska genombrottsspelning. Men har ju å andra sidan sett dem sex gånger senare, så…
1994: Inför denna festival köpte jag ett nytt tält varav delar genast försvann under första natten på festivalen. Denna gång såg jag Blur och även Midnight Oil, som väl vid denna tid redan sett sina bästa dagar (om man ska vara ärlig). Kikade även slött på Oasis första spelning utanför Storbritannien (en del säger det var deras andra, men vad vet jag) men var väl desto mer imponerad av Prodigy, som jag nu kom att se fyra somrar på raken. Början på min svårt elektroniska period. Hade en lättare erotisk upplevelse till tonerna av Motörheads ”Ace of Spaces” vilket väl är vad man minns av den konserten. Ett lite otäckt inslag av politik var att ett gäng festande skinheads i vår närhet på natten fick stryk av maskerade angripare. Inte för att vi nu märkte något av detta, men ändå. Minnesvärda var även snabbt inhoppade brittiska doombandet Cathedral, inte minst för sångaren Lee Dorrians bisarra minspel. När han mellan en låt frågade publiken ”are you hight” och snabbt svarade ”so am I” anmärkte en av damerna i mitt sällskap ”det var fan i mig sant, det”. Ett enormt regnväder drog in precis då vi åkte hem från festivalen.
1995: Då jag var mitt uppe i min elektroniska period så frossade jag i akter som Tricky, Massive Attack, Underworld (som var sådär jämfört med Roskilde 1994), Prodigy och Chemical Brothers. Jag minns att en del journalister gnällde över att man på den största scenen bara fått ditt hårdrocksakter som Slayer och Pantera. På den senare spelningen minns jag hur sångaren Phil Anselmo klappade om en kille som kom upp på scenen med orden ”thanks man, smoke weed”. En som kanske HADE rökt på var Black Grapes Shaun Ryder som verkade mer än lovligt avspänd i sitt mellansnack. Han påstod senare att han ”bara” var full på scen. Det gjorde dock inte spelningen sämre, i ärlighetens namn. Efteråt skrev tidningarna stort om något slags upplopp som vi inget märkte av.
1996: Hade denna gång väldigt bisarrt sällskap och liftade med en av Visbys (på den tiden) mer kända ligister som möjligen även var berusad medan han rattade oss till festivalen (jag vill inte veta). I vilket fall höll jag mig mycket på avstånd från delar av ressällskapet detta år, då man för första gången flyttat festivalen från augusti till juni. Detta ledde även till att nätterna var kallare och det blev ju även min sista Hultsfredsfestival. Fick dock se favoriter som Blur, Sick of It All och Ministry. Inför Prodigys nattliga spelning drack jag någon slags energidryck (ja, det VAR en energidryck, tro inget annat) och kunde sedan inte sova på hela natten. Den natten blev överhuvudtaget rätt intressant på grund av några incidenter med tältutrustningen. Bara en månad senare besökte jag Lollipopfestivalen, anordnad av den från Hultsfred sparkade Håkan Waxegård, och därefter har jag faktiskt inte satt min fot i den lilla småländska orten (som även hade ett bra badhus).
torsdag 8 juli 2010
Höjden av NÖRDIGHET!
Yngstingen i vårt lag hade egentligen tänkt skriva något om Hultsfredsfestivalen (lovar återkomma om detta) och lyckades på något märkligt vis rota fram ALLA program från de runt 14 festivaler han betade av under 90-talet. Genom att komplettera med anteckningar från årliga timdagböcker hade han, som den übernörd han är plötsligt totat ihop en lista på runt 90% av alla band han sett sedan han började gå på konsert. En del tidiga konsertupplevelser har nog inte kommit med (men det var säkert inte så märkvärdiga saker ändå) och det är väl huvudsakligen band som kör eget material som är med på listan, antagligen för att skribenten inte skrivit ned namnen på diverse coverband han sett genom åren. Härmed riktas genast en ursäkt till Bachii Bröder, som skribenten sett ett antal gånger vilket dock verkar svårt att rekonstruera. Smaklösa är med ett par gånger eftersom de ju bara till hälften kör covers. Skribenten har sett dem vida fler gånger senare men har kanske inte noterat det så bra. Därtill vet författaren inte riktigt när han såg Dan Reed Network och en del annat på Snäck, inte ens året. Eftersom författaren inte vill ljuga om konserter han måhända inte varit på så har han valt att hellre fälla än fria och det kan därför se lite konstigt ut här och där. Men detta är i stort sett vad skribenten såg under 90-talet. 00-talet begränsades till lokala konserter när den med åren allt fetare författaren inte orkade masa sig iväg till någon metropol för att se exempelvis Iron Maiden eller ett och annat konstigt synthband. Skärpning lovas. Hade någon frågat så hade nog författaren aldrig trott att han exempelvis ett Bob Hund hela sex gånger... systemet är sådant att banden listas i den ordning de setts men band som återkommer hamnar i en grupp. Läs och njut/förfasas:
Fatigue 900504 Visby, Roxy
Polikarpow 900504 Visby, Roxy
Muzak 900504 Visby, Roxy
Mikael Rickfors 900721 Eksta, Djupvik
920728 Visby, Snäck(?)
22 Pistepirkko 900810 Hultsfredsfestivalen
990703 Roskildefestivalen
Sator 900810 Hultsfredsfestivalen
920807 Hultsfredsfestivalen
940811 Hultsfredsfestivalen
950724 Visby, A7
950811 Hultsfredsfestivalen
Wilmer X 900810 Hultsfredsfestivalen
930814 Hultsfredsfestivalen
Hothouse Flowers 900810 Hultsfredsfestivalen
The Leather Nun 900810 Hultsfredsfestivalen
Joan Jett & the Blackhearts 900810 Hultsfredsfestivalen
Ronny Jönsson 900811 Hultsfredsfestivalen
World Party 900811 Hultsfredsfestivalen
Dan Reed Network 900811 Hultsfredsfestivalen
The Waterboys 900811 Hultsfredsfestivalen
Fläskkvartetten 900811 Hultsfredsfestivalen
920421 Visby, Roxy
931116 Visby, Borgen
940702 Roskildefestivalen
940813 Hultsfredsfestivalen
970719 Hide kulturbrott
Kim Wilde 900824 Stockholm, Stadion
David Bowie 900824 Stockholm, Stadion
970727 Lollipopfestivalen
Grymlings 900904 Eksta, Grymlings
910518 Visby, Galgberget
910720 Eksta, Djupvik
Borley Rectory 901124 Visby, Roxy
920404 Visby, Roxy
930313 Visby, Roxy
Poupeefabrikk 901124 Visby, Roxy
930813 Hultsfredsfestivalen
Perssons Pack 9107__ Visby, Snäck
920718 Eksta, Djupvik
Smaklösa 910705 Visby, Östercentrum
910721 Eksta, Djupvik
The Almighty 910809 Hultsfredsfestivalen
950810 Hultsfredsfestivalen
Dave Stewart & the Spiritual Cowboys 910809 Hultsfredsfestivalen
The Black Crowes 910809 Hultsfredsfestivalen
950629 Roskildefestivalen
Transvision Vamp 910809 Hultsfredsfestivalen
Cat Rapes Dog 910809 Hultsfredsfestivalen
950812 Hultsfredsfestivalen
Just D 910810 Hultsfredsfestivalen
920807 Hultsfredsfestivalen
930626 Visby, Kneippbyn
940727 Visby, A7
Di Leva 920808 Hultsfredsfestivalen
930813 Hultsfredsfestivalen
950630 Roskildefestivalen
950811 Hultsfredsfestivalen
Boghandle 910810 Hultsfredsfestivalen
Straight Up 910810 Hultsfredsfestivalen
Eric Gadd 910810 Hultsfredsfestivalen
940702 Roskildefestivalen
Thåström & Sator 910810 Hultsfredsfestivalen
Ugly Culture 911011 Visby, Roxy
Union Carbide Productions 911122 Visby, Roxy
Grave 911209 Visby, Roxy
Kazjurol 911209 Visby, Roxy
Entombed 911209 Visby, Roxy
930814 Hultsfredsfestivalen
950812 Hultsfredsfestivalen
970628 Roskildefestivalen
060128 Visby, Borgen
Cultivated Bimbo 920404 Visby, Roxy
InsideTreatment 920404 Visby, Roxy
Dom Dummaste 920807 Hultsfredsfestivalen
Stonecake 920807 Hultsfredsfestivalen
The Creeps 920807 Hultsfredsfestivalen
Die Krupps 920807 Hultsfredsfestivalen
940813 Hultsfredsfestivalen
The Pretenders 920807 Hultsfredsfestivalen
Papa Dee 920807 Hultsfredsfestivalen
Dismember 920808 Hultsfredsfestivalen
970726 Lollipopfestivalen
Docenterna 920808 Hultsfredsfestivalen
950810 Hultsfredsfestivalen
Mobile Homes 920808 Hultsfredsfestivalen
930313 Visby, Roxy
Candlemass 920808 Hultsfredsfestivalen
Wedding Present 920808 Hultsfredsfestivalen
Blue For Two 920808 Hultsfredsfestivalen
Gary Moore 920808 Hultsfredsfestivalen
Young Gods 920808 Hultsfredsfestivalen
Levellers 920808 Hultsfredsfestivalen
950812 Hultsfredsfestivalen
Primal Scream 920808 Hultsfredsfestivalen
940813 Hultsfredsfestivalen
970725 Lollipopfestivalen
980628 Roskildefestivalen
Nick Lowe 920808 Hultsfredsfestivalen
Hedningarna 921002 Visby, Roxy
930813 Hultsfredsfestivalen
940703 Roskildefestivalen
950812 Hultsfredsfestivalen
Eggstone 921208 Visby, Roxy
940811 Hultsfredsfestivalen 960727 Lollipopfestivalen
Atomic Swing 930302 Visby, Roxy
Popcicle 9304?? Visby, Roxy
940811 Hultsfredsfestivalen
960615 Hultsfredsfestivalen
Depeche Mode 930529 Stockholm, Globen
060707 Stockholm, Stadion
Electric Boys 930530 Stockholm, Stadion
930814 Hultsfredsfestivalen
Suicidal Tendencies 930530 Stockholm, Stadion
Metallica 930530 Stockholm, Stadion
990701 Roskildefestivalen
Clawfinger 930626 Visby, Kneippbyn
930814 Hultsfredsfestivalen
940701 Roskildefestivalen
940812 Hultsfredsfestivalen
Ulf Lundell 930718 Visby, Kneippbyn
930813 Hultsfredsfestivalen
9507?? Visby, Kneippbyn
990702 Roskildefestivalen
Carter the Unstoppable Sexmachine 930812 Hultsfredsfestivalen
Manic Street Preachers 930812 Hultsfredsfestivalen
990701 Roskildefestivalen
Sick of It All 930812 Hultsfredsfestivalen
940630 Roskildefestivalen
950701 Roskildefestivalen
960613 Hultsfredsfestivalen
Stars on Mars 930812 Hultsfredsfestivalen
Rollins Band 930812 Hultsfredsfestivalen
940702 Roskildefestivalen
Therapy? 930813 Hultsfredsfestivalen
Olle Ljungstrom 930813 Hultsfredsfestivalen
931005 Visby, Roxy
960614 Hultsfredsfestivalen
Stereo MC’s 930813 Hultsfredsfestivalen
Atomic Swing 930813 Hultsfredsfestivalen
Ramones 930813 Hultsfredsfestivalen
Consolidated 930813 Hultsfredsfestivalen
Shamen 930813 Hultsfredsfestivalen
Stefan Sundström 930814 Hultsfredsfestivalen
090131 Visby, Borgen
Shivering Spines 930814 Hultsfredsfestivalen
Iggy Pop 930814 Hultsfredsfestivalen
980628 Roskildefestivalen
Front 242 930814 Hultsfredsfestivalen
100110 Malmö, KB
Jesus Jones 930814 Hultsfredsfestivalen
Stonefunkers 930814 Hultsfredsfestivalen
Teddybears 940325 Visby, Schenholms
940730 Visby, Folkparken
950812 Hultsfredsfestivalen
960613 Hultsfredsfestivalen
970727 Lollipopfestivalen
Pornophones 940630 Roskildefestivalen
Rage Against the Machine 940630 Roskildefestivalen
House of Pain 940630 Roskildefestivalen
Aerosmith 940630 Roskildefestivalen
Paradise Lost 940701 Roskildefestivalen
980626 Roskildefestivalen
Sepultura 940701 Roskildefestivalen
One Dove 940701 Roskildefestivalen
Saint Etienne 940701 Roskildefestivalen
940812 Hultsfredsfestivalen
Björk 940701 Roskildefestivalen
960614 Hultsfredsfestivalen
Peter Gabriel 940701 Roskildefestivalen
Underworld 940701 Roskildefestivalen
950812 Hultsfredsfestivalen
960726 Lollipopfestivalen
Orbital 940701 Roskildefestivalen
990702 Roskildefestivalen
Stereolab 940702 Roskildefestivalen
960726 Lollipopfestivalen
Trumans Water 940702 Roskildefestivalen
Bob Hund 940702 Roskildefestivalen
940812 Hultsfredsfestivalen
960726 Lollipopfestivalen
970626 Roskildefestivalen
970710 Visby, Snäck
980810 Visby, Snäck
George Clinton 940702 Roskildefestivalen
Elvis Costello 940702 Roskildefestivalen
950702 Roskildefestivalen
Mercyful Fate 940702 Roskildefestivalen
Transglobal Underground 940702 Roskildefestivalen
990703 Roskildefestivalen
This Perfect Day 940703 Roskildefestivalen
950810 Hultsfredsfestivalen
Senser 940703 Roskildefestivalen
James Taylor Quartet 940703 Roskildefestivalen
Accept 940703 Roskildefestivalen
Inspiral Carpets 940703 Roskildefestivalen
Kjell Höglund 940726 Klintehamn, Warfsholm
940811 Hultsfredsfestivalen
Caisa-Stina Åkerström 940727 Visby, A7
Magnus Uggla 940727 Visby, A7
Orup 940727 Visby, A7
59 Times the Pain 940730 Visby, Folkparken
950812 Hultsfredsfestivalen
960615 Hultsfredsfestivalen
Millencollin 940730 Visby, Folkparken
950812 Hultsfredsfestivalen
Deep 940811 Hultsfredsfestivalen
Oberon 940811 Hultsfredsfestivalen
Ars Ultima 940811 Hultsfredsfestivalen
Sick Things International 940811 Hultsfredsfestivalen
Porklift 940811 Hultsfredsfestivalen
Staffan Hellstrand 940811 Hultsfredsfestivalen
Misery Loves Co 940811 Hultsfredsfestivalen
Midnight Oil 940811 Hultsfredsfestivalen
Cathedral 940811 Hultsfredsfestivalen
950630 Roskildefestivalen
Elastica 940811 Hultsfredsfestivalen
Two Sheds 940811 Hultsfredsfestivalen
Blur 940811 Hultsfredsfestivalen
950701 Roskildefestivalen
960615 Hultsfredsfestivalen
990704 Roskildefestivalen
Ignite 940811 Hultsfredsfestivalen
Mary Beats Jane 940811 Hultsfredsfestivalen
Brainpool 940811 Hultsfredsfestivalen
950724 Visby, A7
960727 Lollipopfestivalen
Problem 940811 Hultsfredsfestivalen
Gosh 940811 Hultsfredsfestivalen
White Flag 940811 Hultsfredsfestivalen
Slapshot 940811 Hultsfredsfestivalen
Refused 940812 Hultsfredsfestivalen
960614 Hultsfredsfestivalen
960726 Lollipopfestivalen
970726 Lollipopfestivalen
Dead Eyes Open 940812 Hultsfredsfestivalen
Nordman 940812 Hultsfredsfestivalen
SPOCK 940812 Hultsfredsfestivalen
De lyckliga kompisarna 940812 Hultsfredsfestivalen
Peter Wahlbeck 940812 Hultsfredsfestivalen
The Nomads 940812 Hultsfredsfestivalen
960726 Lollipopfestivalen
Echobelly 940812 Hultsfredsfestivalen
Girlsmen 940812 Hultsfredsfestivalen
Dub War 940812 Hultsfredsfestivalen
Motörhead 940812 Hultsfredsfestivalen
Oro 940812 Hultsfredsfestivalen
Biohazard 940812 Hultsfredsfestivalen
950702 Roskildefestivalen
Moby 940812 Hultsfredsfestivalen
960615 Hultsfredsfestivalen
Prodigy 940812 Hultsfredsfestivalen
950701 Roskildefestivalen
960615 Hultsfredsfestivalen
960727 Lollipopfestivalen
970629 Roskildefestivalen
Cop Shoot Cop 940812 Hultsfredsfestivalen
Big Fish 940813 Hultsfredsfestivalen
Camerata Roman 940813 Hultsfredsfestivalen
Fistfunk 940813 Hultsfredsfestivalen
Tuk Tuk Rally 940813 Hultsfredsfestivalen
Charta 77 940813 Hultsfredsfestivalen
Cardigans 940813 Hultsfredsfestivalen
950811 Hultsfredsfestivalen
Terrorvision 940813 Hultsfredsfestivalen
Lloyd Cole 940813 Hultsfredsfestivalen
Oasis 940813 Hultsfredsfestivalen
950630 Roskildefestivalen
Oyster Band 940813 Hultsfredsfestivalen
Stakka Bo 940813 Hultsfredsfestivalen
970719 Hide kulturbrott
Lucky People Center 940813 Hultsfredsfestivalen
Maria McKee 940813 Hultsfredsfestivalen
960727 Lollipopfestivalen
Salt 940813 Hultsfredsfestivalen
950810 Hultsfredsfestivalen
B-Thong 940813 Hultsfredsfestivalen
Sober 941017 Visby, Roxy
Die Psalma 941017 Visby, Roxy
950812 Hultsfredsfestivalen
Folkvagn 941105 Visby, Schenholms
Page & Plant 950629 Roskildefestivalen
R.E.M. 950629 Roskildefestivalen
990702 Roskildefestivalen
P J Harvey 950629 Roskildefestivalen
Massive Attack 950629 Roskildefestivalen
950810 Hultsfredsfestivalen
Marxman 950630 Roskildefestivalen
Van Halen 950630 Roskildefestivalen
MC 900 Ft Jesus 950630 Roskildefestivalen
Cranberries 950630 Roskildefestivalen
The Cure 950630 Roskildefestivalen
960613 Hultsfredsfestivalen
Offspring 950630 Roskildefestivalen
Armageddon Dildos 950630 Roskildefestivalen
DAD 950630 Roskildefestivalen
950724 Visby, A7
980626 Roskildefestivalen
Goldie 950630 Roskildefestivalen
Testament 950701 Roskildefestivalen
Shane MacGowan 950701 Roskildefestivalen
Mikael Wiehe 950701 Roskildefestivalen
090802 Visby, Fornsalen
Soul Asylum 950701 Roskildefestivalen
Whale 950701 Roskildefestivalen
950811 Hultsfredsfestivalen
970710 Visby, Snäck
Nationalteatern 950701 Roskildefestivalen
950812 Hultsfredsfestivalen
080814 Klintehamn, Warfsholm
NOFX 950701 Roskildefestivalen
Bob Dylan 950701 Roskildefestivalen
960727 Lollipopfestivalen
980626 Roskildefestivalen
Downset 950701 Roskildefestivalen
Fluke 950701 Roskildefestivalen
Suede 950701 Roskildefestivalen
970627 Roskildefestivalen
990702 Roskildefestivalen
990703 Roskildefestivalen
990704 Roskildefestivalen
Napalm Death 950702 Roskildefestivalen
Jason & the Schorchers 950702 Roskildefestivalen
Paul Weller 950702 Roskildefestivalen
Young Gods 950702 Roskildefestivalen
Bunny Wailer 950702 Roskildefestivalen
Tricky 950702 Roskildefestivalen
950811 Hultsfredsfestivalen
980625 Roskildefestivalen
Slash’s Snakepit 950702 Roskildefestivalen
Neneh Cherry 950702 Roskildefestivalen
Finn Zetterholm 950719 Klintehamn, Warfsholm
Ola Magnell 950719 Klintehamn, Warfsholm
Kent 950724 Visby, A7
950810 Hultsfredsfestivalen
960613 Hultsfredsfestivalen
960727 Lollipopfestivalen
980628 Roskildefestivalen
Bahnhof 950810 Hultsfredsfestivalen
Satanic Surfers 950810 Hultsfredsfestivalen
Urban Turban 950810 Hultsfredsfestivalen
Snapcase 950810 Hultsfredsfestivalen
Breach 950810 Hultsfredsfestivalen
Räserbajs 950810 Hultsfredsfestivalen
Pantera 950810 Hultsfredsfestivalen
Dodgy 950810 Hultsfredsfestivalen
970626 Roskildefestivalen
H-Blocx 950810 Hultsfredsfestivalen
Candysuck 950810 Hultsfredsfestivalen
Cast 950810 Hultsfredsfestivalen
970626 Roskildefestivalen
Slayer 950811 Hultsfredsfestivalen
980625 Roskildefestivalen
Broder Daniel 950811 Hultsfredsfestivalen
960727 Lollipopfestivalen
Total Chaos 950811 Hultsfredsfestivalen
Cinnamon 950811 Hultsfredsfestivalen
Två blåbär 950811 Hultsfredsfestivalen
Latin Kings 950811 Hultsfredsfestivalen
Infinite Mass 950811 Hultsfredsfestivalen
Dreadzone 950811 Hultsfredsfestivalen
Sleeper 950811 Hultsfredsfestivalen
Tiamat 950811 Hultsfredsfestivalen
Amen 950811 Hultsfredsfestivalen
Wildhearts 950811 Hultsfredsfestivalen
Chemical Brothers 950811 Hultsfredsfestivalen
960726 Lollipopfestivalen
970726 Lollipopfestivalen
990704 Roskildefestivalen
Gene 950811 Hultsfredsfestivalen
System 7 950812 Hultsfredsfestivalen
Hardy Nilsson 950812 Hultsfredsfestivalen
Souls 950812 Hultsfredsfestivalen
Starmarket 950812 Hultsfredsfestivalen
Marion 950812 Hultsfredsfestivalen
Lag Wagon 950812 Hultsfredsfestivalen
Anitas Livs 950812 Hultsfredsfestivalen
Chickenpox 950812 Hultsfredsfestivalen
M A Numminen 950812 Hultsfredsfestivalen
Ash 950812 Hultsfredsfestivalen
Black Grape 950812 Hultsfredsfestivalen
960727 Lollipopfestivalen
Daily Planet 950812 Hultsfredsfestivalen
Type O Negative 950812 Hultsfredsfestivalen
Lisa Nilsson 950812 Hultsfredsfestivalen
Menswear 950812 Hultsfredsfestivalen
Poesies 950812 Hultsfredsfestivalen
P-Boot 951201 Fole Bygdegård
Pugh Rogefeldt 960426 Klintehamn, Warfsholm
000804 Klintehamn, Warfsholm 060713 Klintehamn, Warfsholm
Blå Tåget 960427 Visby, Roxy
Fireside 960613 Hultsfredsfestivalen
970726 Lollipopfestivalen
Slapdash 960613 Hultsfredsfestivalen
Bis 960613 Hultsfredsfestivalen
Sigge Hill 960613 Hultsfredsfestivalen
Sanctum 960614 Hultsfredsfestivalen
Mindcase 960614 Hultsfredsfestivalen
Drain 960614 Hultsfredsfestivalen
Idde Schulz 960614 Hultsfredsfestivalen
Rocket from the Crypt 960614 Hultsfredsfestivalen
Fear Factory 960614 Hultsfredsfestivalen
Bad Religion 960614 Hultsfredsfestivalen
Bif Naked 960614 Hultsfredsfestivalen
Aloof 960614 Hultsfredsfestivalen
Frank Black 960614 Hultsfredsfestivalen
Pennywise 960614 Hultsfredsfestivalen
Ministry 960615 Hultsfredsfestivalen
990701 Roskildefestivalen
No Fun at All 960615 Hultsfredsfestivalen
Face Down 960615 Hultsfredsfestivalen
K’s Choice 960615 Hultsfredsfestivalen
970628 Roskildefestivalen
Emmylou Harris 960615 Hultsfredsfestivalen
Abstain 960615 Hultsfredsfestivalen
Micromoon 960615 Hultsfredsfestivalen
Bruce Dickinson 960615 Hultsfredsfestivalen
Skunk Anansie 960615 Hultsfredsfestivalen
990702 Roskildefestivalen
Pulp 960615 Hultsfredsfestivalen
Nåid 960615 Hultsfredsfestivalen
970629 Roskildefestivalen
970719 Hide kulturbrott
Dog Eat Dog 960615 Hultsfredsfestivalen
Yvonne 960616 Hultsfredsfestivalen
960726 Lollipopfestivalen
Lasse Tennander 960717 Klintehamn, Warfsholm
Marianne Flynner 960717 Klintehamn, Warfsholm
Colubrids 960724 Visby, Ryska gården
High Lamas 960726 Lollipopfestivalen
Robyn 960726 Lollipopfestivalen
Stereolab 960726 Lollipopfestivalen
Beck 960726 Lollipopfestivalen
970629 Roskildefestivalen
Lionrock 960726 Lollipopfestivalen
Cari Lekebush 960726 Lollipopfestivalen
Fluffy 960726 Lollipopfestivalen
Nick Cave 960726 Lollipopfestivalen
970627 Roskildefestivalen
Deep Blue Somehting 960727 Lollipopfestivalen
Teenage Fanclub 960727 Lollipopfestivalen
Jejja Sundstrom & Stefan Demert 960731 Klintehamn, Warfsholm
Bo Kaspers Orkester 970626 Roskildefestivalen
070730 Visby, Kneippbyn
Radiohead 970626 Roskildefestivalen
Nada Surf 970626 Roskildefestivalen
Ashley Maalsaac 970626 Roskildefestivalen
Kula Shaker 970626 Roskildefestivalen
LTJ Bukem 970626 Roskildefestivalen
John Fogerty 970626 Roskildefestivalen
970725 Lollipopfestivalen
The Hellacopters 970627 Roskildefestivalen
Grip Inc. 970627 Roskildefestivalen
The Gathering 970627 Roskildefestivalen
The Go Betweens 970627 Roskildefestivalen
Ani DiFranco 970627 Roskildefestivalen
Erasure 970627 Roskildefestivalen
David Byrne 970627 Roskildefestivalen
Apocalyptica 970627 Roskildefestivalen
Deep Dish 970627 Roskildefestivalen
Live 970627 Roskildefestivalen
St Germain 970627 Roskildefestivalen
Daft Punk 970628 Roskildefestivalen
Pet Shop Boys 970628 Roskildefestivalen
Audioweb 970628 Roskildefestivalen
Dirty Beatniks 970628 Roskildefestivalen
Primus 970628 Roskildefestivalen
Silverchair 970628 Roskildefestivalen
Mötley Crüe 970628 Roskildefestivalen
Soundtrack of Our Lives 970628 Roskildefestivalen
Yulduz Usmanova 970628 Roskildefestivalen
Juno Reactor 970628 Roskildefestivalen
Smashing Pumpkins 970628 Roskildefestivalen
Pretty Maids 970629 Roskildefestivalen
311 970629 Roskildefestivalen
Aphex Twin 970629 Roskildefestivalen
Republica 970629 Roskildefestivalen
Orb 970629 Roskildefestivalen
Red Warszawa 970629 Roskildefestivalen
Leningrad Cowboys & Red Army Choir 970629 Roskildefestivalen
Weeping Willows 970710 Visby, Snäck
970726 Lollipopfestivalen
Testicle 970719 Hide kulturbrott
Titiyo 970719 Hide kulturbrott
Stephen Simmonds 970725 Lollipopfestivalen
Speaker 970725 Lollipopfestivalen
Loosegoats 970725 Lollipopfestivalen
Johnny Cash 970725 Lollipopfestivalen
De La Soul 970725 Lollipopfestivalen
Komeda 970725 Lollipopfestivalen
Staple Singers 970725 Lollipopfestivalen
Carl Craig 970725 Lollipopfestivalen
Hurricane #1 970725 Lollipopfestivalen
Bear Quartet 970725 Lollipopfestivalen
Rasmus (Gardell) 970725 Lollipopfestivalen
990702 Roskildefestivalen
Dark Angel 970726 Lollipopfestivalen
Gluecifer 970726 Lollipopfestivalen
Jennifer Brown 970726 Lollipopfestivalen
Jungle Brothers 970726 Lollipopfestivalen
Faith No More 970726 Lollipopfestivalen
Brown 970726 Lollipopfestivalen
Alex Chilton 970726 Lollipopfestivalen
Spiritualized 970726 Lollipopfestivalen
Koop 970726 Lollipopfestivalen
Jamiriquai 970726 Lollipopfestivalen
Roni Size 970726 Lollipopfestivalen
DJ Crush 970726 Lollipopfestivalen
Honey is Cool 970726 Lollipopfestivalen
Wannadies 970726 Lollipopfestivalen
Stompin’ Crawfish 980625 Roskildefestivalen
Psyched Up Janis 980625 Roskildefestivalen
Tortoise 980625 Roskildefestivalen
Soulfly 980625 Roskildefestivalen
Tori Amos 980625 Roskildefestivalen
Kraftwerk 980625 Roskildefestivalen
Black Sabbath 980625 Roskildefestivalen
Adam F 980625 Roskildefestivalen
Dimmu Borgir 980626 Roskildefestivalen
Atari Teenage Riot 980626 Roskildefestivalen
Bentley Rhytm Ace 980626 Roskildefestivalen
Sonic Youth 980626 Roskildefestivalen
Deftones 980626 Roskildefestivalen
Headrillaz 980626 Roskildefestivalen
Lo Fidelity Allstars 980626 Roskildefestivalen
Mighty Mighty Bosstones 980626 Roskildefestivalen
Pizzicato Five 980626 Roskildefestivalen
Garbage 980626 Roskildefestivalen
Misfits 980627 Roskildefestivalen
Moonspell 980627 Roskildefestivalen
Beastie Boys 980627 Roskildefestivalen
Sisters of Mercy 980628 Roskildefestivalen
Rammstein 980628 Roskildefestivalen
Jesus and Mary Chain 980628 Roskildefestivalen
Rocket from the Crypt 980628 Roskildefestivalen
Asian Dub Foundation 980628 Roskildefestivalen
Buddy Guy 980628 Roskildefestivalen
Portishead 980628 Roskildefestivalen
Caesar’s Palace 980810 Visby, Snäck
Janne Kask 980810 Visby, Snäck
Dee Snider & the SMF 980723 Visby, Snäck
Tear & Blindboy 990130 Visby, Roxy
Fleischklump 990130 Visby, Roxy
Oktoberland 990130 Visby, Roxy
Project X 990130 Visby, Roxy
Metalworks 990305 Visby, Rindi
Peps Persson 9905?? Visby, Munkkällaren
010803 Klintehamn, Warfsholm
031106 Visby, Munkkällaren
Monster Magnet 990701 Roskildefestivalen
Marilyn Manson 990701 Roskildefestivalen
Hallucinogen 990701 Roskildefestivalen
Noise Khanyle & Magugu Age Africa 990702 Roskildefestivalen
Covenant 990702 Roskildefestivalen
Heather Nova 990702 Roskildefestivalen
Phaze Khemisi 990702 Roskildefestivalen
Robbie Williams 990702 Roskildefestivalen
Faithless 990703 Roskildefestivalen
Derrick Carter 990703 Roskildefestivalen
Apotygma Berzerk 990703 Roskildefestivalen
Alliance Ethnik 990703 Roskildefestivalen
Salamal 990703 Roskildefestivalen
Echo & the Bunnymen 990703 Roskildefestivalen
Cassius 990703 Roskildefestivalen
Coldcut 990704 Roskildefestivalen
Basement Jaxx 990704 Roskildefestivalen
Blondie 990704 Roskildefestivalen
Margareth Menezes Band 990704 Roskildefestivalen
Teebe & K 990704 Roskildefestivalen
Fabio & Grooverider 990704 Roskildefestivalen
Eva Dahlgren 990704 Roskildefestivalen
Uno Svenningson 990710 Visby
Dilba 990710 Visby
Art Garfunkel 990710 Visby
Eldkvarn 990727 Klintehamn, Warfsholm
Galaxy Grammophone 000415 Visby, Borgen
000819 Visby, Borgen
Dungen 03???? Visby, Effes
Georgie Fame 031115 Visby, Säveskolan
Moder Jords Massiva 040130 Visby, Roxy
In Flames 050709 Göteborg, Ullevi
Iron Maiden 050709 Göteborg, Ullevi
Mick Taylor 051215 Visby, Borgen
Bloodrich 060128 Visby, Borgen
Desector 060128 Visby, Borgen
Pica Pica Orchestra 060128 Visby, Borgen
070127 Visby, Borgen
Muse 060707 Stockholm, Stadion
Stereo Generator 070127
The Sounds 070127
Sahara Hotnights 070730 Visby, Kneippbyn
The Ark 070730 Visby, Kneippbyn
Dag Vag 070730 Visby, Munkkällaren
Antennas 081230 Visby, Munkkällaren
Tony Clifton 081230 Visby, Munkkällaren
090131 Visby, Borgen
100526 Visby, Munkkällaren
Autodafé 100110 Malmö, KB
The Grand Grace 090131 Visby, Borgen
TraKKtor 090409 Sthlm, Münchenbrygg
Combichrist 090409 Sthlm, Münchenbrygg
And One 090409 Sthlm, Münchenbrygg
Suicide Commando 090409 Sthlm, Münchenbrygg
Portion Control 090410 Sthlm, Münchenbrygg
Northborn 090410 Sthlm, Münchenbrygg
Spectra Paris 090410 Sthlm, Münchenbrygg
The Klinik 090410 Sthlm, Münchenbrygg
Slave Quarter 090530 Visby, Travet
Taco Psychosis 090530 Visby, Travet
Santa Rosa Deathpatrol 090530 Visby, Travet
Nitzer Ebb 090612 Malmö, KB
Uma’s Plant 100326 Visby, Borgen
Duck’s Deluxe 100326 Visby, Borgen
Never Mind 100526 Visby, Munkkällaren
The Mommyheads 100526 Visby, Munkkällaren
måndag 28 juni 2010
Sommaruppehåll...
Rootmoset kan sägas ha en smula sommaruppehåll men vi passar härmed på att avfärda alla rykten om att vi skulle ha splittrats. Nya framträdanden kommer att göras till hösten och troligen gör vi säkert någon privatspelning i juli eller augusti (läs: tävlingar för varandra). Själv läser författaren just nu Stephen Davis bok om Guns N' Roses och försöker lyssna in sig på det första halvåret av 10-talet.
onsdag 9 juni 2010
Tre månaders abstinens...
"Vi ses i september" ljöd det då vi igår avtågade från creperiet efter en trevlig tävling där vi slutade som tvåa. Så nu har man alltså tre månaders abstinens efter musiktävlingar framför sig. Vi får väl ordna några privata sådana.
Arrangemanget igår var annars väldigt trevligt (tack, Simon!) även om vi formligen krossade både 00-tal och svenskt där vi ofta inte kände igen någonting. Vi var stormglada över att vi alls tog White Lies på 00-tal samt en gammalt Imperiet-låt på svensk där annars det mest bör ha varit från 00-tal, kan man tro. Vi var visserligen bara tre man igår men just inom dessa kategorier hade det nog inte spelat så stor roll.
Kunde dock med glädje konstatera att mitt pluggande lönat sig eftersom jag kände igen en Wilco-låt. Tomas var extremt vass på ett antal frågor och Kjelle klippte gamla Krokus för andra gången i en musiktävling. Vi ledde med tre poäng i halvtid men sen kom just det fruktade 00-tal... men kul var det.
Sommaren lär väl alltså spenderas med att fortsätta att kämpa med det förkättrade 00-talet och samtidigt hoppas att jag nu inte börjar gilla alla skäggrock som jag på sistone tvingat mig själv att lyssna till det... det är väl sådant som jesuiterna kallade "andliga övningar"...
Arrangemanget igår var annars väldigt trevligt (tack, Simon!) även om vi formligen krossade både 00-tal och svenskt där vi ofta inte kände igen någonting. Vi var stormglada över att vi alls tog White Lies på 00-tal samt en gammalt Imperiet-låt på svensk där annars det mest bör ha varit från 00-tal, kan man tro. Vi var visserligen bara tre man igår men just inom dessa kategorier hade det nog inte spelat så stor roll.
Kunde dock med glädje konstatera att mitt pluggande lönat sig eftersom jag kände igen en Wilco-låt. Tomas var extremt vass på ett antal frågor och Kjelle klippte gamla Krokus för andra gången i en musiktävling. Vi ledde med tre poäng i halvtid men sen kom just det fruktade 00-tal... men kul var det.
Sommaren lär väl alltså spenderas med att fortsätta att kämpa med det förkättrade 00-talet och samtidigt hoppas att jag nu inte börjar gilla alla skäggrock som jag på sistone tvingat mig själv att lyssna till det... det är väl sådant som jesuiterna kallade "andliga övningar"...
måndag 17 maj 2010
Jag och Ronnie James.
Vi stod samlade kring en bandspelare i skolan, medan fröken var ute en stund, och spelade Dios "Holy Diver" för att höra det där konstiga ljudet precis i början av låten, innan riffandet drar igång. "Det är djävulen", förklarade en klasskamrat. "Och har du sett skivomslaget? Han DRÄNKER en präst!" Jag minns inte om jag just då hade sett det där omslaget men det dröjde i så fall inte länge. Det tog lite tid för mig att köpa LP:n "Holy Diver" men däremot hade jag den på kassettinspelning (vilket kanske förklarar en del) och såg senare även till att köpa uppföljarna "The Last in Line" och "Sacred Heart" på kassett på Konsum. Ja, det var den där tiden då man stod och trängdes över ett fack med kassetter i livsmedelsaffären. Senare ersatt med CD-skivor och därefter ersatt med ingenting eftersom alla sitter hemma med Spotify.
I helgen avled i alla fall Ronnie James Dio, mannen bakom de "djävulska" plattor som utgjorde ett soundtrack till mitt 80-tal. Han blev 67 år och dukade under efter en längre tids kämpande med magcancer. Tydligen hade en hel del spelningar ställts in, enligt mina mer insatta vänner. Och nu är de definitivt inställda, för gott.
Ungefär fem gyllene år hade Dio där under 80-talet, från det att han lämnade (läs: sparkades från) Black Sabbath tills dess att hans framgångsrika grupp började falla sönder mot slutet av 80-talet. Han var väldigt snabb med debuten och spelade in den på bara några månader efter att han i januari 1983 lämnat Sabbath. Därefter kom "Last in Line" (1984) och "Sacred Heart" (1985). Jag minns att jag hade med en kassett med en intervju och valda delar från den då ännu inte släppta sistnämnda plattan på konfirmationsläger(!). Troligen inspelat på programmet "Rockbox".
Det måste ha varit hektiska år för Dio även om det i efterhand ter sig som en ganska lång period i åtminstone mitt liv. Jag köpte det mesta som släpptes, inklusive 1986 års lustiga hopkok av studio- och livematerial som hette "Intermission" och därefter även 1987 års "Dream Evil", vilken en kompis snabbt sålde till mig. Något som kunde varit ett illavarslande tecken. För i ärlighetens namn så började väl mannen gå lite på tomgång där mot slutet av 80-talet och det blev oändliga återupprepningar av temat med drakar och demoner, regnbågar och prinsessor. Just sådana teman som mitt 15-åriga jag tyckte var så häftigt men som mitt mer än 35-åriga jag tycker är så oerhört pinsamt. Den sista "riktiga" Dio-plattan, "Lock up the Wolves", kom 1990 och jag köpte även den av en kompis i form av en pirat-kassett införskaffad i Bulgarien. Ja, det var sannerligen kassetternas gyllene tidevarv ännu ett litet tag till. Jag minns heller inte att jag lyssnade särdeles mycket på den.
Därefter försvann Dio mer eller mindre ur mitt synfält. Visst, jag följde alltid med ett visst intresse diverse förehavanden men de gamla plattorna hamnade på vinden tillsammans med en del annat äldre i LP-väg. 90-talet var en dålig tid för Dio. Det blev turer i Black Sabbath, solosläpp och det ena med det andra. En vän till mig berättade att Dio tydligen uppträdde på en raggargård i Värmland för cirka 200(!) besökande i slutet av 90-talet.
00-talet innebar en viss revival. Nya plattor kom och höll även en viss standard. Jag passade i alla fall på att lyssna på en platta från 2004 som visserligen inte var så bra som hans tre första men dock bättre än de plattor hans grupp släppte mot slutet. Även om det fortfarande var en väldig massa regnbågar och prinsessor. Men det lät ändå... välbekant. Och sedan blev det Heaven & Hell mot slutet av 00-talet, återföreningen av det Black Sabbath som släppte album 1980 - 83 och återigen 1992.
För övrigt har det ju alltid funnits en viss rivalitet mellan Ozzy och Dio såsom den främste och den näst främste(?) sångaren i Black Sabbath. Ozzy förblir ju SÅNGAREN i Black Sabbath men det ska dock påpekas att Dio var långt bättre rent tekniskt och att de plattor han gjorde med Black Sabbath i alla fall överträffade en hel del av de senare plattor Ozzy släppte med gruppen. Det ligger även en viss ironi i att den rätt städade Dio nu lämnat oss medan den, öhm, mindre sunde Ozzy fortfarande hänger med trots att han borde varit död 10 gånger om. Det är sådana där små saker som får en att fundera över rättvisan, eller bristen på den, här i världen.
I helgen avled i alla fall Ronnie James Dio, mannen bakom de "djävulska" plattor som utgjorde ett soundtrack till mitt 80-tal. Han blev 67 år och dukade under efter en längre tids kämpande med magcancer. Tydligen hade en hel del spelningar ställts in, enligt mina mer insatta vänner. Och nu är de definitivt inställda, för gott.
Ungefär fem gyllene år hade Dio där under 80-talet, från det att han lämnade (läs: sparkades från) Black Sabbath tills dess att hans framgångsrika grupp började falla sönder mot slutet av 80-talet. Han var väldigt snabb med debuten och spelade in den på bara några månader efter att han i januari 1983 lämnat Sabbath. Därefter kom "Last in Line" (1984) och "Sacred Heart" (1985). Jag minns att jag hade med en kassett med en intervju och valda delar från den då ännu inte släppta sistnämnda plattan på konfirmationsläger(!). Troligen inspelat på programmet "Rockbox".
Det måste ha varit hektiska år för Dio även om det i efterhand ter sig som en ganska lång period i åtminstone mitt liv. Jag köpte det mesta som släpptes, inklusive 1986 års lustiga hopkok av studio- och livematerial som hette "Intermission" och därefter även 1987 års "Dream Evil", vilken en kompis snabbt sålde till mig. Något som kunde varit ett illavarslande tecken. För i ärlighetens namn så började väl mannen gå lite på tomgång där mot slutet av 80-talet och det blev oändliga återupprepningar av temat med drakar och demoner, regnbågar och prinsessor. Just sådana teman som mitt 15-åriga jag tyckte var så häftigt men som mitt mer än 35-åriga jag tycker är så oerhört pinsamt. Den sista "riktiga" Dio-plattan, "Lock up the Wolves", kom 1990 och jag köpte även den av en kompis i form av en pirat-kassett införskaffad i Bulgarien. Ja, det var sannerligen kassetternas gyllene tidevarv ännu ett litet tag till. Jag minns heller inte att jag lyssnade särdeles mycket på den.
Därefter försvann Dio mer eller mindre ur mitt synfält. Visst, jag följde alltid med ett visst intresse diverse förehavanden men de gamla plattorna hamnade på vinden tillsammans med en del annat äldre i LP-väg. 90-talet var en dålig tid för Dio. Det blev turer i Black Sabbath, solosläpp och det ena med det andra. En vän till mig berättade att Dio tydligen uppträdde på en raggargård i Värmland för cirka 200(!) besökande i slutet av 90-talet.
00-talet innebar en viss revival. Nya plattor kom och höll även en viss standard. Jag passade i alla fall på att lyssna på en platta från 2004 som visserligen inte var så bra som hans tre första men dock bättre än de plattor hans grupp släppte mot slutet. Även om det fortfarande var en väldig massa regnbågar och prinsessor. Men det lät ändå... välbekant. Och sedan blev det Heaven & Hell mot slutet av 00-talet, återföreningen av det Black Sabbath som släppte album 1980 - 83 och återigen 1992.
För övrigt har det ju alltid funnits en viss rivalitet mellan Ozzy och Dio såsom den främste och den näst främste(?) sångaren i Black Sabbath. Ozzy förblir ju SÅNGAREN i Black Sabbath men det ska dock påpekas att Dio var långt bättre rent tekniskt och att de plattor han gjorde med Black Sabbath i alla fall överträffade en hel del av de senare plattor Ozzy släppte med gruppen. Det ligger även en viss ironi i att den rätt städade Dio nu lämnat oss medan den, öhm, mindre sunde Ozzy fortfarande hänger med trots att han borde varit död 10 gånger om. Det är sådana där små saker som får en att fundera över rättvisan, eller bristen på den, här i världen.
söndag 2 maj 2010
Hur klassiska är Stone Roses?
Det är egentligen märkligt hur lätt man, inte minst inom musiken, svänger sig med det där ordet ”klassiker”. Den och den plattan, den och den låten, den och den artisten kan ibland ganska snabbt få rangen av ”klassiker”. Ibland är det med all rätt men ibland kan det vara värt att granska hur pass klassiskt något egentligen är och inte minst för VEM.
Kom att tänka på detta när jag tidigare idag satt och kollade igenom lite inspelningar med kända band från Manchester, mestadels då de här som kom fram 1989 – 90 (Stone Roses, Happy Mondays, Inspiral Carpets, 808 State, James, med flera) och myste lite inför diverse nostalgiska minnen som vällde fram. Och det är klart, för mig och för många andra som deltar i Popgiss, liksom för stora delar av nationen England så är dessa grupper och låtar givetvis klassiska delar av modernare musikhistoria.
Men samtidigt slog det mig ändå att merparten av dessa grupper troligen INTE ALLS är klassiska hos andra grupperingar. Om jag gick ut på gatan i Visby och snackade med vissa personer i min egen ålder och bad dem att exempelvis nämna sina favoritlåtar med Stone Roses så skulle de troligen bara titta på mig och säga: ”förlåt, vad sade du? Vilka då?”
Det här är absolut inte något försök från min sida att nu göra mig rolig över människor som inte har koll på den musik som var lite hipp och trendig för 20 år sedan. För poängen är just det att Stone Roses och de andra grupperna, som sålde stort i England, i vissa andra länder faktiskt var kultgrupper för en krets av finsmakare. Visst, Stone Roses hade så pass stor publik i Sverige att de säkert kunde fylla klubbar i stil med Debaser (även om väl Debaser inte fanns på den tiden, men ni förstår vad jag menar) men de skulle näppeligen ha kunnat fylla den då nybyggda Globen.
Det är väl bara så att olika grupperingar i samhället har helt olika referensramar. Samma personer som inte ens vet vilka Stone Roses och Happy Mondays, eller ens The Smiths, är kan lätt börja nynna på någon sommarhit om man bara inleder dem i frestelse. Och snackar man klassikergrupper så kan dessa personer givetvis sådant som Rolling Stones, Iron Maiden, Gyllene Tider, med mera, utantill men de har fortfarande inte den minsta koll på lätt trendiga grupper som kom fram kring 1990.
För dessa personer är kanske ”The Ketchup Song” eller ”Bailando” eller ”Barbie Girl” vida större ”klassiker” än Stone Roses någonsin kan komma att bli i deras värld. Och de här personerna är förmodligen en betydande majoritet i ett land som Sverige (och många andra länder). På så vis kan man genast ifrågasätta vad som faktiskt ÄR en klassiker. Slutpoängen är dock att en betydande grupp av kritiker och några av deras hängivna läsare aldrig i helvete skulle ägna en seriös tanke åt, säg, Ace of Base utan hellre frossar i grupper som Arcade Fire. Och därmed uppstår den här lustiga klyftan som många av oss inte ens tänker på.
Och visst. Jag tillhör de här personerna som tycker det är kul med krokiga poplåtar från Manchester samtidigt som jag tycker att Aqua och dylikt är total dynga. Men det är som sagt bara MIN åsikt och jag vet att det är en minoritetsåsikt. Men å andra sidan så är det förstås alltid lite roligt att ta den smalare vägen i musikvärlden. För annars deltog man nog inte i Popgiss heller. Tror jag i alla fall inte.
Kom att tänka på detta när jag tidigare idag satt och kollade igenom lite inspelningar med kända band från Manchester, mestadels då de här som kom fram 1989 – 90 (Stone Roses, Happy Mondays, Inspiral Carpets, 808 State, James, med flera) och myste lite inför diverse nostalgiska minnen som vällde fram. Och det är klart, för mig och för många andra som deltar i Popgiss, liksom för stora delar av nationen England så är dessa grupper och låtar givetvis klassiska delar av modernare musikhistoria.
Men samtidigt slog det mig ändå att merparten av dessa grupper troligen INTE ALLS är klassiska hos andra grupperingar. Om jag gick ut på gatan i Visby och snackade med vissa personer i min egen ålder och bad dem att exempelvis nämna sina favoritlåtar med Stone Roses så skulle de troligen bara titta på mig och säga: ”förlåt, vad sade du? Vilka då?”
Det här är absolut inte något försök från min sida att nu göra mig rolig över människor som inte har koll på den musik som var lite hipp och trendig för 20 år sedan. För poängen är just det att Stone Roses och de andra grupperna, som sålde stort i England, i vissa andra länder faktiskt var kultgrupper för en krets av finsmakare. Visst, Stone Roses hade så pass stor publik i Sverige att de säkert kunde fylla klubbar i stil med Debaser (även om väl Debaser inte fanns på den tiden, men ni förstår vad jag menar) men de skulle näppeligen ha kunnat fylla den då nybyggda Globen.
Det är väl bara så att olika grupperingar i samhället har helt olika referensramar. Samma personer som inte ens vet vilka Stone Roses och Happy Mondays, eller ens The Smiths, är kan lätt börja nynna på någon sommarhit om man bara inleder dem i frestelse. Och snackar man klassikergrupper så kan dessa personer givetvis sådant som Rolling Stones, Iron Maiden, Gyllene Tider, med mera, utantill men de har fortfarande inte den minsta koll på lätt trendiga grupper som kom fram kring 1990.
För dessa personer är kanske ”The Ketchup Song” eller ”Bailando” eller ”Barbie Girl” vida större ”klassiker” än Stone Roses någonsin kan komma att bli i deras värld. Och de här personerna är förmodligen en betydande majoritet i ett land som Sverige (och många andra länder). På så vis kan man genast ifrågasätta vad som faktiskt ÄR en klassiker. Slutpoängen är dock att en betydande grupp av kritiker och några av deras hängivna läsare aldrig i helvete skulle ägna en seriös tanke åt, säg, Ace of Base utan hellre frossar i grupper som Arcade Fire. Och därmed uppstår den här lustiga klyftan som många av oss inte ens tänker på.
Och visst. Jag tillhör de här personerna som tycker det är kul med krokiga poplåtar från Manchester samtidigt som jag tycker att Aqua och dylikt är total dynga. Men det är som sagt bara MIN åsikt och jag vet att det är en minoritetsåsikt. Men å andra sidan så är det förstås alltid lite roligt att ta den smalare vägen i musikvärlden. För annars deltog man nog inte i Popgiss heller. Tror jag i alla fall inte.
tisdag 27 april 2010
Mumiernas parad.
I skrivande stund sitter undertecknad, d.v.s. Robert, och lyssnar på en platta med Paul Simon från 2000. Ja, ni hörde rätt. Mannen som skrev "Mrs Robinson", "50 Ways to Leave Your Lover" eller "You Can Call Me Al" har även givit ut plattor under 00-talet. Vilket jag själv inte direkt hade någon aning om. Men då jag nu pluggar 00-tal och betar av en rad bästa-listor från olika år så kommer även gamlingarnas senaste alster med. De sista dagarna har jag sålunda lyssnat på 00-talsalster med ovannämnde Simon, Nick Lowe, Uffe Lundell och förstås Bruce.
För övrigt kan jag konstatera att tidningen Rolling Stone, som en gång var så cool, idag verkar leva efter principen "om Bruce Springsteen, Bob Dylan eller valfri gamling släppt en platta under detta år så hamnar den minst på topp tio om inte överst". Och om en platta med Bob Dylans outtakes var det bästa som kom 2008 så ska jag äta upp min hatt, som man brukar säga.
Det roliga är att jag ofta klagar över att jag numera har lite (hm) varierande koll på "ny" musik. Och med "ny" musik så menar jag då musik gjord av artister och grupper som debuterat under 00-talet i alla fall. Men jag har ju även förfärande dålig koll på den nya musik som gjorts av de mycket gamla i branschen. Kanske för att man inte är så intresserad. Jag hade tills nyligen ingen aning om att Paul Simon släppt minst två plattor under 00-talet men om jag hade vetat det så hade jag troligen inte utropat: "åh, en ny platta med PAUL SIMON! Jag måste hänga på låset samma dag som den släpps!"
I ärlighetens namn är dock inte det som gamlingarna gör särskilt dåligt, för så skickliga är de åtminstone vid det här laget, dessa åldrande aktörer, så att de inte prånglar på oss skitplattor. Det är tvärtom rätt genomarbetade album från män (för det är så gott som alltid män) som inte direkt behöver stressa fram plattorna längre. Men samtidigt kommer ju den där perioden när samtliga rockens åldermän går in något slags vegetativt stadium då de på rent maner forsätter spela in plattor som tyvärr alltid kommer jämföras med deras mästerverk.
Paul Simon är ändå intressant därför att han, trots smärre svackor, lyckades vara dynamisk under loppet av 25 år, från genombrottet med "Sounds of Silence" 1965 till de storartade framgångarna med de intressanta albumen "Graceland" (1986) och "Rhytm of the Saints". Därefter är det ju fullt möjligt och förståeligt om den vid det här laget stenrike Simon bör ha drabbats av en viss självbelåtenhet. Nästan platta "Songs from the Capeman" var på sätt och viss originell då Simon plötsligt sneglade tillbaka till New Yorks 50- och 60-tal med den typ av musik som spelades i stadens latinamerikanska områden. Samtidigt var den även ett lite oroväckande tecken på den där nostalgin som kan vara så förödande. För i grunden var det ju sin ungdoms musik som Simon här återvände till.
Plattan "You're the One" från 2000 är egentligen ett slags hopkok av allt som Simon gjort under åren. Mestadels akustiska låtar men även med inslags av "Graceland" o.s.v. En slags "Paul Simon blandar och ger". Det är helt klart lyssningsbart men å andra sidan inget som får en att hänga på skivbutikens lås samma dag som albumet släpps. Den nyaste Uffe Lundell-plattan jag hört (2005) lät mer Uffe Lundell än Uffe Lundell själv. Hälften av låtarna handlade väl fortfarande om frihet o.s.v. Springsteen har etablerat sig som en slags äldre statsman för de som inte riktigt, riktigt minns 60-talet medan Dylan på sina senare plattor nästan enbart verkar ägna sig åt musik som nästan är äldre än han själv. Och så vidare.
Det är ju även som så att de inte kan så mycket annat. Därtill har de vid det här laget en stor medelålders publik med pengar som slentrianmässigt kan köpa de senaste alstren med gamlingarna och få ungefär vad de förväntar sig. Som jag sagt förut, förr eller senare hamnar vi alla i gubbrockträsket... nu väntar jag bara på den dag då Radiohead börjar ge ut sådana där plattor där de låter mer Radiohead cirka 1997 än vad de själva gjorde... den som lever får se.
För övrigt kan jag konstatera att tidningen Rolling Stone, som en gång var så cool, idag verkar leva efter principen "om Bruce Springsteen, Bob Dylan eller valfri gamling släppt en platta under detta år så hamnar den minst på topp tio om inte överst". Och om en platta med Bob Dylans outtakes var det bästa som kom 2008 så ska jag äta upp min hatt, som man brukar säga.
Det roliga är att jag ofta klagar över att jag numera har lite (hm) varierande koll på "ny" musik. Och med "ny" musik så menar jag då musik gjord av artister och grupper som debuterat under 00-talet i alla fall. Men jag har ju även förfärande dålig koll på den nya musik som gjorts av de mycket gamla i branschen. Kanske för att man inte är så intresserad. Jag hade tills nyligen ingen aning om att Paul Simon släppt minst två plattor under 00-talet men om jag hade vetat det så hade jag troligen inte utropat: "åh, en ny platta med PAUL SIMON! Jag måste hänga på låset samma dag som den släpps!"
I ärlighetens namn är dock inte det som gamlingarna gör särskilt dåligt, för så skickliga är de åtminstone vid det här laget, dessa åldrande aktörer, så att de inte prånglar på oss skitplattor. Det är tvärtom rätt genomarbetade album från män (för det är så gott som alltid män) som inte direkt behöver stressa fram plattorna längre. Men samtidigt kommer ju den där perioden när samtliga rockens åldermän går in något slags vegetativt stadium då de på rent maner forsätter spela in plattor som tyvärr alltid kommer jämföras med deras mästerverk.
Paul Simon är ändå intressant därför att han, trots smärre svackor, lyckades vara dynamisk under loppet av 25 år, från genombrottet med "Sounds of Silence" 1965 till de storartade framgångarna med de intressanta albumen "Graceland" (1986) och "Rhytm of the Saints". Därefter är det ju fullt möjligt och förståeligt om den vid det här laget stenrike Simon bör ha drabbats av en viss självbelåtenhet. Nästan platta "Songs from the Capeman" var på sätt och viss originell då Simon plötsligt sneglade tillbaka till New Yorks 50- och 60-tal med den typ av musik som spelades i stadens latinamerikanska områden. Samtidigt var den även ett lite oroväckande tecken på den där nostalgin som kan vara så förödande. För i grunden var det ju sin ungdoms musik som Simon här återvände till.
Plattan "You're the One" från 2000 är egentligen ett slags hopkok av allt som Simon gjort under åren. Mestadels akustiska låtar men även med inslags av "Graceland" o.s.v. En slags "Paul Simon blandar och ger". Det är helt klart lyssningsbart men å andra sidan inget som får en att hänga på skivbutikens lås samma dag som albumet släpps. Den nyaste Uffe Lundell-plattan jag hört (2005) lät mer Uffe Lundell än Uffe Lundell själv. Hälften av låtarna handlade väl fortfarande om frihet o.s.v. Springsteen har etablerat sig som en slags äldre statsman för de som inte riktigt, riktigt minns 60-talet medan Dylan på sina senare plattor nästan enbart verkar ägna sig åt musik som nästan är äldre än han själv. Och så vidare.
Det är ju även som så att de inte kan så mycket annat. Därtill har de vid det här laget en stor medelålders publik med pengar som slentrianmässigt kan köpa de senaste alstren med gamlingarna och få ungefär vad de förväntar sig. Som jag sagt förut, förr eller senare hamnar vi alla i gubbrockträsket... nu väntar jag bara på den dag då Radiohead börjar ge ut sådana där plattor där de låter mer Radiohead cirka 1997 än vad de själva gjorde... den som lever får se.
torsdag 22 april 2010
...inte Ebba Grön heller!
Tomas och undertecknad tog sig, trots ett vidrigt rått och regnigt väder, igår ned till Munkkällaren för att avnjuta en dos hårdrock/hård rock (välj själva). Lokala hjältarna Stereo Generator var ju förband och bestämt lät de lite mer sjuttiotalsrockiga sedan man sist såg dem? Vid det tillfället stod vi även lite längre från scenen och uppfattade nyanserna bättre. När sedan Dundertåget tuffade igång (bokstavligen, man inledde med tågljud och för några sekunder inbillade jag mig att David Bowie skulle komma in och köra "Station to Station") så stod vi närmare scenen men volymen var då rätt hög så tyvärr uppfattade man inte alltid texterna så bra. Men bandet öset på med gott humör och avslutade i sann rock'n'roll anda, milt uttryckt. Och vem kan tycka illa om ett band som skriver en låt tillägnad statsministern med titeln "Den onda dockan"?
Igår upptäckte jag, lätt generad, att de gamla gotländska hjältarna i Biljardakademien faktiskt finns på Spotify. Tanken hade liksom inte slagit mig. Eftersom detta även är ett band som man mer har hört OM än faktiskt hört så var det skönt få stifta närmare bekantskap med dem. Däremot påpekade en kompis nyligen att Ebba Grön- och Imperiet-katalogen tydligen hade dragits tillbaka från Spotify och min egen reaktion var väl ungefär "jaså?" men det stämde ju också då jag kollade.
Sanningen är ju den att jag inte hade en aning om detta då det verkligen är år och dag sedan jag lyssnade på vare sig Ebba Grön och Imperiet. Och skulle jag välja just nu hade jag nog hellre valt Imperiet eftersom jag egentligen är dyngtrött på Ebba Grön. De har tyvärr blivit ett av de där söndertjatade banden vars mest kända låtar hamnat i samma division som "Sommartider" (av Per Gessle kallad "Idiotlåt" bara för några år sedan), "Vill ha dig i mörket" och dylika saker som alltid, alltid ska spelas på fester när svensken i gemen fått i sig tillräckligt mycket.
Och just "800 grader" eller "Staten och kapitalet" (som ju inte ens är en Ebba-låt) har ju också drabbats av detta hemska öde. Så det är rätt länge sedan man korsade vägarna med dessa band som man förknippar rätt starkt med sin tidiga ungdom, förutom att jag förstås inte var "med" när Ebba Grön höll på (bara nästan, man var 11 när de lade av) medan man däremot upplevde Imperiet lite på avstånd. Det är för övrigt lustigt det där med hur man ibland kan få en slags känsla av mättnad inför vissa band eftersom man på något vis känner sig färdig med dem. Lite svårt att förklara vad jag menar här. Hur som helst finns det ju så mycket annan intressant svensk musik från den där perioden och framöver hoppas man att mer och mer av den faktiskt hittar in på Spotify.
Igår upptäckte jag, lätt generad, att de gamla gotländska hjältarna i Biljardakademien faktiskt finns på Spotify. Tanken hade liksom inte slagit mig. Eftersom detta även är ett band som man mer har hört OM än faktiskt hört så var det skönt få stifta närmare bekantskap med dem. Däremot påpekade en kompis nyligen att Ebba Grön- och Imperiet-katalogen tydligen hade dragits tillbaka från Spotify och min egen reaktion var väl ungefär "jaså?" men det stämde ju också då jag kollade.
Sanningen är ju den att jag inte hade en aning om detta då det verkligen är år och dag sedan jag lyssnade på vare sig Ebba Grön och Imperiet. Och skulle jag välja just nu hade jag nog hellre valt Imperiet eftersom jag egentligen är dyngtrött på Ebba Grön. De har tyvärr blivit ett av de där söndertjatade banden vars mest kända låtar hamnat i samma division som "Sommartider" (av Per Gessle kallad "Idiotlåt" bara för några år sedan), "Vill ha dig i mörket" och dylika saker som alltid, alltid ska spelas på fester när svensken i gemen fått i sig tillräckligt mycket.
Och just "800 grader" eller "Staten och kapitalet" (som ju inte ens är en Ebba-låt) har ju också drabbats av detta hemska öde. Så det är rätt länge sedan man korsade vägarna med dessa band som man förknippar rätt starkt med sin tidiga ungdom, förutom att jag förstås inte var "med" när Ebba Grön höll på (bara nästan, man var 11 när de lade av) medan man däremot upplevde Imperiet lite på avstånd. Det är för övrigt lustigt det där med hur man ibland kan få en slags känsla av mättnad inför vissa band eftersom man på något vis känner sig färdig med dem. Lite svårt att förklara vad jag menar här. Hur som helst finns det ju så mycket annan intressant svensk musik från den där perioden och framöver hoppas man att mer och mer av den faktiskt hittar in på Spotify.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
.jpg)