Om att få tillbaka den där gnistan.

Hm, på senare tid verkar den här bloggen närmast ha fått något av ett terapeutiskt syfte i och med att undertecknad skrivit av sig en smula angående toppar och dalar i musiknörderiets värld. Denna lilla essä kommer även att blottlägga några svagheter i Rootmosets försvarslinje men mot slutet av texten står det nog klart att en del rejäla blottor i sagda linje ändå håller på att tätas ganska så väl.

I måndags blev jag klar med det kanske nördigaste musikprojekt jag ägnat mig åt i modern tid: att ta in ett musikdecennium på... tja, ett halvår visade det sig. Egentligen började det hela med att flera av oss införskaffade "1001 plattor" som man sedan, tack vare Spotify, kunde beta av i lugn och ro. Men det här med listor som betades av gick mig lite i blodet medan jag höll på så jag tänkte ut ett nytt projekt.

Min smala lycka är ju att jag till 90% sitter hemma och jobbar (jodå, jag har ett kontor, och min chef vill gärna att man är där en dag i veckan i alla fall) och därmed har GOTT om tid till att lyssna på musik. Därtill insåg jag ju att vi så gott som tappat 00-talet eftersom vi tenderade bli sämre och sämre på det. Ok, kan nu inte helt tala för oss alla i laget men jag ansåg i alla fall att jag själv ta mig tusan hade tappat ett decennium på grund av att jag... tja, tappat gnistan? Att musiken blev sämre? Något annat?

Vad jag gjorde var att på nätet söka efter listor, listor, listor över album, svenska och utländska. Bästa album 2000, 2001, 2002... ja, ni förstår. När jag sedan klistrat in allt av intresse som jag hittat i ett Worddokument var jag upp i 400 sidor med album som skulle lyssnas igenom! Detta kan låta häftigt men eftersom jag ofta kopierat hemsidor rätt av fanns där även bilder, längre texter och annat som gjorde att sidantalet kunde minska hyggligt snabbt när jag raderade de album jag lyssnat på efterhand. Plus att en del album inte fanns på Spotify, även om jag ofta såg till att försöka få tag i plattor som verkade intressanta utan att för den skull finnas på fläckify. Och jag förde anteckningar över vad jag lyssnat på, hur det lät, om jag trodde det skulle dyka upp på Popgiss/Mellangiss/andra tävlingar.

Jag tror jag började med det här i april och blev alltså klar nu häromdagen, så det var till och med mindre än ett halvår. Och snacka om lyssnande! Ofta kunde man hinna med 15 - 16 plattor om dagen om man verkligen låg i, även om jag förstås också spolade en och annan platta om den var totalt outhärdlig. "Man kan inte plugga i Popgiss" brukar man få höra, men det är faktiskt precis vad jag gjort nu på senare tid. Det gav i alla fall utdelning vid senaste Creppy Quiz då jag kunde en låt med Wilco som jag inte skulle ha haft en susning om några månader tidigare.

Och gnistan? Tja, tyvärr är man väl förbi den där perioden då man verkligen exploderade inombords av att få höra ny musik. Jag brinner inte, men jag glöder. Och det är vackert så. Det är faktiskt förbannat kul nu när man öppnar skivrecensionerna i SvD och plötsligt känner igenom en himskans massa artister igen. Och nu när jag betat av hela 00-talet upptäcker jag även att jag återvänder frivilligt till en hel drös plattor. Detta handlar om två kategorier: plattor jag verkligen GILLAR och plattor som jag tycker är OK men främst anser mig behöva NÖTA IN för kunskapens skull. Kalla det nörderi på hög nivå om ni vill.

Och efter den här musikaliska upptäcktsfärden känner jag mig lite musiknördigt pånyttfödd ändå. Rootmoset är inte dött. Vi luktar inte ens konstigt.