Kapten stofil slår till igen!

Minns ni musikintresserade de här rubrikerna man kunde se för lite drygt 10 år sedan? "White Stripes är bandet som ska rädda rocken", "The Strokes - rockens frälsare?" och liknande saker. Och antingen var jag redan då på väg att bli en stofil redan eller så... ja, ni har hört det där förut.

Jag hade för övrigt ingen aning om att rocken behövde "räddas" i slutet av 90-talet. Tvärtom hade den ju gjort ett utmärkt jobb med att förnya sig där i början på decenniet då Primal Scream satte dagordningen med "Screamadelica" samtidigt som Ride och My Bloody Valentine skapade dånande gitarrmattor inkluderande en del ljud som man aldrig riktigt hört förut. Även de bästa grungebanden bjöd på intressanta blandningar av ganska disparata stilar. Det såg egentligen ganska lovande ut. Sen ska jag väl själv erkänna att jag inte längre lyssnade på så mycket rock, säg, 1998 - 99 och hade lite koll på om genren behövde räddas eller inte.

Men jag vet inte. Jag vet inte om världen egentligen behövde ännu en grupp som lät som ett lätt uppdaterat Velvet Underground eller Television (Strokes). Jag vet inte om världen behövde ännu ett bluesrockband (White Stripes) vars gimmick dock var att man bara var två medlemmar, även på konserterna. Ja, där fanns ju även Black Rebel Motorcycle Club och något band som hette Cew (som det aldrig blev något av, även om jag minns att vi bommade dem på Popgiss 2002).

Att helt enkelt göra musik som för det mesta är rena och råa pastischer på äldre stilar är inte precis vad jag skulle kalla "musikens räddning". Däremot minns jag faktiskt en kritiker som lätt roat noterade att ungdomarna nu fick han sin egen rock i fred (runt år 2000 och några år framåt) eftersom de (ofta medelålders) kritikerna vägrade ta i Limp Bizkit eller Linkin Park ens med tång och regelmässigt sågade denna typ av musik samtidigt som man förstås gjorde vågen inför Strokes och White Stripes. Och ändå får jag nog att Limp Bizkit nog var mer nyskapande än, säg, the Strokes, även om det kanske inte heller är den musik som går varm hemma hos mig.

Som sagt: nyfikenheten inför det unga 10-talet är stor. Kommer det äntligen någon ny spännande musikrevolution med musik som verkligen är NY och inte bara utgiven 2011, 2012 o.s.v.? För det är inte alltid musik är ny för att den är utgiven igår. I min bilstereo snurrar fortfarande samlingsplattan med technorock från början på 90-talet och det hemska är att det fortfarande låter så ungt och så modernt (för att travestera några av våra medtävlare). Och så borde det väl inte vara?

Och visst. Jag lyssnar på rätt mycket nya artister som är Ok. Men det är bara det att man lyssnar på en del av det med en känsla av att man gör det i väntan på något bättre.

Sommarens sista konsert var för övrigt klart underhållande. Tror vare sig att jag eller Tomas eller Johnny åter får höra en så pass soulfylld tolkning av Neil Youngs "Down by the River" igen. Steve Klasson band bjöd ju nästan uteslutande på covers men med god energi och här och där lite originalitet. Och det ska de ju ha heder för. Och jag har ännu inte sett något annat band ordna limbo framför scenen... och med detta var väl sommarsäsongen över.