Blöjrock + party = osant

Jag inser att de jävla Europe har en tendens att ibland förfölja mig. Några exempel: Sweden Rock hypar våldsamt någon hemlig gäst för några år sedan och Robert funderar sig fördärvad under några månader över vad det kan var. Ett återförenat Led Zeppelin där man genom något gudomligt ingripande rentav lyckats väcka liv i John Bonham? Något mindre kunde det ju inte vara. Men jodå, eftersom gästerna, de så våldsamt hypade, var de jävla E-U-R-O-P-E som gjorde comeback. Ett band som man inte ens brydde sig om när de höll på på riktigt.

Robert är glad över att det ska bli ännu en tältkonsert på Gutavallen 2011 eftersom det hade varit så trevligt 2010. Och vilka kommer? De jävla Europe med de jävla Takida som förband. Ingen tältkonsert, med andra ord. Robert bänkar sig för att se den svenska hårdrocksdokumentären ”Så jävla metal”. Och vilket band får överlägset mest tid i programmet till den grad att de närmast dominerar? De jävla…

Och i lördags var det samma visa igen. Robert ska se ett avsnitt av ”The Eighties” helt förutsättningslöst och ni kan ju redan nu gissa vilket band som tar åtminstone en fjärdedel av programmet? Ja, de jävla Europe. Jämte de betydligt tyngre och mer dödsmetallorienterade kollegorna i Roxette då, förstås. Under programmets gång diskuterades även lite om Europes båda ansikten. Väl hemma i Sverige så var de mammas pojkar men när de var på turné så var det som i Fellinis ”Satyricon” (för att citera John Lennon). Joe Elliot från det annars rutinerade Def Leppard intervjuades och förklarade med till synes seriös uppsyn att han aldrig hade sett någon festa så extremt som Europe. Det ska möjligen hedra dem att de till skillnad från idioter som Mötley Crüe i alla fall inte koketterade med sitt svinande. Finns inget värre än musiker som ska just kokettera med att de beter sig som rövhål.

Men likväl så blev jag på något vis irriterad vid tanken på Europes grisande. Varför? Antagligen för att kombinationen ”soft musik, hårt liv” är en så stötande kombination i mina ögon. Det är på något vis så ända in i helsikes FEL. Det är en sak om en grupp eller artist som lever hårt även kan backa upp det med hård musik. Det är en sak om en grupp eller artist som är lite sådär snälla därtill lever snällt. Det är förbannat kul om en grupp eller artist som i det privata är städade går upp på scenen och formligen kör över publiken med röjarmusik.

Men de här mesiga banden, liksom? Toto ska fan inte ta drivor med kokain och frossa i groupies på turnéer. Nej, de ska sitta där i studion och lägga 19 – 20 tagningar på de där gitarrsolot följt av 10 – 12 pålägg på samma solo innan de kunde enas om att den där 14:e tagningen nog ändå fick duga. Och sen skulle de gå hem och sova. Om de nu inte sov i studion. Precis som Joey Tempest och hans vänner ska dricka en kopp choklad och ringa flickvännen innan de lägger sig vid 22 för att vara i form inför morgondagens gig där man givetvis inleder dagen med lite morgongymnastik. Fast på sistone verkar dock en av gruppens medlemmar, Kee Marcello, ha funnit det beklagligt att Europe mörkade sitt svineri på glada 80-talet och har därför givit ut en bok med undertiteln ”Rockstjärnan som gud glömde” (”Jag vill också var med i grisligan” kunde ha varit ett bättre förslag). Och därmed föll han förstås ytterligare i min aktning. Ett mesband är ett mesband är ett mesband och de SKA bara inte festa järnet. Det strider mot naturlagarna. Humlan ska inte kunna flyga. Basta.

London Calling

Egentligen skulle det väl ha varit Tomas som skrev den här texten eftersom han är den mest eminente Clash-kännaren i Rootmoset men nu föll det sig så att det var jag som för en vecka sedan stod i Pocketshop på T-centralen och desperat bläddrade genom böcker för att hitta något intressant att läsa på båten och inte tvingas köpa någon svensk dussindeckare eller dylikt för att slippa sitta och glo tre timmar i en vilstol. Jag hade nog hoppas på att hitta något om musik och till min stora glädje hittade jag en liten (nåja, 495 sidor) bok av Marcus Gray vid namn ”Route 19 Revisited” som skildrade inspelningen av ”London Calling”.

Bokens titeln kommer av en busslinje i London som Strummer/Jones ofta åkte medan de bland annat hann diskutera mycket om de sånger de höll på att spela in under hösten 1979. Boken ägnar ett kort kapitel åt Clash 1976 – 79 och i slutet av boken ett kapitel åt Clash 1980 – 85 och efter upplösningen men samtliga kapitel däremellan täcker in perioden från omkring augusti 1979 till juni 1980 då Clash avrundade sin ”16 Tons Tour”. Som något insatt i musik får jag väl visserligen inte reda på något revolutionerande om The Clash eller ”London Calling” men en stor mängd smådetaljer presenteras liksom även den ibland komplexa historien bakom varje låt eftersom ett kapitel (oh, musiknörderi) givetvis går igenom albumet låt för låt. Enbart titelspåret får sig 30 sidor tillägnat i boken.

Det mest intressanta som kommer fram i boken är väl myten om den geniale producenten Guy Stevens som lockade fram The Clashs mest kreativa sidor med sin maniska energi. Den sorgliga sanningen är dock att Guy Stevens 1979 var gravt alkoholiserad och en fara för både sig själv och andra. Det är talande nog att Joe Strummer lyckades få tag i honom genom att envist hemsöka de pubar där han visste att Stevens var regelbunden kund. Det var enda sättet att alls få tag i mannen! Det har skrivits små roliga anekdoter om hur Stevens kastade stolar i studion men även här är verkligheten lite mer bister. Vid åtminstone ett tillfälle hann Mick Jones med knapp nöd ducka för en sving från en tung och kompakt kontorsstol som kunde ha ställt till med rätt rejäla skador om den hade träffat. Vid ett annat tillfälle hällde Stevens en flaska rödvin i ett Börlitzer-piano medan Strummer spelade och notan för att reparera det dyrbara instrumentet gick på många tusen pund. Strummer höll vid flera tillfällen på att helt enkelt slå ned Stevens men oftare nöjde man sig med att forsla iväg honom i taxi så att man fick jobba i fred. Vid andra tillfällen checkade Stevens själv ut genom att helt sonika glida av stolen och somna under kontrollbordet medan man jobbade vidare i studion. De som alltså ska ha all ära (nästan) för att ha producerat ”London Calling” är egentligen Mick Jones och studioteknikerna Bill Price och Jerry Green. Stevens insats begränsade sig snarast till att ingjuta en optimistisk anda och energi i de inblandade även om hans märkliga beteende snart blev till rena plågan för omgivningen. The Clash, gentlemän som de är, har dock under alla år fortsatt att backa upp myten om att ”London Calling” var ett sista mästerverk från en man som då var i utförsbacken sedan närmare 10 år tillbaka. Dock kan ingen ta ifrån Stevens hans status som en man som verkligen levde, andades och blödde musik. Och som förstås även mer eller mindre skapade Mott the Hoople.

Vad man i övrigt kan tillägga annars är att The Clash, från det att man började repetera och under tiden skapade nya låtar, mixade med lite äldre material samt gamla favoriter av andra artister, helt enkelt visade upp en enastående kreativitet. Det låter nästan banalt att säga det, med tanke på hur mycket som skrivits om ”London Calling” men The Clash var här inne i en period jämförbar med den Dylan hade under ”Blonde on Blonde” eller som Beatles hade under ”Sgt. Pepper”. Även om man även har pekat på hur Clash sneglade på Elvis (designen på omslaget och så vidare) så finns det även mycket som tyder på att man genom att släppa en dubbel-LP ville ta upp kampen med gamla dubbla klassiker som just ”Blonde on Blonde”, ”The Beatles (White Album)” eller ”Exile On Main Street”. Och snackar man med världens rockkritiker så får man väl säga att The Clash lyckades.

Bokens sista kapitel visar dock på hur The Clash, likt andra grupper och/eller artister precis efter ett kraftprov kom in i en svår svacka och vid inspelningen av den sällsynt ojämna trippeln ”Sandinista” och den lite mer tighta enkelplattan ”Combat Rock” var medlemmarna väldigt ofta inte ens i studion samtidigt. Bandkänslan kom snabbt att gå förlorad även om The Clash i mindre grad än andra rockcelebriteter förföll till de typiska excesserna i form av överdrivet luxuöst leverne och annat som sällan är bra för kreativiteten. Då trummisar ofta är underskattade och bortglömda så kan man lugnt påstå att The Clash tappade enormt mycket då man sparkade den fantastiskt svängige och brede Topper Headon, som dock inte längre var pålitlig i arbetshänseende. Vad Mick Jones avsked betydde behöver väl här inte nämnas. På bokens sista sidor påpekar i varje fall Paul Simonon att man trots allt kom att bidra genomgripande till musikhistorien även om det blev under en oerhört kort och intensiv period.

Den andra musikbok jag har läst nu under sommaren (som jag bara ska nämna helt kort) heter ”Fire and Rain” och handlar om vissa grupper och artister under musikåret 1970. Författaren har plockat fram sina favoritartister från den perioden (Beatles, Simon & Garfunkel, Crosby, Stills, Nash & Young samt James Taylor) och har konstaterat (ibland något sökt eller skruvat) hur dessa fyra musikaliska enheters historia sammanföll en smula under år 1970, ett år som var kritiskt för dem alla på olika vis. Beatles och Simon & Garfunkel brakade ihop för gott, CSNY (som knappt hade startat) genomgick samma process som Beatles och Simon & Garfunkel genomgått under tre - fyra år på bara några månader och kom därefter inte att samarbeta i högre grad förrän 1973 – 74. James Taylor, en i högen av kämpande trubadurer, fick däremot ett något utdraget genombrott under detta år. Det är ännu en sådan där bok som är kul för oss nördar som vill veta förlopp i minsta detalj. Nog sagt.

Konsert, tävling, konsert.

Rootmosets sommarsäsong går sakta mot sitt slut men den senaste tidens angenäma händelser bör väl därmed också sammanfattas. I korthet handlar det om två konserter och en tävling. Som så ofta den här sommaren infann sig undertecknad för ännu en konsert på Hamnplan 5 där jag var medveten om att jag inte skulle träffa en enda bekant och att jag därtill skulle få sitta vid ett bord och glo i timmar, i synnerhet om man infann sig så tidigt så man slapp betala inträde. Detta hade dock inget med snålhet att göra i mitt fall utan mer med att jag ville försäkra mig om att få se bandet. I fall ett mirakel nu skulle inträffa och de skulle äntra scenen vid en tid som något så när överensstämde med den som stod i annonsen. Men så blev de nu inte. Istället satt jag, äldst på stället, bland en massa hånglade unga par vid mitt bord och ägnade minst tre timmar åt en roman om Biafrakriget varvid jag med råge kvalade in som kvällens kuf.

Det aktuella bandet denna afton var för övrigt Movits! vilka jag såg vid samma tid och samma plats för ganska exakt ett år sedan. Antagligen tyckte jag det jag såg 2011 var så pass bra att jag alltså infann mig även 2012. Under mitt väntande inkom även information om att bandet dröjde eftersom man väntade på att samhällets fiender nummer ett, Den svenska björnstammen, skulle kliva av scenen i någon annan del av staden vilket förstås gav mig ännu ett tillfälle att förbanna denna orkester. Till sist, vid 00.20, äntrade i alla fall ett gäng frackklädda män scenen och gav en ösig föreställning där det kanske inte var så varierat men där entusiasmen var desto större. Bandet dröp formligen av svett och frackkläderna åkte snart av till förmån för undertröjor. Skulle den norrländska gruppen även återkomma 2013 så är jag nog inte nödbedd med att infinna mig.

I slutet av samma vecka, 28 juli, lyckades några Popgiss-lag, efter mycket planerande, få till en liten tävlingsafton hemma hos Pelle i Unga Moderna. Som det nu var så blev det huvudsakligen medlemmar från Rootmoset och Unga Moderna även om ytterligare gäster var inbjudna. Sommar är dock sommar och somliga av de inviterade hade helt enkelt fullt upp på annat håll. Vi fick hur som helst tillfälle att bekanta oss lite med varandras musiksmak under aftonen även om man förstås (som alltid) insåg att det finns en hel del man behöver lyssna in sig på. Vi hade även en ytterligt underhållande men något bisarr matstund på ett av stadens etablissemang (bäst att inte nämna vilket) där en av våra medlemmar två gånger om beställde en Calzone, med betoning på KALL, vilket ledde till en del märkliga episoder. När vi andra var på väg ut stod ägaren och försökte truga på den arge Rootmosaren en tredje Calzone som han av någon märklig anledning inte längre var så sugen på.

Veckan därpå besökte jag åter Hamnplan, denna gång för att se Kapten Röd. Det blev denna gång även lite avvikelser eftersom jag faktiskt träffade bekanta på denna konsert och bandet även gick på så pass arla som 23.54. Och det var synnerligen proppfullt på Hamnplan 5 denna afton så man kan väl anta att svensk reggae/dancehall har en ganska gyllene tillvaro just nu. Överlag den mest välbesökta konsert av alla jag varit på under Hamnplan 5 denna sommar. För övrigt hann jag, tillsammans med en medlem i popgisslaget Cni Amoc se ett coverband på Munkkällaren dagarna efter där väl den stora behållningen var att få se Helena Bergströms son bakom trummorna. Även om sköna augusti knappt har börjat så är det i skrivande stund inte så väldigt mycket mer inplanerat vad gäller sommaraktiviteter på Gotland men man vet aldrig vad som händer innan september bryter in.