London Calling

Egentligen skulle det väl ha varit Tomas som skrev den här texten eftersom han är den mest eminente Clash-kännaren i Rootmoset men nu föll det sig så att det var jag som för en vecka sedan stod i Pocketshop på T-centralen och desperat bläddrade genom böcker för att hitta något intressant att läsa på båten och inte tvingas köpa någon svensk dussindeckare eller dylikt för att slippa sitta och glo tre timmar i en vilstol. Jag hade nog hoppas på att hitta något om musik och till min stora glädje hittade jag en liten (nåja, 495 sidor) bok av Marcus Gray vid namn ”Route 19 Revisited” som skildrade inspelningen av ”London Calling”.

Bokens titeln kommer av en busslinje i London som Strummer/Jones ofta åkte medan de bland annat hann diskutera mycket om de sånger de höll på att spela in under hösten 1979. Boken ägnar ett kort kapitel åt Clash 1976 – 79 och i slutet av boken ett kapitel åt Clash 1980 – 85 och efter upplösningen men samtliga kapitel däremellan täcker in perioden från omkring augusti 1979 till juni 1980 då Clash avrundade sin ”16 Tons Tour”. Som något insatt i musik får jag väl visserligen inte reda på något revolutionerande om The Clash eller ”London Calling” men en stor mängd smådetaljer presenteras liksom även den ibland komplexa historien bakom varje låt eftersom ett kapitel (oh, musiknörderi) givetvis går igenom albumet låt för låt. Enbart titelspåret får sig 30 sidor tillägnat i boken.

Det mest intressanta som kommer fram i boken är väl myten om den geniale producenten Guy Stevens som lockade fram The Clashs mest kreativa sidor med sin maniska energi. Den sorgliga sanningen är dock att Guy Stevens 1979 var gravt alkoholiserad och en fara för både sig själv och andra. Det är talande nog att Joe Strummer lyckades få tag i honom genom att envist hemsöka de pubar där han visste att Stevens var regelbunden kund. Det var enda sättet att alls få tag i mannen! Det har skrivits små roliga anekdoter om hur Stevens kastade stolar i studion men även här är verkligheten lite mer bister. Vid åtminstone ett tillfälle hann Mick Jones med knapp nöd ducka för en sving från en tung och kompakt kontorsstol som kunde ha ställt till med rätt rejäla skador om den hade träffat. Vid ett annat tillfälle hällde Stevens en flaska rödvin i ett Börlitzer-piano medan Strummer spelade och notan för att reparera det dyrbara instrumentet gick på många tusen pund. Strummer höll vid flera tillfällen på att helt enkelt slå ned Stevens men oftare nöjde man sig med att forsla iväg honom i taxi så att man fick jobba i fred. Vid andra tillfällen checkade Stevens själv ut genom att helt sonika glida av stolen och somna under kontrollbordet medan man jobbade vidare i studion. De som alltså ska ha all ära (nästan) för att ha producerat ”London Calling” är egentligen Mick Jones och studioteknikerna Bill Price och Jerry Green. Stevens insats begränsade sig snarast till att ingjuta en optimistisk anda och energi i de inblandade även om hans märkliga beteende snart blev till rena plågan för omgivningen. The Clash, gentlemän som de är, har dock under alla år fortsatt att backa upp myten om att ”London Calling” var ett sista mästerverk från en man som då var i utförsbacken sedan närmare 10 år tillbaka. Dock kan ingen ta ifrån Stevens hans status som en man som verkligen levde, andades och blödde musik. Och som förstås även mer eller mindre skapade Mott the Hoople.

Vad man i övrigt kan tillägga annars är att The Clash, från det att man började repetera och under tiden skapade nya låtar, mixade med lite äldre material samt gamla favoriter av andra artister, helt enkelt visade upp en enastående kreativitet. Det låter nästan banalt att säga det, med tanke på hur mycket som skrivits om ”London Calling” men The Clash var här inne i en period jämförbar med den Dylan hade under ”Blonde on Blonde” eller som Beatles hade under ”Sgt. Pepper”. Även om man även har pekat på hur Clash sneglade på Elvis (designen på omslaget och så vidare) så finns det även mycket som tyder på att man genom att släppa en dubbel-LP ville ta upp kampen med gamla dubbla klassiker som just ”Blonde on Blonde”, ”The Beatles (White Album)” eller ”Exile On Main Street”. Och snackar man med världens rockkritiker så får man väl säga att The Clash lyckades.

Bokens sista kapitel visar dock på hur The Clash, likt andra grupper och/eller artister precis efter ett kraftprov kom in i en svår svacka och vid inspelningen av den sällsynt ojämna trippeln ”Sandinista” och den lite mer tighta enkelplattan ”Combat Rock” var medlemmarna väldigt ofta inte ens i studion samtidigt. Bandkänslan kom snabbt att gå förlorad även om The Clash i mindre grad än andra rockcelebriteter förföll till de typiska excesserna i form av överdrivet luxuöst leverne och annat som sällan är bra för kreativiteten. Då trummisar ofta är underskattade och bortglömda så kan man lugnt påstå att The Clash tappade enormt mycket då man sparkade den fantastiskt svängige och brede Topper Headon, som dock inte längre var pålitlig i arbetshänseende. Vad Mick Jones avsked betydde behöver väl här inte nämnas. På bokens sista sidor påpekar i varje fall Paul Simonon att man trots allt kom att bidra genomgripande till musikhistorien även om det blev under en oerhört kort och intensiv period.

Den andra musikbok jag har läst nu under sommaren (som jag bara ska nämna helt kort) heter ”Fire and Rain” och handlar om vissa grupper och artister under musikåret 1970. Författaren har plockat fram sina favoritartister från den perioden (Beatles, Simon & Garfunkel, Crosby, Stills, Nash & Young samt James Taylor) och har konstaterat (ibland något sökt eller skruvat) hur dessa fyra musikaliska enheters historia sammanföll en smula under år 1970, ett år som var kritiskt för dem alla på olika vis. Beatles och Simon & Garfunkel brakade ihop för gott, CSNY (som knappt hade startat) genomgick samma process som Beatles och Simon & Garfunkel genomgått under tre - fyra år på bara några månader och kom därefter inte att samarbeta i högre grad förrän 1973 – 74. James Taylor, en i högen av kämpande trubadurer, fick däremot ett något utdraget genombrott under detta år. Det är ännu en sådan där bok som är kul för oss nördar som vill veta förlopp i minsta detalj. Nog sagt.