Blöjrock + party = osant

Jag inser att de jävla Europe har en tendens att ibland förfölja mig. Några exempel: Sweden Rock hypar våldsamt någon hemlig gäst för några år sedan och Robert funderar sig fördärvad under några månader över vad det kan var. Ett återförenat Led Zeppelin där man genom något gudomligt ingripande rentav lyckats väcka liv i John Bonham? Något mindre kunde det ju inte vara. Men jodå, eftersom gästerna, de så våldsamt hypade, var de jävla E-U-R-O-P-E som gjorde comeback. Ett band som man inte ens brydde sig om när de höll på på riktigt.

Robert är glad över att det ska bli ännu en tältkonsert på Gutavallen 2011 eftersom det hade varit så trevligt 2010. Och vilka kommer? De jävla Europe med de jävla Takida som förband. Ingen tältkonsert, med andra ord. Robert bänkar sig för att se den svenska hårdrocksdokumentären ”Så jävla metal”. Och vilket band får överlägset mest tid i programmet till den grad att de närmast dominerar? De jävla…

Och i lördags var det samma visa igen. Robert ska se ett avsnitt av ”The Eighties” helt förutsättningslöst och ni kan ju redan nu gissa vilket band som tar åtminstone en fjärdedel av programmet? Ja, de jävla Europe. Jämte de betydligt tyngre och mer dödsmetallorienterade kollegorna i Roxette då, förstås. Under programmets gång diskuterades även lite om Europes båda ansikten. Väl hemma i Sverige så var de mammas pojkar men när de var på turné så var det som i Fellinis ”Satyricon” (för att citera John Lennon). Joe Elliot från det annars rutinerade Def Leppard intervjuades och förklarade med till synes seriös uppsyn att han aldrig hade sett någon festa så extremt som Europe. Det ska möjligen hedra dem att de till skillnad från idioter som Mötley Crüe i alla fall inte koketterade med sitt svinande. Finns inget värre än musiker som ska just kokettera med att de beter sig som rövhål.

Men likväl så blev jag på något vis irriterad vid tanken på Europes grisande. Varför? Antagligen för att kombinationen ”soft musik, hårt liv” är en så stötande kombination i mina ögon. Det är på något vis så ända in i helsikes FEL. Det är en sak om en grupp eller artist som lever hårt även kan backa upp det med hård musik. Det är en sak om en grupp eller artist som är lite sådär snälla därtill lever snällt. Det är förbannat kul om en grupp eller artist som i det privata är städade går upp på scenen och formligen kör över publiken med röjarmusik.

Men de här mesiga banden, liksom? Toto ska fan inte ta drivor med kokain och frossa i groupies på turnéer. Nej, de ska sitta där i studion och lägga 19 – 20 tagningar på de där gitarrsolot följt av 10 – 12 pålägg på samma solo innan de kunde enas om att den där 14:e tagningen nog ändå fick duga. Och sen skulle de gå hem och sova. Om de nu inte sov i studion. Precis som Joey Tempest och hans vänner ska dricka en kopp choklad och ringa flickvännen innan de lägger sig vid 22 för att vara i form inför morgondagens gig där man givetvis inleder dagen med lite morgongymnastik. Fast på sistone verkar dock en av gruppens medlemmar, Kee Marcello, ha funnit det beklagligt att Europe mörkade sitt svineri på glada 80-talet och har därför givit ut en bok med undertiteln ”Rockstjärnan som gud glömde” (”Jag vill också var med i grisligan” kunde ha varit ett bättre förslag). Och därmed föll han förstås ytterligare i min aktning. Ett mesband är ett mesband är ett mesband och de SKA bara inte festa järnet. Det strider mot naturlagarna. Humlan ska inte kunna flyga. Basta.