September song.

I ett av de senaste inläggen på bloggen skrev jag att "vi får se vad som händer då september bryter in". Det hände väl en del där men att döma av aktiviteten på bloggen den sista månaden skulle man dock kunnat tro att inget alls hände Rootmoset under september, vilket förstås inte är sant. Delar av oss har exempelvis varit på konserter med gamla rockrävare (välkommen till Visby igen, Stevie Klaesson!)och precis mot slutet av den nu gångna månaden var det höstpremiär för musikdårarnas lilla paradis, även känt som Creppy Quiz.

Eftersom tävlingarnas hedersarrangör Tinka nu valt att gå i exil under en period så föll denna gång låten på herr Wennblad varvid det faktiskt för egen del var lite nervös. Skulle man göra pannkaka (bokstavligen) av alltihop eller skulle man faktiskt kunna klara sig med den äran, rentav? Efter en något svettig inledning så blev det (spoiler-varning) faktiskt det sistnämnda.

Detta är faktiskt ingen efterhandskonstruktion (på heder och samvete) men då vår arrangör skrev att man klarar sig om man kan allt från "50-talsfolksångare till veckofärska skivsläpp" så tänkte undertecknad kuriöst nog "Ramblin' Jack Elliot"? Förklaringen är dock rätt enkel och består i att han är en av få personer inom denna genre som återfinns inom "1001 album du måste höra innan du dör" och för en musiknörd är ju mitt resonemang helt igenom logiskt därvidlag. Det är just det där knasiga associationerna som ofta räddar oss.

Vi klarade väl oss hyggligt på äldre material (som vanligt blåste vi dock Love) och mycket riktigt kom där en fråga om en 50-talsfolksångare med en följdfråga om vad den film hette som denne man medverkade i 1978, skriven och regisserad av Bob Dylan. Nu släppte ju Dylan en rad märkliga filmer (som han ofta drog tillbaka) men vi satsade här på "Renaldo and Clara" och det bara frukt. Och det var givetvis även Elliot. Jag har nu aldrig sett "Renaldo and Clara" (utom i små klipp på YouTube) men det är tydligen någon slags bisarr blandning av dokumentär och spelfilm inspelad på Rolling Thunder Revue 1975 - 76. Dylan försökte bland annat regissera sin fru samtidigt som deras äktenskap var i sönderfall, vilket väl kanske inte var någon lysande idé.

Det gick överlag rätt bra på 80- och 90-tal och vi lyckades även klura ut Gun Club, vars sångare hyllades av Thåström på något album. Tomas kunde som vanligt sin Weezer och Kjelle sin Thin Lizzy. Vid något enstaka tillfälle skrev vi svaren på frågan innan vi ens hade hört låten och hade rätt (Beach House och frågan om vad sångerskans farbror, Michel Legrand, hette). För övrigt spelade man minst fyra eller fem album som jag har liggande på mitt skrivbord på jobbet. Allt som allt jobbade vi upp oss till en andraplats även om vinnaren krossade oss med hela 14 poäng vilket förstås gjorde att det hela kändes mindre försmädligt eftersom en målfotoförlust är väldigt, väldigt irriterande. På väg hem kunde man även mysande konstatera att övning ger färdighet även om jag baxnar vid tanken på hur mycket tid vinnarlaget lär hinna lägga ned på musiklyssnande.