fredag 27 november 2009

En skvalradiolyssnares vedermödor.

Jag hade egentligen tänkt tillbringa en liten biltur med att (som vanligt) lyssna på min CD med rave-klassiker från tidigt 90-tal (utgiven av lågprismärket Telstar, som dock har en märklig koll) men tryckte ut den för att istället knappa in P3, trogen mitt löfte om att även försöka träna skvalmusik.

Hamnade direkt i "P3 Populär" och dess flipp eller flopp-jury som var i färd med att börja lyssna på första låten. Först diskuterade dock en hurtig reporter från Aftonbladet nya Rihanna (ständigt denna Rihanna, hon förföljer mig) och därefter fick man så höra Petter och några rappare till göra en cover på Scoccos "Till dom ensamma", vilken rent ut sagt lapade svett från en död mans pung!

Och, ja, jag kallar det cover när man snor/samplar refrängen från en gammal låt, stuvar om lite, rappar ovanpå rytmerna och matar in några synthslingor till. Kort och gott och en låt som något så när drivna musiker kan sno ihop på några timmar. Och därtill en evig påminnelse om varför jag har så svårt för svensk hip hop, som nästan alltid (med undantag för Just D) försöker låta som blöj-varianter av de amerikanska förebilderna.

Efteråt höjdes låten till skyarna av Aftonbladet-puckot plus någon snubbe som även jamsade med och man verkade mena att den skulle bli årets julhit. Jag kom på mig själv med att göra arga utrop i bilen under tiden. Just då valde glappkontakten i min radio att slå till och resten av färden iakttogs under tystnad. Och det värsta är förstås att juryn med den usla smaken har rätt: pekoralet kommer snurra till förbannelse på radion, inklusive den trackslista jag måste tvinga mig att lyssna på. Livet kan vara bittert och orättvist för den som försöker sätta sig själv på en diet av skvalmusik.

torsdag 26 november 2009

"Är det bara jag som lyssnar på ny musik, eller?"

Ovanstående kommentar fälldes av Kjelle igår och den sammanfattar ganska bra den senaste, som vanligt angenäma, rundan på Creperiet. Eftersom våra värdar spelade just en hel del nya saker så var det den pålitlige Hr. Svensson (något uppbackad av Hr. Kristofferson) som räddade kvällen för oss och lät oss sluta på en något så när hedrande fjärdeplats.

MEN. Undertecknad satt som slagen av blixten då han insåg hur fruktansvärt mycket han tappat angående nyare popmusik. Det har jag visserligen varit medveten om ett tag men det blev lite extra tydligt igår. Det är i sådana lägen man måste ta lite tunga beslut. Författaren började lite reflexmässigt dagen med att lyssna på brittiska radiostationen Planet Rock (och fick en pålitlig dos av t.ex. Byrds, Black Sabbath och en del annat som nog inte var mycket yngre än 80-talet) innan det så blev dags lyssna på TRACKSLISTAN för första gången sedan... 80-talet? Onekligen var det ju en gång så att ens goda koll på just lättare musik kom från Hr. Kindvalls program. Jag är inte bra på att lyssna regelbundet på skvalradio så det får nog blir denna lösning.

Det gick för övrigt lättare än jag trott även om cirka en tredjedel av låtarna på listan var skit (igår skrev SvD att Lady Gagas låtar "sticker ut från all mainstreamdisco" och jag undrar på vilket sätt, efter att ha hört låten hon låg etta med). Resten av dagen ska tillbringas med Stiff-boxen (jo, Tobbe, vi vet nog din strategi) innan jag hedrar Nick Drake (35-årsdagen av hans död igår) samt pluggar in lite José Gonzalez så vi slipper skriva honom i onödan så ofta som vi gör på våra tävlingar. Det är dags för seriös hårdträning inför Popgiss X!!!

tisdag 24 november 2009

Kent och mörka 00-talet.

Författaren erkänner för övrigt att rubriken är snudd rakt av från en artikel om The Cure i Slitz 1990 (innan den blev en mjukporrblaska, förstår sig) med titeln "Cure och mörka 80-talet". Och Cure-svärta (eller kanske snarare Depeche Mode-svärta, hm?) kan man sedan flera år även finna hos Eskilstunas främsta exportvara sedan Volvo BM, nämligen Kent.

Den senaste plattan, "Röd,släpptes 6 november och med tanke på innehållet borde den kanske snarast ha hetat "Svart". En gång i tiden, närmare bestämt för sex och ett halvt år sedan, associerade man emellertid Kent med vitt eftersom de då släppt sitt dittills starkaste album, "Vapen & Ammunition", och i tron de var de nya Simple Minds genomförde den omtalade "vita spelningen" på stadion på nationaldagen 2003.

Under de mellanliggande perioden gick Kent in i en mer lågmäld period med plattorna "Du och jag och döden" och "Tillbaka till samtiden" samt ett antal singlar (däribland den utmärkta men nu något bortglömda "Vinter02"). Kjelle och undertecknad diskuterade denna period under lördagens förfest och noterade att plattorna, för att citera Kjelle, "inte var enormt bra med Kent-mått mätt" (och här kanske andra medlemmar i Rootmoset anmäler avvikande mening).

Jocke Berg är en diskret man men kan ibland få anfall av ogenerad hybris (eller ofta ogenerat framförande av sanningar) och meddelade att nya plattan skulle bli gruppens hittills bästa. Allt som allt man man nog, efter några lyssningar, fastslå att det är gruppens starkaste sedan just "Vapen & Ammunition". Här är det inte fråga om det mest storslagna men det finns förstås med även här, dock inpackad i en dyster och elektronisk ljudram som (givetvis) får en att tänka på Depeche. Utan tvivel är Kent det rockband som har den "synthigaste" attityden i Sverige (titta bara på frisyrerna).

Texterna på nya plattan är ofta ganska dunkla och öppna för fri tolkning och vid några tillfällen blir de närmaste baudelairiskt groteska med sina skildringar av ett slags Sverige i skymningen. Bandet som följt många av oss sedan 90-talet knyter härmed ihop säcken om 00-talet ganska elegant.

Trots svärtan ska man förstås även konstatera att gruppen fortfarande kan rocka ganska hårt vilken med all önskvärd tydlighet märktes då man manglade sig igenom den svulstiga "Svarta linjer" i "Skavlan". Det lovar gott inför turnén.

söndag 22 november 2009

Rootmos'n'Blues.

Gårdagsaftonen spenderades på det anrika etablissemanget Effes där Rootmosets ålderspresident Kennet framträdde som basist i orkestern Slim Pim & The Bullets, vilka hade livedebut. Bandet spelade två set och man gjorde en helt OK inledning men lyfte än mer under andra setet då en rad bluesklassiker av både snabbare och långsammare slag avverkades med god spelglädje. Därtill uppträdde ett väldigt tight band vid namn Number Nines (eller #9's om man så vill) som i sann rock'n'roll-anda öppnade med Clashs "Should I Stay or Should I Go" även om man huvudsakligen körde sitt eget material. # 9's bestod av fem unga damer skolade vid Folkhögskolans ELLA-utbildning som jobbar för att lyfta fram kvinnliga rockartister (och därmed har jag även gjort reklam för den). Undertecknad hade även gruppens singel "My Gun" i kavajfickan då kvällen var över.

Eftersom Rootmoset var lite utspridda igår (och en av oss ju rentav stod på scen) så blev det världens minsta förfest hos undertecknad (d.s.v. Kjelle och jag, medan Tomas var på middag) men även sådana tillställningar går an. Vi hann rentav lyssna på Kaj Kindvalls lilla popfrågesport på radion även om frågorna var lite för enkla (vi hade bättre än samtliga tävlande).

I övrigt tycker vi det är lite sniket av Status Quo att helt uppenbart ta 500 spänn när de väl spelar här i sommar. Har de ont om pengar?

söndag 8 november 2009

Starkaste debuterna.

Vi (huvudsakligen Tomas) har åter tänkt till kring de starkaste debutalbumen och den 8 november 2009 så listan ut så här:

1. Sex pistols - Never Mind the Bollocks (1977)
2. Velvet Underground - Velvet underground and Nico (1967)
3. Suede – Suede (1993)
4. New York dolls - New York Dolls (1973)
5. Jeff Buckley - Grace (1994)

Varvid man även kan konstatera att vare sig 80- eller 00-talet var de starka debutalbumens tid.