Eftersom undertecknad tydligen lever efter devisen att ”allt roligt ska komma samtidigt” så lyckades han trassla till det och förlägga ett besök på Dramaten samtidigt som det var pannkaksgiss på Creperiet (förlåt mig, grabbar) och hade därtill glömt bort Rockskallen varvid det blev ett väldigt, väldigt kort besök i Stockholm. Hur som helst så klarade sig mina kollegor eminent utan mig och fixade en fin tredjeplats åt oss. Jag har noterat att vi en gång kom fyra då vi var två man och att vi alltså kommer trea då vi är tre man vilket med matematisk fiffighet bör leda till slutsatsen att vi, vid full styrka, blir tvåor. Det är rentav något som verkat vara vår eviga lott på senare tid.
Lördagen blev annars en dag som verkligen gick i musikens tecken. Började ju så smått med Melodikrysset (Alvar Kraft som textförfattare, smaka på den) och hann sedan äta en riktig gourmetmåltid (nachostallrik i folie) innan jag, mina vana trogen, kunde lyssna på Neil Youngs ”Tonight’s the Night” medan jag låg i badet. Därefter kom grabbarna hem till mig och under de närmsta två timmarna plågade jag dem med en liten tävling där de fick gissa på grupper/artister varierande på en skala från Pantera till Alphaville.
Spellista följer för övrigt här enligt principen 5 x 60-tal, 5 x 70-tal, 5 x 80-tal, 5 x 90-tal, 5 x 00-/10-tal, 5 x svenskt samt 5 x covers (vem hör vi göra låten och vem gjorde den i original):
http://open.spotify.com/user/baudelaire/playlist/3gRW5d86jBwMNIdLtE27aW
Därefter förpassade vi oss ned till stadshotellet där det skulle ges en liten tävling för att värma upp inför Rockskallen. Jag har nog sällan (rättare sagt, aldrig) varit med om ett så tight och effektivt giss där man exekverade det hela på en timme och rättade på rekordtid. Nu slapp vi även oroa oss för sådant som 00-tal eftersom det bara fanns med 70- och 80-tal samt lite svenskt och lite om soloartister. Eftersom tävlingen mest innehöll hårdrock så insåg vi nog även att vi var usla på svensk sådan och även soloartister (kan väl inte påstå att jag sprungit benen av mig efter John Norums soloskivor när jag aldrig ens brytt mig om Europe). Och vi var som vanligt de eviga tvåorna (grattis Tinka, Gnu och övriga) men vi vann likväl lite bastu och bad på det eminenta hotellet.
Vi tappade halva styrkan innan vi anlände till det som man nog kunde ha döpt till hårdrockskallen i år. Stämningen var ganska dekadent, inte minst då man möttes av de här väldigt hårdrockiga tjejerna som iförda rätt lite kläder (rätt lite, ja) stod och sålde t-shirts i entrén. Vi hann med nätt nöd se Santa Rosa Death Patrol och därefter blev det ett väldigt cirkulerande. Hade först varit rädd att Hamnplan skulle vara lite för trångt för detta evenemang och skapa flaskhalsar, men det fungerade. Såg givetvis hela Stereo Generator, dock på mer behörigt avstånd än sist.
Senare band såg vi bara delvis eftersom vi då mest stod vid baren och snackade med likasinnade. Egentligen lite av det offentliga rummets version av att alltid hamna i köket på festen. Torture Division spelade brötig dödsmetall och den sortens rårens var jag väl klar med redan på gymnasiet. Fatal Smile var lite mer glam. Vi kikade även en del på huvudakten Ghost men eftersom det varit en lång dag tog vi ändå det demokratiska beslutet att förpassa oss till Max för en sista hamburgare innan vi glada och nöjda stupade i säng.
Och så lär det nu dröja en månad till nästa våg av förströelser ramlar in, som vanligt på en gång. Då i form av ännu ett pannkaksgiss (där vi måhända kan samla hela styrkan) följt av konsert med Håkan Hellström. Men förhoppningsvis ska man hinna göra något trevligt innan dess. Det ryktas bland annat om en konsert med Band of Horses om allt går som det ska.
måndag 31 januari 2011
torsdag 20 januari 2011
Att stå för sina tidigare jag.
Det är sällan jag tänker särskilt mycket alls om Joey Tempest men vid ett tillfälle så vann den mannen min fulla respekt, i alla fall i ett avseende. Det var en intervju med Joey och man visade väl (om jag inte minns fel) något klipp från 80-talet på en betydligt, öh, hårigare Joey och intervjuaren kom med någon kommentar om "men HUR kunde ni ha sådana pudelfrisyrer"?
Och Joey härsknade till. Han bet av med "Vaddå!? Det skulle ju vara så på den tiden och det var ingen som tänkte på det! Det är väl inget att ens prata om!" (jag citerar fritt men det var ungefär vad han sade) Och därmed vann han min respekt. Istället för att luta sig tillbaka i soffan och skratta lite och säga "Ja, herregud, hur kunde man..." så försvarade Joey sitt tidigare jag eftersom han uppenbarligen ännu hade god kontakt med sitt förflutna. Även om tiden hade gått så mindes Joey kanske hur man resonerade där i mitten av 80-talet och det var ju som sagt inget med det. Och Joey försökte heller inte göra sig creddigare än vad han är (vilket förstås inte är helt lätt, men ni förstår nog vad jag menar).
Två saker som irriterar mig är ju nämligen 1. när man ska ta avstånd från sitt tidigare jag, sin tidigare historia, sina tidigare åsikter samt 2. när man därtill ska försöka skriva om historien lite i efterhand bara för att försöka verka lite coolare än vad man egentligen är/var. Om jag nu får associera fritt (och det får jag, det är vår blogg) så kommer jag i och med Joey Tempest även att tänka på den där scenen i "Percy tårar" där den ständigt mobbade Caesar på Expressen Fredag totalt tappar all creddighet med sitt utbrott: "Jag gillar fan Joey Tempest! Jag tyckte hans platta var bra.... jag hatar de här jävla engelsmännen".
Och just när man tänker på sitt tidigare jag och på den musik man lyssnade på kan det ju finnas stunder då man skulle vilja dels ta avstånd och dels redigera lite i efterhand, i bästa 1984-stil. Men det ligger inte för mig. Dels för att jag faktiskt har ganska bra kontakt med mina tidigare jag och dels för att jag inte vill tumma på sanningen.
Det hade förstås känts förbannat coolt och skönt om jag kunde säga att jag tillbringade en stor del av 80-talet med att lyssna på, säg, Style Council men Huey Lewis & the News ligger nog sanningen närmare (jag hade överhuvud aldrig hört talas om Style Council förrän i en artikel i Slitz 1991, för övrigt samma nummer där man intervjuade Breat Easton Ellis, skaparen av den Huey Lewis-dyrkande psykopaten Pat Bateman... och på så vis vävs ju allt ihop fint här). Jodå, förutom den dos av hårdrock (till 90 %) som man fick i sig så tyckte man av någon anledning att gode Huey och hans medmusikanter var coola. Det var något så... fräsch över dem som man inte riktigt kan förklara. På samma vis tyckte man att Phil Collins av någon anledning framstod som en cool snubbe med singlar som "Sussudio". Nu var det sagt.
Annars blev det ju mest hårdrock på glada 80-talet, vilket förstås inte alltid är så creddigt så här i efterhand (kan ju förvisso bero på vilken slags hårdrock vi nu talar om). Jag lyssnade aldrig på Bon Jovi (för sött redan då) men däremot tyckte man ju att grupper som WASP och Mötley Crüe var lite coola. Så resonerade man när man bodde i en lite slö socken mot mitten av 80-talet.
Så jag har därmed full förståelse för alla de här sakerna som folk kan fnissa åt senare. Jag odlade aldrig något bockskägg 1993, men jag känner många som gjorde det och som kanske skulle tyckta det var lite genant så här 17 år senare. Men av någon anledning kändes det säkert dödligt coolt att just då ha ett bockskägg. Det var så på den tiden och det är egentligen inget att prata om, som Joey skulle ha sagt.
Så tänk på det. Vi lär nog ännu hinna göra några sådana här små felbedömningar inom musik eller annat som vi i efterhand skulle vilja revidera eller helt censurera i backspegeln. Men gör inte det, är ni snälla. Trots allt så framstår vi ju som mer hela människor om vi erkänner våra små pinsamheter utan att skämmas. Det kan rentav vara skönt att få vara duktigt o-creddig ibland.
Och Joey härsknade till. Han bet av med "Vaddå!? Det skulle ju vara så på den tiden och det var ingen som tänkte på det! Det är väl inget att ens prata om!" (jag citerar fritt men det var ungefär vad han sade) Och därmed vann han min respekt. Istället för att luta sig tillbaka i soffan och skratta lite och säga "Ja, herregud, hur kunde man..." så försvarade Joey sitt tidigare jag eftersom han uppenbarligen ännu hade god kontakt med sitt förflutna. Även om tiden hade gått så mindes Joey kanske hur man resonerade där i mitten av 80-talet och det var ju som sagt inget med det. Och Joey försökte heller inte göra sig creddigare än vad han är (vilket förstås inte är helt lätt, men ni förstår nog vad jag menar).
Två saker som irriterar mig är ju nämligen 1. när man ska ta avstånd från sitt tidigare jag, sin tidigare historia, sina tidigare åsikter samt 2. när man därtill ska försöka skriva om historien lite i efterhand bara för att försöka verka lite coolare än vad man egentligen är/var. Om jag nu får associera fritt (och det får jag, det är vår blogg) så kommer jag i och med Joey Tempest även att tänka på den där scenen i "Percy tårar" där den ständigt mobbade Caesar på Expressen Fredag totalt tappar all creddighet med sitt utbrott: "Jag gillar fan Joey Tempest! Jag tyckte hans platta var bra.... jag hatar de här jävla engelsmännen".
Och just när man tänker på sitt tidigare jag och på den musik man lyssnade på kan det ju finnas stunder då man skulle vilja dels ta avstånd och dels redigera lite i efterhand, i bästa 1984-stil. Men det ligger inte för mig. Dels för att jag faktiskt har ganska bra kontakt med mina tidigare jag och dels för att jag inte vill tumma på sanningen.
Det hade förstås känts förbannat coolt och skönt om jag kunde säga att jag tillbringade en stor del av 80-talet med att lyssna på, säg, Style Council men Huey Lewis & the News ligger nog sanningen närmare (jag hade överhuvud aldrig hört talas om Style Council förrän i en artikel i Slitz 1991, för övrigt samma nummer där man intervjuade Breat Easton Ellis, skaparen av den Huey Lewis-dyrkande psykopaten Pat Bateman... och på så vis vävs ju allt ihop fint här). Jodå, förutom den dos av hårdrock (till 90 %) som man fick i sig så tyckte man av någon anledning att gode Huey och hans medmusikanter var coola. Det var något så... fräsch över dem som man inte riktigt kan förklara. På samma vis tyckte man att Phil Collins av någon anledning framstod som en cool snubbe med singlar som "Sussudio". Nu var det sagt.
Annars blev det ju mest hårdrock på glada 80-talet, vilket förstås inte alltid är så creddigt så här i efterhand (kan ju förvisso bero på vilken slags hårdrock vi nu talar om). Jag lyssnade aldrig på Bon Jovi (för sött redan då) men däremot tyckte man ju att grupper som WASP och Mötley Crüe var lite coola. Så resonerade man när man bodde i en lite slö socken mot mitten av 80-talet.
Så jag har därmed full förståelse för alla de här sakerna som folk kan fnissa åt senare. Jag odlade aldrig något bockskägg 1993, men jag känner många som gjorde det och som kanske skulle tyckta det var lite genant så här 17 år senare. Men av någon anledning kändes det säkert dödligt coolt att just då ha ett bockskägg. Det var så på den tiden och det är egentligen inget att prata om, som Joey skulle ha sagt.
Så tänk på det. Vi lär nog ännu hinna göra några sådana här små felbedömningar inom musik eller annat som vi i efterhand skulle vilja revidera eller helt censurera i backspegeln. Men gör inte det, är ni snälla. Trots allt så framstår vi ju som mer hela människor om vi erkänner våra små pinsamheter utan att skämmas. Det kan rentav vara skönt att få vara duktigt o-creddig ibland.
tisdag 18 januari 2011
Egentligen inget särskilt.
Egentligen fanns det nog vissa tankar om att skriva om varför nästan allt det man gillar råkar vara från england (engelsk musik, engelsk litteratur, engelsk film, engelsk öl, engelsk fotboll, engelsk...) men sen insåg jag att jag nog ändå inte hade funderat färdigt angående detta så det får bli en senare text.
Idag blev jag klar med genomlyssnandet av alla nya plattor från 2010 som man funnit på diverse listor. Ja, det blev ju mest listor från Sverige och det angloamerikanska området. Men jag tror bestämt det fanns någon musik från andra länder än Sverige, USA och UK i alla fall. En allmer arkaiserande (läs: skäggrockig) tendens har börjat göra sig gällande hos delar av de grupper man betade av i dagarna såsom Mumford & Sons, Timber & Timbre m.fl. Det verkar som om flanellskjortornas herravälde blir än starkare. Den ultra-creddige skäggrockaren Bon Iver (som rentav spelat in en platta i en vintrig timmerstuga i skogen, bara en sådan sak) har fått vara med på senare Kanye West-plattan. Skäggrock goes hip hop?
Det mest spännande med grammisgalan var väl att det var Robyn snarare än Hellström som gjorde rent hus. I övrigt förstås lika förutsägbart som alltid.
Idag blev jag klar med genomlyssnandet av alla nya plattor från 2010 som man funnit på diverse listor. Ja, det blev ju mest listor från Sverige och det angloamerikanska området. Men jag tror bestämt det fanns någon musik från andra länder än Sverige, USA och UK i alla fall. En allmer arkaiserande (läs: skäggrockig) tendens har börjat göra sig gällande hos delar av de grupper man betade av i dagarna såsom Mumford & Sons, Timber & Timbre m.fl. Det verkar som om flanellskjortornas herravälde blir än starkare. Den ultra-creddige skäggrockaren Bon Iver (som rentav spelat in en platta i en vintrig timmerstuga i skogen, bara en sådan sak) har fått vara med på senare Kanye West-plattan. Skäggrock goes hip hop?
Det mest spännande med grammisgalan var väl att det var Robyn snarare än Hellström som gjorde rent hus. I övrigt förstås lika förutsägbart som alltid.
lördag 8 januari 2011
Jag och Andres Lokko.
Per Gudmundsson (den ende på SvD:s ledarsida som verkar kunna något om musik och då menar jag riktig musik) kommenterade i dagarna det faktum att den politiske debattören Johan Norberg (med flera) finansierar Lustans Lakejers nästa platta varvid jag fastnade lite för slutklämmen:
"Elaka tungor kommer naturligtvis att påstå att ovanstående bekräftar de allra värsta farhågor. Johan Norberg och Johan Kinde i par är på många sätt Andres Lokkos och andra hipsters värsta mardröm: nyliberalerna tar över kulturen och det blir bara 1980-tal och axelvaddar på scenen."
Ok, nu ska jag inte hänga upp mig på Gudmundssons försök att dela in politiska åsikter efter musikaliskt decennium. Förmodligen ligger mina åsikter stundtals nära Lokko men eftersom jag kan skilja på sak och person så måste jag säga att det är förbannat KUL om Lokko nu upplever en mardröm, av vilket slag det vara må.
Som ung och grön brukade jag ofta läsa Lokkos krönikor (ja, även Linda Skugges även om jag aldrig fattade ett skit av dem) eftersom han på något vis verkade så creddig och verkade ha så god koll på musik. Och hur skulle jag ha kunnat veta något annat då jag inte hade så mycket att jämföra med? Det tog rätt lång tid för mig att inse att jag relativt ofta hade HELT annan smak än Lokko samt att mannen bara blivit än mer skitnödigare ju mer tid som gått.
Man kunde dock ursäkta Lokko eftersom han var med i Killing-gänget (varom mer nedan) men den stora brytningen mellan mig och mannen som jag trodde var någon slags musikalisk ledstjärna kom med Lokkos ökända (och därmed på sitt sätt klassiska) essä "Låt inte dom jävlarna ta dig" i något nummer av Pop, säg, 1998 eller 1999. I en tvåsidors verbal spya totalstrimlade Lokko all musik han hatade, framför allt då Radiohead. Han kritiserade till och med sin tidigare idol (och drog-polare) Bobby Gillespie för hans vurm för tysk krautrock och förklarade att han helst ville låsa in sig med Van Morrisons samlade (visst är Van Ok, men han har gjort ungefär samma låt sedan 1968).
Efter detta var brytningen total och även om jag under åren fortsatt läsa Lokko har det nästan alltid skett med en fnysning beredd i näsborrarna och en ilsken krökning av överläppen. Att mannen sedan blivit mer och mer ängslig och kan kläcka ur sig saker som "den här veckan har jag lyssnat mycket på nigeriansk calypso från 50-talet" har inte precis gjort saken bättre.
Dock älskar jag ju "Nilecity" högt men det ska även erkännas att de skämt i serien som kommer att ta slut fortast är de som är skapade av JUST Lokko. Eftersom vi inte lever i den bästa av världar så är det bara att erkänna att Robert Gustavssons buskisaktiga fylleskämt eller Rheborgs middlebrow-humor kommer att leva vida, vida längre än Lokkos ofta obskyra referenser till idag redan bortglömd populärkultur (döpa folk till Mick Talbot eller Andreas Wollenweider o.s.v). Faktum är att några av Lokkos skämt i "Nilecity" förstod jag först flera ÅR efteråt och det kanske inte riktigt var meningen? Såvida man nu inte vill nischa in sig och verkligen skriva för en liten hipp elit?
Lokko tycks dock ha drabbats av lite mer ödmjukhet på sistone då han föreslog att det skulle stå "han skrev lite grejer för spermaharen" på hans gravsten. Här får jag dock påpeka att just Spermaharen (med osmakliga och långt ifrån stilfulla skämt om t.ex. Håkan Nesser) väl knappast är Lokkos största stund. Såvida han nu inte var ironisk igen. För även denne man har ju givit mig vissa stunder av glädje, om än bara för att man skrattat åt hans med åren allt värre skitnödighet.
"Elaka tungor kommer naturligtvis att påstå att ovanstående bekräftar de allra värsta farhågor. Johan Norberg och Johan Kinde i par är på många sätt Andres Lokkos och andra hipsters värsta mardröm: nyliberalerna tar över kulturen och det blir bara 1980-tal och axelvaddar på scenen."
Ok, nu ska jag inte hänga upp mig på Gudmundssons försök att dela in politiska åsikter efter musikaliskt decennium. Förmodligen ligger mina åsikter stundtals nära Lokko men eftersom jag kan skilja på sak och person så måste jag säga att det är förbannat KUL om Lokko nu upplever en mardröm, av vilket slag det vara må.
Som ung och grön brukade jag ofta läsa Lokkos krönikor (ja, även Linda Skugges även om jag aldrig fattade ett skit av dem) eftersom han på något vis verkade så creddig och verkade ha så god koll på musik. Och hur skulle jag ha kunnat veta något annat då jag inte hade så mycket att jämföra med? Det tog rätt lång tid för mig att inse att jag relativt ofta hade HELT annan smak än Lokko samt att mannen bara blivit än mer skitnödigare ju mer tid som gått.
Man kunde dock ursäkta Lokko eftersom han var med i Killing-gänget (varom mer nedan) men den stora brytningen mellan mig och mannen som jag trodde var någon slags musikalisk ledstjärna kom med Lokkos ökända (och därmed på sitt sätt klassiska) essä "Låt inte dom jävlarna ta dig" i något nummer av Pop, säg, 1998 eller 1999. I en tvåsidors verbal spya totalstrimlade Lokko all musik han hatade, framför allt då Radiohead. Han kritiserade till och med sin tidigare idol (och drog-polare) Bobby Gillespie för hans vurm för tysk krautrock och förklarade att han helst ville låsa in sig med Van Morrisons samlade (visst är Van Ok, men han har gjort ungefär samma låt sedan 1968).
Efter detta var brytningen total och även om jag under åren fortsatt läsa Lokko har det nästan alltid skett med en fnysning beredd i näsborrarna och en ilsken krökning av överläppen. Att mannen sedan blivit mer och mer ängslig och kan kläcka ur sig saker som "den här veckan har jag lyssnat mycket på nigeriansk calypso från 50-talet" har inte precis gjort saken bättre.
Dock älskar jag ju "Nilecity" högt men det ska även erkännas att de skämt i serien som kommer att ta slut fortast är de som är skapade av JUST Lokko. Eftersom vi inte lever i den bästa av världar så är det bara att erkänna att Robert Gustavssons buskisaktiga fylleskämt eller Rheborgs middlebrow-humor kommer att leva vida, vida längre än Lokkos ofta obskyra referenser till idag redan bortglömd populärkultur (döpa folk till Mick Talbot eller Andreas Wollenweider o.s.v). Faktum är att några av Lokkos skämt i "Nilecity" förstod jag först flera ÅR efteråt och det kanske inte riktigt var meningen? Såvida man nu inte vill nischa in sig och verkligen skriva för en liten hipp elit?
Lokko tycks dock ha drabbats av lite mer ödmjukhet på sistone då han föreslog att det skulle stå "han skrev lite grejer för spermaharen" på hans gravsten. Här får jag dock påpeka att just Spermaharen (med osmakliga och långt ifrån stilfulla skämt om t.ex. Håkan Nesser) väl knappast är Lokkos största stund. Såvida han nu inte var ironisk igen. För även denne man har ju givit mig vissa stunder av glädje, om än bara för att man skrattat åt hans med åren allt värre skitnödighet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
.jpg)