Att stå för sina tidigare jag.

Det är sällan jag tänker särskilt mycket alls om Joey Tempest men vid ett tillfälle så vann den mannen min fulla respekt, i alla fall i ett avseende. Det var en intervju med Joey och man visade väl (om jag inte minns fel) något klipp från 80-talet på en betydligt, öh, hårigare Joey och intervjuaren kom med någon kommentar om "men HUR kunde ni ha sådana pudelfrisyrer"?

Och Joey härsknade till. Han bet av med "Vaddå!? Det skulle ju vara så på den tiden och det var ingen som tänkte på det! Det är väl inget att ens prata om!" (jag citerar fritt men det var ungefär vad han sade) Och därmed vann han min respekt. Istället för att luta sig tillbaka i soffan och skratta lite och säga "Ja, herregud, hur kunde man..." så försvarade Joey sitt tidigare jag eftersom han uppenbarligen ännu hade god kontakt med sitt förflutna. Även om tiden hade gått så mindes Joey kanske hur man resonerade där i mitten av 80-talet och det var ju som sagt inget med det. Och Joey försökte heller inte göra sig creddigare än vad han är (vilket förstås inte är helt lätt, men ni förstår nog vad jag menar).

Två saker som irriterar mig är ju nämligen 1. när man ska ta avstånd från sitt tidigare jag, sin tidigare historia, sina tidigare åsikter samt 2. när man därtill ska försöka skriva om historien lite i efterhand bara för att försöka verka lite coolare än vad man egentligen är/var. Om jag nu får associera fritt (och det får jag, det är vår blogg) så kommer jag i och med Joey Tempest även att tänka på den där scenen i "Percy tårar" där den ständigt mobbade Caesar på Expressen Fredag totalt tappar all creddighet med sitt utbrott: "Jag gillar fan Joey Tempest! Jag tyckte hans platta var bra.... jag hatar de här jävla engelsmännen".

Och just när man tänker på sitt tidigare jag och på den musik man lyssnade på kan det ju finnas stunder då man skulle vilja dels ta avstånd och dels redigera lite i efterhand, i bästa 1984-stil. Men det ligger inte för mig. Dels för att jag faktiskt har ganska bra kontakt med mina tidigare jag och dels för att jag inte vill tumma på sanningen.

Det hade förstås känts förbannat coolt och skönt om jag kunde säga att jag tillbringade en stor del av 80-talet med att lyssna på, säg, Style Council men Huey Lewis & the News ligger nog sanningen närmare (jag hade överhuvud aldrig hört talas om Style Council förrän i en artikel i Slitz 1991, för övrigt samma nummer där man intervjuade Breat Easton Ellis, skaparen av den Huey Lewis-dyrkande psykopaten Pat Bateman... och på så vis vävs ju allt ihop fint här). Jodå, förutom den dos av hårdrock (till 90 %) som man fick i sig så tyckte man av någon anledning att gode Huey och hans medmusikanter var coola. Det var något så... fräsch över dem som man inte riktigt kan förklara. På samma vis tyckte man att Phil Collins av någon anledning framstod som en cool snubbe med singlar som "Sussudio". Nu var det sagt.

Annars blev det ju mest hårdrock på glada 80-talet, vilket förstås inte alltid är så creddigt så här i efterhand (kan ju förvisso bero på vilken slags hårdrock vi nu talar om). Jag lyssnade aldrig på Bon Jovi (för sött redan då) men däremot tyckte man ju att grupper som WASP och Mötley Crüe var lite coola. Så resonerade man när man bodde i en lite slö socken mot mitten av 80-talet.

Så jag har därmed full förståelse för alla de här sakerna som folk kan fnissa åt senare. Jag odlade aldrig något bockskägg 1993, men jag känner många som gjorde det och som kanske skulle tyckta det var lite genant så här 17 år senare. Men av någon anledning kändes det säkert dödligt coolt att just då ha ett bockskägg. Det var så på den tiden och det är egentligen inget att prata om, som Joey skulle ha sagt.

Så tänk på det. Vi lär nog ännu hinna göra några sådana här små felbedömningar inom musik eller annat som vi i efterhand skulle vilja revidera eller helt censurera i backspegeln. Men gör inte det, är ni snälla. Trots allt så framstår vi ju som mer hela människor om vi erkänner våra små pinsamheter utan att skämmas. Det kan rentav vara skönt att få vara duktigt o-creddig ibland.