Jag och Andres Lokko.

Per Gudmundsson (den ende på SvD:s ledarsida som verkar kunna något om musik och då menar jag riktig musik) kommenterade i dagarna det faktum att den politiske debattören Johan Norberg (med flera) finansierar Lustans Lakejers nästa platta varvid jag fastnade lite för slutklämmen:

"Elaka tungor kommer naturligtvis att påstå att ovanstående bekräftar de allra värsta farhågor. Johan Norberg och Johan Kinde i par är på många sätt Andres Lokkos och andra hipsters värsta mardröm: nyliberalerna tar över kulturen och det blir bara 1980-tal och axelvaddar på scenen."

Ok, nu ska jag inte hänga upp mig på Gudmundssons försök att dela in politiska åsikter efter musikaliskt decennium. Förmodligen ligger mina åsikter stundtals nära Lokko men eftersom jag kan skilja på sak och person så måste jag säga att det är förbannat KUL om Lokko nu upplever en mardröm, av vilket slag det vara må.

Som ung och grön brukade jag ofta läsa Lokkos krönikor (ja, även Linda Skugges även om jag aldrig fattade ett skit av dem) eftersom han på något vis verkade så creddig och verkade ha så god koll på musik. Och hur skulle jag ha kunnat veta något annat då jag inte hade så mycket att jämföra med? Det tog rätt lång tid för mig att inse att jag relativt ofta hade HELT annan smak än Lokko samt att mannen bara blivit än mer skitnödigare ju mer tid som gått.

Man kunde dock ursäkta Lokko eftersom han var med i Killing-gänget (varom mer nedan) men den stora brytningen mellan mig och mannen som jag trodde var någon slags musikalisk ledstjärna kom med Lokkos ökända (och därmed på sitt sätt klassiska) essä "Låt inte dom jävlarna ta dig" i något nummer av Pop, säg, 1998 eller 1999. I en tvåsidors verbal spya totalstrimlade Lokko all musik han hatade, framför allt då Radiohead. Han kritiserade till och med sin tidigare idol (och drog-polare) Bobby Gillespie för hans vurm för tysk krautrock och förklarade att han helst ville låsa in sig med Van Morrisons samlade (visst är Van Ok, men han har gjort ungefär samma låt sedan 1968).

Efter detta var brytningen total och även om jag under åren fortsatt läsa Lokko har det nästan alltid skett med en fnysning beredd i näsborrarna och en ilsken krökning av överläppen. Att mannen sedan blivit mer och mer ängslig och kan kläcka ur sig saker som "den här veckan har jag lyssnat mycket på nigeriansk calypso från 50-talet" har inte precis gjort saken bättre.

Dock älskar jag ju "Nilecity" högt men det ska även erkännas att de skämt i serien som kommer att ta slut fortast är de som är skapade av JUST Lokko. Eftersom vi inte lever i den bästa av världar så är det bara att erkänna att Robert Gustavssons buskisaktiga fylleskämt eller Rheborgs middlebrow-humor kommer att leva vida, vida längre än Lokkos ofta obskyra referenser till idag redan bortglömd populärkultur (döpa folk till Mick Talbot eller Andreas Wollenweider o.s.v). Faktum är att några av Lokkos skämt i "Nilecity" förstod jag först flera ÅR efteråt och det kanske inte riktigt var meningen? Såvida man nu inte vill nischa in sig och verkligen skriva för en liten hipp elit?

Lokko tycks dock ha drabbats av lite mer ödmjukhet på sistone då han föreslog att det skulle stå "han skrev lite grejer för spermaharen" på hans gravsten. Här får jag dock påpeka att just Spermaharen (med osmakliga och långt ifrån stilfulla skämt om t.ex. Håkan Nesser) väl knappast är Lokkos största stund. Såvida han nu inte var ironisk igen. För även denne man har ju givit mig vissa stunder av glädje, om än bara för att man skrattat åt hans med åren allt värre skitnödighet.