torsdag 28 augusti 2014

Way out West - dag tre

Under tredje och sista dagen kom jag iväg lite senare. Hade först tänkt se det märkliga hårdrocksbandet Deafheaven vid 13 men insåg därefter att jag dels inte var SÅ sugen och att dels skulle bli ett stort glapp därefter varvid jag stannade på hotellet och tog det lugnt.

Första akten för dagen blev orkesterns som jag tidigare ägnat en text åt häg på blogge: Slint – bandet som inte platsade i mitt 1991 (inlägget “Rubba inte heliga musikår”, för den som nu är road). När bandet gick på scenen var himlen en smula grå och stämningen blev snabbt gråare då bandet drog igång sin närmast begravningsaktiga rock där man vid några tillfällen även satt ned på scenen, introvert stirrande på varandra, i stil med Goodspeed your black emperor! förra året. Därefter började det regna. Jag hade slagit mig ned utanför tältet men flyttade nu raskt in igen i väntan på att regnet skulle bedarra. Det gjorde det inte, snarare tvärtom. Jag hade dock bestämt mig för att se rapparen Linda Pira och slank därmed ut i det allt kraftigare regnet.

I väntan på Pira hamnade jag under ett något så när skyddande träd då jag träffade en frälsare i form av den enda andra människa jag kände på hela festivalen, herr Lasse Wredenborg med sällskap. Han försåg mig snabbt med en komönstrad regnrock från Ben & Jerry som jag tacksamt tog emot då nu himlen hade öppnat sig rejält. Därefter förklarade han även hjälpligt vem som var vem på scenen eftersom Linda Pira, som nu hade gått på, hade med sig ett helt gäng kvinnliga rappare som jag inte hade värst bra koll på. Vår trio sprack sedan då regnet faktiskt ökade en aning mer och jag snabbt förpassade mig till Linnéscenen för att se Elliphant. Då hon äntrade scenen var tältet proppfullt och 30 – 40 % av publiken utgjordes säkerligen av människor som helt enkelt sökte skydd från regnet. Elliphant konstaterade förnöjt efter en låt att “Jag trodde jag skulle spela på andra scenen men det här blir ju perfekt!” Det blev därefter dancehall för hela slanten men åter med en fet basgång som dränkte mycket av musiken. Jag kan konstatera att Elliphant efter bara en EP och ett album redan har skaffat sig en helt okej låtkatalog och publiken var med i svängarna trots fukt och trängsel.

Vågade mig, med tvekan, åter ut i regnet för att se Neutral Milk Hotel, en av kritikerna starkt uppburen amerikansk indieakt från sent nittiotal som jag helt missade medan de höll på. Jag kunde dels konstatera att regnet sakta avtog och att konserten var en ren nostalgishow då jag i princip kände igen alla låtar, hämta från gruppens alla två album. Mest blev det dock låtar från andra och sista plattan “In the aeroplane over the sea”. Detta blev för övrigt den sista manliga akt jag med undantag för Robyns kompband Röyksopp. Härefter blev det ett fyrverkeri av kvinnor med personligt och varierat sound.

Med stor förväntan smet jag ned till Linnéscenen för att se Jenny Wilson. Här var det så roligt att man nu verkligen ville höra de NYA låtarna (från suveräna plattan “Demand the Impossible”) medan jag kunde ha och mista äldre material (som jag helt enkelt inte var så insatt i). I cirka 45 minuter öste Jenny Wilson även på med idel nya låtar och undertecknad stod bara och myste (trots basgången). Lite komiskt blev det då hon introducerade den bländande vackra “Ghost Station” med orden “Jag vill berätta om ett tåg jag nästan kom med en gång” (syftande på hennes cancer) varvid en hes men högljud man i publiken skrek “SJ!” varvid gapflabb följde från publiken. Wilson skrattade också och kontrade med “om det vore så väl...”.

Jag smet därefter förbi Veronica Maggio och lät henne agera bakgrundsmusik medan jag intog en nachostallrik utanför festivalområdet. Efter ännu en god måltid kikar jag en stund på Maggio som pumpar några sista hits innan hon går av. Även hon har en mastig katalog även om jag tyvärr blivit duktigt trött på hennes av skvalradion närmast sönderspelade låtar. Det blev därefter en liten stunds väntan på en helt annan typ av artist, den finstämda Annika Norlin. Hon körde nu en hopkok av låtar hon släppt både under eget namn, som Säkert och som Hello Saferide. Och annat hade väl varit fånigt. Intressant nog hade hon även klämt in publik vid sidan av scenen, helt enligt hennes eget önskemål. Dock stördes konserten lite av någon hip hop-akt som gick på i bakgrunden och ibland dränkte hennes sköra sånger. Det roliga var att publiken här var väldigt, väldigt med och många verkade kunna hennes texter utantill.

Avrundade därefter festivalen majestätiskt med att se avslutande huvudakten Robyn och Röyksopp där jag inte hade minsta aning om upplägg. Skulle de spela sina låtar ihop? Var för sig? Som det nu blev började Röyksopp i vilket fall även om publiken ibland gav lite lam respons med undantag för entusiasterna längst fram. Själv mådde jag som en prins och trodde ett tag jag var tillbaka på nittiotalet. Detta trots att man inte körde “Eple” eller “So Easy” utan istället avslutade sitt set med en omstuvad version av “Poor Leno”. Man hade även bitvis med sig en sångerska som jag först trodde var Robyn även om rösten inte lät helt bekant. Orginalet dök dock plötsligt upp och körde “Be Mine” för att därefter alternera material från “Body Talk” med helt osläppta låtar under stort bifall från en extatisk publik. Mot slutet blir det tre låtar med Robyn och Röyksopp, dels “The Girl and the Robot” och därefter de helt nya “Monument” och “Do it again”. Taktiskt nog gissade jag att det sista numret var kvällens sista (det var det också) och fick därefter vänta en minut på en spårvagn som inte ens var särskilt full. Full var däremot den göteborgare jag fick till granne som gjorde den vanliga irriterande imitationen av gotländska innan han önskade mig fortsatt trevlig kväll i götet och försvann i natten. Och en fortsatt trevlig kväll i götet kom jag även att få, rejält nedborrad i min säng på hotellet efter tre dagars hipster-Woodstock.

söndag 24 augusti 2014

Way out West - dag två

Andra dagen såg jag till att ganska snabbt förpassa mig från hotellet då det var musik jag ville se redan från 13-tiden vilket även skulle innebär sådär tio timmars gående och stående. Men vad gör man inte för musiken!

Sharon van Etten, en av Tomas nyare favoriter, blev första akten för dagen och spelade en ganska cool blandning av vanligt rock och folk- och country. Kuriöst nog hade man samtidigt lagt Neko Case, som jag ett tag funderade på att smita iväg och se även om jag till sist förblev Sharon trogen. Däreffter blev det hängande vid Linnéscenen i flera timmar då jag dåsade lite i värmen och läste en medhavd deckare i pauserna mellan musiken. Jag hade för en gångs skull rört till i schemat då jag trodde att den elektroniska akten. MÖ skulle spela men det visade sig istället vara den ekletiska orkestern Blood Orange som på skiva lät mer synthig men live körde musik på en skala från Michael Jacksons smörigaste stunder till funkmangel. Därefter blev det MÖ som live levererade en slags elektronisk rock av coolare slag.

Tog därefter en runda bort till den stora Flamingoscenen (där huvudakterna alltså spelade) för att se indieikonen Conor Oberst, känd från Bright Eyes. Han visade sig dock vara en slags uppdaterad Bob Dylan så jag tröttnade efter ett tag och tog mig en välförtjänt hamburgare i gatuköket alldeles utanför den ack så vegetariska festivalen.

Efter att ha smält maten vandrade jag åter till festivalområdet och väntade på en akt jag var väldigt spänd på, Janelle Monae. Denna amerikanska sångerska har på sina plattor levererat en väldigt rolig mix av huvudsakligen soul men även synth, hårdrock och orkestermusik. Det blev även en storslagen föreställning med en scen och musiker som gick i svart och vitt ifråga om kläder. Man rullade in Monae på en transportkärra till tonerna av “Also sprach Zarathustra” och satte därefter igång henne (ja, hon har någon slags robotimage). Jag blev därefter riktigt tagen när hon sparkade igång sin storslagna musik och det var särskilt fantastisk stämning när hon körde hiten “Electric Lady”. Mitt i allt dängde närmast som en klackspark in James Browns “I feel good” innan hon körde vidare med sina egna låtar. En av mina favoriter, “Come Alive”, avslutade konserten och under denna förlängda version låtsades Monae kollapsa och fick därefter hela publiken att sätta sig ned. Hon avslutade låten med att springa ett varv i orkesterdiket, hoppa ut i publiken och sedan hoppa upp på ryggen på en av de kraftiga blåsarna och bli buren runt i någon slags triumf där man samtidigt såg hur glada och nöjda musikerna var efter ännu en lyckad konsert.

Min eufori fortsatte då jag direkt efteråt vände på klacken och styrde kosan mot Azalea-scenen, festivalens tredje stora scen, för att se Icona Pop. Bandet ifråga är ju inte så varierade eller subtila utan de klev på och matade igång direkt och sedan var de huvudsakligen fullt ställ i över en timme vilket passade mig rätt bra då. Publiken var som galen och inte minst de unga tjejerna, precis som på Rebecca och Fiona. Under konsertens gång frågade jag en till synes sysslolös polis som stod bredvid mig och drack kaffe om man hade så värst mycket att göra och hans svar blev inte oväntat “Ingenting. Allt är bara roligt”. Dock hade Icona bedrövligt språk och sa “fett” minst tjugo gånger i mellansnacket. Dagens yngre artister är ibland något begränsade i sitt ordförråd.

Efter Icona hade jag för stunden inte mycket mer att göra än att vänta på ännu en av festivalens större dragplåster, Outkast. Jag har ju just ingen relation till gruppen utan i min värld är de en duo som hade ett par schyssta hits (“Ms Jackson” och “Hey Ya”) när seklet var ungt. Överlag hade jag inte ens tippat att en halvgammal duo som nu återförenades efter flera års tystnad och som alltså haft sina största hits för tio år sedan skulle bli något dragplåster. Jag hade en smula fel då det plötsligt myllrade av folk och jag till sist ändå insåg att hip hop är lite större i Sverige än jag hittills velat medge. Folk blev även som galna när bandet i god tid klev på och öppnade med en låt vid namn “Bombs over Bagdad”. Därefter matade man på och jag satt mig åter vid ett träd och lyssnade en stund. Jag hann även höra “Ms Jackson” innan jag dock drog vidare till nästa akt även om jag erkänner att jag gärna hört “Hey Ya”. Och även om det jag nu ska nämna inte var något jag själv upplevde så kan jag inte låta bli att nämna att konserten kom att följas av en viss kontrovers. Tydligen hade man en del porriga inslag i de filmer man körde i bakgrunden (vilket jag inte tänkte på plus att jag en stor del av konserten stod vid sidan av och inte ens såg några filmer) och under “Hey Ya” hade man även en massande strippande tjejer på filmen i bakgrunden. Dagen efter var de sociala medierna fulla med kommentarer om bandets sexism och medlemmarna bättrade väl knappast på sitt rykte genom att senare på natten besöka strippklubben Le Chat Noir, som oblygt gjorde reklam för sin verksamhet utanför festivalen.

Helt omedveten om denna uppseglande kontrovers övergav jag glatt de rappande sydstatarna för att se något av en nostalgiakt men ändå en fantastisk sådan: shoegazer-bandet Slowdive. Jag var ju hängiven denna drömska och gitarrtunga musik i början av nittiontalet men Slowdive hamnade väl lite i skymyndan av exempelvis Ride och My Bloody Valentine men något lyssnade man ju på dem. Och nu framträdde de sålunda live med klassiskt shoegaze-sound med sjok av gitarrer och en röst som närmast blev ett extra instrument. Trots att publiken, trogen traditionen, var stillsam och introvert, upplevde jag här åter den där härliga samvarokänslan: ett tält fullt med människor som var introverta. Och efter den insikten behövde jag vänta tre minuter på en spårvagn.

lördag 23 augusti 2014

Way out West - dag ett

Undertecknad har nu för andra året i rad rest till Göteborgs eget Woodstock, Way out West. Eller snarare den del av Göteborg som är ockuperad av Stockholm i tre dagar. Festivalens väldigt korrekta upplägg med miljö, vegetarianism, antirasism, feminism och så vidare är ju så oerhört Stockholm och hipster så man knappt tänker på att man är i den stad där alla heter Glenn. Hur sympatiskt detta än må verka så tillhör undertecknad de här gamla stötarna som ännu åker på en festival just för musik. Tro det eller ej. Jag kommer därför att i tre delar ge min rapport om det vilda livet på Way out West 2014.

Kvällen innan hade jag anlänt till Göteborg och hade i lugn och ro checkat in på ett disponibelt hotell och gjort vad jag brukade en vanlig onsdagkväll: lösa korsord, läsa, fika, se lite “Morden i Midsomer”. Därmed var jag även i rätt fin form när festivalen sparkade igång på torsdagseftermiddagen. Därtill kunde jag rätt omgående konstatera att det inte skulle bli den rotblöta som inledde förra årets festival och som därefter fortsatte i varierande grad under följande dagar. Första färden till Linnéplatsen skedde dock i en stekhet spårvagn där jag vid ett tillfälle dråsade in i en kille som var löjligt lik Kirk Hammet under den period då Metallica ännu var trashare. Han var även lika godmodig som sin förebild, lyckligtvis.

Efter att ha löst in biljetten kunde jag flanera en stund innan jag, sittande under ett bekvämt träd, kunde bese den första akt jag valt ut, prinsen av Peking kanske mer känd som Markus Krunegård. Han pratade mycket mellan låtarna men levererade väl annars sitt nya album ganska rakt upp och ned. Äldre material blev det inte så oerhört mycket av även om han drog igenom “Hela livet var ett disco” men dock inte gamla hits som “Hollywood Hills” eller “Jag är en vampyr”. Jag är alltid lite kluven till sådant då jag å ena sidan respekterar artister som premierar sitt nyare material och inte vill vila på gamla lagrar samtidigt som jag ändå kan irritera mig över att man inte fick höra den där lite äldre låten som man hoppades på. En knepig balansgång.

Efter Krunan kunde jag en god stund titta på kultbandet Tinariwen från Nordafrika, vilka under åren blivit återkommande favoriter hos kritikerna. Jag tycker själv deras ökenblues (som den ofta kallas) är rätt trevlig men jag ska även erkänna att låtarna efter ett tag blir rätt likartade. Stack istället iväg och kollade på Neneh Cherry som jag, enligt mina annaler, senast såg på Roskilde 1995. Hon spelade på Linnéscenen, ett öppet tält, och jag märkte redan på denna första spelning i tältet vad som blev en återkommande ljudsjukdom under festivalen: den väldigt feta och alltför uppskruvade basgången. Neneh Cherrys framträdande dränktes alltså bitvis av en väl mastig basgång som gjorde att man hörde nyanserna bättre om man ställde sig en bit utanför tältet. Jag kände inte igen något av det material hon spelade man jag kunde konstatera att hon numera lät mer som Massive Attack under deras klassiska period. Som sista låt körde hon dock “Buffalo Stance” i en kraftigt muterad version, även om jag inte hade räknat med det. Jag hade haft full förståelse för om hon struntat i de där låtarna hon gjorde för en eon sedan. På så vis är det förstås lite märkligt med Neneh Cherry, en artist man hade en relation med sådär 1989 – 92 då hon först gjorde en klassisk platta följd av ett par ruskigt usla singlar och en ojämn uppföljare varefter hon helt försvann från min radar. Kanske hade jag rentav tappat intresset helt då jag såg henne 1995, eftersom jag inte minns något av det. I vilket fall kändes detta lite som att se en helt ny artist som råkade ha samma namn som den gamla.

Det blev sedan tvära kast då jag en liten stund kunde kika på Motörhead som jag heller inte hade sett sedan sådär 1995 eller så. Det var lite av en tidsmaskin då Lemmy stegade in på scenen med solglasögon, cowboyhatt, och gitarrband med tyska järnkors på och ryade: “How'ya doin', alright, aye? We are Motörhead. We play rock'n'roll”. Och sedan körde man i princip. Som man alltid hade gjort. De tvära kasten fortfatte då jag en stund senare övergav Lemmy och grabbarna för att se Rebecca & Fiona. Om jag först hade sett ett band som var på väg ut (med tanke på åldern) och spelade mycket traditionell hårdrock uppskattad av huvudsakligen män så blev det nu ett lättare elektroniskt band i takt med tiden och med en publik som till stor del består av unga kvinnor, vilket jag även kunde konstatera då jag återkom till Linnéscenen. Denna gång sket jag i den enerverande basgången och trängde mig in så gott det gick för att ge mig hän till “Holler” och de andra låtarna från nya plattan “Beauty is pain”. Stämningen var väldigt euforisk och jag upplevde lite av den där härliga ungdomskänslan som man så sällan förnimmer numera (gemenskap, allt är möjligt, jag äger världen... ja, allt det där som man lägger av med tiden).

Jag gjorde därefter ett tappert försök att se The National, ett extremt populärt band bland kritiker. Ja, jag gjorde ett lika tappert försök att se dem live som jag har gjort då det gäller att lyssna på deras plattor. Nu har de faktiskt en låt jag tycker mycket om (“Humiliation”) men mycket av det är... grått. Det fastnar inte så bra. Live var de lite rockigare men det var trots allt lite småtråkigt även här. Jag hamnade så snabbt jag kunde i tältet igen där Nicolas Jaar körde med sitt halvambienta Darkside, ett elektroniskt band som i fråga om känsla om än inte exakt i fråga om sound fick mig att återuppleva nittiotalsgrupper som System 7. Väldigt trevligt på det hela taget.

Efter allt gående och stående samlade jag nu kraft för aftonens sista akt, Queens of the Stone Age, som ganska punktligt gick på scen och öppnade med full kraft. Man smällde av sin största hit “No one knows” redan som andra låt, vilket var lite kaxigt. Även om det möjligen handlade om Hotel California-komplexet (Eagles brukade ibland öppna sina konserter med den) där man vill riva av den där uttjatade hiten så fort som möjligt. Man blandade därefter och gav från merparten av sina album och Josh Homme och hans mannar visade att man var en väldigt tight och driven orkester vilket väl inte var helt oväntat. Man fjantade heller inte med låtsade extranummer utan gick av efter 80 minuter och lät marschen från “Monty Python's flying cirkus” strömma ur högtalarna som gå-hem-musik. Vid det här laget var även undertecknad nöjd och belåten och tog en inbjudande spårvagn åter till hotellet.

måndag 18 augusti 2014

Ljuset slocknade och solen kom

Det har varit en synnerligen livlig månad när det gäller konsertupplevelser, milt sagt. Så livlig att vi har kommit lite efter på bloggen då det gäller rapporter från nämnda upplevelser. Men nu är vi på gång igen. Månaden augusti började med att jag för tredje gången fick se ett av mina svenska favoritband, Dungen. För den som inte hört Dungen brukar jag ibland beskriva dem som “mer sjuttiotal än sjuttiotalet”. När de är som mest yviga kan de sägas spela sådan där vild musik som man kan höra i någon gammal film där en person ligger och vrider sig på golvet medan han eller hon har tagit droger och man vill illustrera effekten. I sina lugnare stunder spelar de närmast folkmusik med lite psykedeliska inslag. Förra gången jag såg dem gav dem en ganska ordinär konsert där de raskade igenom en blandning av gammalt och nytt, ofta med tvära kast. Denna kväll skulle bli lite annorlunda även om det hela började med att ljuset i lokalen slocknade. Först trodde jag att det hela ingick i föreställningen men sedan, medan några nödljus tändes, kom från en av medlemmarna ett lite generat “vi råkade visst spilla vätska på någon kabel...” I vilket fall som helst så lyckades man ordna detta efter en stund och sedan drog man igång. Kvällens tema var långa instrumentallåtar mellan vilka gruppens mer kända låtar stoppades in som crowdpleasers. Gustav Ejstes satt därtill ned bakom pianot under större delen av konserten och verkade inte det minsta road av att stå framme och sjunga denna gång. Nu var förvisso instrumentallåtarna helt OK och man märkte även att musikerna hade hemskt roligt när de spelade dem men det fanns förstås ett antal andra låtar som jag kanske hellre hade hört även om det var en uppvisning i jammande och samspel. Efter cirka 80 minuter gick man också av efter en väldigt kort charad med att gå av scenen första gången och sedan återvända för “spontant” extranummer. Allt som allt blev det dock en trevlig afton med Dungen som var i lika god form som någonsin. Och så fick man uppleva lite av “the night the lights went out...”

En kväll där solen istället till sist tittade fram fick vi uppleva dagen därpå, lördagen 2 augusti. Större delen av Rootmoset (utom Kjelle, som var på herrklubb) hade inviterats till Gammelgarn för en trädgårdsfest hos Mr Popgiss själv, Tobbe. Jag hämtade upp kollegorna runt om i Visby-området men det började under tiden regna. Medan vi sedan färdades österut tilltog regnet väldigt svårt och det ska tydligen ha åskat en del också (även om vi just då inte märkte så mycket av sådant i bilen). Humöret sjönk i takt med innehållet i ett par ölburkar och vi började undra hur aftonen skulle arta sig. Samtidigt försäkrade arrangörerna via Facebook tappert att regnet nu hade dragit bort och medan vi närmade oss vårt slutmål tog det hela faktiskt slut, hör och häpna. Då vi anlände till festplatsen fann vi till en början arrangörerna, de olika musikerna... och inte så många fler utöver en enstaka granne. Vi tog det dock lugnt och umgicks lite med varandra medan molntäcket sakta bröt upp och fler gäster anlände. Ett par herrar spelade därefter låtar av Nick Lowe och John Hiatt i akustisk form men stod för säkerhets skull inne i egendomens väldigt rockiga uthus. Jag hade inte så bra kläm på repertoaren men man spelade väldigt lyriskt och välljudande och det hörde bra ut i trädgården. Efter någon paus spelade en ensam herre lite countryblues innan aftonens huvudattraktion, Fool's Gold, äntrade scenen. Bandet hade en väldigt nischad repertoar (Thin Lizzy 1976 – 79) och man leverade även materialet med stor seriositet. Tomas fällde i början en kommentar om att han inte hade hört så mycket Thin Lizzy men under konsertens var hans stående mantra “men den här har jag ju hört”. Vår ende medhavde musiker, Kennet, diskuterade även flitigt vem i bandet som främst bar upp den eller den låten. I varje fall levererade herrarna synnerligen trogna versioner och blundade man kunde man ha trott att Phil och grabbarna hade återuppstått från de döda (bokstavligt och bildligt). Dock var Phil även på scenen i form av en pappgubbe lite vid sidan av. Medan bandet spelade hade en eländig regndag övergått i en härlig högsommarkväll då alla var lyckliga. Och så började Rootmosets augusti.

söndag 17 augusti 2014

Skivtips vid (dryga) halvårsskiftet

Så här ett drygt halvår in på 2014 tipsar här Rootmoset om några av de plattor som de anser som höjdpunkter så här långt.

Tomas

Sharon Van Etten – Are we there

Lykke Li – I never learn

MØ – No Mythologies to Follow

Nicole Sabouné – Must Exit

Honeyblood – Honeyblood

Robert

Stephen Malkmus - Wig Out at Jagbags

Lanterns on the Lake - Until the Colours Run

CEO - Wonderland

Damon Albarn - Everyday Robots