Way out West - dag ett

Undertecknad har nu för andra året i rad rest till Göteborgs eget Woodstock, Way out West. Eller snarare den del av Göteborg som är ockuperad av Stockholm i tre dagar. Festivalens väldigt korrekta upplägg med miljö, vegetarianism, antirasism, feminism och så vidare är ju så oerhört Stockholm och hipster så man knappt tänker på att man är i den stad där alla heter Glenn. Hur sympatiskt detta än må verka så tillhör undertecknad de här gamla stötarna som ännu åker på en festival just för musik. Tro det eller ej. Jag kommer därför att i tre delar ge min rapport om det vilda livet på Way out West 2014.

Kvällen innan hade jag anlänt till Göteborg och hade i lugn och ro checkat in på ett disponibelt hotell och gjort vad jag brukade en vanlig onsdagkväll: lösa korsord, läsa, fika, se lite “Morden i Midsomer”. Därmed var jag även i rätt fin form när festivalen sparkade igång på torsdagseftermiddagen. Därtill kunde jag rätt omgående konstatera att det inte skulle bli den rotblöta som inledde förra årets festival och som därefter fortsatte i varierande grad under följande dagar. Första färden till Linnéplatsen skedde dock i en stekhet spårvagn där jag vid ett tillfälle dråsade in i en kille som var löjligt lik Kirk Hammet under den period då Metallica ännu var trashare. Han var även lika godmodig som sin förebild, lyckligtvis.

Efter att ha löst in biljetten kunde jag flanera en stund innan jag, sittande under ett bekvämt träd, kunde bese den första akt jag valt ut, prinsen av Peking kanske mer känd som Markus Krunegård. Han pratade mycket mellan låtarna men levererade väl annars sitt nya album ganska rakt upp och ned. Äldre material blev det inte så oerhört mycket av även om han drog igenom “Hela livet var ett disco” men dock inte gamla hits som “Hollywood Hills” eller “Jag är en vampyr”. Jag är alltid lite kluven till sådant då jag å ena sidan respekterar artister som premierar sitt nyare material och inte vill vila på gamla lagrar samtidigt som jag ändå kan irritera mig över att man inte fick höra den där lite äldre låten som man hoppades på. En knepig balansgång.

Efter Krunan kunde jag en god stund titta på kultbandet Tinariwen från Nordafrika, vilka under åren blivit återkommande favoriter hos kritikerna. Jag tycker själv deras ökenblues (som den ofta kallas) är rätt trevlig men jag ska även erkänna att låtarna efter ett tag blir rätt likartade. Stack istället iväg och kollade på Neneh Cherry som jag, enligt mina annaler, senast såg på Roskilde 1995. Hon spelade på Linnéscenen, ett öppet tält, och jag märkte redan på denna första spelning i tältet vad som blev en återkommande ljudsjukdom under festivalen: den väldigt feta och alltför uppskruvade basgången. Neneh Cherrys framträdande dränktes alltså bitvis av en väl mastig basgång som gjorde att man hörde nyanserna bättre om man ställde sig en bit utanför tältet. Jag kände inte igen något av det material hon spelade man jag kunde konstatera att hon numera lät mer som Massive Attack under deras klassiska period. Som sista låt körde hon dock “Buffalo Stance” i en kraftigt muterad version, även om jag inte hade räknat med det. Jag hade haft full förståelse för om hon struntat i de där låtarna hon gjorde för en eon sedan. På så vis är det förstås lite märkligt med Neneh Cherry, en artist man hade en relation med sådär 1989 – 92 då hon först gjorde en klassisk platta följd av ett par ruskigt usla singlar och en ojämn uppföljare varefter hon helt försvann från min radar. Kanske hade jag rentav tappat intresset helt då jag såg henne 1995, eftersom jag inte minns något av det. I vilket fall kändes detta lite som att se en helt ny artist som råkade ha samma namn som den gamla.

Det blev sedan tvära kast då jag en liten stund kunde kika på Motörhead som jag heller inte hade sett sedan sådär 1995 eller så. Det var lite av en tidsmaskin då Lemmy stegade in på scenen med solglasögon, cowboyhatt, och gitarrband med tyska järnkors på och ryade: “How'ya doin', alright, aye? We are Motörhead. We play rock'n'roll”. Och sedan körde man i princip. Som man alltid hade gjort. De tvära kasten fortfatte då jag en stund senare övergav Lemmy och grabbarna för att se Rebecca & Fiona. Om jag först hade sett ett band som var på väg ut (med tanke på åldern) och spelade mycket traditionell hårdrock uppskattad av huvudsakligen män så blev det nu ett lättare elektroniskt band i takt med tiden och med en publik som till stor del består av unga kvinnor, vilket jag även kunde konstatera då jag återkom till Linnéscenen. Denna gång sket jag i den enerverande basgången och trängde mig in så gott det gick för att ge mig hän till “Holler” och de andra låtarna från nya plattan “Beauty is pain”. Stämningen var väldigt euforisk och jag upplevde lite av den där härliga ungdomskänslan som man så sällan förnimmer numera (gemenskap, allt är möjligt, jag äger världen... ja, allt det där som man lägger av med tiden).

Jag gjorde därefter ett tappert försök att se The National, ett extremt populärt band bland kritiker. Ja, jag gjorde ett lika tappert försök att se dem live som jag har gjort då det gäller att lyssna på deras plattor. Nu har de faktiskt en låt jag tycker mycket om (“Humiliation”) men mycket av det är... grått. Det fastnar inte så bra. Live var de lite rockigare men det var trots allt lite småtråkigt även här. Jag hamnade så snabbt jag kunde i tältet igen där Nicolas Jaar körde med sitt halvambienta Darkside, ett elektroniskt band som i fråga om känsla om än inte exakt i fråga om sound fick mig att återuppleva nittiotalsgrupper som System 7. Väldigt trevligt på det hela taget.

Efter allt gående och stående samlade jag nu kraft för aftonens sista akt, Queens of the Stone Age, som ganska punktligt gick på scen och öppnade med full kraft. Man smällde av sin största hit “No one knows” redan som andra låt, vilket var lite kaxigt. Även om det möjligen handlade om Hotel California-komplexet (Eagles brukade ibland öppna sina konserter med den) där man vill riva av den där uttjatade hiten så fort som möjligt. Man blandade därefter och gav från merparten av sina album och Josh Homme och hans mannar visade att man var en väldigt tight och driven orkester vilket väl inte var helt oväntat. Man fjantade heller inte med låtsade extranummer utan gick av efter 80 minuter och lät marschen från “Monty Python's flying cirkus” strömma ur högtalarna som gå-hem-musik. Vid det här laget var även undertecknad nöjd och belåten och tog en inbjudande spårvagn åter till hotellet.