Ljuset slocknade och solen kom

Det har varit en synnerligen livlig månad när det gäller konsertupplevelser, milt sagt. Så livlig att vi har kommit lite efter på bloggen då det gäller rapporter från nämnda upplevelser. Men nu är vi på gång igen. Månaden augusti började med att jag för tredje gången fick se ett av mina svenska favoritband, Dungen. För den som inte hört Dungen brukar jag ibland beskriva dem som “mer sjuttiotal än sjuttiotalet”. När de är som mest yviga kan de sägas spela sådan där vild musik som man kan höra i någon gammal film där en person ligger och vrider sig på golvet medan han eller hon har tagit droger och man vill illustrera effekten. I sina lugnare stunder spelar de närmast folkmusik med lite psykedeliska inslag. Förra gången jag såg dem gav dem en ganska ordinär konsert där de raskade igenom en blandning av gammalt och nytt, ofta med tvära kast. Denna kväll skulle bli lite annorlunda även om det hela började med att ljuset i lokalen slocknade. Först trodde jag att det hela ingick i föreställningen men sedan, medan några nödljus tändes, kom från en av medlemmarna ett lite generat “vi råkade visst spilla vätska på någon kabel...” I vilket fall som helst så lyckades man ordna detta efter en stund och sedan drog man igång. Kvällens tema var långa instrumentallåtar mellan vilka gruppens mer kända låtar stoppades in som crowdpleasers. Gustav Ejstes satt därtill ned bakom pianot under större delen av konserten och verkade inte det minsta road av att stå framme och sjunga denna gång. Nu var förvisso instrumentallåtarna helt OK och man märkte även att musikerna hade hemskt roligt när de spelade dem men det fanns förstås ett antal andra låtar som jag kanske hellre hade hört även om det var en uppvisning i jammande och samspel. Efter cirka 80 minuter gick man också av efter en väldigt kort charad med att gå av scenen första gången och sedan återvända för “spontant” extranummer. Allt som allt blev det dock en trevlig afton med Dungen som var i lika god form som någonsin. Och så fick man uppleva lite av “the night the lights went out...”

En kväll där solen istället till sist tittade fram fick vi uppleva dagen därpå, lördagen 2 augusti. Större delen av Rootmoset (utom Kjelle, som var på herrklubb) hade inviterats till Gammelgarn för en trädgårdsfest hos Mr Popgiss själv, Tobbe. Jag hämtade upp kollegorna runt om i Visby-området men det började under tiden regna. Medan vi sedan färdades österut tilltog regnet väldigt svårt och det ska tydligen ha åskat en del också (även om vi just då inte märkte så mycket av sådant i bilen). Humöret sjönk i takt med innehållet i ett par ölburkar och vi började undra hur aftonen skulle arta sig. Samtidigt försäkrade arrangörerna via Facebook tappert att regnet nu hade dragit bort och medan vi närmade oss vårt slutmål tog det hela faktiskt slut, hör och häpna. Då vi anlände till festplatsen fann vi till en början arrangörerna, de olika musikerna... och inte så många fler utöver en enstaka granne. Vi tog det dock lugnt och umgicks lite med varandra medan molntäcket sakta bröt upp och fler gäster anlände. Ett par herrar spelade därefter låtar av Nick Lowe och John Hiatt i akustisk form men stod för säkerhets skull inne i egendomens väldigt rockiga uthus. Jag hade inte så bra kläm på repertoaren men man spelade väldigt lyriskt och välljudande och det hörde bra ut i trädgården. Efter någon paus spelade en ensam herre lite countryblues innan aftonens huvudattraktion, Fool's Gold, äntrade scenen. Bandet hade en väldigt nischad repertoar (Thin Lizzy 1976 – 79) och man leverade även materialet med stor seriositet. Tomas fällde i början en kommentar om att han inte hade hört så mycket Thin Lizzy men under konsertens var hans stående mantra “men den här har jag ju hört”. Vår ende medhavde musiker, Kennet, diskuterade även flitigt vem i bandet som främst bar upp den eller den låten. I varje fall levererade herrarna synnerligen trogna versioner och blundade man kunde man ha trott att Phil och grabbarna hade återuppstått från de döda (bokstavligt och bildligt). Dock var Phil även på scenen i form av en pappgubbe lite vid sidan av. Medan bandet spelade hade en eländig regndag övergått i en härlig högsommarkväll då alla var lyckliga. Och så började Rootmosets augusti.