Way out West - dag två

Andra dagen såg jag till att ganska snabbt förpassa mig från hotellet då det var musik jag ville se redan från 13-tiden vilket även skulle innebär sådär tio timmars gående och stående. Men vad gör man inte för musiken!

Sharon van Etten, en av Tomas nyare favoriter, blev första akten för dagen och spelade en ganska cool blandning av vanligt rock och folk- och country. Kuriöst nog hade man samtidigt lagt Neko Case, som jag ett tag funderade på att smita iväg och se även om jag till sist förblev Sharon trogen. Däreffter blev det hängande vid Linnéscenen i flera timmar då jag dåsade lite i värmen och läste en medhavd deckare i pauserna mellan musiken. Jag hade för en gångs skull rört till i schemat då jag trodde att den elektroniska akten. MÖ skulle spela men det visade sig istället vara den ekletiska orkestern Blood Orange som på skiva lät mer synthig men live körde musik på en skala från Michael Jacksons smörigaste stunder till funkmangel. Därefter blev det MÖ som live levererade en slags elektronisk rock av coolare slag.

Tog därefter en runda bort till den stora Flamingoscenen (där huvudakterna alltså spelade) för att se indieikonen Conor Oberst, känd från Bright Eyes. Han visade sig dock vara en slags uppdaterad Bob Dylan så jag tröttnade efter ett tag och tog mig en välförtjänt hamburgare i gatuköket alldeles utanför den ack så vegetariska festivalen.

Efter att ha smält maten vandrade jag åter till festivalområdet och väntade på en akt jag var väldigt spänd på, Janelle Monae. Denna amerikanska sångerska har på sina plattor levererat en väldigt rolig mix av huvudsakligen soul men även synth, hårdrock och orkestermusik. Det blev även en storslagen föreställning med en scen och musiker som gick i svart och vitt ifråga om kläder. Man rullade in Monae på en transportkärra till tonerna av “Also sprach Zarathustra” och satte därefter igång henne (ja, hon har någon slags robotimage). Jag blev därefter riktigt tagen när hon sparkade igång sin storslagna musik och det var särskilt fantastisk stämning när hon körde hiten “Electric Lady”. Mitt i allt dängde närmast som en klackspark in James Browns “I feel good” innan hon körde vidare med sina egna låtar. En av mina favoriter, “Come Alive”, avslutade konserten och under denna förlängda version låtsades Monae kollapsa och fick därefter hela publiken att sätta sig ned. Hon avslutade låten med att springa ett varv i orkesterdiket, hoppa ut i publiken och sedan hoppa upp på ryggen på en av de kraftiga blåsarna och bli buren runt i någon slags triumf där man samtidigt såg hur glada och nöjda musikerna var efter ännu en lyckad konsert.

Min eufori fortsatte då jag direkt efteråt vände på klacken och styrde kosan mot Azalea-scenen, festivalens tredje stora scen, för att se Icona Pop. Bandet ifråga är ju inte så varierade eller subtila utan de klev på och matade igång direkt och sedan var de huvudsakligen fullt ställ i över en timme vilket passade mig rätt bra då. Publiken var som galen och inte minst de unga tjejerna, precis som på Rebecca och Fiona. Under konsertens gång frågade jag en till synes sysslolös polis som stod bredvid mig och drack kaffe om man hade så värst mycket att göra och hans svar blev inte oväntat “Ingenting. Allt är bara roligt”. Dock hade Icona bedrövligt språk och sa “fett” minst tjugo gånger i mellansnacket. Dagens yngre artister är ibland något begränsade i sitt ordförråd.

Efter Icona hade jag för stunden inte mycket mer att göra än att vänta på ännu en av festivalens större dragplåster, Outkast. Jag har ju just ingen relation till gruppen utan i min värld är de en duo som hade ett par schyssta hits (“Ms Jackson” och “Hey Ya”) när seklet var ungt. Överlag hade jag inte ens tippat att en halvgammal duo som nu återförenades efter flera års tystnad och som alltså haft sina största hits för tio år sedan skulle bli något dragplåster. Jag hade en smula fel då det plötsligt myllrade av folk och jag till sist ändå insåg att hip hop är lite större i Sverige än jag hittills velat medge. Folk blev även som galna när bandet i god tid klev på och öppnade med en låt vid namn “Bombs over Bagdad”. Därefter matade man på och jag satt mig åter vid ett träd och lyssnade en stund. Jag hann även höra “Ms Jackson” innan jag dock drog vidare till nästa akt även om jag erkänner att jag gärna hört “Hey Ya”. Och även om det jag nu ska nämna inte var något jag själv upplevde så kan jag inte låta bli att nämna att konserten kom att följas av en viss kontrovers. Tydligen hade man en del porriga inslag i de filmer man körde i bakgrunden (vilket jag inte tänkte på plus att jag en stor del av konserten stod vid sidan av och inte ens såg några filmer) och under “Hey Ya” hade man även en massande strippande tjejer på filmen i bakgrunden. Dagen efter var de sociala medierna fulla med kommentarer om bandets sexism och medlemmarna bättrade väl knappast på sitt rykte genom att senare på natten besöka strippklubben Le Chat Noir, som oblygt gjorde reklam för sin verksamhet utanför festivalen.

Helt omedveten om denna uppseglande kontrovers övergav jag glatt de rappande sydstatarna för att se något av en nostalgiakt men ändå en fantastisk sådan: shoegazer-bandet Slowdive. Jag var ju hängiven denna drömska och gitarrtunga musik i början av nittiontalet men Slowdive hamnade väl lite i skymyndan av exempelvis Ride och My Bloody Valentine men något lyssnade man ju på dem. Och nu framträdde de sålunda live med klassiskt shoegaze-sound med sjok av gitarrer och en röst som närmast blev ett extra instrument. Trots att publiken, trogen traditionen, var stillsam och introvert, upplevde jag här åter den där härliga samvarokänslan: ett tält fullt med människor som var introverta. Och efter den insikten behövde jag vänta tre minuter på en spårvagn.