Skribenten inledde Popgiss 2010 med att som vanligt ligga i badkaret och samla tankarna till Neil Youngs "Tonight's the Night" (alltid den plattan) innan det blev dags för Rootmoset att samlas på Borgen något innan 14.
Med tanke på att det ibland kan förekomma förklarliga "barnsjukdomar" på en första deltävling får man säga att denna förlöpte väldigt bra och även tidsschemat hölls fint. Vi, likt andra Popgissare, vet ju hur svårt det ibland kan vara att få saker att klaffa riktigt sådär bra som man tänkt sig. Det finns alltid en mänsklig faktor eller något slumpmoment som spelar in. Men igår fungerade allt väldigt fint då Gamnackarna, som startade Popgiss 1992, efter "16 jävla år" (för att citera Tobbe Stuhre) fick arrangera en tävling.
Överlag får man väl säga att nivån var rimlig då relativt enkla låtar/artister kunde varvas med en och annan udda sak. Delmomentet "covers" var väl kanske lite knepigt. Vi spikade i alla fall 80-talet (om jag uppfattade det rätt) och var kanske en eller två svar från att göra det på kategorin "Album of the year" (vi gillar årtal!). Som de dinosaurier vi nu börjar bli haltade vi förstås på 00-tal.
Looserville USA, som vann mellangiss 2009, var extremt vässade och ledde stenhårt nästan hela tävlingen igenom men fick slutligen nöja sig med att dela en andra plats tillsammans med Crackers, ett strävsamt lag från Expert-butiken som tyvärr aldrig fått vinna Popgiss. Detsamma gäller även gårdagens vinnare Dr Zoom & the Sonic Boom, ett duktig lagt som ofta varit snubblande nära en vinst. Med tanke på att det är roligt med lite rotation på prispallen så vore det förstås kul om något av dessa ovannämnda lag vann, och helst då om man aldrig vunnit ett Popgiss förut.
Rootmoset var helt nöjda med att klara topp åtta, det som behövs för att platsa i en final. Vi måste förstås upprepa den bravaden i två allt svårare deltävlingar men tröstar oss även med att vi väl för tusan borde klara topp 16 om det skulle strula till sig i deltävling två eller tre. Den som lever får se. Tills vidare kan vi bara tacka Gamnackarna för en väl genomförd första omgång och otåligt se fram emot fortsättningen.
söndag 21 februari 2010
onsdag 17 februari 2010
Strödda tankar inför Popgiss 2010.
Om mindre än 48 timmar kommer skribenten och hans med-Rootmosare att sitta och begrunda diverse frågor om musik från olika decennier och därtill ha det förbaskat trevligt. Första deltävlingen av Popgiss 2010 blir närmast kulmen av en ganska (trots vintern) hektisk februarimånad, allt därefter blir ett antiklimax.
Kjelle och Tomas vann för att par helger sedan en hedrande femteplats i de (tyvärr dåligt utannonserade) musiktävlingar som går på borgen med jämna mellanrum, denna gång om 70-talet. Mest musik men även en del frågor om händelser under detta decennium. Helgen därpå hade vi en härlig afton då vi hedrade vårt namn genom att äta ROTMOS! Vi spelade sällskapsspel om musik och därefter hann både Kjelle och undertecknad dra igenom tävlingar. Ned på stan hann vi inte, för så trevligt hade vi.
Mitt under nämnda tillställning blev jag för övrigt inviterad till en liten badkväll helgen därpå (och det var inte igår som man var "ute" två helger på raken). Kom därför att stå värd för en riktig heldag med vänner jag inte varit ute med på 15 (ja, faktiskt) år och vi hade förbålt trevligt. Då vi satt hemma hos mig blev det soundtrack från vår ungdom, Iron Maiden. Även om en av polarna föreslog vi kunde höra på en "ny" platta, d.v.s. den från 2000. Men det blev även en del gamla rökare från 80-talet.
Veckan har varit ganska lugn men skribenten hittade dock "Trainspotting" på DVD till det facila priset av 59 kronor i lokala ICA-butiken. Inte alls illa. Skivan hade även extramaterial i form av intervjuer med film-crewet och regissören Danny Boyle förklarade att han velat att filmens "puls" skule vara Underworld (i mina ögon klassiska) album "Dubnobasswithmyheadman" som då var färskt. Och det gjorde mig oerhört glad på något vis. Överlag fångar ju den filmen i kvadrat det nerviga musik-klimatet på 90-talet (ah, Blur, ah, Primal, ah, Underworld, ah Pulp, ah, nu känner man sig lite sådär gammal igen).
Och den musik jag hörde från "Trainspotting" i måndags var väl den sista musik jag denna vecka hört som var skriven efter, säg, 1850. Ungefär som om jag velat koppla av med musik som OMÖJLIGT kan komma på Popgiss 2010 har det de sista dagarna enbart blivit klassisk musik. Har bland annat gjort en del skakande upptäckter som att den suggestiva musiken från "Clockwork Orange" faktiskt är en "cover" på en låt som Henry Purcell år 1694 skrev till drottning Mary II:s begravning. Alltid lär man sig något.
Har för övrigt aldrig deltagit i något giss om klassisk musik och kanske inte heller lär göra det men en av mina bekanta borde lätt kvala in. Hade en gång hört ett vackert stycke på TV och jag mindes bara att det var en engelsk kompositör som tonsatt någon fransk diktare. Hade lätt generad framfört detta till min bekante som genast sade "En vild gissning är att det är "Les Illuminations" av Benjamin Britten". Och det stämde!! En gissning helt i Kjelle-stil.
Och härmed ser vi alla fram emot ett utsökt Popgiss 2010.
Kjelle och Tomas vann för att par helger sedan en hedrande femteplats i de (tyvärr dåligt utannonserade) musiktävlingar som går på borgen med jämna mellanrum, denna gång om 70-talet. Mest musik men även en del frågor om händelser under detta decennium. Helgen därpå hade vi en härlig afton då vi hedrade vårt namn genom att äta ROTMOS! Vi spelade sällskapsspel om musik och därefter hann både Kjelle och undertecknad dra igenom tävlingar. Ned på stan hann vi inte, för så trevligt hade vi.
Mitt under nämnda tillställning blev jag för övrigt inviterad till en liten badkväll helgen därpå (och det var inte igår som man var "ute" två helger på raken). Kom därför att stå värd för en riktig heldag med vänner jag inte varit ute med på 15 (ja, faktiskt) år och vi hade förbålt trevligt. Då vi satt hemma hos mig blev det soundtrack från vår ungdom, Iron Maiden. Även om en av polarna föreslog vi kunde höra på en "ny" platta, d.v.s. den från 2000. Men det blev även en del gamla rökare från 80-talet.
Veckan har varit ganska lugn men skribenten hittade dock "Trainspotting" på DVD till det facila priset av 59 kronor i lokala ICA-butiken. Inte alls illa. Skivan hade även extramaterial i form av intervjuer med film-crewet och regissören Danny Boyle förklarade att han velat att filmens "puls" skule vara Underworld (i mina ögon klassiska) album "Dubnobasswithmyheadman" som då var färskt. Och det gjorde mig oerhört glad på något vis. Överlag fångar ju den filmen i kvadrat det nerviga musik-klimatet på 90-talet (ah, Blur, ah, Primal, ah, Underworld, ah Pulp, ah, nu känner man sig lite sådär gammal igen).
Och den musik jag hörde från "Trainspotting" i måndags var väl den sista musik jag denna vecka hört som var skriven efter, säg, 1850. Ungefär som om jag velat koppla av med musik som OMÖJLIGT kan komma på Popgiss 2010 har det de sista dagarna enbart blivit klassisk musik. Har bland annat gjort en del skakande upptäckter som att den suggestiva musiken från "Clockwork Orange" faktiskt är en "cover" på en låt som Henry Purcell år 1694 skrev till drottning Mary II:s begravning. Alltid lär man sig något.
Har för övrigt aldrig deltagit i något giss om klassisk musik och kanske inte heller lär göra det men en av mina bekanta borde lätt kvala in. Hade en gång hört ett vackert stycke på TV och jag mindes bara att det var en engelsk kompositör som tonsatt någon fransk diktare. Hade lätt generad framfört detta till min bekante som genast sade "En vild gissning är att det är "Les Illuminations" av Benjamin Britten". Och det stämde!! En gissning helt i Kjelle-stil.
Och härmed ser vi alla fram emot ett utsökt Popgiss 2010.
tisdag 2 februari 2010
Förr eller senare blir vi alla Rolling Stones.
I helgen spelade Depeche Mode i Sverige och en recensent i SvD passade på att utnämna dem till "synthens Rolling Stones", vilket nog är ganska så sant, på gott och ont. Nu handlade den kommentaren kanske inte om att DM hållit på länge eller om att de blivit mer och mer rockiga och inte har väldigt mycket av synthband kvar. Nej, det kan nog även handla om VAD de spelar på konserterna och hur fördelningen mellan gammalt och nytt är.
Missförstå mig nu inte. Jag tycker mycket om Depeche Mode och de är ännu aktiva med att släppa plattor samt är ett ofta förträffligt liveband. Men enligt de vänner som var där och även enligt mina egna observationer då jag såg dem 2006 så har de i ett viktigt avseende hamnat i Rolling Stones-facket: de spelar närmast övervägande låtar från sin numera "klassiska" period (cirka 1986-93). Dessa år för DM motsvarar ungefär Rolling Stones repertoar under åren 1965-73. När jag 2006 skulle se Depeche var jag inställd på att de, som vanligt, skulle ägna merparten av sin konsert åt den senaste plattan och de två närmast innan. Detta trots att dessa plattor var lite blekare och inte satt lika snabbt då man lyssnade på dem som det äldre materialet.
Så blev det nu inte utan bandet spelade glatt drivor med 80-talslåtar och gick ända tillbaka till låtar från sina två första album (1981-82). Det hade med andra ord tydligt nått den lite kritiska gräns då man inser att ens nyare repertoar kanske inte är creme de la creme och att publiken förtvivlat gärna vill höra de där lite äldre och högklassiga låtarna som man är så förknippad med.
Rolling Stones nådde denna gräns ungefär 1976. På de turnéer som man hade gjort 1969-73 gav man i princip tusan i vad publiken tyckte och spelade huvudsakligen sina nyare låtar och kapade många av de klassiska 60-talslåtar som man idag förknippar dem i så hög grad med. Ibland spelade kan knappt ens "Satisfaction" och verkligen inte "Under My Thumb", "Paint it Black" o.s.v. Och detta fungerade bra så länge gruppens nya plattor höll hög standard. Men 1976 gjorde man en störtdykning med de nya plattorna. "It's Only Rock'n'Roll" från 1974 var närmast självparodisk och 1976 års "Black'n'Blue" bör ha varit något av det sämsta gruppen gjort. Därför räddade man hädanefter konserterna genom att peta in lite klassiker. Och detta har man i princip fortsatt med. På vissa turnéer har Stones kanske spelat en eller två låtar från den senaste platta man släppt och därefter frossat i klassiker. Publiken är nöjd även om Stones mer och mer antar karaktären av levande jukebox.
Dylan? Även där drivor med klassiker på konserterna även om Dylan, med sin vanliga skeva hållning, arrangerar om dem lite. Likande tendenser kan märkas hos Paul McCartney, Bowie, Springsteen, många av de gamla rockrävarna. U2 brukar dock kunna luta lite åt nyare material eftersom man ändå hållit en rätt jämn produktion. Kanske samma sak med R.E.M. Men merparten av de äldre akterna hamnar förr eller senare i Rolling Stones-facket. När man lyssnar på konserter med Jethro Tull från 00-talet kunde man nästan tro de var inspelade cirka 1973, att döma av repertoaren. Deep Purples set är starkt inspirerat av 1972 års set på "Made in Japan", och så vidare.
Och vi som inte är musiker då? Behöver vi bekymra oss? Tja, tänk över vad du snackar om med din omgivning. Jag brukar säga att ett dynamiskt samtal med exempelvis en gammal kompis som man kanske träffar då och då bör vara som en god konsert. Man börjar med nytt material (vad som hänt på sistone, hur livet är numera o.s.v.) och avslutar med gamla hits (anekdoter om kompisar och händelser från förr o.s.v.). Men om du ser omkring dig så kan du säkert finna en och annan gammal bekant som fastnat i gamla hits-facket. Personen har en viss tendens att helt skippa diskussioner om nutiden och dröja sig kvar vid minnen från förr "när vi hade så kul". Jag vet inte om det är riktigt sunt. Så se upp: när som helst hamnar du i Rolling Stones-facket om du inte bevarar en viss dynamik här i livet.
Missförstå mig nu inte. Jag tycker mycket om Depeche Mode och de är ännu aktiva med att släppa plattor samt är ett ofta förträffligt liveband. Men enligt de vänner som var där och även enligt mina egna observationer då jag såg dem 2006 så har de i ett viktigt avseende hamnat i Rolling Stones-facket: de spelar närmast övervägande låtar från sin numera "klassiska" period (cirka 1986-93). Dessa år för DM motsvarar ungefär Rolling Stones repertoar under åren 1965-73. När jag 2006 skulle se Depeche var jag inställd på att de, som vanligt, skulle ägna merparten av sin konsert åt den senaste plattan och de två närmast innan. Detta trots att dessa plattor var lite blekare och inte satt lika snabbt då man lyssnade på dem som det äldre materialet.
Så blev det nu inte utan bandet spelade glatt drivor med 80-talslåtar och gick ända tillbaka till låtar från sina två första album (1981-82). Det hade med andra ord tydligt nått den lite kritiska gräns då man inser att ens nyare repertoar kanske inte är creme de la creme och att publiken förtvivlat gärna vill höra de där lite äldre och högklassiga låtarna som man är så förknippad med.
Rolling Stones nådde denna gräns ungefär 1976. På de turnéer som man hade gjort 1969-73 gav man i princip tusan i vad publiken tyckte och spelade huvudsakligen sina nyare låtar och kapade många av de klassiska 60-talslåtar som man idag förknippar dem i så hög grad med. Ibland spelade kan knappt ens "Satisfaction" och verkligen inte "Under My Thumb", "Paint it Black" o.s.v. Och detta fungerade bra så länge gruppens nya plattor höll hög standard. Men 1976 gjorde man en störtdykning med de nya plattorna. "It's Only Rock'n'Roll" från 1974 var närmast självparodisk och 1976 års "Black'n'Blue" bör ha varit något av det sämsta gruppen gjort. Därför räddade man hädanefter konserterna genom att peta in lite klassiker. Och detta har man i princip fortsatt med. På vissa turnéer har Stones kanske spelat en eller två låtar från den senaste platta man släppt och därefter frossat i klassiker. Publiken är nöjd även om Stones mer och mer antar karaktären av levande jukebox.
Dylan? Även där drivor med klassiker på konserterna även om Dylan, med sin vanliga skeva hållning, arrangerar om dem lite. Likande tendenser kan märkas hos Paul McCartney, Bowie, Springsteen, många av de gamla rockrävarna. U2 brukar dock kunna luta lite åt nyare material eftersom man ändå hållit en rätt jämn produktion. Kanske samma sak med R.E.M. Men merparten av de äldre akterna hamnar förr eller senare i Rolling Stones-facket. När man lyssnar på konserter med Jethro Tull från 00-talet kunde man nästan tro de var inspelade cirka 1973, att döma av repertoaren. Deep Purples set är starkt inspirerat av 1972 års set på "Made in Japan", och så vidare.
Och vi som inte är musiker då? Behöver vi bekymra oss? Tja, tänk över vad du snackar om med din omgivning. Jag brukar säga att ett dynamiskt samtal med exempelvis en gammal kompis som man kanske träffar då och då bör vara som en god konsert. Man börjar med nytt material (vad som hänt på sistone, hur livet är numera o.s.v.) och avslutar med gamla hits (anekdoter om kompisar och händelser från förr o.s.v.). Men om du ser omkring dig så kan du säkert finna en och annan gammal bekant som fastnat i gamla hits-facket. Personen har en viss tendens att helt skippa diskussioner om nutiden och dröja sig kvar vid minnen från förr "när vi hade så kul". Jag vet inte om det är riktigt sunt. Så se upp: när som helst hamnar du i Rolling Stones-facket om du inte bevarar en viss dynamik här i livet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
.jpg)