Under de där åren på 00-talet då jag förföll svårt i min koll på ny musik så var jag ändå, mig ovetande rätt trendig och hade rentav mycket gemensamt med de hipsters som skildras i SvD:s "Stockholmsnatt" (kanske Sverige bästa tecknade series, i alla fall för någon med min torra och nördiga humor).
Någonstans under loppet av 00-talet så blev plötsligt de genrer som tidigare hånats friskt, västkustrock och brittisk progg, bland det hippaste av det hippa i vissa kretsar. Ok, för min del kan jag inte påstå att jag lyssnat mycket på västkustrock förutom Fleetwood Macs "Rumours", lite Doobie Brother och så gott som allt Steely Dan har gjort... eller, förresten, glöm det.
Däremot har jag sedan sena tonåren ständigt återkommit till progressiv musik. Det började ju med sena Beatles och Pink Floyd (två grupper som i princip ideligen förföljt mig sedan dess) och när min elektroniska 90-talsperiod gick mot sitt slut halkade jag mer och mer in på andra progressiva grupper som King Crimson, Genesis, Yes, Jethro Tull, you name it. Ja, även Emerson, Lake and Palmer. Jag skäms inte över att denna musik gav mig känslor som påminde de man får då man lyssnar på en klassisk symfoni.
Och medan musikvärlden gick mig förbi var jag alltså en hipster av guds nåde. För när jag åter blev intresserad av populärkultur mot slutet av 00-talet så upptäckte jag ju hela fenomenet med "Prog rock Britannia", Ibiza-folkets fäbless för Fleetwood Mac och liknande saker. Och om allt man behöver göra för att vara trendig är att lyssna på gamla saker så säger jag bara: bring it on! Vem vet, vid 60 kanske jag åter kan bli en hipster enbart genom att plocka fram mina t-shirts från 90-talet med Underworld och Prodigy. Man är aldrig för gammal för vara nere med kidsen!
onsdag 27 juli 2011
lördag 23 juli 2011
Listor, stekare och Schenholms.
Dagens lilla fynd uppe på en dammig hylla häromdagen var det nummer av Pop från hösten 1994 där temat var ”Världens 100 bästa skivor genom tiderna”: Det var sannerligen ett glatt återseende och jag noterade att jag ännu kunde vissa partier utantill vilket mest berodde på att jag hade läst dem så många gånger än på något slags överlägset minne från min sida. Samtidigt slog det mig även hur kluven man egentligen är inför allt det här med bästa-listor, världens bästa si och världens bästa så och allt vad det nu innebär.
För det är ju så löjligt subjektivt så att man egentligen kunde lägga ned det. Egentligen. Men samtidigt hyser man en viss fascination inför allt sånt där med listor och kan därmed inte låta bli att dras till det. Jag rynkade ju på näsan då Pop-redaktionen redan i sitt förord förklarade att man minsann inte hade med Pink Floyd på listan och under senare år rynkade jag på näsan igen inför kommentaren om att man minsann inte heller hade med Steely Dan (som jag då hade hunnit lyssna in mig på). Jag hade lätt och ledigt kunnat yxa bort en massa på Pop-listan och kan för min del inte begripa varför man exempelvis har trams som The Ronettes liggande uppe på Top 5. Och så vidare. Och vissa av skivorna på 100-listan har jag ännu inte ens varit i närheten av att lyssna på eftersom jag, fördomsfull som jag ibland är, ändå redan vet att jag skulle komma att avsky dem eller åtminstone inte bry mig nämnvärt.
Min 100-lista hade förmodligen sett helt annorlunda ut. Med reservation för att jag sedan skulle bli tvungen att revidera den en gång i halvåret eller så. Eftersom det för övrigt är 17 år sedan den där listan kom så hade det varit spännande att se vad en svensk musiktidning hade haft med på en 100-lista idag, 2011? Tills vidare har man väl fått nöja sig med boken ”1001 skivor du måste höra innan du dör”, vilken också är ett verk som med tiden alltmer kommit att förbrylla mig.
”1001 plattor” är ju från början en bok som (förstås) gavs ut i USA och i konsekvensens namn hade jag nu närmast varit nöjd med att man lämnat originalversionen intakt. För som det nu var så skapades en svensk version där framlidne Lennart Persson gick in och yxade ut en del plattor ur USA-versionen (dock ofta skitplattor, men i alla fall) och petade in en del svenska artister. På samma vis lär det förmodligen ha suttit någon uppburen journalist i, säg, Norge, Danmark och Finland för att skapa egna nationella versioner där man petade in album med Turbonegro, D.A.D. eller 22 Pistepirkko bland de anglosaxiska plattorna. Och i slutändan blir det på sätt och vis lite löjigt. Jag hade nästan föredragit ”1001 svenska/danska o.s.v. plattor du bör höra innan du dör” istället för att försöka limma ihop några av våra inhemska artister med giganterna från England och USA. Men det är nu min åsikt.
Popgiss-kollegan Tinka skrev i sin senaste krönika en fråga om varför stekarna/bratsen/whatever som invaderar Visby vecka 29 har så erbarmligt genomrutten musiksmak. Det är ett tema jag gärna spinner vidare på. Jag börjar allvarligt tro att stekare och stekerskor (eller vad den kvinnliga varianten än kan heta) allvarligt talat är människor som inte GILLAR musik. Varför skulle man annars stå och stuffa loss till menlöst skit som ”Underneath the Coconut Tree” med Axwell, Akon, Swedish House Mafia eller vad tusan de där artisterna nu heter? Inte ens lite creddig musiksmak kan de skaffa sig! Fast de borde ha råd att betala någon för att hålla dem uppdaterade. Men förhoppningsvis är den musikaliska revolutionen kring hörnet nu.
Häromdagen hade jag och några vänner för övrigt några djupt nostalgiska diskussioner kring vad som förmodligen var världens bästa fik –Schenholms i Visby! För er som nu undrar vad det har att göra med musik – annars det genomgående temat på denna blogg – så kan jag säga att få platser har varit så musikaliskt bildande som just Schenholms. Det var särskilt under de där gyllene åren i början av 90-talet (ett ödesdigert ägarbyte ägde rum 30 april 1994) som man kunde frossa i spännande musik i och med att i princip alla intressanta människor i Visby samlades på just Schenholms. Här samsades intellektuella hårdrockare, synthare, svartrockare, skinheads och allsköns bohemer kring borden. Och här spelade olika DJ:s ung och modern musik var och varannan dag. Det var ofta man fick knata fram till nämnda DJ:s och fråga vad de var de spelade just den och den kvällen. Här spelade band som Teddybears och andra på den tiden kultförklarade artister live Även senare skulle Schenholms, i lite annorlunda form, fortsätta vara ett tillhåll för intressanta människor ända tills stället definitivt stängde mot slutet av 00-talet. Musik-Visby blev sig aldrig riktigt mer likt. Ja, inte Visby överhuvudtaget.
För det är ju så löjligt subjektivt så att man egentligen kunde lägga ned det. Egentligen. Men samtidigt hyser man en viss fascination inför allt sånt där med listor och kan därmed inte låta bli att dras till det. Jag rynkade ju på näsan då Pop-redaktionen redan i sitt förord förklarade att man minsann inte hade med Pink Floyd på listan och under senare år rynkade jag på näsan igen inför kommentaren om att man minsann inte heller hade med Steely Dan (som jag då hade hunnit lyssna in mig på). Jag hade lätt och ledigt kunnat yxa bort en massa på Pop-listan och kan för min del inte begripa varför man exempelvis har trams som The Ronettes liggande uppe på Top 5. Och så vidare. Och vissa av skivorna på 100-listan har jag ännu inte ens varit i närheten av att lyssna på eftersom jag, fördomsfull som jag ibland är, ändå redan vet att jag skulle komma att avsky dem eller åtminstone inte bry mig nämnvärt.
Min 100-lista hade förmodligen sett helt annorlunda ut. Med reservation för att jag sedan skulle bli tvungen att revidera den en gång i halvåret eller så. Eftersom det för övrigt är 17 år sedan den där listan kom så hade det varit spännande att se vad en svensk musiktidning hade haft med på en 100-lista idag, 2011? Tills vidare har man väl fått nöja sig med boken ”1001 skivor du måste höra innan du dör”, vilken också är ett verk som med tiden alltmer kommit att förbrylla mig.
”1001 plattor” är ju från början en bok som (förstås) gavs ut i USA och i konsekvensens namn hade jag nu närmast varit nöjd med att man lämnat originalversionen intakt. För som det nu var så skapades en svensk version där framlidne Lennart Persson gick in och yxade ut en del plattor ur USA-versionen (dock ofta skitplattor, men i alla fall) och petade in en del svenska artister. På samma vis lär det förmodligen ha suttit någon uppburen journalist i, säg, Norge, Danmark och Finland för att skapa egna nationella versioner där man petade in album med Turbonegro, D.A.D. eller 22 Pistepirkko bland de anglosaxiska plattorna. Och i slutändan blir det på sätt och vis lite löjigt. Jag hade nästan föredragit ”1001 svenska/danska o.s.v. plattor du bör höra innan du dör” istället för att försöka limma ihop några av våra inhemska artister med giganterna från England och USA. Men det är nu min åsikt.
Popgiss-kollegan Tinka skrev i sin senaste krönika en fråga om varför stekarna/bratsen/whatever som invaderar Visby vecka 29 har så erbarmligt genomrutten musiksmak. Det är ett tema jag gärna spinner vidare på. Jag börjar allvarligt tro att stekare och stekerskor (eller vad den kvinnliga varianten än kan heta) allvarligt talat är människor som inte GILLAR musik. Varför skulle man annars stå och stuffa loss till menlöst skit som ”Underneath the Coconut Tree” med Axwell, Akon, Swedish House Mafia eller vad tusan de där artisterna nu heter? Inte ens lite creddig musiksmak kan de skaffa sig! Fast de borde ha råd att betala någon för att hålla dem uppdaterade. Men förhoppningsvis är den musikaliska revolutionen kring hörnet nu.
Häromdagen hade jag och några vänner för övrigt några djupt nostalgiska diskussioner kring vad som förmodligen var världens bästa fik –Schenholms i Visby! För er som nu undrar vad det har att göra med musik – annars det genomgående temat på denna blogg – så kan jag säga att få platser har varit så musikaliskt bildande som just Schenholms. Det var särskilt under de där gyllene åren i början av 90-talet (ett ödesdigert ägarbyte ägde rum 30 april 1994) som man kunde frossa i spännande musik i och med att i princip alla intressanta människor i Visby samlades på just Schenholms. Här samsades intellektuella hårdrockare, synthare, svartrockare, skinheads och allsköns bohemer kring borden. Och här spelade olika DJ:s ung och modern musik var och varannan dag. Det var ofta man fick knata fram till nämnda DJ:s och fråga vad de var de spelade just den och den kvällen. Här spelade band som Teddybears och andra på den tiden kultförklarade artister live Även senare skulle Schenholms, i lite annorlunda form, fortsätta vara ett tillhåll för intressanta människor ända tills stället definitivt stängde mot slutet av 00-talet. Musik-Visby blev sig aldrig riktigt mer likt. Ja, inte Visby överhuvudtaget.
måndag 18 juli 2011
Allsång och uppror.
Det är lustigt hur jag, som är särdeles glad i musik, aldrig har varit värst mycket för det här med allsång och att sjunga överhuvudtaget. Ja, jag avskyr verkligen allsång. Så landsförrädisk är jag. Det kan ju för all del hänga ihop med att jag aldrig varit särskilt bra på att sjunga. Jag minns till exempel när jag senaste gången (för många år sedan) i något festligt sammanhang sjöng för en dam (Tom Jones "It's Not Unusual") varvid hon mellan skratten fick fram "du sjunger jättedåligt!"
Och ändå har allsången förföljt en under en stor del av livet, mycket till min förtret. Hur många gånger har man inte suttit på någon middag och precis fått igång samtalet med den där trevliga bordsdamen när någon klingar i ett glas och proklamerar att vi ska sjunga. Sen får man försöka hitta den där samtalstråden igen även om dialogen under resten av kvällen ideligen blir avbruten av detta eländiga sjungande.
Ja, jag är rentav så landsförrädisk att jag inte hyst någon större uppskattning av Gaston på Snäck under det glada 90-talet. För alla läsare som inte råkar ha enorm kunskap om Gotland kan jag nämna att Gaston var ett band som körde covers på den ständigt kursande konferensanläggningen Snäck under nämnda decennium. Jag släpades surmulen med ett par gånger men jag har ju aldrig mycket för coverband och det blev inte bättre av att jag noterade att vi förväntades SJUNGA i var och varannan låt. Vi i publiken! Det var väl ofta som frasen "spela rock'n'roll och låt oss stå här och glo" for genom huvudet. För man tillhör ju de här som tycker att det är riktig rock'n'roll när banden i Clash-anda bara går på och kör och knappt pratar med publiken utöver ett enstaka "tack".
Så den folkliga, festliga och fullsatta traditionen med allsång har helt gått mig förbi. Men för att kompensera är jag däremot extremt tålig inför mer extrem musik, vilket jag och gamla vänner hade några intressanta diskussioner om nu i dagarna. Jag minns exempelvis då en högstadieelev, under min tid som vikarie, kom och slängde på mig lurar med Sepultura på full volym. Kanske hade han hoppats på en slags skräckslagen reaktion där gubben till vikarie med fasa kastade av sig lurarna. Men icke. Jag diggade lite och nämnde väl att "jo, de här såg jag 1994". Och då steg man ju raskt i aktning samtidigt som alla vidare ansatser till musikalisk revolt fullkomligt kollapsade.
Under gymnasietiden (min gymnasietid, that is) rådde ju närmast någon slags inofficiell tävlan om vem som kunde rota fram den mest extrema musiken. Där kom jag från ena hållet med saker som Skinny Puppy och Einstürzende Neubauten medan min kompis kom dragande med grindcore i stil med Napalm Death och Carcass. Det slutade förmodligen med dött lopp. Men nog har man varit ute på djupt vatten, som min popgissbroder Tomas anmärkte efter senaste mellangiss.
Dock finns det ju en slags revolt som kan bekymra en. En annan av mina gamla vänner påpekade häromdagen att dagens ungdom INTE gör revolt genom att lyssna på extrem musik utan istället i klasar samlas till "Allsång på Skansen" vilket vi båda tyckte var fasansfullt eftersom det var så obegripligt för oss. Men vem vet? Kanske var Lasse Berghagen en riktig bad boy utan att vi fattat det under alla de här åren? För jag tvivlar väl på att man kan lägga ned pengar på de där biljetterna i någon slags försenad ironisk 90-talsgest?
Det var för övrigt roligt att se Sator igen. Som så ofta vill man ju höra "Slammer" (gärna i sin helhet) även om jag har all respekt för att de körde mycket från nya plattan och därmed visade att de inte blivit en nostalgiakt. Och en och annan udda pärla bjöds man ju också på bland det nya och de mer givna klassikerna. Nästa stora evenemang här i Visby, tältkonserten i augusti, blir väl en sån där grej som jag absolut INTE ska gå på. Nytt hårdrocksband där man närmast hört ballader som förband till gammalt hårdrocksband som man inte brydde sig om ens när de höll på "på riktigt" är väl inte något som direkt drar för min del.
Och ändå har allsången förföljt en under en stor del av livet, mycket till min förtret. Hur många gånger har man inte suttit på någon middag och precis fått igång samtalet med den där trevliga bordsdamen när någon klingar i ett glas och proklamerar att vi ska sjunga. Sen får man försöka hitta den där samtalstråden igen även om dialogen under resten av kvällen ideligen blir avbruten av detta eländiga sjungande.
Ja, jag är rentav så landsförrädisk att jag inte hyst någon större uppskattning av Gaston på Snäck under det glada 90-talet. För alla läsare som inte råkar ha enorm kunskap om Gotland kan jag nämna att Gaston var ett band som körde covers på den ständigt kursande konferensanläggningen Snäck under nämnda decennium. Jag släpades surmulen med ett par gånger men jag har ju aldrig mycket för coverband och det blev inte bättre av att jag noterade att vi förväntades SJUNGA i var och varannan låt. Vi i publiken! Det var väl ofta som frasen "spela rock'n'roll och låt oss stå här och glo" for genom huvudet. För man tillhör ju de här som tycker att det är riktig rock'n'roll när banden i Clash-anda bara går på och kör och knappt pratar med publiken utöver ett enstaka "tack".
Så den folkliga, festliga och fullsatta traditionen med allsång har helt gått mig förbi. Men för att kompensera är jag däremot extremt tålig inför mer extrem musik, vilket jag och gamla vänner hade några intressanta diskussioner om nu i dagarna. Jag minns exempelvis då en högstadieelev, under min tid som vikarie, kom och slängde på mig lurar med Sepultura på full volym. Kanske hade han hoppats på en slags skräckslagen reaktion där gubben till vikarie med fasa kastade av sig lurarna. Men icke. Jag diggade lite och nämnde väl att "jo, de här såg jag 1994". Och då steg man ju raskt i aktning samtidigt som alla vidare ansatser till musikalisk revolt fullkomligt kollapsade.
Under gymnasietiden (min gymnasietid, that is) rådde ju närmast någon slags inofficiell tävlan om vem som kunde rota fram den mest extrema musiken. Där kom jag från ena hållet med saker som Skinny Puppy och Einstürzende Neubauten medan min kompis kom dragande med grindcore i stil med Napalm Death och Carcass. Det slutade förmodligen med dött lopp. Men nog har man varit ute på djupt vatten, som min popgissbroder Tomas anmärkte efter senaste mellangiss.
Dock finns det ju en slags revolt som kan bekymra en. En annan av mina gamla vänner påpekade häromdagen att dagens ungdom INTE gör revolt genom att lyssna på extrem musik utan istället i klasar samlas till "Allsång på Skansen" vilket vi båda tyckte var fasansfullt eftersom det var så obegripligt för oss. Men vem vet? Kanske var Lasse Berghagen en riktig bad boy utan att vi fattat det under alla de här åren? För jag tvivlar väl på att man kan lägga ned pengar på de där biljetterna i någon slags försenad ironisk 90-talsgest?
Det var för övrigt roligt att se Sator igen. Som så ofta vill man ju höra "Slammer" (gärna i sin helhet) även om jag har all respekt för att de körde mycket från nya plattan och därmed visade att de inte blivit en nostalgiakt. Och en och annan udda pärla bjöds man ju också på bland det nya och de mer givna klassikerna. Nästa stora evenemang här i Visby, tältkonserten i augusti, blir väl en sån där grej som jag absolut INTE ska gå på. Nytt hårdrocksband där man närmast hört ballader som förband till gammalt hårdrocksband som man inte brydde sig om ens när de höll på "på riktigt" är väl inte något som direkt drar för min del.
måndag 4 juli 2011
Från Veronica Maggio till Kerry King - eller skönheten och odjuret
Under den gångna helgen blev det först konsert på riktigt och därefter ett TV-sänt spektakel som nog ändå var den största behållningen trots allt.
På fredagen kom ju Veronica Maggio till Visby men det var ihållande regn i luften och jag hade ingen att gå med så det blev en konsert i stil med då jag såg hennes ex Oskar Linnros i november. Man brände ned med bilen, gick på konserten, brände hem så fort det stod klart att det inte skulle bli fler extranummer. Ungefär så. Och det var för övrigt en sabla tur eftersom det började ösregna precis när jag kom ut från Strand efteråt varvid jag fick sprinta till bilen. Men jag hade i alla fall en bil att sprinta till.
Som det har fallit sig så hade jag inte varit på stora scenen på Strand förut och en dag då man närmast var dåsig av värme så kändes det rätt skönt att få sitta ned. Och jag skulle ju ändå inte se något röjarband, precis. Ok, nu fick Veronica (eller om det var någon i publiken) folk att ställa sig upp och börja röra sig en del en bit in i konserten men jag såg bra där jag satt och förblev i den positionen. Så rolig var jag den kvällen.
Vet för övrigt inte om det bor en liten ljudtekniker i mig i alla fall men jag tyckte att jag, utifrån min position i salen, hade svårt att uppfatta en hel del nyanser. Jag hade till exempel svårt att höra vad Maggio sade mellan låtarna, rentav. Och jag blev även påmind om att det trots allt finns artister som man hellre hör på platta än ser live.
Inte för att nu Maggio var dålig. Hon har en förmåga att se lite sådär cool och nollställd ut som Debbie Harry på sin tid och hon hade ett rätt kompetent gäng bakom sig som kunde rocka loss lite emellanåt men eftersom den här musiken är ganska softad popmusik så försvann en del nyanser vid ett liveframträdande och jag kom alltså på att jag rentav föredrog studioversionerna i några fall.
Eftersom Maggio nu haft drivor med hits på senare år kunde hon rentav kosta på sig att inte köra tidiga hits som ”Havana Mama” eller Dumpa mig” eller hiten ”Måndagsbarn” från förra plattan. Jag är lite kluven inför sådant. Hade gärna hört dessa låtar men samtidigt tycker jag alltid det är dynamiskt med artister som satsar på sitt senaste material och faktiskt skiter i vad publiken tycker. Det är alltid lite rock’n’roll över det. Och det funkar så länge de nya skivorna håller standard. När den utvecklingen upphör blir det Rolling Stones av det hela, som regel. Men där är inte Maggio än på länge, får man hoppas. Konserten höll bara på i 70 – 75 minuter, för övrigt, men det fick gå det med.
På söndagskvällen direktsändes evenemanget ”The Big Four” från Göteborg och här kunde man se de fyra giganterna inom Trash Metal (Anthrax, Megadeth, Slayer och Metallica) framträda. Hade ingen aning om att SVT skulle direktsända detta evenemang och det känns därtill kul att vår television satsar på den tidigare ofta missgynnade hårdrocken. Det var ju nu sex år sedan man gjorde sin första direktsändning av detta slaget i och med Iron Maiden (också det på Ullevi, även om jag inte behövde se det på TV då jag var där). Som en av programledarna konstaterade hade det även gått lätt att ordna och det var inte ”22 advokater” inblandade.
I efterhand kan man konstatera att man verkligen hade placerat banden i rätt ordning. Även om man bara kan spekulera i hur pass mycket tjafsande det blev om spelordningen. Först ut var ju Anthrax och det var faktiskt ingen enormt tilltalande upplevelse. Förmodligen förstår gruppen själv hur det kom sig att de fick öppna hela galan. Man har inte en enda originalmedlem kvar och även om många ser Joey Belladonna som gruppens ”riktige” sångare (precis som Bruce Dickinson i Iron Maiden) så var ju inte ens han med från början och var därtill även kickad några år under 90-talet. Numera frontar han alltså Anthrax men i och med att gruppens mest kände medlem, Scott Ian, inte är med så är gruppen farligt nära projektkaraktär. Jag funderade faktiskt på om man skulle öppna med ”Caught in a Mosh”, vilket visade sig stämma. Även om det kan andas en lätt desperation att man känner sig så tvungen att få igång publiken så att man bränner sin kanske mest kända (och bästa?) låt som öppningsnummer. Man spelade visserligen en helt ny låt men i övrigt var det ren och rå nostalgi. Vi kan nog slå fast att Anthrax har sett sina bästa dagar.
Men det var också den svaga länken i kvällens sättning. Megadeth var betydligt starkare även om jag nu inte är någon expert på deras repertoar. Men även här var det mycket nostalgi i och med att jag, som ändå inte lyssnat enormt mycket på deras plattor, kände igen var och varannan låt. Förmodligen låg tyngdpunkten därmed på gruppens mest framgångsrika period i slutet på 1980- och början av 1990-talet. Dave Mustaine var för övrigt extremt trevlig och avslappnad i intervjun efteråt och det tycks som om den annars notoriskt knepige mannen äntligen lämnat alla demoner hemma (men man vet ju aldrig).
En rejäl kick fick man, inte oväntat, av Slayer som inte visade så många tecken på åldrande i sitt framträdande även om jag dock blev lite chockad över hur gammal Tom Araya såg ut i en intervju precis innan konserten. Det är konstigt hur man ibland verkar tro att tiden har stått still när man inte har sett ett band på många år. Men det gör den ju inte. Den stora avvikelsen denna kväll var att Jeff Hannemann inte var med på scenen på grund av ett otäckt virus som ätit upp delar av hans vänstra arm (låter otroligt vidrigt i vart fall) varvid han var tillfälligt ersatt av en medlem i Exodus. Frånsett det så manglade man på som vanligt, trots att jag inte sett en Slayer-konsert på år och dag, vare sig live eller i TV. Kerry King såg fortfarande ut som om han käkar småbarn till frukost och Araya lyckas på ett märkligt vis få sin skrikiga röst att hålla hela konserten igenom (han måste ha stämband av stål). Och klassikerna radades förstås upp: ”War Ensemble”, ”South of Heaven”, ”Raining Blood” och så vidare. Givetvis avslutade man med ”Angel of Death” och det var på något vis komiskt att se Araya stå och le åt publikens reaktion då man spelade en låt om koncentrationsläger och Dr. Mengele.
När jag senare såg lite bilder från bakom scenen med Metallica återfann sig åter den här lite chockartade känslan. James Hetfield var väl sig hyggligt lik men Kirk Hammet hade fått en… tja, grå ton i sitt hår och Lars Ulrich såg ju mest ut som en liten gubbe vars rakade huvud nog mest var ett tecken på att han börjat bli oroväckande tunnhårig. Jag kan inte länge svära på att jag skulle känna igen Ulrich om jag hade mött honom på en gata i Visby.
Metallicas konsert, som var över två timmar lång, var stark även om det var renaste och råaste nostalgi. Den nyaste låt man körde var kanske från 1997 och sedan slank förstås en del nummer från 1991 års svarta album med men i övrigt var 60 – 70 % av låtarna från 80-talet. Man undrar ju hur pass märkligt det känns för ”nye killen” Robert Trujillo att ständigt få harva alla de låtar som man gjorde långt innan han kom med i bandet samtidigt som man även skippar de plattor som han varit med på. Och det stärker väl även min tes om att Metallica i princip peakade redan med ”Master of Puppets” för 25 år sedan. Därefter gjorde man ett par mer lättsmälta plattor, om än av god kvalitet. Men efter det har man gjort plattor som varierat från att vara alltför slätstrukna till att vara hyfsat brutala men utan minnesvärda låtar. Det är väl den bittra sanningen. Och Metallica vet nog om det, innerst inne.
Man hade allt som allt dock ryckt upp sig på scenen. Jag har hört en och annan konsert med Metallica från 00-talet och de har ibland varit betydligt mer saggiga. Kan ännu minnas med lätt sorg när jag hörde dem rutinmässigt dra igenom hela ”Master of Puppets” 2003 och lyckades få den att låta vida mindre brutal och tight än i studioutgåvan. Och då har man tappat. Det har även talats en del om att Ulrich under en period slackade betänkligt och inte längre orkade hålla tempo plus att det kanske varit si och så med övandet. Det märktes dock inget av detta vid den här konserten där han for fram och tillbaka och väldigt ofta trummade stående med olika slags stockar. Vad som däremot hörs mer tydligt är att Hetfield inte riktigt längre orkar riva i med rösten såsom han gjorde på den gamla goda tiden. Men det beror på åldrande och är inget man kan klandra honom för. Med tanke på att han ändå sjunker rätt hårt och helt utan hjälp av dist (som ju får sången att låta så mycket mer brutal utan att det för den skull är ansträngande för sångaren) så är det en bedrift att hans stämband ändå funkar precis som i fallet Tom Araya.
Allt som allt var ”The Big Four” en duktig nostalgiafton för de som var med på 80-talet men att denna period intresserar visas av att Ullevi inte bara var knökfullt utan att där även fanns drivor av unga personer som inte var födda när de här banden toppade. Vackert så.
På fredagen kom ju Veronica Maggio till Visby men det var ihållande regn i luften och jag hade ingen att gå med så det blev en konsert i stil med då jag såg hennes ex Oskar Linnros i november. Man brände ned med bilen, gick på konserten, brände hem så fort det stod klart att det inte skulle bli fler extranummer. Ungefär så. Och det var för övrigt en sabla tur eftersom det började ösregna precis när jag kom ut från Strand efteråt varvid jag fick sprinta till bilen. Men jag hade i alla fall en bil att sprinta till.
Som det har fallit sig så hade jag inte varit på stora scenen på Strand förut och en dag då man närmast var dåsig av värme så kändes det rätt skönt att få sitta ned. Och jag skulle ju ändå inte se något röjarband, precis. Ok, nu fick Veronica (eller om det var någon i publiken) folk att ställa sig upp och börja röra sig en del en bit in i konserten men jag såg bra där jag satt och förblev i den positionen. Så rolig var jag den kvällen.
Vet för övrigt inte om det bor en liten ljudtekniker i mig i alla fall men jag tyckte att jag, utifrån min position i salen, hade svårt att uppfatta en hel del nyanser. Jag hade till exempel svårt att höra vad Maggio sade mellan låtarna, rentav. Och jag blev även påmind om att det trots allt finns artister som man hellre hör på platta än ser live.
Inte för att nu Maggio var dålig. Hon har en förmåga att se lite sådär cool och nollställd ut som Debbie Harry på sin tid och hon hade ett rätt kompetent gäng bakom sig som kunde rocka loss lite emellanåt men eftersom den här musiken är ganska softad popmusik så försvann en del nyanser vid ett liveframträdande och jag kom alltså på att jag rentav föredrog studioversionerna i några fall.
Eftersom Maggio nu haft drivor med hits på senare år kunde hon rentav kosta på sig att inte köra tidiga hits som ”Havana Mama” eller Dumpa mig” eller hiten ”Måndagsbarn” från förra plattan. Jag är lite kluven inför sådant. Hade gärna hört dessa låtar men samtidigt tycker jag alltid det är dynamiskt med artister som satsar på sitt senaste material och faktiskt skiter i vad publiken tycker. Det är alltid lite rock’n’roll över det. Och det funkar så länge de nya skivorna håller standard. När den utvecklingen upphör blir det Rolling Stones av det hela, som regel. Men där är inte Maggio än på länge, får man hoppas. Konserten höll bara på i 70 – 75 minuter, för övrigt, men det fick gå det med.
På söndagskvällen direktsändes evenemanget ”The Big Four” från Göteborg och här kunde man se de fyra giganterna inom Trash Metal (Anthrax, Megadeth, Slayer och Metallica) framträda. Hade ingen aning om att SVT skulle direktsända detta evenemang och det känns därtill kul att vår television satsar på den tidigare ofta missgynnade hårdrocken. Det var ju nu sex år sedan man gjorde sin första direktsändning av detta slaget i och med Iron Maiden (också det på Ullevi, även om jag inte behövde se det på TV då jag var där). Som en av programledarna konstaterade hade det även gått lätt att ordna och det var inte ”22 advokater” inblandade.
I efterhand kan man konstatera att man verkligen hade placerat banden i rätt ordning. Även om man bara kan spekulera i hur pass mycket tjafsande det blev om spelordningen. Först ut var ju Anthrax och det var faktiskt ingen enormt tilltalande upplevelse. Förmodligen förstår gruppen själv hur det kom sig att de fick öppna hela galan. Man har inte en enda originalmedlem kvar och även om många ser Joey Belladonna som gruppens ”riktige” sångare (precis som Bruce Dickinson i Iron Maiden) så var ju inte ens han med från början och var därtill även kickad några år under 90-talet. Numera frontar han alltså Anthrax men i och med att gruppens mest kände medlem, Scott Ian, inte är med så är gruppen farligt nära projektkaraktär. Jag funderade faktiskt på om man skulle öppna med ”Caught in a Mosh”, vilket visade sig stämma. Även om det kan andas en lätt desperation att man känner sig så tvungen att få igång publiken så att man bränner sin kanske mest kända (och bästa?) låt som öppningsnummer. Man spelade visserligen en helt ny låt men i övrigt var det ren och rå nostalgi. Vi kan nog slå fast att Anthrax har sett sina bästa dagar.
Men det var också den svaga länken i kvällens sättning. Megadeth var betydligt starkare även om jag nu inte är någon expert på deras repertoar. Men även här var det mycket nostalgi i och med att jag, som ändå inte lyssnat enormt mycket på deras plattor, kände igen var och varannan låt. Förmodligen låg tyngdpunkten därmed på gruppens mest framgångsrika period i slutet på 1980- och början av 1990-talet. Dave Mustaine var för övrigt extremt trevlig och avslappnad i intervjun efteråt och det tycks som om den annars notoriskt knepige mannen äntligen lämnat alla demoner hemma (men man vet ju aldrig).
En rejäl kick fick man, inte oväntat, av Slayer som inte visade så många tecken på åldrande i sitt framträdande även om jag dock blev lite chockad över hur gammal Tom Araya såg ut i en intervju precis innan konserten. Det är konstigt hur man ibland verkar tro att tiden har stått still när man inte har sett ett band på många år. Men det gör den ju inte. Den stora avvikelsen denna kväll var att Jeff Hannemann inte var med på scenen på grund av ett otäckt virus som ätit upp delar av hans vänstra arm (låter otroligt vidrigt i vart fall) varvid han var tillfälligt ersatt av en medlem i Exodus. Frånsett det så manglade man på som vanligt, trots att jag inte sett en Slayer-konsert på år och dag, vare sig live eller i TV. Kerry King såg fortfarande ut som om han käkar småbarn till frukost och Araya lyckas på ett märkligt vis få sin skrikiga röst att hålla hela konserten igenom (han måste ha stämband av stål). Och klassikerna radades förstås upp: ”War Ensemble”, ”South of Heaven”, ”Raining Blood” och så vidare. Givetvis avslutade man med ”Angel of Death” och det var på något vis komiskt att se Araya stå och le åt publikens reaktion då man spelade en låt om koncentrationsläger och Dr. Mengele.
När jag senare såg lite bilder från bakom scenen med Metallica återfann sig åter den här lite chockartade känslan. James Hetfield var väl sig hyggligt lik men Kirk Hammet hade fått en… tja, grå ton i sitt hår och Lars Ulrich såg ju mest ut som en liten gubbe vars rakade huvud nog mest var ett tecken på att han börjat bli oroväckande tunnhårig. Jag kan inte länge svära på att jag skulle känna igen Ulrich om jag hade mött honom på en gata i Visby.
Metallicas konsert, som var över två timmar lång, var stark även om det var renaste och råaste nostalgi. Den nyaste låt man körde var kanske från 1997 och sedan slank förstås en del nummer från 1991 års svarta album med men i övrigt var 60 – 70 % av låtarna från 80-talet. Man undrar ju hur pass märkligt det känns för ”nye killen” Robert Trujillo att ständigt få harva alla de låtar som man gjorde långt innan han kom med i bandet samtidigt som man även skippar de plattor som han varit med på. Och det stärker väl även min tes om att Metallica i princip peakade redan med ”Master of Puppets” för 25 år sedan. Därefter gjorde man ett par mer lättsmälta plattor, om än av god kvalitet. Men efter det har man gjort plattor som varierat från att vara alltför slätstrukna till att vara hyfsat brutala men utan minnesvärda låtar. Det är väl den bittra sanningen. Och Metallica vet nog om det, innerst inne.
Man hade allt som allt dock ryckt upp sig på scenen. Jag har hört en och annan konsert med Metallica från 00-talet och de har ibland varit betydligt mer saggiga. Kan ännu minnas med lätt sorg när jag hörde dem rutinmässigt dra igenom hela ”Master of Puppets” 2003 och lyckades få den att låta vida mindre brutal och tight än i studioutgåvan. Och då har man tappat. Det har även talats en del om att Ulrich under en period slackade betänkligt och inte längre orkade hålla tempo plus att det kanske varit si och så med övandet. Det märktes dock inget av detta vid den här konserten där han for fram och tillbaka och väldigt ofta trummade stående med olika slags stockar. Vad som däremot hörs mer tydligt är att Hetfield inte riktigt längre orkar riva i med rösten såsom han gjorde på den gamla goda tiden. Men det beror på åldrande och är inget man kan klandra honom för. Med tanke på att han ändå sjunker rätt hårt och helt utan hjälp av dist (som ju får sången att låta så mycket mer brutal utan att det för den skull är ansträngande för sångaren) så är det en bedrift att hans stämband ändå funkar precis som i fallet Tom Araya.
Allt som allt var ”The Big Four” en duktig nostalgiafton för de som var med på 80-talet men att denna period intresserar visas av att Ullevi inte bara var knökfullt utan att där även fanns drivor av unga personer som inte var födda när de här banden toppade. Vackert så.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
.jpg)