Allsång och uppror.

Det är lustigt hur jag, som är särdeles glad i musik, aldrig har varit värst mycket för det här med allsång och att sjunga överhuvudtaget. Ja, jag avskyr verkligen allsång. Så landsförrädisk är jag. Det kan ju för all del hänga ihop med att jag aldrig varit särskilt bra på att sjunga. Jag minns till exempel när jag senaste gången (för många år sedan) i något festligt sammanhang sjöng för en dam (Tom Jones "It's Not Unusual") varvid hon mellan skratten fick fram "du sjunger jättedåligt!"

Och ändå har allsången förföljt en under en stor del av livet, mycket till min förtret. Hur många gånger har man inte suttit på någon middag och precis fått igång samtalet med den där trevliga bordsdamen när någon klingar i ett glas och proklamerar att vi ska sjunga. Sen får man försöka hitta den där samtalstråden igen även om dialogen under resten av kvällen ideligen blir avbruten av detta eländiga sjungande.

Ja, jag är rentav så landsförrädisk att jag inte hyst någon större uppskattning av Gaston på Snäck under det glada 90-talet. För alla läsare som inte råkar ha enorm kunskap om Gotland kan jag nämna att Gaston var ett band som körde covers på den ständigt kursande konferensanläggningen Snäck under nämnda decennium. Jag släpades surmulen med ett par gånger men jag har ju aldrig mycket för coverband och det blev inte bättre av att jag noterade att vi förväntades SJUNGA i var och varannan låt. Vi i publiken! Det var väl ofta som frasen "spela rock'n'roll och låt oss stå här och glo" for genom huvudet. För man tillhör ju de här som tycker att det är riktig rock'n'roll när banden i Clash-anda bara går på och kör och knappt pratar med publiken utöver ett enstaka "tack".

Så den folkliga, festliga och fullsatta traditionen med allsång har helt gått mig förbi. Men för att kompensera är jag däremot extremt tålig inför mer extrem musik, vilket jag och gamla vänner hade några intressanta diskussioner om nu i dagarna. Jag minns exempelvis då en högstadieelev, under min tid som vikarie, kom och slängde på mig lurar med Sepultura på full volym. Kanske hade han hoppats på en slags skräckslagen reaktion där gubben till vikarie med fasa kastade av sig lurarna. Men icke. Jag diggade lite och nämnde väl att "jo, de här såg jag 1994". Och då steg man ju raskt i aktning samtidigt som alla vidare ansatser till musikalisk revolt fullkomligt kollapsade.

Under gymnasietiden (min gymnasietid, that is) rådde ju närmast någon slags inofficiell tävlan om vem som kunde rota fram den mest extrema musiken. Där kom jag från ena hållet med saker som Skinny Puppy och Einstürzende Neubauten medan min kompis kom dragande med grindcore i stil med Napalm Death och Carcass. Det slutade förmodligen med dött lopp. Men nog har man varit ute på djupt vatten, som min popgissbroder Tomas anmärkte efter senaste mellangiss.

Dock finns det ju en slags revolt som kan bekymra en. En annan av mina gamla vänner påpekade häromdagen att dagens ungdom INTE gör revolt genom att lyssna på extrem musik utan istället i klasar samlas till "Allsång på Skansen" vilket vi båda tyckte var fasansfullt eftersom det var så obegripligt för oss. Men vem vet? Kanske var Lasse Berghagen en riktig bad boy utan att vi fattat det under alla de här åren? För jag tvivlar väl på att man kan lägga ned pengar på de där biljetterna i någon slags försenad ironisk 90-talsgest?

Det var för övrigt roligt att se Sator igen. Som så ofta vill man ju höra "Slammer" (gärna i sin helhet) även om jag har all respekt för att de körde mycket från nya plattan och därmed visade att de inte blivit en nostalgiakt. Och en och annan udda pärla bjöds man ju också på bland det nya och de mer givna klassikerna. Nästa stora evenemang här i Visby, tältkonserten i augusti, blir väl en sån där grej som jag absolut INTE ska gå på. Nytt hårdrocksband där man närmast hört ballader som förband till gammalt hårdrocksband som man inte brydde sig om ens när de höll på "på riktigt" är väl inte något som direkt drar för min del.