Under de där åren på 00-talet då jag förföll svårt i min koll på ny musik så var jag ändå, mig ovetande rätt trendig och hade rentav mycket gemensamt med de hipsters som skildras i SvD:s "Stockholmsnatt" (kanske Sverige bästa tecknade series, i alla fall för någon med min torra och nördiga humor).
Någonstans under loppet av 00-talet så blev plötsligt de genrer som tidigare hånats friskt, västkustrock och brittisk progg, bland det hippaste av det hippa i vissa kretsar. Ok, för min del kan jag inte påstå att jag lyssnat mycket på västkustrock förutom Fleetwood Macs "Rumours", lite Doobie Brother och så gott som allt Steely Dan har gjort... eller, förresten, glöm det.
Däremot har jag sedan sena tonåren ständigt återkommit till progressiv musik. Det började ju med sena Beatles och Pink Floyd (två grupper som i princip ideligen förföljt mig sedan dess) och när min elektroniska 90-talsperiod gick mot sitt slut halkade jag mer och mer in på andra progressiva grupper som King Crimson, Genesis, Yes, Jethro Tull, you name it. Ja, även Emerson, Lake and Palmer. Jag skäms inte över att denna musik gav mig känslor som påminde de man får då man lyssnar på en klassisk symfoni.
Och medan musikvärlden gick mig förbi var jag alltså en hipster av guds nåde. För när jag åter blev intresserad av populärkultur mot slutet av 00-talet så upptäckte jag ju hela fenomenet med "Prog rock Britannia", Ibiza-folkets fäbless för Fleetwood Mac och liknande saker. Och om allt man behöver göra för att vara trendig är att lyssna på gamla saker så säger jag bara: bring it on! Vem vet, vid 60 kanske jag åter kan bli en hipster enbart genom att plocka fram mina t-shirts från 90-talet med Underworld och Prodigy. Man är aldrig för gammal för vara nere med kidsen!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
.jpg)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar