Listor, stekare och Schenholms.

Dagens lilla fynd uppe på en dammig hylla häromdagen var det nummer av Pop från hösten 1994 där temat var ”Världens 100 bästa skivor genom tiderna”: Det var sannerligen ett glatt återseende och jag noterade att jag ännu kunde vissa partier utantill vilket mest berodde på att jag hade läst dem så många gånger än på något slags överlägset minne från min sida. Samtidigt slog det mig även hur kluven man egentligen är inför allt det här med bästa-listor, världens bästa si och världens bästa så och allt vad det nu innebär.

För det är ju så löjligt subjektivt så att man egentligen kunde lägga ned det. Egentligen. Men samtidigt hyser man en viss fascination inför allt sånt där med listor och kan därmed inte låta bli att dras till det. Jag rynkade ju på näsan då Pop-redaktionen redan i sitt förord förklarade att man minsann inte hade med Pink Floyd på listan och under senare år rynkade jag på näsan igen inför kommentaren om att man minsann inte heller hade med Steely Dan (som jag då hade hunnit lyssna in mig på). Jag hade lätt och ledigt kunnat yxa bort en massa på Pop-listan och kan för min del inte begripa varför man exempelvis har trams som The Ronettes liggande uppe på Top 5. Och så vidare. Och vissa av skivorna på 100-listan har jag ännu inte ens varit i närheten av att lyssna på eftersom jag, fördomsfull som jag ibland är, ändå redan vet att jag skulle komma att avsky dem eller åtminstone inte bry mig nämnvärt.

Min 100-lista hade förmodligen sett helt annorlunda ut. Med reservation för att jag sedan skulle bli tvungen att revidera den en gång i halvåret eller så. Eftersom det för övrigt är 17 år sedan den där listan kom så hade det varit spännande att se vad en svensk musiktidning hade haft med på en 100-lista idag, 2011? Tills vidare har man väl fått nöja sig med boken ”1001 skivor du måste höra innan du dör”, vilken också är ett verk som med tiden alltmer kommit att förbrylla mig.

”1001 plattor” är ju från början en bok som (förstås) gavs ut i USA och i konsekvensens namn hade jag nu närmast varit nöjd med att man lämnat originalversionen intakt. För som det nu var så skapades en svensk version där framlidne Lennart Persson gick in och yxade ut en del plattor ur USA-versionen (dock ofta skitplattor, men i alla fall) och petade in en del svenska artister. På samma vis lär det förmodligen ha suttit någon uppburen journalist i, säg, Norge, Danmark och Finland för att skapa egna nationella versioner där man petade in album med Turbonegro, D.A.D. eller 22 Pistepirkko bland de anglosaxiska plattorna. Och i slutändan blir det på sätt och vis lite löjigt. Jag hade nästan föredragit ”1001 svenska/danska o.s.v. plattor du bör höra innan du dör” istället för att försöka limma ihop några av våra inhemska artister med giganterna från England och USA. Men det är nu min åsikt.

Popgiss-kollegan Tinka skrev i sin senaste krönika en fråga om varför stekarna/bratsen/whatever som invaderar Visby vecka 29 har så erbarmligt genomrutten musiksmak. Det är ett tema jag gärna spinner vidare på. Jag börjar allvarligt tro att stekare och stekerskor (eller vad den kvinnliga varianten än kan heta) allvarligt talat är människor som inte GILLAR musik. Varför skulle man annars stå och stuffa loss till menlöst skit som ”Underneath the Coconut Tree” med Axwell, Akon, Swedish House Mafia eller vad tusan de där artisterna nu heter? Inte ens lite creddig musiksmak kan de skaffa sig! Fast de borde ha råd att betala någon för att hålla dem uppdaterade. Men förhoppningsvis är den musikaliska revolutionen kring hörnet nu.

Häromdagen hade jag och några vänner för övrigt några djupt nostalgiska diskussioner kring vad som förmodligen var världens bästa fik –Schenholms i Visby! För er som nu undrar vad det har att göra med musik – annars det genomgående temat på denna blogg – så kan jag säga att få platser har varit så musikaliskt bildande som just Schenholms. Det var särskilt under de där gyllene åren i början av 90-talet (ett ödesdigert ägarbyte ägde rum 30 april 1994) som man kunde frossa i spännande musik i och med att i princip alla intressanta människor i Visby samlades på just Schenholms. Här samsades intellektuella hårdrockare, synthare, svartrockare, skinheads och allsköns bohemer kring borden. Och här spelade olika DJ:s ung och modern musik var och varannan dag. Det var ofta man fick knata fram till nämnda DJ:s och fråga vad de var de spelade just den och den kvällen. Här spelade band som Teddybears och andra på den tiden kultförklarade artister live Även senare skulle Schenholms, i lite annorlunda form, fortsätta vara ett tillhåll för intressanta människor ända tills stället definitivt stängde mot slutet av 00-talet. Musik-Visby blev sig aldrig riktigt mer likt. Ja, inte Visby överhuvudtaget.