...men lite roligt var det.

Ok, vad ska vi skylla på? Dåligt väder? Kjelle var förkyld? En massa nya "dark horses" hade anlänt under mellandagarna? Vi hade otur? Frågorna var för svåra? En annan djärv teori kan möjligen även vara att de andra lagen var bättre och att Rootmoset sög ordentligt i gårdagens creppy-quiz. Men det är en hypotes, som sagt.

I vilket fall så kom vi allt som allt sexa och till och med våra (egentligen Kennets) konkurrenter i "We Love Britney" pryglade oss med en poäng. Det var inte riktigt vår kväll, så att säga. Men som vanligt hade arrangörerna fixat till en snygg tävling och extra beröm ska de ha med tanke på att de hade rätt kort tid på sig nu under de hektiska mellandagarna.

Eftersom det heller inte lär bli någon Rockskalle i år så planerar Rootmoset därför sin egen lilla Rotmos-fest (ja, med ett "o" denna gång) under januari. Vi får ännu återkomma angående detaljer men trevligt lär det nog bli. Tyvärr är det dock inget vi kan göra till något större (därtill räcker lokalytor inte till) men vi lär nog bli fler än bara vi fyra, i alla fall.

I Aftonbladets omröstning om 00-talets bästa svenska plattor kom ALLA Kents 00-talsalbum med på topp 10. Gillar man Kent kan det tolkas som att de helt enkelt är för jävla bra. Är man mindre entusiastisk över Eskiltunas Depeche så kan man kanske hävda konkurrensen inte var så hård under svenskt 00-tal? Åsikterna lär som så ofta gå isär. Däremot hade Aftonbladets läsare inte alltför spännande musiksmak. In Flames etta i Sverige och gamle Bruce etta på utländska sidan... ack, ja.

Music's Greatest Decade?

Satt och läste insändarsidan i senaste numret av Uncut (med en huvudartikel om Velvet Underground, precis vad världen behövde) där en mycket ung person med glödande entusiasm talar sig varm för 00-talet och anser det som "the greatest decade of music". Och det ska utan omsvep även erkännas att man blir lite avundsjuk. Ungefär som Hasse och Tage i "Stetsonhatt" ("de verkar ju ha så kul, de där långhåriga sakerna"). Just den där entusiasmen hade man gärna haft just nu.

Men sen noterar jag vilka plattor och artister den unge mannen lyfter fram. Ryan Adams (country-rock i stil med Gram Parsons), Wilco (mer country), The Strokes (Velvet Underground på 00-talet) samt The Hold Steady (en grupp som låter nästan komiskt lik Bruce Springsteen på "Born to Run"). Det enda mer avantgardistiska denne ungdom lyfter fram är LCD Soundsystem, en elektronisk grupp som dock inte gör något som inte redan har gjorts under 90-talet.

Och därmed sammanfattar den okände unge musikfantasten egentligen hela problematiken med 00-talet, ett decennium som är för musiken vad 1890-talet blev för arkitekturen: en sörja av eklekticism där man hej vilt återanvänder gamla stilar och inte kommer med något nytt. Det fanns givetvis en del bra saker under 00-talet men även om man gillade det var man plågsamt medveten om att det lät egendomligt... familjärt.

I det begynnande 2000-talet har vi alltså ännu att vänta på den annalkande våg av modernism som förhoppningsvis sköljer in över oss snart. Denna våg kommer förhoppningsvis att ta de flesta av oss med överraskning. Och kanske blir "Music's Greatest Decade" en parentes mellan 90-talet och detta okända nya. Be ready.

En skvalradiolyssnares vedermödor.

Jag hade egentligen tänkt tillbringa en liten biltur med att (som vanligt) lyssna på min CD med rave-klassiker från tidigt 90-tal (utgiven av lågprismärket Telstar, som dock har en märklig koll) men tryckte ut den för att istället knappa in P3, trogen mitt löfte om att även försöka träna skvalmusik.

Hamnade direkt i "P3 Populär" och dess flipp eller flopp-jury som var i färd med att börja lyssna på första låten. Först diskuterade dock en hurtig reporter från Aftonbladet nya Rihanna (ständigt denna Rihanna, hon förföljer mig) och därefter fick man så höra Petter och några rappare till göra en cover på Scoccos "Till dom ensamma", vilken rent ut sagt lapade svett från en död mans pung!

Och, ja, jag kallar det cover när man snor/samplar refrängen från en gammal låt, stuvar om lite, rappar ovanpå rytmerna och matar in några synthslingor till. Kort och gott och en låt som något så när drivna musiker kan sno ihop på några timmar. Och därtill en evig påminnelse om varför jag har så svårt för svensk hip hop, som nästan alltid (med undantag för Just D) försöker låta som blöj-varianter av de amerikanska förebilderna.

Efteråt höjdes låten till skyarna av Aftonbladet-puckot plus någon snubbe som även jamsade med och man verkade mena att den skulle bli årets julhit. Jag kom på mig själv med att göra arga utrop i bilen under tiden. Just då valde glappkontakten i min radio att slå till och resten av färden iakttogs under tystnad. Och det värsta är förstås att juryn med den usla smaken har rätt: pekoralet kommer snurra till förbannelse på radion, inklusive den trackslista jag måste tvinga mig att lyssna på. Livet kan vara bittert och orättvist för den som försöker sätta sig själv på en diet av skvalmusik.

"Är det bara jag som lyssnar på ny musik, eller?"

Ovanstående kommentar fälldes av Kjelle igår och den sammanfattar ganska bra den senaste, som vanligt angenäma, rundan på Creperiet. Eftersom våra värdar spelade just en hel del nya saker så var det den pålitlige Hr. Svensson (något uppbackad av Hr. Kristofferson) som räddade kvällen för oss och lät oss sluta på en något så när hedrande fjärdeplats.

MEN. Undertecknad satt som slagen av blixten då han insåg hur fruktansvärt mycket han tappat angående nyare popmusik. Det har jag visserligen varit medveten om ett tag men det blev lite extra tydligt igår. Det är i sådana lägen man måste ta lite tunga beslut. Författaren började lite reflexmässigt dagen med att lyssna på brittiska radiostationen Planet Rock (och fick en pålitlig dos av t.ex. Byrds, Black Sabbath och en del annat som nog inte var mycket yngre än 80-talet) innan det så blev dags lyssna på TRACKSLISTAN för första gången sedan... 80-talet? Onekligen var det ju en gång så att ens goda koll på just lättare musik kom från Hr. Kindvalls program. Jag är inte bra på att lyssna regelbundet på skvalradio så det får nog blir denna lösning.

Det gick för övrigt lättare än jag trott även om cirka en tredjedel av låtarna på listan var skit (igår skrev SvD att Lady Gagas låtar "sticker ut från all mainstreamdisco" och jag undrar på vilket sätt, efter att ha hört låten hon låg etta med). Resten av dagen ska tillbringas med Stiff-boxen (jo, Tobbe, vi vet nog din strategi) innan jag hedrar Nick Drake (35-årsdagen av hans död igår) samt pluggar in lite José Gonzalez så vi slipper skriva honom i onödan så ofta som vi gör på våra tävlingar. Det är dags för seriös hårdträning inför Popgiss X!!!

Kent och mörka 00-talet.

Författaren erkänner för övrigt att rubriken är snudd rakt av från en artikel om The Cure i Slitz 1990 (innan den blev en mjukporrblaska, förstår sig) med titeln "Cure och mörka 80-talet". Och Cure-svärta (eller kanske snarare Depeche Mode-svärta, hm?) kan man sedan flera år även finna hos Eskilstunas främsta exportvara sedan Volvo BM, nämligen Kent.

Den senaste plattan, "Röd,släpptes 6 november och med tanke på innehållet borde den kanske snarast ha hetat "Svart". En gång i tiden, närmare bestämt för sex och ett halvt år sedan, associerade man emellertid Kent med vitt eftersom de då släppt sitt dittills starkaste album, "Vapen & Ammunition", och i tron de var de nya Simple Minds genomförde den omtalade "vita spelningen" på stadion på nationaldagen 2003.

Under de mellanliggande perioden gick Kent in i en mer lågmäld period med plattorna "Du och jag och döden" och "Tillbaka till samtiden" samt ett antal singlar (däribland den utmärkta men nu något bortglömda "Vinter02"). Kjelle och undertecknad diskuterade denna period under lördagens förfest och noterade att plattorna, för att citera Kjelle, "inte var enormt bra med Kent-mått mätt" (och här kanske andra medlemmar i Rootmoset anmäler avvikande mening).

Jocke Berg är en diskret man men kan ibland få anfall av ogenerad hybris (eller ofta ogenerat framförande av sanningar) och meddelade att nya plattan skulle bli gruppens hittills bästa. Allt som allt man man nog, efter några lyssningar, fastslå att det är gruppens starkaste sedan just "Vapen & Ammunition". Här är det inte fråga om det mest storslagna men det finns förstås med även här, dock inpackad i en dyster och elektronisk ljudram som (givetvis) får en att tänka på Depeche. Utan tvivel är Kent det rockband som har den "synthigaste" attityden i Sverige (titta bara på frisyrerna).

Texterna på nya plattan är ofta ganska dunkla och öppna för fri tolkning och vid några tillfällen blir de närmaste baudelairiskt groteska med sina skildringar av ett slags Sverige i skymningen. Bandet som följt många av oss sedan 90-talet knyter härmed ihop säcken om 00-talet ganska elegant.

Trots svärtan ska man förstås även konstatera att gruppen fortfarande kan rocka ganska hårt vilken med all önskvärd tydlighet märktes då man manglade sig igenom den svulstiga "Svarta linjer" i "Skavlan". Det lovar gott inför turnén.

Rootmos'n'Blues.

Gårdagsaftonen spenderades på det anrika etablissemanget Effes där Rootmosets ålderspresident Kennet framträdde som basist i orkestern Slim Pim & The Bullets, vilka hade livedebut. Bandet spelade två set och man gjorde en helt OK inledning men lyfte än mer under andra setet då en rad bluesklassiker av både snabbare och långsammare slag avverkades med god spelglädje. Därtill uppträdde ett väldigt tight band vid namn Number Nines (eller #9's om man så vill) som i sann rock'n'roll-anda öppnade med Clashs "Should I Stay or Should I Go" även om man huvudsakligen körde sitt eget material. # 9's bestod av fem unga damer skolade vid Folkhögskolans ELLA-utbildning som jobbar för att lyfta fram kvinnliga rockartister (och därmed har jag även gjort reklam för den). Undertecknad hade även gruppens singel "My Gun" i kavajfickan då kvällen var över.

Eftersom Rootmoset var lite utspridda igår (och en av oss ju rentav stod på scen) så blev det världens minsta förfest hos undertecknad (d.s.v. Kjelle och jag, medan Tomas var på middag) men även sådana tillställningar går an. Vi hann rentav lyssna på Kaj Kindvalls lilla popfrågesport på radion även om frågorna var lite för enkla (vi hade bättre än samtliga tävlande).

I övrigt tycker vi det är lite sniket av Status Quo att helt uppenbart ta 500 spänn när de väl spelar här i sommar. Har de ont om pengar?

Starkaste debuterna.

Vi (huvudsakligen Tomas) har åter tänkt till kring de starkaste debutalbumen och den 8 november 2009 så listan ut så här:

1. Sex pistols - Never Mind the Bollocks (1977)
2. Velvet Underground - Velvet underground and Nico (1967)
3. Suede – Suede (1993)
4. New York dolls - New York Dolls (1973)
5. Jeff Buckley - Grace (1994)

Varvid man även kan konstatera att vare sig 80- eller 00-talet var de starka debutalbumens tid.

Pink Floyd betraktat från trumpodiet.

Ägnade någon dryg vecka åt att i godan ro läsa boken "Inside Out" som är en skildring av Pink Floyd, författad av gruppens batterist Nick Mason. Eftersom min uppmärksamhet gentemot Pink Floyd slackat en smula på senare år (det händer ju inte så mycket nytt) så får jag erkänna jag hade missat det faktum att åtminstone en av medlemmarna faktiskt författat en biografi över både sig själv och gruppen. Fokus ligger dock på just Pink Floyd och Masons eget privatliv (liksom de andra medlemmarnas) nämns bara i förbifarten. Likaså hans bilintresse (Mason är ju även känd för sitt bilsamlande och har författat minst en bok om ovanliga äldre bilmodeller).

Den som alltså vill läsa en riktigt smaskig historia med skandaler blir besviken. Vi som känner till Pink Floyd kunde emellertid ha räknat ut detta redan i förväg. Trots att gruppens musik kan få den oinvigde att tro att gruppen gick på droger dygnet runt så var medlemmarna i det avseendet raka motsatsen. Med undantag för deras förste ledare Syd Barrett (medverkande på en fullängs-LP, några singlar samt två spår på gruppens andra LP) som ju lyckades droga sig till bestående hjärnskador så var medlemmarna absolut inga acid-killar. Det faktum att Barrett dessutom blåste ut hjärnan med LSD gjorde väl knappast övriga medlemmar mer sugna på att pröva.

Mason antyder helt diskret att vissa medlemmar hoppade över skaklarna med diverse damer de möte på turné men annars är det mest gruppens roadies som står för konstigheterna. Man får bland annat veta att gruppen hade skådespelerskan Naomi Watts far, David, som en nyckelperson i sin stab och att denne arme man drogade sig till en förtidig död 1976. Roliga anekdoter av andra slag finns det emellertid gott om och Mason är väldigt välformulerad och underfundig och inte minst självironisk.

Vad gäller det som många nog är intresserade av, bråket mellan Roger Waters och de övriga medlemmarna, så är Mason även här ganska fin i kanten. Alldeles mot slutet av boken avslöjar han att han rentav bett de övriga medlemmarna (inklusive Waters, som skrev "skitsnack" med grön tuschpenna över en manussida) att titta på texten och lägga till och dra ifrån. Det är förstås inte samma sak som att Mason alltid behöver ha tagit till sig deras inlägg men det visar ändå på att han tog hänsyn till sina gamla kollegor innan han bara pytsade ut en bok utan deras vetskap.

Verket sträcker sig fram till återföreningen vid Live8 2005 och det bildar ju därmed en sympatisk men även definitiv final. Syd Barretts död 2006 hinner också noteras men däremot har boken, givetvis, inte hunnit få med Rick Wrights död i september 2008. I och med detta är alla diskussioner om en återförening av Pink Floyd av mer varaktig slag akademisk. Så denna bok lär troligen utgöra den definitiva skildringen av en av de mer intressanta grupperna inom modern musik.

Popens Stephen Spielbergs.

NOTA BENE: Denna essä kommer vid ett par tillfällen att omnämna Ace of Base. Ni har blivit varnade.

För några år sedan klämde arrangörerna på ett mellangiss till med ABBA-tema. Det var ett lika överraskande som genialt drag eftersom det nog sällan muttrats, jämrats och svurits så mycket kring borden som den gången. Uppdraget var egentligen enkelt: ta ett antal ABBA-låtar och passa in dem på rätt LP samt uppge vilket år nämnda LP kom ut. Hade det gällt t.ex. Beatles, Stones, Bowie, m.fl. hade jag till och med kunnat dunka in b-sidor på singlar och i några fall inte bara år utan exakta releasedatum. Men nu gällde det som sagt ABBA. Jag och min medtävlare blåste denna uppgift rejält. Och allt det här visste givetvis de listiga arrangörerna.

Och varför är det så? För givetvis är ABBA inte en grupp som förekommit särdeles flitigt (läs: inte alls) på våra rootmos-möten. Jag är osäker på om någon i vår lilla krets lyssnar seriöst på den storsäljande kvartetten. Personligen kan jag tycka musiken ofta är lite väl inställsam och smetig och nummer som "Honey, Honey" och "I Do, I Do, I Do" tangerar dansband (och den senare spelades väl även in av Ingmar Nordströms, gruppen med 36 saxofoner).

Men beror ABBA:s frånvaro i Popgiss-sammanhang enbart på att många inte lyssnar på den typen av musik? Nej, det tror jag inte. För några år sedan (nu kommer det) så skrev någon mindre vetande journalist att man verkligen inte kunde jämföra Ace of Base (ouch) med ABBA eftersom (fritt citerat) "de inte alls var lika intressanta personer". Musikaliskt kan det nog stämma eftersom ABBA trots allt varierade sig medan As med bas odlade sin österrikiska reggae i låt efter låt. Men sen kommer man till det här med personligheterna. Säga vad man vill, men kvartetten från Götet kunde ändå ståta med en gammal nynazist (som givetvis aldrig ägnat sig åt sådant, nej då) och att en av sångerskorna blev överfallen i hemmet av ett psyko.

Vad gäller ABBA lär vi aldrig få se en platta med titeln "Benny/Bjorn was a nazi". Lyckligtvis. Och det är just sådana här saker som gör att ABBA är så frånvarande i musiknördiga sammanhang. För några år sedan skulle någon slaskjournalist skriva en "skandalbok" om ABBA. Det värsta han lyckades gräva fram var att tjejerna slagits, därtill med guldskivor. Det var det absolut rockigaste han kunde gräva fram.

På så vis kan man ibland undra om det verkligen fanns en kvartett vid namn ABBA eller om låtarna faktiskt skrev sig själva på något konstigt vis. ABBA nämns aldrig av några kritiker som annars kan frossa i Stones, Dylan, diverse punk och grunge. Tji ABBA. Inga av de stora musikskribenterna ägnar sig åt att skriva "den definitiva boken om ABBA". Und so weiter. I en av de få artiklarna jag faktiskt hittat om gruppen (i tidningen Pop kring 1994 någon gång) berättade Björn, förlåt Bjorn, att han var på vippen att inte bli insläppt på scenen då man skulle framför "Waterloo" en gång till efter segern i Brighton 1974. Likt en annan Bryan Adams. Och detta trots att Bjorn kunde ståta med sina lila platåmackor och allt. Så vanlig måste han ändå ha verkat inför vakterna.

Och det lär aldrig dyka upp några foton av Benny som partar med Jagger eller Warhol på Studio 54, antagligen för att sådana situationer aldrig uppstod. ABBA tycks ha förblivit fyra svennar som hamnade mitt i popens centrum utan nämnvärd rörelse. Likt Stephen Spielberg som satt inne och såg film trots att han befann sig i Kalifornien i slutet av 60-talet.

Men ponera ändå att Benny, gruppens John Lennon, någon kväll kände sig lite äventyrlig efter att ha slagit an de sista pianoackorden vid en konsert i New York. Ponera att Benny ville gå på Studio 54 ("man är ändå i storstan"). Risken kunde förstås finnas att Benny inte blev insläppt eftersom han såg vanlig ut och såsom en trevlig svensk inte vill komma med något drygt "I am in ABBA" inför vakterna. Men Benny har turen att bli igenkänd och insläppt ("that is the guy in ABBA, the bearded one, not the short one") varefter han sen försvinner i myllret och glider runt på sitt tomtemysiga vis innan han kommer på att Agnetha nog väntar samt att han vill plita ihop ett par hits till innan han går i säng i lagom tid. Benny är för övrigt en av de där relativt få personerna man inte kan tänka sig berusad, än mindre inne på muggen för att dra en line med Mick och Bianca.

Och detta är alltså den yttersta förklaringen till ABBA:s frånvaro: de var de svenskaste av svenskar. De jobbade hårt i studion (utan anekdoter) och fick hits med sina skivor. Åkte på turné (åter utan värre anekdoter än att Agnetha viftade lite med röven på scen, tidigt i säng). Åkte hem till Sverige och tog det lugnt. Komponerade. In i studion igen och så samma ramsa igen. Inte ens när äktenskapen i gruppen barkade åt helvete producerade det några intressanta anekdoter. ABBA släppte aldrig någon "Blood on the Tracks", inte ens en "Rumours" (vilket passat extra bra). De fortsätte pumpa glada hits och låtsas som ingenting fram till det stillsamma slutet. Som givetvis kom "not with a bang, but with a whine". Inga rättegångar, inga telegram till journalister. Den senare processen mot Stikkan A sköttes diskret. För att travestera Urban Släke: "så jävla svenskt".

Detta lär alltså förbli ABBA:s fortsatta öde. De lär fortsätta dra in pengar på sina hits samtidigt som frånvaron inom musiknördarnas värld lär bli än starkare med tiden. Allt eftersom de som kunde producerat lite roligare anekdoter försvinner. Världen lär få vänta på ABBA:s "The Dirt".

Popsäsongen startar?

Även om nedanstående skribent varit lite slö i värmen så lyckades faktiskt Rootmoset samlas mangrant hemma hos Tomas 10 augusti för lite trevlig samvaro. Vi började med att konstatera att alla fotbollslag vi verkar gilla antingen ligger i lägre divisioner (Kjelle och Leeds, undertecknad och Millwall), kämpar för att komma upp igen (Tomas och Ipswich) eller håller på att ramla ned från elitdivisionen (Kennet och Hammarby). Därefter blev det emellertid lite gladare tongångar då vi avverkade ett par musikfrågesporter, varav den senare var komponerad av kvällens heders-rootmosare. Aftonen avslutades sedan på anrika etablissemanget Nunnan. Undertecknad råkade vid inmundigande av en hamburgare även förtära delar av den (klena) plastgaffel som medföljde men såhär 10 dagar senare har ännu inga otäcka symptom märkts.

Det känns annars gott att popsäsongen, likt allsvenskan, nu står i färd att dra igång. Vi ser alltså fram emot några trevliga vändor på Creperiet under hösten, en livlig afton på Rockskallen i januari och slutligen mastiga Popgiss 2010, anordnat av Tobbe och compani där under våren någon gång. Läsåret kan börja!!

Männen bakom David Bowie.

Många stora artister har delvis nått sin framgång genom medarbetare som verkar i kulisserna, eller åtminstone är väldigt okända för allmänheten just därför att allt ljus riktas mot den aktuella artisten. Detta är givetvis självklart då det gäller artister som endast delvis skriver sitt eget material. Vid det här laget vet dock vissa delar av allmänheten att Elton John har en mångårig textförfattare som heter Bernie Taupin eller att Bob Dylan hade en god sparringpartner i Robbie Robertson (och övriga The Band) under många år. Michael Jackson hade Quincy Jones som producent och bollplank under sin främsta period. Och samma sak kan naturligtvis sägas om David Robert Jones, mer känd som David Bowie. Här kan särskilt lyftas fram tre män som verkat med Bowie under tre distinkta perioder samt en fjärde man som nog är den främsta doldisen i kretsen kring Bowie men samtidigt en av de mest långlivade. Brian Eno och Nile Rodgers diskuteras inte nedan, trots sin betydelse för Bowie, eftersom temat med denna text är att diskutera mindre kända personer.

Mick Ronson - glamperioden: Mick Ronson (1942 - 93) är kanske den mest kände av Bowies många samarbetspartners i och med att Hulls store son även ledde gruppen The Spiders from Mars, vilka kompade Bowie under glameran 1970 - 73. Bowie hade något slumpartat träffat musikerna redan 1970 och det dröjde ett tag innan konceptet med Ziggy & the Spiders utarbetades. På affischer kunde det till och med stå "Bowies nya grupp som ännu inte har något namn". Ronson i det privata har beskrivits som en lite blyg och klumpig person som emellertid genomgick en märklig förvandling så fort han fick en gitarr i händerna. Därtill var han även en oerhört skicklig arrangör och producent och hjälpte Bowie stort med både "Hunky Dory" och "Ziggy Stardust" samt att producera Lou Reeds "Transformer". Samarbetet sprack emellertid då Bowie helt ville bryta med glamrockkonceptet och därefter hamnade Ronson i det sönderfallande Mott the Hoople för att därefter fortsätta samarbetet med denna grupps ledare Ian Hunter. Han gav även ut två soloplattor, "Play Don't Worry" och "Slaughter on 10th Avenue". I övrigt var han en ofta anlitad producent även under 80-talet. I början av 90-talet drabbades Ronson av cancer men slog inte av på arbetstakten för den skull, eller kanske just därför. Bland de sista plattor han producerade var Morriseys glamrockalbum "Your Arsenal". Därefter återförenades han en period med Bowie, efter 20 år, och medverkade på dennes underskattade comebackalbum "Black Tie, White Noise". Ronson avled 29 april 1993. Bowie deltog inte i minneshögtiden, vilket fick Ian Hunter att inför journalister utbrista att han skulle slå Bowie på käften nästa gång de möttes.

Carlos Alomar - "The Golden Years": Sedan Bowie åkt till USA efter The Spiders upplösning började han intressera sig mycket för svart musik, främst soul och disco. Albumet "Diamond Dogs" blev en märklig övergångsplatta från glameran till någonting annat. Under denna period mötte Bowie den puertoricanske gitarristen Carlos Alomar (född 1951) som allt som allt kommit att medverka på fler Bowie-album än någon annan. Precis som Ronson var (och är) Alomar en studioräv, gladlynt och hårt arbetande. Man kan lätt föreställa sig att Alomar var en klippa att luta sig mot då Bowie gick ned sig i ett allt svårare kokainmissbruk och trots det lyckades ge ut ett av sina främsta album, "Station to Station". Alomar bidrog exempelvis med gitarrhooken på "Stay" och tillsammans med George Murray (bas) och Dennis Davis (trummor) såg han till att Bowie hade en helgjuten ensemble som backade upp honom långt in på 80-talet. Efter att Alomar efter Bowies enorma kommersiella framgångar (och dito konstnärliga fiaskon) skuffats undan en aning (se nedan) kom han senare åter att jobba med Bowie mot mitten av 90-talet då han framträdde vid sidan av den man som ska diskuteras direkt nedan. I nyligen gjorda intervjuer har Alomar förklarat att han som vanligt är beredd jobba med Bowie närhelst han behagar ringa. "I'm the biggest Bowie fan ever" har han, med viss tyngd bakom orden, sagt.

Reeves Gabrels - frälsaren: Bowie uppnådde gigantiska framgångar med "Let's Dance" även om han därmed vattnade ur sitt koncept något. Det fungerade ännu på "Let's Dance", som dock hade flera bra låtar, men då han försökte upprepa det hela med sämre låtar under loppet av 80-talet blev det fiasko. Albumen "Tonight" och "Never Let Me Down Again" bör vara bland det sämsta Bowie har gjort. Vissa låtar var inte nödvändigtvis dåliga men dock utslätade i arrangemang och produktion, inriktade som de var mot en mainstreampublik. Räddaren i nöden blev en man vid namn Reeves Gabrels (1956) som Bowie träffade mot slutet av 80-talet och som även var ärlig nog att påpeka för Bowie att det han gjorde i princip var skit. Bowie tog till sig kritiken och bröt nu radikalt med popvärlden genom att bilda hårdrocksbandet Tin Machine som släppte ett helt OK debutalbum 1989 och därefter en något mindre lyckad uppföljare 1991. Resultatet blev, trots kritikernas ljumma entusiasm, ändå något av en nytändning för Bowie och efter att han upplöst denna grupp fortsatte Gabrels vid hans sida. Gabrels hade bland annat bidrag till att (för en period) knuffa ut Carlos Alomar i kretsen kring Bowie eftersom han ansåg denne man som ett hinder för en förnyelse av Bowie. Ironiskt nog kom nu Alomar och Gabrels att uppträda sida vid sida under 90-talet. Gabrels var med på albumen "Black Tie, White Noise" samt "Outside" (där Alomar alltså dök upp) och både han och Alomar turnerade med Bowie. Därefter bröt Gabrels under vänskapliga former samarbetet med Bowie eftersom han ansåg sig själv som en rocker som inte helt och hållet förstod den musik Bowie nu var på väg mot, inte minst då Bowie spelade in ett drum'n-bass-album ("Earthling") 1997...

Mike Garson - Från avantgarde till... avantgarde: Mike Garson är kanske den främsta doldisen i kretsen kring Bowie men har allt som allt samarbetat med honom längre än Alomar, om än på färre album. Garson blev en slags Ian Stewart i The Spiders from Mars då han kom att bli bandets fjärde och halvofficielle medlem jämte Ronson/Bolder/Woodmansey under hösten 1972. Exempelvis kan Garson höras på den halvofficiella konserten från Santa Monica i oktober 1972. Senare kom Garson att få en framträdande roll på albumet "Alladin Sane" där han stod för det flippade solot på titelspåret, vilket ofta omtalas (såg det så sent som igår omnämnt i en Ian Rankin-deckare då kommissarie Rebus samt hemma och njöt av just "Alladin Sane"). Garson kom just från de avantgardekretsar som Bowie alltid, på ett eller annat vis, friat till även på sina mer lättillgängliga plattor. Garson fortsatte sedan jobba med Bowie 1974-75, både på plattor och live. Efter det skildes deras vägar men Garson återkom på "Black Tie, White Noise" 1993 och har sen dess medverkat på varenda platta eller turné som Bowie gjort. För närvarande har dock Bowie tagit en längre paus från både skivinspelningar och konserter (han har inte släppt någon platta sedan 2003) och det återstår se om den trogne pianisten Garson åter är vid hans sida om eller när han åter tar sig i kragen.

Fredagsbilagor och nöjesjournalistik - då och nu.

Det här lilla inlägget handlar bara delvis om musik (som ju annars är trevligast skriva om) då den röda tråden är fredagsbilagor i kvällstidningarna och hur de utvecklat sig. Eller inte. Det fanns ännu en tid (då dinosaurierna gick på jorden) när man faktiskt ibland läste kvällstidningarna och i synnerhet då fredagsbilagorna, Expressen fredag och Puls i Aftonbladet. Jag kom att tänka på detta i samband med att jag såg lite gamla avsnitt av "Percy Tårar" där ju Expressen fredag utsattes för ett lustmord.

Hur såg då den typiska fredagsbilagan ut? Ett exempel: bröderna Hanson (minns någon dem) hade just behagat förorena etern med sin "Mmmbop" och självklart hamnade den unga trion därmed på omslaget till Expressen fredag/Puls (den ena eller båda, minns ej nu). Och tidningens huvudreportage (ofta på, säg, fyra sidor) veks givetvis åt omslagspojkarna. Poängen är dock att även om "Mmmbop" var en lättspydd trudelutt så hade bröderna Hanson dock GJORT något. De hade faktiskt spelat in en skiva och fått en duktig hit och därmed var det ändå något som var värt skriva om i nöjespressen.

Och detta var det gyllene 90-talet då inte nödvändigtvis bröderna Hanson prydde omslaget. Det kunde lika gärna vara Oasis (eller åtminstone bröderna Gallagher), Nirvana, Prodigy eller Billy Corgan från Smashing Pumpkins. Those were the days. Och i samtliga fall hade dessa personer, med tyngre eller lättare musik, faktiskt GJORT något som var värt skriva om. Sådan var nu nöjesjournalistiken i dessa avlägsna dagar.

Sen tappade jag under några år kontakten med kvällspressen eftersom tidningarnas innehåll blev sämre och sämre. Dessutom lades ju fredagsbilagorna, som jag kände dem, ned efterhand. Och det hände mycket hemska saker under den tiden, helt klart. Kanske blev tidsandan sämre, kanske förvandlades alla nöjesjournalister till skvallerkärringar, kanske tömdes musiken på allt innehåll. Vad vet man. Men när
jag efter några år började ögna lite mer på vad som skrevs i kvällstidningarnas nöjesspalter överlag så märkte jag att vissa saker förändrats. Detta var då i glappet mellan dåtidens och nutidens fredagsbilagor, även om jag är lite osäker på kronologin här.

Exempel: mot mitten av 00-talet skrev pressen oupphörligt om någon som hette Lindsay Lohan. Eftersom jag är ointresserad av mode och sällan ser lättare filmer hade jag ingen aning om vem människan vara och visste bara att hon var berusad och/eller drogpåverkad mest hela tiden. Det framgick inte på något vis att människan faktiskt "gjort" något. Det var när jag kollade upp henne som jag kunde konstatera att hon även varit lite sångerska, lite modell och lite skådespelerska (om än i filmer som ingen vuxen människa kan ha något större utbyte av). Men vad skrev pressen om? Fyllor och drogskandaler samt huruvida hon knullade med män eller kvinnor. Oerhört djävulskt förkrossande intressant.

Och värre har det blivit i de nyare fredagsbilagorna (bland annat Klick!). Numera skriver man inte ens ointressanta saker om folk som "gjort" något utan till och med om folk som inget gjort i högre grad. Läser man omslagen finns där inte gnuttan av en musikartist utan på sin höjd några jävla dokusåpakändisar som tagit till micken och utöver det slask om Beckham, Pitt, Jolie och hela surven. Först nyligen kollade
jag vem denna "Jordan" som man ständigt skrev om var (jag trodde i flera år det var hon som gjorde "Jordan, rättsläkaren") och det visade sig vara en avdankad modell med dopade bröst, med andra ord en totalt ointressant människa. Men dessa samhällets onödiga myllrar nu på omslagen till fredagsbilagor och andra nöjespublikationer och man känner en närmast förkvävande känsla när man konfronteras med vad som verkar
vara vår tids totala tomhet och meningslöshet. I alla fall inom nöjessvängen.

Och varför är det så här? Kanske för att mycket av den mainstreamorienterade musiken under 00-talet var så totalt menlös och ointressant så det inte räckte med den. Det räckte inte med Britney Spears trudelutter utan man måste skriva om hur hon gifter sig, skiljs, flippar, rakar skallen, åker in och ut på rehab und so weiter. Och värst är Paris Hilton som inte är känd för något utom att vara känd. Å andra sidan kan man alltid hoppas på revolutionen. Ingen hade förväntat sig att Nirvana skulle ta död på det lika menlösa spandex- och kajalpräglade sena 80-talet (som dog 1991). Men tills dess: Vade retro, fredagsbilagor.

En Göteborgare i stan.

En 1/4 del av Rootmoset tillsammans med en hedersrootmosare besökte ett hak beläget i Visbys hamnkvarter för att se världens gladaste Göteborgare. Håkan Hellström delar musik-Sverige i två delar, antingen köper man hans naiva texter, folklighet och popularitet hos småflickor eller inte. Dom största argumenten som dom som inte gillar Håkan är att:

1 Han kan inte sjunga (när har det haft betydelse för pop och rock musik).
2 Han har naiva texter (jag har aldrig hört att The Ramones eller Kiss tex. fått samma kritik.)
3 Han är folklig och har uppträtt i allsång på skansen (personligen tycker jag att det skönt att se artist som är så ödmjuk och helt fri från divalater som annars är ganska vanligt i branschen).

Jag vet inte exakt hur resterade delar av Rootmoset ställer sig till Hellström men jag är ganska övertygande att om alla som inte har sett honom kommer att ändra eller i alla fall omvärdera sin åsikt efter ett konsertbesök.

Och hur var konserten? Som vanligt så var det helt suveränt. Fullt band med blås och bongotrummor och en fantastisk liveshow. Före konserten var man lite orolig för att det var sittande publik men efter andra låten stod dom 10 första raderna upp så det spelade ingen roll.

80-talets Elvis Presley.

Författaren har i skrivande stund faktiskt ingen aning om den exakta relationen till Michael Jackson bland Rootmosets medlemmar, huvudsakligen därför att vi inte direkt gått in för att prata om The King of Pop vid våra sammankomster. Själv fick skribenten albumet "Bad" i julklapp av sina föräldrar 1987 och albumet blev faktiskt lyssnat på, delvis beroende på att låtarna satte sig väldigt lätt trots att skribenten normalt genomgående höll diet på hårdrock.

Likväl så är det väl svårt undgå att kommentera Michael Jacksons död och själv blev textförfattaren lika förvånad som någon annan i morse. Mannen höll ju på att förbereda för hela 50 konserter i London, även om det nyligen talats om att det skulle skjutas på det hela på grund av "hälsoproblem". Och vad de hälsoproblemen handlade om vet vi antagligen nu. Tyvärr. Även om det också kan förvåna att en man som varit så fysiskt aktiv dör knall och fall vid blotta 50 år. Men nu är livet en gång så pass slumpartat som det är.

Även de av oss som inte har någon närmare relation till MJ har likväl haft hans låtar som ett slags soundtrack under stora delar av 80- och 90-talet. Många blev säkerligen imponerade av den på den tiden kusliga (och nyskapande) videon till "Thriller" och inte minst det faktum att Vincent Price medverkade var på något vis lite creddigt. I kommersiellt hänseende toppade MJ med "Thriller" men det ska påpekas att det släpptes vida fler singlar från "Bad" (1987) där väl nästan varenda låt (med kanske två undantag) kunde höras på radion. Det är inte alla artister som lyckas med detta även om de för all del var vanligt mot mitten av 80-talet ("The Unforgettable Fire", "Revenge", "Brothers in Arms").

Många var vi nog som tyckte att det bästa partiet på låten "Black and White" var det inledande gitarrstycket framfört av Slash. Och många var vi nog som fann det komiskt att en låt om att hudfärg inte spelar någon roll framfördes av USA:s vitaste afroamerikan. Det fanns rentav en oskuldsfull tid då man tyckte det var lite gulligt eller roligt att MJ ständigt omgav sig med barn. Han var minsann, likt Steven Spielberg, en man som hade barnasinnet kvar, han. Men detta var som sagt innan diskussioner om att reklam för blöjor kan tända pedofiler...

MJ var en strålande hantverkare och man kan gott och väl kalla honom 80-talets Elvis Presley. Man kan även med visst beklagande konstatera att den dynamiske artisten senare gick ned sig i en soppa av mer och mer extrema kroppsmodifikationer, anklagelser för pedofili samt (ej att förglömma) ett alltmer bisarrt och messianskt beteende. Just det sistnämnda var väl det som fick den alltid lika sköne Jarvis Cocker i Pulp att tappa huvudet och försöka nita Michael Jackson vid ett framträdande. Anledningen: Cocker sade sig må illa av MJ:s Jesus-komplex.

I vilket fall slutade en anmärkningsvärd karriär där på golvet i lyxvillan i Los Angeles igår. Och bered er nu på en ändlös flod av hyllningsalbum, dokumentärer, samlingar med outgivet material och (måhända) arvstvister.

Please Kill Me - Nu även på svenska.

Rusade snabbt in på en Pocketshop på Malmö Central (10 minuter till tåget skulle gå) och rafsade på två röda åt mig "Please Kill Me" som jag såg av en slump i en hylla. När jag väl bläddrade i den på tåget så visade det sig dessutom att det var ett exemplar på svenska jag fått tag i. Hade ingen aning om att detta moderna standardverk om punk översatts till svearnas och götarnas tungomål, och detta redan 2006. Men det var onekligen en kulturgärning.

Det ska väl tilläggas att för en härdad Rootmosare är verket rolig läsning men kanske lär man sig inte så mycket nytt musikhistoriskt. För alla som har en något mer ytlig uppfattning om punk är boken däremot en upptäcktsfärd. Och det är ju i bokstavligaste mening en intervjubok, ska påpekas. Författarna Legs McNeil och Gillian McNail har i stort sett bara sammanställt gamla och nya intervjuer, där även en del av de gamla är gjorda av dem själva under det glada 70-talet.

Och punk förresten? När jag var yngre så var jag, likt många andra, helt på det klara med att punken var något som hände i England. Det var Pistols och Clash och grönt hår och säkerhetsnålar. Och sen kom den till Norden och det blev Ebba Grön och Sort Sol. Men nu var det inte riktigt så punken uppkom. Det var ju snarare (som så ofta) i USA det började och det är även ur amerikansk synvinkel boken är skriven. Det är faktiskt ganska lite med om vare sig Pistols eller Clash.

Boken börjar rentav med Velvet Underground som ju var aktiva 1965 - 70 (i alla fall om man räknar den tid då Lou Reed ledde gruppen). I vissa avseenden var VU knappast ett punkband men i andra avseenden hade de samma teman i sina texter (storstaden, droger, problem, psykisk press) och likt vissa punkband dolde de ibland teknisk oskicklighet med oljud. Därefter avverkas ytterligare protopunkband såsom MC5, The Stooges och New York Dolls.

Slutligen hamnar läsaren nästan uteslutande i New York där författaren Legs McNeil även figurerar i samband med att han 1975 grundar magasinet "Punk" och det är väl då den egentliga punkscenen tar sin början. Baren som egentligen skulle vara ett ställe för country- och bluegrassmusik, CBGB's, blir istället stamhak för de nya punkakterna såsom Ramones, Patti Smith Group och Dead Boys. Särskilt den sista gruppen är en ibland något bortglömd grupp som här får sin stund i rampljuset, om än postumt.

För den som annars hyst en gränslös beundran för t.ex. Lou Reed eller Iggy Pop är boken annars inte värst rolig läsning. Ifall man nu inte njuter av att läsa hur ens idoler på olika vis förnedrar sig själva mest hela tiden. Lou Reed framstår mest som en otrevlig kuf som bland annat försöker ragga tjejer genom att fråga om de vill skita honom i munnen och andra trevligheter. Iggy är i stort sett påtänd hela tiden och lyckas mer eller mindre förstöra den karriär han knappt hunnit påbörja med Stooges. Nästan de enda som framstår som särskilt vettiga är Patti Smith och Tom Verlaine. Boken mörkar på inget vis det frekventa drogandet och romantiken lyser på ett uppfriskande vis med sin frånvaro. Det behöver väl knappast påpekas att slutet för några av huvudpersonerna i boken blir ganska grisigt. Men det ska jag inte avslöja här utan istället uppmanar jag alla musikintresserade att själva läsa "Please Kill Me".

För den som är intresserad av brittisk punk så fladdrar Sex Pistols förbi i några kapitel och vissa kapitel ägnas även åt Sid Vicious sista eländiga tid i New York, troligen som avskräckande exempel. Men det vore kanske på tiden att det även kom ett standardverk om brittisk punk även om "England's Dreaming" (som mest koncentrerar sig på just Pistols) är ett vackert försök.

Även en ensam Rootmosare är en Rootmosare.

Rootmoset har gjort det igen! Eller snarare 25% av vårt eminenta lag.

En viss förklaring är på sin plats. Sedan i höstas så har en av medlemmarna i Rootmoset varit inblandad i en popgisstävling på sin arbetsplats, genom att vinna den kvaltävling som gick i oktober så gick Crazy Dogs direkt till final som avgjordes 12/6. Final innehöll låtar från Undertones, Joy Divison och Backyard Babies, samtliga välbekanta band för en popgissare. Men det är inte bara att rabbla namn när mycket av ansvaret ligger på en själv och man har inte sina kamrater från Rootmoset att luta sig mot. Nu gick det i alla fall bra och alla medlemmar (Conny, Pelle, Torgny, Jörgen och Jonas) bidrog till triumfen. Det uppstod dock en viss osäkerhet vid rättningen som fick göras om men till slut så var det klart att Crazy Dogs hade vunnit med 116 mot 109 poäng för närmaste konkurrenter.

Tompa Rootmos vill passa på att även här tacka eldsjälen bakom popquiz, Johan Bergström.

70 minuters synthmangel.

Detta lär troligen bli min sista krönika om konstiga synthkonserter för detta år i alla fall. Eftersom jag sedan januari nu hunnit beta av de flesta av mina gamla favoriter inom den tyngre synthskolan är det inte troligt det kommer fler band av denna typ till Svedala i år. Efter att bland annat ha avverkat Front 242, Portion Control, And One och The Klinik avrundades detta synthrevivalår med ett band som jag faktiskt aldrig sett, Nitzer Ebb.

Nitzer Ebb, som var en duo bestående av sångaren Douglas McCarthy plus keyboardisten Bon Harris (samt varierande trummisar som ofta fick vara med på bild), spelade första gången i Sverige i februari 1988, då som förband till Depeche Mode. Två av mina vänner var på plats och berättade hur det då okända bandet under 25 minuter formligen körde över publiken. I augusti 1988 spelade man på Hultsfredsfestivalen, en spelning som var så hård så sångaren McCarthy tydligen spydde blod efteråt. Därefter återkom Nitzer regelbundet 1989, 1990, 1991.

Den enastående debutplattan från 1987 hette "That Total Age" och man lyckades ärligt talat aldrig överträffa den med påföljande plattor ("Belief" från 1989, "Showtime" från 1990 samt "Ebbhead" från 1991) även om de ändå var bra. Sin sista platta, "Big Hit", släppte man 1995 och den sågades så dant av kritikerna att jag aldrig ens lyssnade på den. Faktum är att jag i skrivande stund lyssnar på den första gången, för att kolla. Och, jodå, den är inte bottenlöst usel men heller inget storverk.

Efter turnén 1995 sade McCarthy/Harris farväl till varandra och hade sedan ingen som helst kontakt på 10 år. Inte för att man precis kommit ihop sig utan enbart för att man efter några intensiva år glidit ifrån varandra och sen inte hade mer säga för stunden, får man förmoda. 2005 mailade McCarthy till Harris om det faktum att man skulle släppa samlingsplattor med Nitzer och att det fanns ett sug efter att se bandet liv. Harris var inte omöjlig och man har därefter turnerat i omgångar sedan 2005, nu senast alltså i Malmö och Göteborg 12 - 13 juni.

Men låt inte lura er: detta är en revivalakt av ett band som inte släppt nytt material sedan 1995. Jag hade även detta helt klart för mig då jag masade mig ned till KB för att se bandet i fredags. Och det blev som väntat: en bra konsert där man, trots tekniskt strul och det faktum att Douglas inte riktigt orkar sjunga lika hårt (han påstod även inför publiken att han var hes), ändå manglade igenom många bra låtar under 70 minuter, vilket egentligen var för kort (en recensent klagade förra veckan på att Springsteen spelade ÖVER 90 minuter och jag undrar vilken idiot som klagar på att band spelar FÖR LÄNGE...?). Tyckte gott och väl att Nitzer kunde ha orkat med 90 minuter i alla fall. Men de kanske börjar bli trötta.

Även om Douglas numera föredrar kostym framför shorts och undertröja (och skinnkeps för vapendragaren Harris) så var det ändå ett helt OK framträdande där man bjöd på en rad mästerliga låtar även om jag givetvis saknade ett och annat nummer. Jag hade väldigt gärna hört albumspåret "Violent Playground" från debuten men det var kanske lite för mycket begärt. Men likväl. Ännu några gamla elektrohjältar avbetade på listan. På vägen hem läste jag för övrigt punkhistoriken "Please Kill Me" som nog lär avhandlas i kommande inlägg.

70-talets minst hyllade band.

En gammal artikel i Slitz skildrade den nyligen Sverige-aktuelle Chevy Chase som "80-talets minst hyllade komiker" och därför travesterar jag nu den rubriken genom att skriva om ett band som vore värt vida fler hyllningar än det normalt får (d.v.s. så gott som inga numera), nämligen WISHBONE ASH.

I vår lilla sekt är det väl utan tvivel Kennet som är den store WA-entusiasten och det var även via honom som jag fick upp ögonen för denna suveräna grupp, som släppte sitt mest ansedda album när jag med nätt nöd var född. Detta album, som heter "Argus", beskrevs för övrigt i tidningen Classic Rock som "ett utmärkt exempel på gömda guldkorn", vilket är talande nog i sammanhanget.

Kvartetten Wishbone Ash bildades 1969 och bestod från början av basisten/sångaren Martin Turner, gitarristerna Ted Turner (ej släkt med Martin) och Andy Powell samt trummisen Steve Upton. Den glasögonprydde Powell blev kanske gruppens mest välkände medlem och han är också, som det senare visade sig, den ende som varit med i alla sättningar under åren. I början var dock gruppen väldigt stabil och första sättningen, som bestod 1969 - 73, spelade in albumen "Wishbone Ash" (1970), "Pilgrimage" (1971), "Argus" (1972) och "Wishbone Four" (1973).

En illa skriven artikel om WA i Bonniers Rocklexikon beskriver dem som ett "bluesrockband" vilket verkligen är en sanning med stor modifikation. Det är sant att WA spelade blues, men de spelade jämte det även rock/hårdrock, folkmusik, progg... you name it. Alla dessa influenser lyckades de väva samman på just albumet "Argus". Gruppens sound var även speciellt just genom de båda gitarristerna samspel i kombination med Martin Turners melodiska baslinjer och Uptons bakgrund som jazztrummis. Nackdelen, enligt vissa bedömare är måhända att man aldrig haft någon enorm "punch" i sina sånginsatser, som för all del inte är dåliga. Ofta har Turner backats upp av bl.a. Powell, som för övrigt låter ganska lik sin gamle kollega.

Att man kom att ha två gitarrister berodde på att Upton och Martin Turner då man satte ihop bandet inte kunde bestämma sig för om man skulle ha med Ted Turner eller Powell varför man valde båda. Stilen kom senare att inspirera både Thin Lizzy och Iron Maiden. Det ska även tilläggas att WA även inspirerade "The New Wave of British Heavy Metal" (där ju Iron Maiden ingick) överlag.

1973 hoppade Ted Turner av och ersättes av Laurie Wisefield som tidigare bland annat hörts på John Lennon-låten "Crippled Inside" (1971). Med Wisefield blev de kommande plattorna av något mer varierande karriär även om man gjorde en utmärkt platta med "A New England" (1976). Live fortsatte man att vara en synnerligen dynamisk akt och under dessa år gjorde man bland annat en fantastisk konsert på Rockpalast, vilket var det första jag såg/hörde med denna grupp överhuvudtaget.

Framåt 1980 blev situationen emellertid mer skakig då övriga medlemmar ville att Martin Turner skulle sluta sjunga och enbart spela bas. En irriterad Turner hoppade då av och kom att ersättas av John Wetton. Trots att medlemsbytena kom att bli många framöver gjorde emellertid gruppen några ganska hårda plattor, inspirerade av de nya brittiska band som man i sin tur själv inspirerat. Livesoundet från denna tid kan bland annat höras på en annan utmärkt DVD, "Live at Marquee" (där man spelade i samband med klubbens 25-årsjubileum). 1985 hoppade Wisefield av och efter ytterligare turer åter bildades den usprungliga sättningen och spelade i tre hela år, 1987 - 90.

1990-talet blev mer rörigt och även om några av de gamla medlemmarna var med i gruppen under första halvan av 90-talet föll gruppen sedan sönder totalt kring 1995 och Andy Powell bestämde sig för att köra ensam med varierande musiker. Därmed inte sagt att Powell sparkat musiker efter behag, tvärtom har han månat om stabila sättningar men likväl har en och annan medlem kommit och gått. Eftersom alla fyra ursprungsmedlemmarna har rätt till namnet finns kuriöst nog även en grupp vid namn Martin Turner's Wishbone Ash, lett av sångaren/basisten.

Den aldrig räddhågade Powell experimenterade under 90-talet med techno(!) på några plattor under Wishbone Ashs namn men har senare återgått till ett klassiskt sound. Plattorna som kommit ut under 00-talet är kanske inga storverk men de är å andra sidan heller inte de bottennapp som lätt förväntas av gamla 70-talsgrupper med en originalmedlem kvar. Man HÖR lätt vilket band de är om man lyssnar på skivorna. Det finns rentav en och annan platta även från gruppens gyllene 70-tal som lik förbannat är SÄMRE än vissa av de album man släppt under 70-talet. WA:s senaste studioalbum heter "The Face of Eternity" och är, trots ett megafult omslag, helt klart värd en lyssning. Här bör även rekommenderas någon valfri liveplatta eftersom det är där gruppen bäst kommer till sin rätt.

I skrivande stund har Wishbone Ash haft samma sättning sedan 2007 (de har ofta hållit två - tre år i stöten) och spelade i Sverige senast i februari (på Restaurang Trädgården i GBG). Av naturliga skäl har jag tyvärr inte fått tillfälle se gruppen medn Wishbone Ash är utan tvivel ett av de få gamla 70-talsband med roterande medlemmar som jag likväl vore beredd kolla in. Så pass bra är dels deras klassiska låtar (som de ju givetvis alltid spelar) men även musikernas samspel överlag. Och man kör även nya låtar, under publikens jubel (vilket kan höras på bootlegs från 00-talet). Så nog är Wishbone Ash värda en hyllning!!

Och för den som inget vet om gruppen rekommenderas "Argus" och liveplattan "Live Dates" som inkörsport. Resten ger sig nog självt.

You can't do that on stage anymore...

...var namnet på en serie plattor med kända bootlegs som Frank Zappa utgav. Titeln var mångtydig men syftade nog delvis även på hur fritt konsertklimatet var under 70-talet. Men en alternativ titel kunde även ha varit "You won't play in front of such audiences anymore". Just publikens reaktioner vid livekonserter har ju varit något varierande under historiens gång. Under 50- och 60-talet kunde "popakter" som Elvis, Beatles och Rolling Stones (och för all del även våra svenska adepter) få publiken, i synnerhet de unga damerna, att skrika som om man höll på att avlägsna deras tarmar på något plågsamt vis. Just skrikande från publiken fick ju även både Beatles och Stones att sluta turera, vilket behandlats i en tidigare text här på bloggen.

Vad som däremot är intressant skriva om är den publik som var TYST, eller åtminstone näst intill så. Skillnaden mellan t.ex. Elvis och Dylan var att den senare publik knappt sade något alls, i alla fall inte förrän Dylan "svek" folkmusiken och började spela elektriskt. Men innan dess var den tyst och lyssnande och de var först när vissa applåder kom mellan låtarna som man alls märkte dess närvaro. Och denna tendens blev allt starkare när man kommer in på 70-talet.

Det är för all del mycket möjligt att den här tystnaden berodde på att folk var inåtvända och stenade men det kan lika väl handla om att det även fanns en LYSSNANDE publik vid den här tiden. Folk som satte sig på en stol eller rentav på golvet (tidsandan) och drömde sig bort under konserten. Det är nog även därför de många bootlegs som ändå finns från 70-talet kan vara så behagliga att lyssna på. Det är som att höra en studioinspelning men med bättre tolkningar (ofta) där man inte hör mycket av publiken. Detta kan rentav gälla ett hårdrocksband som Led Zeppelin, åtminstone under sina tidigare år. Sen beror det förvisso även på vilken del av 70-talet man valt att lyssna på. Artister/grupper som Neil Young, Yes eller Jethro Tull hade kanske inte en publik som direkt stod och gallskrek under låtarna.

Särskilt påtagligt blir detta då man kommer till Pink Floyd och allt detta är även en förklaring till Roger Waters tilltagande cynism under decenniet. För egen del har jag hört drivor med Pink Floyd-bootlegs, huvudsakligen från perioden 1970 - 75. När inspelningen är bra (och många av dem är från mixerbordet) så är det en märklig upplevelse. Man vet att det är live men hör sällan publiken utöver de brakapplåder som plötsligt exploderar efter en låt. Bandet kan till och med tillåta sig att ta en paus mitt i konserten utan att någon börjar gapa. Även de akustiska numren hördes kristallklart på en konsertinspelning från det tidiga 70-talet.

Men allt detta ändrades med "Dark Side of the Moon" och "Wish You Were Here". På inspelningarna från 1974-75 är publiken märkbart mer högljudd men ändå på rimlig nivå. Det hela förvärrades dock när Pink Floyd gjorde sin turné 1977, efter att ha släppt "Animals". Gruppen hade nu arenastatus och publiken var därefter. Mängder av människor, som hört singlar som "Money", strömmade nu till för att höra lite "skön rockmusik" eller vad man nu hade väntat sig. Just denna publik ledde också till tillkomsten av "The Wall", vilket tog sin början på den sista konserten på 1977 års turné, i Montreal 6 juli.

Det finns flera inspelningar av konsert och man förstår att det är en bitvis plågsam upplevelse för en grupp som tidigare varit van vid en tyst och uppmärksam publik som hade ett härligt samspel med bandet på scenen. Som det är nu är det ett öronbedövande skrän i bakgrunden, folk som bränner av smällare och allmän stökighet. Under det akustiska numret "Pigs on the Wing, part 2" fick Roger Waters ett utbrott och började skrika åt publiken att lägga av med sina smällare eller gå ut och bränna av dem. Senare under kvällen spottade den ilskne Waters en man i publiken som försökt klättra upp på scenen.

Efteråt satt Waters, enligt sin egen uppgift, på ett hotell i staden och kände sig chockad och generad över sitt beteende och alla de upplevelser han haft under denna synnerligen pressande turné. Det var i och med dessa händelser som Waters insåg att han inte längre kände igen sin publik, kände sig alienerad från den. Därmed fick han även idén att bygga upp en mur på scenen och gruppens sista större mästerverk började där ta form. Och sedan dess har världen sällan sett av den tysta publiken.

Club Digger två år.

I helgen förflyttade sig delar av Rootmoset samt hedersrootmosare för kvällen ut till Skrubbs travbana för att delta i firandet av Club Diggers tvåårsjubileum. Blev lite mankemang då tuff-tuff-tåget visade sig ha dragit sin sista tuff redan efter några 100 meter men det löste sig genom att man rekvirerade en massa taxibilar, ungefär som när Paris hotades av tyskarna i september 1914.

Aftonen blev ytterst angenäm och tre band med högst varierande sound framträdde. Här bjöds på allt från hård indie till musik som Frank Zappa inte hade skämts över. Jämte livemusik hann man cirkulera och diskutera med andra musikentusiaster, receptet för en lyckad afton och en god inledning på sommaren!

Paul Weller och experimentlustan.

Det finns säkert många som inte håller med mig men jag anser att man i princip bör beundra artister som bryter normerna och går sin egen väg. I alla fall i princip. För även jag har naturligtvis hamnat i den situationen där man, likt en lätt travesterad rumpnisse, frågar sig ”men varför gör de på detta viset” när man kanske tycker att den eller den artisten borde fortsätta på en inslagen väg och inte tramsa med en massa konstigheter som man ändå inte vill höra. Men i princip håller jag på att det är modigt när artister trots allt gör det, även om mina känslor ibland kan säga något helt annat.

Ett tacksamt exempel att ta upp i sammanhanget är Paul Weller. Wellers grupp The Jam var genuint populära då Weller hösten 1982 förklarade att han skulle upplösa gruppen. Redan på sina sista singlar (bl.a. ”Precious”, ”The Bitterest Pill” och ”Beat Surrender”) hade Weller töjt The Jams sound så mycket som möjligt men insåg förmodligen att den musik han numera intresserade sig för inte gick att passa in inom ramen för The Jam. Weller behövde kort och gott göra sig av med en del barlast, d.v.s.. basisten Bruce Foxton och trummisen Rick Buckler och så var det slut med The Jam.

Just denna händelse har kanske även bidragit till The Jams goda rykte. Weller valde att inte fortsätta mjölka pengar ur en grupp han ledsnat på, att göra större och samtidigt mer och mer håglösa spelningar i arenor, att göra sämre och sämre skivor för att han tappat gnistan. Precis som The Clash gav man järnet några år och slutade med flaggan i topp (i stort sett). Men just då var The Jams stora publik troligen ganska irriterad över att en av Storbritanniens mest populära grupper lade av bara för att ledaren plötsligt fått för sig att det inte var kul längre. Bara sådär. Och det blev ju knappast bättre av vad som hände sen.

Vad som ”hände” var The Style Council. Detta band har, om man kikar i exempelvis Bonniers Rocklexikon, reducerats till en parentes mellan The Jam och Paul Weller solo. Gruppen nämns i förbifarten på två rader under artikeln om Paul Weller och har inte ens en egen diskografi. Trots att den alltså existerade i sju år, lika länge som The Jam. Och den gav ut skivor under fler år än The Jam, i ärlighetens namn. Men sett i efterhand har den inte direkt funnit nåd inför den publik som dyrkade The Jams punkiga rock och senare Wellers mer traditionella dito. Och även den som uppskattar The Style Council får nog ändå säga att gruppen, och Wellers år med den, är ett utmärkt exempel på hur man kör en karriär i botten genom att pröva publikens tålamod till det yttersta.

1983 dök Weller upp tillsammans med Mick Talbot (f d Merton Parkas) med en helt ny image á la världsman från Paris och därmed också en helt ny typ av musik. På LP:s och singlar från 1983 – 84 blandades det hej vilt. Första LP:n ”Café Bleu” innehöll soul, synthpop, jazz, electro och till och med hip hop(!). Vissa kritiker kallade plattan ”schizofren” och man får onekligen intrycket av att Weller hade svårt bestämma sig för vilken inriktning hans musik skulle ta utan bara öste på i ren skaparglädje, fri från den tvångströja som The Jam alltmer hade kommit att bli. Betydligt mer fokuserad var han på sin nästa platta, kanske hans magnum opus under dessa år, ”Our Favourite Shop”. Här serverades lyssnarna en rad eleganta, melodiska och genomarbetade poplåtar med ofta extremt politiska texter. Man kan inte låta bli att imponeras av textrader som ”come take a walk upon these hills/see how monetarism kills” i kombination med behagliga ljudlandskap. Samma år, 1985, släpptes även den kraftfulla singeln ”Walls Come Tumbling Down” som mer eller mindre kunde ha blivit en signaturmelodi i den brittiska vänsterns kamp mot Thatcher (och den förekom även i soundtracket till filmen ”Billy Elliot”, som utspelade sig under gruvstrejken 1984 – 85).

Med låtar som dessa gjorde Weller åtminstone något som ytligt påminde om The Jams senare sound. Men det skulle bli värre (för publiken). Efter ett par år, och att ha förälskat sig i sin bakgrundssångerska Dee C Lee, kom det romantiska albumet ”The Cost of Loving”, inspirerat av samtidens R’n’B och producenter som Jimmy Jam och Terry Lewis. Soundet gick mot det betydligt mer polerade hållet, kanske lite för polerat för mångas smak. Än mer förvirrad bör publiken ha blivit då man 1988 slog till med den svulstiga ”Confessions of a Popgroup” som innehöll symfoniska sviter och även easy listening ’a la Michael Legrand. Vid det här laget hade Style Council dumpats av sitt amerikanska skivbolag (man hade överlag haft svårt slå i USA; kanske för att man även spelat in en instrumental jazzlåt vid namn ”Dropping bombs on the White House”).

Sedan kom nådastöten: 1989 kom Weller och Talbot dragandes med ett houseinspirerat album. Polydor vägrade inte bara att ge ut det utan sparkade också gruppen, trots att Weller vid det laget varit bolaget troget i över 10 år. Först 1998 kom detta album ut, under namnet ”Modernism: A New Decade”. Därmed var Wellers mest experimentella fras över och hans trovärdighet var också körd i botten. 1990 upplöstes The Style Council formellt och Weller kom först 1991 att börja uppträda live igen, då under namnet The Paul Weller Movement. En första soloplatta kom 1992. Efterföljande plattan "Wild Wood" var full av låtar som självrannsakan och tvivel på sig själv (”Has my fire really gone out?”) trots att Weller där försökte förnya sig lite då han plötsligt upptäckt tidiga 70-talsgrupper som Traffic och Free. Och i princip har Weller därefter fortsatt med den formel han uppfann på ”Wild Wood”. Det tuffar på och kvaliteten är väl ganska jämn men musikaliskt är det inte så spännande.

Publiken är i stort sett nöjd då Weller anses ha hittat hem igen, på något vis. I England drar han storpublik på sina turnéer och solomaterial blandas med låtar av The Jam och, faktiskt, en och annan låt av det där bespottade bandet han hade mellan sin bejublade punktrio och sina bejublade år som soloartist. Frågan är om Weller faktiskt på ett genuint vis är nöjd med att tuffa på med sin tradrock eller om han faktiskt kapitulerade inför den bittra verkligheten: publiken vill höra en viss sort Weller och inga konstigheter, tack. Det återstår väl att se om mannen åter börjar överraska och chocka sin publik med ny experimentlusta. Vilket man, vad känslorna än lär säga, i sådana fall ska ha respekt för.

Lennart Persson (1951 - 2009).

Med stor bestörtning har vi mottagit nyheten om att Lennart Persson, den modernare svenska rockjournalistikens nestor, inte längre är ibland oss. Persson, som stod bakom tidsskrifter som "Larm" och "Feber" kan sannerligen beskrivas som en man som verkligen BRANN för sin musik. Vi i Rootmoset böjer våra huvuden i vördnad. Läs gärna även Tobbe Stuhres fina och personliga betraktelse över denne gigant:

http://www.helagotland.se/nyheter/artikel.aspx?ArticleId=5252167

Destruktiva turnéer

Det finns turnéer och det finns turnéer. Vissa grupper eller artister utmärker sig med jämna mellanrum för sina lite väl uppsluppna turnéer men sen finns det även grupper som kan överträffa sig själva och åstadkomma sådana där konsertturnéer som musikkonnässörer (särskilt de som inte ens var i närheten) kan snacka om tjugo – trettio år senare. En sån här lista skulle kunna bli oerhört lång men nedan ska i alla fall tre turnéer från 1970-, 1980- och 1990-talet presenteras. I ett av fallen var turnén anmärkningsvärd även med denna grupps mått mätt, i ett annat fall ledde till att gruppen upplöstes (i alla fall temporärt) och i det tredje fallet var det på vippen att gruppen hade upplösts och den blev åtminstone svårt vingklippt.

Rolling Stones – STP Tour, 3 juni – 26 juli 1972

Sommaren 1972 hade Stones turnerat ungefär i tre veckor i USA då undertecknad kom till världen på en betydligt lugnare plats på vårt klot. Denna turné, inofficiellt kallad ”STP Tour” (för ”Stones Touring Party”, en dubbeltydig ordlek) var den första stenarna gjorde i USA sedan 1969. Just 1969 års turné var relativt (med Stones mått mätt) städad men urartade tyvärr fullkomligt under den avslutande, okända, konserten i Altamont där Hells Angels löpte amok och dödade en åskådare samt skadade andra. Hotet från Hells Angels, som tycks ha menat att Stones var skyldiga dem pengar, hängde för övrigt fortfarande över stenarna då de kom till USA försommaren 1972. Detta ledde till att Keith Richard, som gärna bar på knivar vid denna tid, även knallade omkring med en 38:a. Just in case. I sin yttre form, angående själva konserterna, präglades turnén av upprepade våldsamheter med kravaller och regelrätta slagsmål om biljetter. Att falska biljetter cirkulerade gjorde knappast saken bättre. Vid ett tillfälle fick Bostons borgmästare personligen ingripa för att få Keith och Mick släppta ur häkte (de hade gripits för viss stökighet). Anledningen var knappast någon omtanke om de besökande britterna utan handlade snarare om att undvika upplopp vid en inställd spelning. Bakom scenen frossade bandet i droger även om deras hov ibland överträffade dem i drogintag. Bland medmusikanterna gick både pianisten Nicky Hopkins och saxofonisten Bobby Keys ned sig i heroinmissbruk, liksom även bandets manager och andra personer kring dem. Utöver detta rök Bianca Jagger och Keiths moatjé, Anita Pallenberg, handgripligen ihop vid flera tillfällen. Tanken var att turnén skulle bli en film men den affärsmässige Jagger såg snabbt till att stoppa projektet. Kanske inte så konstigt med tanke på att man i filmen bland annat kunde fått se Jagger snorta kokain och Keith och tidigare nämnde Bobby Keys häva ut en TV från tionde våningen på ett hotell. Kort och gott ett groteskt svineri där man hela tiden får påminna sig om att man kan uppskatta vissa personer som konstnärer samtidigt som man finner dem motbjudande som privatpersoner. Bandet filmade klokt nog inte de dagar då de gästade den ständigt pyjamasklädde Playboygrundaren Hugh Hefner. Turnén blev trots detta väl dokumenterad i olika böcker och reportage även om Truman Capote, som var tänkt att skildra den, aldrig fick tummen ur p.g.a. egna problem med alkohol och droger. Stilenligt avslutades turnén med party i New York där även personer som Zsa Zsa Gabor var inbjudna. Stones turnerande party hade plötsligt släppts in bland det vackra folket, en intressant kulturkrock. Bandet överlevde denna turné men många personer i deras hov blev vingklippta i vad som troligen var ett av 70-talets mest omtalade evenemang. Och konserterna? Jodå, bandet lät behagligt avspända, ibland nästan lite för avspända. Men publiken var säkerligen nöjd då de professionella stenarna inte lät sitt grisiga liv BAKOM scenen märkas alltför mycket PÅ scenen.

The Cure – 14 Explicit Moments/Pornography Tour, 10 april – 11 juni 1982

Tio år senare turnerade ett band som aldrig riktigt släppts in bland ”det vackra folket”, kanske för att de (tack och lov) är lite för egensinniga för det. 1982 var troligen The Cures mörkaste stund, både musikaliskt och privat. Turnén kallades i Storbritannien för ”14 Explicit Moments” (oklart varför) medan den rätt och slätt döptes efter det nyss utgivna albumet då man nådde kontinenten för spelningar i bl.a. Tyskland, Frankrike och Belgien. I senare intervjuer har Robert Smith berättat om hur hans då drogstinna jag ofta försökte ta livet av sig ”fast på omständliga vis”. En favoritsysselsättning var exempelvis hopp mellan balkonger efter att ha intagit stora mängder alkohol och/eller droger. Och då talar vi givetvis inte om balkonger på bottenvåningen. ”Man visste att om saker och ting gick fel, så skulle de VERKLIGEN gå fel”, som Smith efterklokt noterade. Smith hade även en kompanjon i sitt drogande vid denna tid, nämligen Steve Severin från Siouxsie and the Banshees (även om han lyckligtvis inte var med på turnén). 1982 års utgåva av The Cure var en trio bestående av Robert Smith samt Lol Tolhurt (synth, trummor) och Simon Gallup (synth, bas). Spänningarna under turnén var stora och Smith tog det senaste albumets mörka låtar på så stort allvar att han ibland grät på scenen, tagen som han blev av sitt eget material. I senare intervjuer har han å andra sidan påstått att man nästan enbart spelade låtar från ”Pornography” och näst senaste albumet ”Faith”, vilken inte stämmer och troligen är efterhandskonstruktion eller dåligt minne p.g.a. droger. Turnén kunde ha fått ett slut redan 27 maj då Gallup och Smith handgripligen rök ihop efter en spelning i Strasbourg. Det hela började med ett simpelt bråk om vem som skulle betala drinkar och urartade till knytnävsvåld. Både Smith och Gallup hotade därefter hoppa av både band och turné men känslorna lade sig i och med att man tog tre dagars ledighet. Slutligen lyckades man med nöd och näppe genomföra ytterligare 11 dagars turnerande med bl.a. två spelningar i Paris och final på klassiska Ancienne Belgique i Bryssel 11 juni. Precis innan konserten var både Smith och Tolhurst fullkomligt övertygade om att detta skulle bli bandets sista spelning någonsin. Den usla stämningen hade spritt sig bland bandets medarbetare där roadien Gary Biddles tog parti för Gallup. Följaktligen avslutade man sin ”sista” konsert med ett improviserat stycke som i efterhand kommit att döpas till ”The Cure is Dead” där Biddles sjöng, Gallup spelade gitarr, Tolhurst bas och själve Robert Smith hamnat bakom trummorna. Låten avslutades med att Biddles börja förolämpa Smith och Tolhurst varvid Smith kastade trumpinnarna på honom och gick av scenen. Och det var, just i det ögonblicket, slutet för The Cure. Fullkomligt utmattade åkte bandet dagen efter hem till London (man sov mest hela resan och pratade inte med varandra) varefter man sade adjö då man väl var framme. Alla inblandade var helt på det klara med att The Cure var upplöst. Smith åkte därefter på tältsemester i Skottland med sin flickvän och lugnade ned sig. Bandet var mer eller mindre upplöst i ett halvår innan man hösten 1982 spelade in singeln ”Let’s Go to Bed”. Då bestod bandet av Smith och Tolhurst, den minsta sättningen någonsin. Ett nytt och något ljusare kapitel inleddes därmed efter den självförbrännande Pornography-perioden.

Depeche Mode – Devotional Tour/Exotic Tour, 19 maj 1993 – 8 juli 1994

Den tredje turnén gick rentav i så pass modern tid att undertecknad själv kunde bevittna den. Och av alla tänkbara band var det faktiskt syntharna i Depeche Mode som lyckades göra en av 90-talets geggigaste turnéer, ett evenemang som chockade självaste Bobby Gillespie i de annars inte helt sunda Primal Scream. DM hade firat triumfer med albumet ”Violator” 1990 vilket väl även var sista gången en publik fick se det gamla och välbekanta Depeche Mode. Även om man inte visste det då så hade sångaren Dave Gahan under denna turné (som dock ”bara” varade åtta månader) prövat heroin och hans livsstil blev knappast sundare av han kring 1991 flyttade till USA och hamnade mitt i den stigande grungevågen. Det hände med andra ord ganska mycket med Gahan från det att han lämnade rampljuset i november 1990 till dess att Depeche åter gjorde något väsen av sig under våren 1993, något som bör ha berett publiken en chock. Istället för den kortklippte mannen i skinnjacka och vita jeans (en rätt typisk synthklädsel i slutet av 80-talet) stod där en långhårig och skäggig typ med mängder av tatueringar. Utan att vara fördomsfull var det nog fler än jag som fick ordet ”pundare” i huvudet då man såg den nye Gahan. Och detta trots att ryktena om heroinmissbruket ändå inte kommit i svang. I alla fall inte bland delar av den omisstänksamma publiken. Den turné som därefter följde var dessutom en mastodontturné som, förutom ett kortare avbrott kring årsskiftet, pågick i över ett år från början till slut. För egen del såg jag bandet i början av turnén, efter bara 10 dagar, och det ska erkännas att man inte märkte något av hur grisig Gahans livsstil var vid själva konserten. Utöver ständiga rop om ”cut your hair” från publiken så gick det hela väl av och han och resten av bandet gjorde ett dynamiskt framträdande med (förstås) väldigt rockig inramning. Även på senare konserter (som jag sett till att få höra) så märkts det absolut inte hur illa ställt det var vid denna tid. Första halvan av turnén pågick till 20 december men redan 9 februari var man igång med ”The Exotic Tour” som skulle pågå till 8 juli. Under senare halvan av turnén förvärrades tydligen Gahans heroinintag och det framstår som något av en bedrift att inget märktes live (även om han kan höras sjunga fel ibland). Parallellt med detta, övergick låtskrivaren Martin Gores flitiga drickande (Gore var berusad under nästan alla intervjuer jag läste med honom under första halvan av 90-talet) till regelrätt alkoholism. Precis innan sista vändan på turnén, i USA, kollapsade den annars städade Andy Fletcher till följd av stress. Han ersattes av Daryl Bamonte (vars bror spelat med The Cure, ironiskt nog) på scenen. Som förband hade man Primal Scream och uppenbarligen kom Gahan och Gillespie mycket väl överens även om Gillespie allt eftersom blev chockad över hur nedgångna Depeche Mode var vid denna tid. Det var med nätt nöd man slutförde det hela. Omedelbart efter turnén hoppade den huvudsaklige musikern och arrangören Alan Wilder av, även om detta inte blev officiellt förrän ett år senare. Andy Fletcher, som trodde han fått en hjärtinfarkt vid tiden för sitt sammanbrott, var tveksam om han skulle återvända till bandet, och ett tag verkade det som om DM nu bestod av duon Gore – Gahan. Allt som allt fick denna årslånga backanal mörka efterföljder då Gahan gick ned sig ytterligare och som värst var kliniskt död under några minuter efter en överdos. Både han och Gore tog tag i sina missbruk och Fletcher återvände (om än inte Wilder). Talande nog turnerade man inte alls med nästa album ”Ultra” (1997). Man var helt enkelt rädd att Gahan skulle kvista iväg till närmaste langare (som han troligen var du och bror med lite här och där i olika städer) så fort han fick chansen. Året därpå vågade man sig emellertid åter ut på vägarna. Ordningen var något återställd med en lite mer städad Gahan som åter påminde om sin 80-talsversion. Men bandet har ända sedan dess på något vis varit lite märkta av 1993 – 94, en vattendelare i deras karriär. Och de har aldrig gjort riktigt lika bra plattor sedan dess.

Batalj i försommarnatt.

Gårdagen blev kanske inte riktigt som vi hade hoppats men allt som allt hade vi ändå kul. Det var överlag en väldigt, väldigt fin dag, den soligaste på länge, och man anade inte bara vår utan rentav sommar i luften. Fördrev timmarna innan tävlingen med att (utöver jobb) även lyssna på sådant som jag normalt inte brukar spela i min lägenhet, såsom John Legend eller Kanye West. Slutade dock med att jag började lyssna på Northern Soul precis innan det var dags glida förbi Kennet. Vi hann till och med gör en barrunda i miniatyr (d.v.s. stanna till på Borgen på vägen för påfyllning) innan vi nådde det stolta Creperiet. Lite väl tidigt, som det visade sig, då vi var nästan ensamma på stället. Sedan Tomas infunnit sig kunde vi i väntan på tävlingsstart dock slå oss ned på verandan och diskutera fördelarna med Spotify samt vad man borde lyssna in sig på. Åtta lag närvarade även om Gamnackarna fortfarande lyste med sin frånvaro. Just denna kväll var dock Rootmoset inte i sin bästa form eftersom vi bommade ”röda tråden” vid flera tillfällen. Emellertid (ska man vara stolt eller generad?) spikade vi kategorin ”Schlager”. Då vi bara var tre man i början var det gott när Kjelle infann sig även om frågorna denna afton var lite för svåra även för honom (liksom för oss andra). Efter en smärre förvirring kring vem som faktiskt vunnit visade det sig att det var laget We Love Britney, tidigare ofta placerade långt ned i rankingen, som vunnit det hela. Så stort grattis till dem! Vi Rootmosare deppar dock inte länge och plötsligt var vi (åter) på Borgen där man kunde se Manchester United besegra Arsenal även om vi nog snackade lite för mycket för att ge matchen får fulla uppmärksamhet. Aftonen avrundades så med en burgare på max innan man lullade hem i försommarnatten. Av någon anledning var jag vid hemkomsten förtvivlat sugen på att höra Soundgarden och laddade upp deras sista platta, ”Down on the Upside”, som jag en gång ägt men slarvat bort. Somnade så till den efter en fullspäckad afton.

Mannen som gör vad som faller honom in.

Någon gång i medio av 90-talet köpte jag (till extrapris) en remixplatta med Die Krupps vilken blivit rätt sågad av recensenter, bl.a. med orden: "Bara Thåström kan gilla sådan här gröt". Plattan var för övrigt mycket riktigt ganska onjutningsbar och kommentaren om Thåström sammanföll troligen med den period då denne mans stjärna bör ha stått som lägst, i alla fall för en svensk publiks räkning.

Thåström är annars en man som gått sina egna vägar i mycket hög grad. Han har suttit inne för värnpliktsvägran, slagit sönder guldskivor, spelat in porrfilm under pseudonymen Helmut och bl.a. gjort en känd "fylleintervju" i Slitz (innan den blev en skabbig mjukporrtidning för idioter) 1993 där mannen satt och söp ihop med två av journalisterna och bl.a. fick frågor om han gillade att runka.

Thåström är förstås ännu en av de där artisterna som får dras med ett tungt arv från sitt förflutna. Jag minns då jag såg honom i en TV-sänd konsert 1989 eller 1990 (inspelad i metropolen Östervåla) där han framträdde med sin första solo-platta men även gav publiken vad de ville ha i och med ett antal inflätade nummer från Imperiet- och Ebba Grön-katalogen. Han avslutade konserten med en sanslös version av "800 grader". Allt var på så vis frid och fröjd. Publiken var kanske rentav glad att mannen åter var fri köra Ebba Grön-låtar live, sedan det lite svårmodiga Imperiet upplösts.

Därefter tröttnade Thåström på att vara Thåström. Och det är faktiskt begripligt. Ebba Grön-låtar som "800 grader" och "Staten och kapitalet" (som vissa fortfarande tror är deras egen låt) har sedan länge nått "idiotstatus" och har blivit såna där nummer som svenne banan slänger på efter 5-6 öl på någon fest, tillsammans med nummer som "Sommartider", "Vill ha dig i mörkret" och "Sensuella Isabella". Och sådant är ju inte så kul. Imperiet, å sin sida, var svårmodighetens mästare med tolkningar av Taube och Bellman och texter som var knepiga nog för pseudointellektuella analyser. Inte heller den imagen var särskilt uppskattad av "Pimme" kring 1992.

Thåström såg därmed till att effektivt alienera en del av sin publik genom att 1993 ge ut en platta vid namn "Peace, Love and Pitbulls" (från början bara namnet på en Thåström-platta, det var först på följande skiva man förstod att det faktiskt även fanns en grupp med detta namn). I kölvattnet av denna första skiva gjorde mannen en turné som gav folk vad de INTE ville ha (i många fall). En bekant till mig såg Thåström i Göteborg 1993 (eller 1994) då han utöver sin nya krossametall även gav publiken totalt söndermanglade versioner av Imperiet och Ebba Grön-nummer som lyssnarna ofta inte ens kände till när de hörde dem, i alla fall inte med en gång.

Industrimanglet fortsatte på ytterligare två plattor med PLP och påfallande ofta hörde jag folk (ofta just de här som satte på "800 grader" på en fest) sucka "Om han bara kunde sluta med den där skiten han håller på med nu..." Personligen är jag inte lättskrämd när det gäller musik men jag har nöjt mig med den första PLP-plattan då jag redan hört Ministry. De två följande plattorna hade jag i vilket fall inte hört förrän idag, då jag skriver detta (de var OK men kan te sig lite monotona efter tre - fyra krossanummer). När Thåström 1999 åter började sjunga på svenska hade jag för länge sedan tappat intresset. Man läste då och då om nya skivsläpp men på något vis förblev Thåström ändå något från förr, som försvann till Amsterdam.

Men troligt är ändå att Thåström faktiskt började sjunga på svenska igen samt lugnade ned musiken för att HAN ville, och inget annat. Det var säkerligen inte för att göra publiken nöjd i alla fall, särskilt inte som PLP hade skaffat en hygglig publik i andra länder (de lär bl.a. haft en fan i Marilyn Manson). Kanske tröttnade han bara på manglet och blev en smula nostalgisk. Lyssnar man så kan det ofta finnas små blinkningar mot publiken på plattorna. Sin första soloskiva inledde han med låten "Ståaldrigstill" där han bl.a. sjöng "Är ni ännu kvar?". Första låten på den platta han släppte efter PLP, "Det är jag som e normal, det e ni som e konstiga" hette "Från himlen sänd" och det var måhända en liten ironisk kommentar till den publik som allt otåligare vill höra några Ebba Grön-låtar från scenen igen.

Just det tillbakablickande inslaget var dock starkt i tredje plattan efter PLP, "Skebokvarnsvägen 209". En låt hette till och med "The Haters"; det namn Ebba Grön använde i några dagar innan de tog ett mer svenssklingande namn. Kennet och Tomas hade förmånen se mannen på turné med denna platta då han typiskt nog körde vida fler Imperiet- än Ebba Grön-låtar, även om konserten i huvudsak var uppbyggd kring "Skebokvarnsvägen". Den gamle Thåström var således tillbaka. Den tendensen har fortsatt på den helt färska "Kärleken är dom" där stortån låter som sena Imperiet/tidiga solokarriären. Cirkeln är sluten.

I en enastående jag mötte Lassie-historia har jag för övrigt en smärre koppling till mannen då min bror (enligt honom själv i alla fall) har slagits med Thåström i något sammanhang, troligen vid något fyllebråk i Rågsved. Min broder och hans vänner hade ju jobb redan vid 16 år och tyckte JT och hans vänner mest var idioter som inte ville göra något utom att ta en holk vid tunnelbanan. Det var i vilket fall där det glada gänget brukade stå medan brorsan och hans vänner skyndade förbi på väg till sina jobb. Sista gången min bror såg Thåström (och övriga Ebba Grön) var någon gång i början av 80-talet, då inte på konsert, utan snarare i slitet tillstånd på campinganläggningen Kneippbyn. Och sen de båda flyttade från Rågsved har deras liv inte direkt varit i samklang.

I vilket fall har herr Thåström fortsatt att vara den svåre mannen som gör vad som faller honom in, på så vis lite av en svensk Bob Dylan (nästan i högre grad än Ulf Lundell, om än inte musikaliskt). Kanske hinner han vid dryga 50 chockera publiken igen. Vi kan nog slå fast att vi aldrig lär få se honom göra "800 grader" i "Allsång på Skansen". Där kan jag slå vad om både mitt eget och övriga rootmosares huvuden. Faktiskt.

Konsten att bli bortglömd... och inte.

Det är fascinerande detta med hur vissa artister har så svårt nå erkännande och även hur pass lätt de kan bli bortglömda. Lika fascinerande är förstås hur vissa aldrig tycks bli bortglömda om de så till och med försöker. Bland dagens bortglömda hjältar som legat i spellistan har bland andra förekommit Rory Gallagher och Dan Hylander. Gallagher var en strålande bluesrockgitarrist som var helt i klass med exempelvis Johnny Winter, inte minst då det gällde att röja loss live. Och till skillnad från Winter kunde Gallagher klara det med mestadels eget material. Däremot vore det väl synd påstå att Gallagher är den mest kände av artister, åtminstone om man tittar på den pressbevakning han fick under åren. Jag vill för egen del minnas att han faktiskt fick en notis vid sin död 1995 men annars kan jag aldrig (säger, aldrig) minnas att jag läst en enda artikel om Gallagher utöver de som står i Bonniers Rocklexikon. Det kan rentav reta en musikkonnässör en smula när man betänker att en viss landsman (inga namn men hans förnamn är Gary) till Gallagher uppnått en enastående framgång med en vida plastiga variant av blues medan Gallagher förblivit en angelägenhet för den specialintresserade. Dock finns det vissa personer som håller hans fana högt (eller hur, Johnny?) men i det stora hela är Gallagher främst en musikernas musiker. Och varför, kan man ju fråga sig? Mannen släppte skivor med god frekvens, turnerade flitigt och var en lysande liveartist. Men kanske var det inte så spännande skriva om honom i tonårspressen? Och sanningen är väl att medelåldern ofta är rätt hög bland de personer man träffat på som kan hans repertoar utan och innan.

Dan Hylander gick ett liknande öde till mötes. Mannen som ett tag (nästan) hade lite Uffe Lundell-status och som åtminstone levererat en dunderhit i form av "Skuggor i skymningen" (plus några till) är idag extremt bortglömd. Jag har inte prövat men det skulle faktiskt ha varit roligt fråga ett antal ungdomar om de ens VET vem Dan Hylander är. Kanske skulle de reagera om man spelade "Skuggor i skymningen" (även om också den hörs mer sällan på radio numera) men i det stora hela skulle de nog bara mumla fram ett: "vet inte...?" Eftersom Sverige väl aldrig gjort sig känt för extravaganta artister som flitigt skrivs om i media (med undantag som Uffe, dokusåpapacket räknas inte in här) så är det förstås kanske inte konstigt att herr Hylander vandrade in i glömskan. Det räckte väl med att skivutgivningen blev mindre regelbunden, helt enkelt. Och inte ens en liten Grymlings-revival á la Magnus Lindberg har mannen fått uppleva.

Sen finns förstås de som ALDRIG blir bortglömda. 1996 (eller var det 1997?) släpptes en skiva av en man som då inte givit ut något album sedan 1987 och överlag varit extremt oregelbunden med skivsläpp sedan han debuterade som soloartist kring 1973 någon gång. Hans legendariska grupp kollapsade endast obetydligt senare än Beatles, kring 1972. Man skulle därmed kunna tro att en sådan person skulle vara bortglömd på många håll. Och det var han delvis, till och med i hemlandet USA där skivsläppet 1996 inte fick många höja på ögonbrynen. Men i Sverige gjorde John Fogerty rentav extra turnéer eftersom folk här inte bara var intresserade utan snarast sanslöst entusiastiska inför den gamle rockaren. Fogerty bör säkerligen ha fått en ett slags deja vu från dagarna med CCR då han stod på svenska scener (och han kunde därmed gott ha spelat in en liveplatta här, det hade väl varit det minsta). Och varför är inte Fogerty bortglömd (i alla fall inte i Sverige)? Sånt är svårt svara på men den rimligaste förklaringen låg väl i att mannen lyckades producerade en katalog som är minst lika känd och omfattande som Beatles och det på VIDA kortare tid. Egentligen räcker det med att nämna åren 1968 - 70 så har man ringat in de flesta av CCR-klassikerna. Det märkliga är dock att mannen var lite som en vulkan som fick ett häftigt utbrott under en kort period och som därefter bara småputtrat lite då och då. Förvisso ett öde som drabbat fler artister. Men i Sverige har vi uppenbarligen långt minne för vissa artister i alla fall.

Det handlar inte BARA om musik.

Ja, nu sitter man här och spelar låtar på Spotify men jag är ändå glad att Spotify är så bra som det är, att man kan se skivomslag och få tillgång till länkar med vidare information till skivan och dylikt. För just det här med musikens FORMAT har ändå bekymrat mig lite på sistone. Snackade nyligen med en yngre vän om en grupp som hon (märk väl) lyssnat på i MÅNGA år. Och sen kommer hon med utlåtandet: "Men jag vet ju inte från vilka plattor vissa låtar kommer".

Jag höll ju på att storkna vid detta uttalande. Samma person hade även förklarat att "det där med LP var före min tid" samt beskrivit mig som "old school". För denna unga dam lyssnade naturligtvis bara på en massa mp3 huller om buller och hade inte ens bekvämat sig om att ta reda på från VILKEN PLATTA låtarna kom. Och då talar jag om en grupp som hon verkligen gillar och lyssnat på i många år. Man häpnar.

Det är just det här som på något vis gör mig lite sorgsen. Är det så det kommer bli i framtiden att låtarna bara blir en gegga av mp3 och att man inte har ens en aning om från vilken platta de kommer? Om man nu ens kan tala om några plattor? Så kan ett skräckscenario ändå se ut. För musik handlar ändå inte riktigt, riktigt BARA om musik. I alla fall inte om man är en frimärkssamlande popgissare av... öh, just det, den gamla skolan.

Tänk när man ännu köpte LP-skivor med STORA fina omslag med rikligt med information, fina baksidebilder, ibland omslag man kund fälla upp (och då behövde det inte ens vara en dubbel-LP). Jag minns ännu känslan av Iron Maidens "Powerslave" (1984) med dess reliefartade omslag eller den skarpa och obehagliga doft som Judas Priests "Ram It Down" gav ifrån sig då jag köpte den på Hemse Elektronikservice 1988. Dessa små trevliga minnen som man inte lär få uppleva igen.

Och då ska man heller inte tala om singlar. Särskilt när det var artister av ett slag som till och med spelade in intressanta b-sidor. B-sidor! Vilken yngre personer känner något då de hör den termen? Lagom när man sen började vänja sig vid CD-skivan och vissa skivbolag rentav ansträngde sig med att göra konstnärligt smakfulla omslag och till och med smyckade själva skivorna så kommer då detta helt skivlösa format.

B-sidor, innepåsar, informationstexter, skivspår. Allt på väg att sopas bort. Man kommer inte ens kunna ta reda på vem som producerat eller vilka studiomusiker som deltagit med mindre än att man nödgas utföra ett smärre detektivarbete. Allt sådant som man tidigare lätt kunnat läsa på skivan kommer bli en statshemlighet under mp3:ornas hegemoni. Dystra tider för en popgissare. Även om jag än så länge är lättad över att Spotify försöker presentera detta format så gott det ändå går. Men likväl. Vem minns den b-sida som flytt? Jag bara undrar.

Synthpåsk,

Roomosets yngsting har åter drabbats av sådan där märklig abstinens efter musik från forna dagar och därför (istället för att gå på Club Diggers spelning med Kebnekajse) bar det av till Stockholm och den sista Tinitus-festivalen någonsin (påstås det i alla fall). Tinitusfestivalen är för övrigt en vid det här laget anrik synthfestival som nu hållits i tio år och som ges på Münchenbryggeriet (dessutom lite kul besöka en lokal där skribentens fader drog rörledningar någon gång under 50-talet).

Eftersom en dam i sällskapet fyllde år så började första dagen med att det dracks champagne redan klockan 15. Efter en diet på tårta. Det var inte så smart. Även om det blev ganska roligt för stunden. Småningom anlände man i varje fall till bryggeriet i ett något dimmigt tillstånd. Kön var dessutom ganska lång men det klarade sig. Då hade första bandet redan hunnit spela men troligen var förlusten inte så stor.

Det första band skribenten hade det tvivelaktiga nöjet se var TraKKtor (det stavas så) vilka vunnit en tävling om att få vara med på festivalen. Medan skribenten åsåg detta mangel funderade han helt kort över hur förlorarna låtit. Det blev i vilket fall ganska monotont efter en stunds dunkande. Överlag kände sig författaren kanske en smula gammal, omgiven som han var av män i hundhalsband eller kvinnor utstyrda som sexiga flyglottor från 40-talet (dylika saker som överlag gjorde det svårt koncentrera sig enbart på musik).

Ytterligare ett ganska monotont band, norska Combichrist, manglade igenom en spelning innan en vid det här laget trött gammal man såg tre glada tyskar vid namn And One. Detta smått legendariska halvhårda synthpopband (eller vad man nu ska kalla dem) fick stämningen lyfta överlag. Damsällskapet hade även berättat för skribenten att And One tidigare haft den fula vanan att spela något överförfriskade (läs: redlösa) men detta slapp publiken denna gång. Därefter körde ännu ett tyskt band vid namn Suicide Commando och det var mycket dist på sången, rök och hamrande rytmer. De kostade för övrigt 800 kr att ta taxi till hemdestinationen. Just då var det dock mycket värt få en skjuts ända till dörren.

Dagen därpå plågades skribenten svårt av nackspärr (soffan?) men några antimigräntabletter och en hamburgare samt lite korsord gjorde det hela en smula mer uthärdligt. Dock avstod skribenten denna afton från alkohol för att vara något pigg då kvällens sista band, hjältarna i The Klinik, spelade. Just hög ålder och flera dagar med lite sömn är inte alltid något man ska kombinera med sponken, särskilt inte på ett så pass krävande evenemang som en festival ändå är.

Denna kväll var köerna obefintliga eftersom alla fått sina armband dagen innan. Författaren träffade en gammal vän som han inte sett på sju eller åtta år och det blev en del prat. Därefter såg det nu utökade sällskapet brittiska Portion Control (som släppte sin första LP 1982 och bland annat även var förband till Depeche Mode 1984). Dessa gubbar röjde dock bra på scenen och spelade just den där typen av komplex och dynamisk synth som jag uppskattar så. Dessutom snyggt koreograferade bakgrundsfilmer om man nu tröttnar på att se på män som sitter stilla bakom datorer.

Därefter kom norska enmansbandet Nortborn (norrman som körde instrumemtalt och ibland var framme och headbangade vid scenkanten medan synthen stod och spelade för sig själv, nog sagt) följt av italienska Spectra Paris som nog mest blir ihågkomna för sin kvinnliga fägring. Det kan vara trevligt se en lättklädd kvinna stå och åma sig i lack och läder men om musiken inte är så märkvärdig så påminner det mer om någon... tja, sexklubb av mer avancerat slag? Och är det inte lite tröttsamt att än en gång höra ett band köra "Theme from Clockwork Orange" som intro och även projicera bilder av Alec på duken bakom?

Mot slutet av aftonen - sedan festivalens två arrangörer Daniel och Henrik tagit farväl från scenen - var det så dags för belgiska The Klinik. Skribenten reflekterade för en liten stund över det komiska i att tillbringa en påskhelg med att se två belgiska f d hamnarbetare som brukat uppträda med bandagerade ansikten till ångestladdad musik. The Klinik hör nämligen inte till det mer lättsmälta (ja, vi är långt från Erasure här) men kan ofta servera en stark musikalisk upplevelse.

Plötsligt dyker två män med vita masker in på scenen. Sångaren Dirk Ivens poserar längs scenkanten till publikens jubel medan Marc Verhaegen tar plats bakom maskinerna. Därefter kör bandet i princip över publiken i någon dryg timme. Man avslutar med "Hours and Hours" (i original inspelad live i Norge 1984) innan man går av för att snart återkomma för extranummer (detta var för övrigt enda gången extranummer förekom på hela festivalen då schemat ofta var tight).

En liten reflektion som författaren gjorde var det lite sorgliga i att de bästa akterna på hela festivalen även var de äldsta. Somliga i publiken var antingen inte födda eller gick i blöjor då Portion Control och Klinik släppte sina första skivor men likväl bjöd dessa medelålders män på de bästa spelningarna. Många yngre synthband låter överlag som lite sämre kopior av hjältarna från 80-talet eller är alternativt präglade av en punkattityd där man bara ska hamra på så mycket som möjligt på scenen. Dessutom var det glesare andra dagen, då de äldre banden spelade. Märkligt nog. Även synthen har sålunda sina Bob Dylan och The Rolling Stones, så att säga. Gamlingar som ännu turnerar och ofta kör över yngre akter.

En nöjd skribent och hans väninna blev därefter hemskjutsade av en pratsjuk taxichaufför som för oss förklarade en del chaufförernas vedermödor och somnade sedan med en brittisk korthårskatt vilande på bröstet.

Sitting on top of the world.

Lite ödmjukhet är aldrig fel men likväl kan jag inte låta bli att ta med alla intressanta detaljer från gårdagens Creppy Quizz, små detaljer som kunde ha stjälpt Rootmoset just denna afton. Efter gårdagens snöstorm var det fasligt halt så man fick gå försiktigt på vägen och då vi skulle köpa burgare visade det sig JUST DÅ vara en ovanligt seg och lång kö på Max varför ett litet hot om försening för min och Kennets del förelåg. Utöver det hade Kjelle ett viktigt möte varför vi till att börja med var en man kort. Nu hann vi på håret till tävlingen och kunde tillsammans med den tålmodigt väntande Tomas göra vad vi kunde. Dessutom uppstod (p.g.a. vårt eget pladder, för mycket öl eller en skön kombination av båda faktorerna) ett litet missförstånd då vi glatt började fylla i svar på sportfrågor på vad som visade sig vara kategori covers. Det blev lite knivigt där ett tag. Lagom då vi stod och bollade namn på den grupp som gjorde den mycket spanskklingande versionen på ”Hotel California” (Mambo Kings? Mano Negra? Los Lobos? Les Negresses Vertes?) kom Kjelle, likt riddaren i skinande vit rustning och serverade nonchalant ett ”Gypsy Kings” medan han tog första klunken av en välförtjänt öl. Som vanligt ledde vi i pausen vilket vi gjort på så gott som alla Creppy Quizz så vi väntade oss ödmjukt en andra eller tredje plats, som brukligt är. Till vår oförställda glädje gick vi emellertid och VANN och kunde med stolthet lyfta den vackra vandringspokalen som nu står i min hall och väntar på en elegant påskrift. Möjligen var vi extra peppade av lördagens bronsplats men med tanke på att detta Quizz faktiskt var ganska svårt (bra hopsatt, killar!) så känner vi oss ändå rätt nöjda. Däremot saknade vi våra vänliga konkurrenter Gamnackarna igår. Emellertid kändes det dock gott att i kamp med duktiga veteraner få erövra den första guldplatsen, alla kategorier, sedan 1998. Särskilt då med tanke på kvällens små missöden och handikapp för egen del. Man vet som sagt aldrig vad som händer i framtiden och Popgissfenomenet (eller vad man ska kalla det) innebär ju ofta häftiga upp- och nedgångar för samtliga lag. Just nu har Fortunas hjul snurrat till vår favör och vi kan bara vara glada så länge det håller i sig. Rock on, som vi plägar säga.

We own the motherfucker!!! Igen.

Eftersom vi rootmosare innerst inne är förvuxna pojkar med en kraftig yttre likhet med ansvarstagande vuxna så har vi ju tagit till oss en del fraser som vi brukar använda, såsom "Rock on", "Keep on rocking in the free world" och "Låt inte dom jävlarna ta dig". Dessutom lade vi oss redan 1998 till med frasen "We own the motherfucker" (taget från Marcellus Wallace i "Pulp Fiction" även om han sa "I own..."). Det var onekligen så det kändes under den heta finalen 1998 då vi nästan i förväg kände segervittring fast vi då inte ens tävlat ihop förut.

Och igår, vid Mellangiss i Visby 21 mars 2009, var det så igen. Till vår förvåning erövrade vi en stolt BRONSPLATS efter att ha segat oss från plats nio, till plats sex, till plats fem... därefter ramlade vi närmast av stolen då arrangörerna meddelade: "På tredje plats... Rootmoset!!" Vi generar oss inte: vi är helt enkelt extremt nöjda med oss själva för att uttrycka det milt.

Tävlingen, som vanligt väl genomförd av arrangörerna (tack till dem) tog ut svängarna rejält och våra svar blev ojämna. Även om vi ibland satt och stirrade framför oss så skrev vi emellertid alltid ned ett svar. Vid andra tillfällen glänste alla våra medlemmar vid olika tillfällen och vissa svar kom lekande lätt. Och det var de där stunderna då man kände att man ägde tävlingen. Med tanke på att 62 lag deltog så stämmer det ju nästan. Så när som på två ärade lag som var ännu vassare.

Kort och gott känns det som om vårt lilla gäng nu är uppe ur gropen igen och vi ser med nöje fram emot Visby popgiss 2010. Men innan dess är det en del småtävlingar att klara av, nu närmast om onsdag på creperiet.

Och taktik? Hade vi någon sådan? Mja. Vi hade dock ett möte helgen innan där nästan hela Rootmoset infann sig för att snacka lite upplägg. Det hela slutade som vanligt med att en ansenlig mängd öl konsumerades medan man tittade på valda klipp på YouTube. Så någon klar strategi hade vi inte.

För övrigt var vi ett av två lag som klarade Revolting Cocks. Bara en sån sak, som Kjelle brukar säga.

En elektronisk dansentusiasts bekännelser.

Denna lilla bekännelse av mig, Robert, lär väl få mina lagkamrater i Rootmoset att göra onda ögat mot mig (särskilt när jag nämner hur jag såg Oasis första utlandsspelning utan större rörelse) men likväl så var min uppgift i laget en gång i tiden att kunna ”konstig musik” (även om det var en barndomsvän som fällde den kommentaren). Den här bekännelsen kom att utlösas av en mycket intressant artikel i SvD och det är nog bäst man först läser den om man alls ska förstå vad jag här svamlar om:

http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/artikel_2318051.svd

Skribenten ovan beskriver den något modernistiska hållning som kom att prägla många av oss som var unga i slutet av 80- och början av 90-talet. Och om jag med ETT enda ord skulle beskriva mitt musikaliska 90-tal så skulle svaret vara givet: elektroniskt. Så let’s take a stroll down memory lane, ni som orkar, så kommer här en liten historielektion.

Perioden 1987 – 1997 var för den elektroniska dansmusiken ungefär vad perioden 1965 – 1975 var för det vi idag kallar ”klassisk rock”. Det började med enstaka housesinglar från grupper som Bomb the Bass och slutade med The Prodigy under den regniga sommaren 1997, vilken avslutades med den varmaste augusti i mannaminne. Det var också slutet på en era även om jag inte förstod det då, vilket man ju aldrig gör förrän i efterhand.

Mitt blyga 15-åriga jag gjorde sina första möten med ny dansmusik då singeln ”Pump up the volume” med gruppen M/A/R/R/S kunde höras på radion kring 1987. Året därpå stod på man på dansgolvet under den tidens gymnasiefester och hörde DJ Bammen (på den tiden en prominent gestalt i gotländska DJ-bås) köra igång S’Express ”Superfly Guy” med sina hypnotiska och loopade synthslingor. Att de baserat sin utmärkta tredje singel, ”Hey Music Lover”, på Aretha Franklins ”Say a little Prayer” hade jag vid den tiden ingen aning om då jag inte hört låten och knappt visste vem Aretha var. De sista åren av 80-talet var de år då man febrilt försökte hitta singlar med dylika grupper, vilket inte var helt lätt på den tidens Gotland. Jag minns hur jag skruvade på volymen extra i en sekvens i ”Smash” (tennisserien med Måns Herngren) då huvudpersonerna gick på London-klubb och dansade till Acid House.

Början av 90-talet blev ett evigt famlande i den elektroniska djungeln. Jag bytte mitt intresse för hårdrock och började istället lyssna på synth och de enda äldre rockgrupper som fann någon nåd inför mina ögon var Pink Floyd och sena Beatles, troligen för att jag upplevde deras kompositioner som lika komplexa som de ljudkollage som housegrupperna skapade. Detta skulle också bli leda till mitt fall såsom musikalisk modernist. Förutom en kort flirt med Nirvana (vem kunde undgå ”Smells Like Teen Spirit”?) så gick grungen mig förbi. Jag minns att jag gav Alice in Chains fem minuter vid en stereo innan jag avfärdade det som ”gubbrock” (på senare år har drogdimmiga ”Dirt” dock gått varm hemma vid min dator). Därefter halkade jag under en period in på brötiga elektroniska saker som Ministry och Nine Inch Nails, grupper som för övrigt fick mig att uppleva den senare så uppburne Marilyn Manson som en blek kopia av dessa.

1993 bar inte bara med sig en regnig sommar utan innebar även att de flesta av de synthgrupper man upptäckt bara några år tidigare gick vilse i en skog av gitarrer, kanske som ett svar på grunge och Nine Inch Nails. Men det spelade mindre roll då jag upptäckt breakbeattechno, huvudsakligen från XL Records. 1994 var jag fysiskt närvarande då Oasis gjorde sin första utlandsspelning, på Hultfredsfestivalen. Jag kollade väl några minuter, ryckte på axlarna åt ännu ett trist engelskt rockband och satte mig utanför. Jag minns att de avslutade med en lite svulstig version av ”I Am the Walrus” vilket väl i mina ögon bara bekräftade det retroaktiga i det hela.

För då hade jag hade jag redan hört Paul Oakenfold spela Goatrance på Roskildefestivalen och jag hade sen sett två makalösa konserter med Underworld och Orbital (som spelade till fyra på morgonen, det senare bandet med Björk som gästartist). Kvällen innan Oasis hade jag sett Prodigy för första gången. När jag alltså tänker på mitt 1994 så kan jag få en liten, liten aning om hur en popentusiast kan ha känt sig omkring 1964 då ju allt tycktes börja. Samma känsla som säkert många unga haft då det möter musik av ett slag som de aldrig kunde föreställa sig.

Den bästa musiken ska kunna få en att känna sig som om man äger världen då man lyssnar på den. Och den känslan fick jag ofta under de kommande åren. Första gången jag hörde Chemical Brothers ”Leave Home” stod jag inne på ett packat dansgolv på Hultsfredsfestivalen och jag kan faktiskt minnas hur jag under dessa festivalår lika ofta kunde spendera timmar i tält där DJ:s spelade snarare än på livekonserter. Man betade av goatrance, psykedelisk trance, drum’n’bass. Det var ingen hejd på den nya elektroniska musiken.

Detta var för övrigt den period då det till och med förekom några ravefester på Gotland (varvid polisen fick något att göra). Det kanske säger allt. Onsdagskvällarna blev högtidsstunder med ”P3 dans” och listorna på musik man skulle köpa blev allt längre och längre samtidigt som man även kunde notera att mycket var svårt få tag i. De elektroniska dansgrupperna var många men de mest prominenta var troligen kvartetten Prodigy, Chemical Brothers, Underworld och Orbital. Prodigy såg jag fyra somrar på raken och de övriga grupperna ungefär lika många gånger, även om jag nu tappat räkningen en smula.

Plattor som Chemical Brothers ”Exit Planet Dust”, Underworlds ”Second Toughest in the Infants”, Orbitals bruna (den hette bara ”Orbital”) liksom Prodigys ”Music for the Jilted Generation” och ”The Fat of the Land” har väl troligen samma betydelse för mig som ”Blonde on Blonde” eller ”Sgt Pepper” har för de som var med på 60-talet. Eftersom det alltid verkar ha hänt något under de år som slutar på sju (1967, 1977 o.s.v.) så kan man nog säga att det hela toppade just sommaren 1997 då både Prodigy och Chemical Brothers var på väg mot arenastatus (igår spelade Prodigy på Berns).

Och det var väl där det tog slut. Dansmusikens publik är för övrigt ganska otålig och musikernas vilja att ständigt skapa något nytt kan ibland troligen vara mer hämmande än pådrivande. De magiska housegrupperna från slutet av 80-talet höll i många år inte ens in på 90-talet och om de gjorde det så blev de snabbt ointressanta. De stora hjältarna från 1997 tappade väl greppet då de nådde arenanivå, något vi som bekant sett förr. Orbital lade av 2004, Underworld tappade medlemmar och blev tråkiga. Prodigy och Chemical Brothers harvar på. De mer okända grupperna har jag idag ingen koll på.

Och 2009? Jag har i min bil kört Bob Dylans ”Blood on the tracks” (1975) så länge att jag kan den utantill. Innan dess körde jag länge Wishbone Ashs ”Argus” (1972). Då jag jobbar lyssnar jag gärna på plattor med Jethro Tull och Yes (särskilt ”Thick as a Brick” respektive ”Close to the Edge”, båda från 1972). I djärva ögonblick lyssnar jag på bootlegs med Pink Floyd och Led Zeppelin. Då och då försöker jag åter bli en smula modernistisk. Så sent som igår lyssnade jag på Prodigys nya och även om den var bättre än den skitplatta de släppte för ett par år sedan så låter inte ens Prodigy riktigt lika bra som Prodigy länge.

Jag försöker även ibland bekanta mig med nyare elektronisk dansmusik och lyssnade häromdagen på franska duon Justice även om jag mest insåg att jag retade ihjäl mig på den mjäkiga barnkören (barnkörer borde vara förbjudet i musik för vuxna) i singeln ”D.A.N.C.E.”. Kanske var det bara så att elektronisk dansmusik var som mest kreativ under den där tioårsperioden. Eller så har soundet inte längre nyhetens behag. Jag är inte säker att jag, på denna sida graven, lär få höra någon mer musik av ett slag som jag aldrig, aldrig tidigare hört (men hoppas kan man). Eller så hamnar vi alla i gubbrockträsket, soon or later. Jag vet inte. Precis som Charles Bukowski är jag bara en förvirrad man som försöker skriva av mig min förvirring.