Heta vax vecka 47

Swearin' - Swearin'

Skivan släpptes  2012 och är klassisk dist-rock med en låtlängd på befriande 2,30, det är en bomb och som spelats mycket den senaste veckan. Plattan skulle givetvis funnits med på 2012 årsbästalista . Swearin består av Kyle Gilbride och Allison Cruntcfield, tvillingsyster till Rootmos-favoriten Katie ”Waxahatche” Cruntcfiled. Nu skulle man vilja hör systrarna Cruntchfields tidigare band P.S. Eliot. Bästa låten Kenosha.

Arcade fire – Reflektor

Det låter mycket Strummer /Jones om Arcade fires senaste vilket går hem på den här bloggen, skivan kommer definitivt finnas med när musikåret 2013 summeras.

Blues, synth och seger!

Allt som allt har det varit en synnerligen hektisk vecka för Rootmoset vilket väl även är förklaringen till att det inte har uppdaterats så oerhört mycket på senare tid. Vi har haft fullt upp med våra jobb, liv och annat men har även hunnit med en del i musikväg.

För en vecka sedan anlände gamla 60-talshjältarna Canned Heat till Visby. I ärlighetens namn hade jag väl inte så värst höga förväntningar utan gick mest dit för att de råkade vara här. Som jag förklarade för någon så var det faktum att Canned Heat ännu existerade lite som om Stones skulle ha kört på efter att både Jagger och Keefan kilat vidare och då släppt in Charlie Watts(!) på sång och kanske plockat in någon extra munspelare. Det var ungefär vad Canned Heat hade gjort. Förste sångaren Alan ”Blind Owl” Wilson dog av en överdos redan 1970 varvid munspelaren Bob ”Bear” Hite även tog över sången men han lämnade det jordiska 1981, också där av drogrelaterade orsaker. Trummisen Adolfo ”Fito” de la Parra tog därefter över sången trots att det helt uppenbart är väldigt farligt att vara sångare i Canned Heat.

Med andra ord hade jag i värsta fall väntat mig några trötta gamla bluesgubbar som rutinmässigt drog igenom några gamla hits men riktigt så illa var det inte då jag och Kennet med sambo infann oss. Det var för övrigt duktigt med folk på Munkkällaren denna afton, mer än jag sett på länge. På grund av trängseln kom jag att stå uppträngd mot en vägg och bakom mig stod Kennet uppe på en pall och trummade på mina axlar en del av konserten då han levde sig in i musiken. Sådant får man dock bjuda på. Bandet var väldigt tight (jag behöver väl knappast säga ”rutinerade”) och man jobbade verkligen med låtarna och gjorde utflykter av olika slag, inte minst i fråga om bassolon. För övrigt lät man basen rotera mellan nästan alla medlemmarna under konsertens gång. Man inledde (förstås) med ”On the Road Again” och avslutade med ”Let's Work Together” (varefter delar av publiken på vägen ut hade livliga diskussioner kring vilken Roxy Music-låt det nu var som bandet hade spelat där på slutet). Man fjantade heller inte med extranummer utan körde en genomsnittlig långfilms längd och gick av. Medelåldern var hög bland publiken men det var för den skull knappast PRO-stämning utan tvärtom så mycket röjande som det begränsade utrymmet nu tillät. Allt som allt så blev Canned Heat live en glad överraskning och då har jag minsann sett min beskärda del av trötta gamla föredettingar...

Bara två dagar senare stod undertecknd för tredje gången på Nalen och kollade in diverse obskyra synthband på festivalen Bodyfest. Hade lite krångel med magen så jag hade säkert förankrat mig vid ett av det få borden med tillhörande stol i lokalen och satt där med god utsikt och såg programmet som bestod av gamla akter som Neon Judgement (Belgien), Pouppée Fabrikk (Sverige), Pankow (Italien) och Das Ich (Tyskland). Nyare svenska akten Spark! bidrog emellertid till att minska nostalgin något. Och härmed fick jag beta av ännu ett antal gamla kultband inom den hårdare synthen som jag inte hann se när de peakade i början av 90-talet eller däromkring.

I går afton var så dags för månadens Creppy Quiz, den trevliga lilla musikfrågesporten i den byggnad som Visby-borna populärt kallar ”Strykjärnet”. Denna gång anordnades tävlingen av laget Midnight Ramblers och vi i Rootmoset hade faktiskt ingen aning om deras preferenser så det var för vår del helt öppet. Glädjande nog var det många lokala profiler som nu dök upp för första gången på länge. Tyngdpunkten i tävlingen låg på äldre musik vilket väl inte direkt missgynnade oss. Visst gjorde vi lite klassiska tavlor där vi nämnde rätt svar för att sedan sjabbla bort det men under tävlingens gång gick vi från tredje plats (av 11 lag), till andra, till delad förstaplats, till relativt stabil ledning (fyra poäng mot näst bästa laget) som vi därefter behöll till slutet. Det var med en god känsla av triumf som vi höjde bucklan (eller vad man nu ska kalla den) för första gången sedan 16 juni 2011. Och med denna takt lär vi väl nästa gång vinna... tja... mars – april 2016? Kjelle var för övrigt den ende i hela tävlingen som kunde Asia.