The Walrus vs. the Eggman.

En av Beatles främsta låtar har på ett lustigt vis blivit aktuell i nutida svensk politik. Och säg sedan inte att livet inte imiterar konsten.

Gam-moset slår till!

Undertecknad hade igår som vanligt lyssnat på "Tonight's the Night" och därefter rundat av arbetsdagen för att därefter släntra över till Öster för att äta tillsammans med herr Kristoffersson (och jag tänker inte göra onödig reklam genom att tala om var vi åt) innan kvällens pannkaksgiss. Olyckligtvis hade även herrar Töllinen och Svensson lite annat för sig så det såg ut att bli duopop för Rootmoset igår. Ett litet tag, i alla fall.

För när vi väl installerat oss på Crêperiet så insåg vi att herrar Olof och Boa, från Gamnackarna, också hade problem med visst manfall (och kvinnofall). Efter en kort diskussion slog vi därmed våra påsar ihop och plötsligt hade Rootmoset och Gamnackarna blivit till den nya konstellationen Gammoset (vi spolade "Rootnackarna") vilket visade sig vara en smart satsning.

Det kan vara värt notera att undertecknad vid endast ett tillfälle tidigare tävlat i par med en av våra heders-Rootmosare (vid "Gurkmix" på Kneippbyn för några år sedan) men förutom det så var det här nog första gången någonsin som flera medlemmar av Rootmoset överhuvudtaget tävlade tillsammans med andra personer. En så sluten sekt har vi alltså varit under våra tretton år (och det är ju så vi ofta trivts med att ha det, hehe).

Skämt åsido. Vi fick en mycket trevlig kväll med Gammoset och våra två nya lagkamrater prickade med säker hand ett gott antal poäng. Även Tomas blixtrade till vid ett flertal tillfällen och satte grupper som Monster och de idag något bortglömda Mazzy Star. Med förenade krafter prickade vi även in 22 av 24 skivbolag kopplade till rätt artist. Och som vanligt hade Tinka satt ihop en kanontävling.

Utan att skryta så lyckades vi krossa allt motstånd med enda undantag och det var ju (förstås) de till synes oövervinnerliga Lag Gnu som tryckte till oss med 16 poäng (122 mot 106 poäng) samtidigt som vi i vår tur hade ett betryggande avstånd till nummer tre på listan. Det kändes dock ändå gott att vara uppe och sniffa på en silverplats vilket ger självförtroendet ytterligare en knuff inför Mellangiss.

Eftersom Visby är en riktig rock'n'roll-stad även mitt i veckan så kunde vi efteråt gå ned på Munken och se punkrockarna Mistake samt rockabillybandet The Knockouts. Får väl tyvärr säga att publiken nog var bland den mest lama jag sett på Munken men den främsta förklaringen är nog att den var rätt fåtalig. De som röjde mest på konserterna tycktes vara bandens kompisar.

Mistake matade på i den kaliforniska punk-traditionen (Tomas noterade även att det var lite kul se en kille i Travis Bickle-frisyr, vilket sångaren hade) och Knockouts lyckades låta förbannat mycket för att bara vara tre man, varav en ståbas. Det var en njutbar kväll, även om det blev en smula sent. Ska även passa på att nämna att det är ny torsdagskonsert på Munken redan 7 april, då metal-bandet Sparzanza med förband äntrar scenen. Be there. Det känns överlag kul att man såsom boende i en stad med runt 20 - 25 000 invånare kan ha en helkväll med konsert och allt mitt i veckan. Finns både en och två större städer i Svea rike som inte kan erbjuda detsamma.

Härmed får vi även passa på att tacka Boa och Olof för ett gott team-work och vi är alltså vid gott mod inför drabbningen 9 april.

Tankar inför ett mellangiss.

Rootmoset har givetvis ägnat en hel del tankar på sistone om det kommande Mellangisset, "This is pop". Det gick väldigt bra sist med en bronsplats men hur lär det då gå i år? Kan vi lyckas ännu bättre? Eller floppar vi totalt? Den mest realistiska gissningen är väl att vi hamnar någonstans mittemellan.

Dessa tankar virvlar i alla fall i mitt huvud medan jag tog en liten paus från mitt jobb och dricker en latte medan indiegruppen Spoon pumpar i bakgrunden. De senaste veckorna har förstås ägnats åt en hel del träningslyssnande, inte minst då från senare delen av 00-talet samt från 2010 ocn den lilla bit av 2011 som vi nu hunnit med. Man vet ju aldrig hur pass färska saker som kan dyka upp i tävlingen. Om inte annat så nöter man in detta till Popgiss 2012.

För övrigt är det en SABLA tur att Popgiss/Mellangiss inte blivit så stort ännu så man måste mota vissa lag i grind. Tänk om vissa lag skulle behöva kvala in, som man gör vid schlagern eller fotbolls-EM/VM? I och för sig en intressant tanke men ändå något som är skönt slippa se här i Visby. För det finns ändå gott om musiknördar som redan i förväg vet att det inte kommer att gå så bra i tävlingen men som ändå tycker det är SÅ förbannat kul att vara med. Och de ska de ju få vara också.

Innan Mellangiss har vi dock ett litet pannkaksgiss att exekvera i morgon kväll. Som vanligt med en meny skapad av den eminente hovmästaren Tinka. Vi får väl se hur det går även där.

"Alla artister är svin".

Min Rootmos-broder Tomas fällde relativt nyligen omdömet "alla artister är svin" i samband med en diskussion vi hade om Lou Reed. Vi kan nog, för att uttrycka det lite mer diplomatiskt, konstatera att de flesta av våra idoler har sina sidor och att ju mindre man vet om dem, desto bättre.

Det har för min del blivit mycket av den brittiske journalisten Paolo Hewitt, under 25 år Paul Wellers hovman (jag vet inte vad man annars skulle kalla honom) och hans varierande produktioner. Först läste jag hans acid house-roman, "Heavens Promise", och därefter "The Soul Stylists", en genomgång av olika stilar med förord av Weller. Nu har turen så kommit till den biografi över Weller som han publicerade 2007.

Jag hade kallt räknat med en ren kompisbiografi men vad jag faktiskt inte visste var att Weller och Hewitt bröt rätt häftigt med varandra i februari 2006, av orsaker som ingen av dem velat kommentera. Därmed kunde Hewitt se tillbaka på en mångårig vänskap utifrån ett mer sammanfattande perspektiv. Han hade känt Weller sedan 1975 och varit en av i hans inre cirkel från omkring 1980 fram till 2006. Det innebar att han förmodligen hade bättre kunskap om Weller än någon annan utanför hans egen familj.

Det är inte en strikt biografi i den meningen att Hewitt med stenhård kronologi följer Weller under 70-tal, 80-tal, 90-tal o.s.v. Istället påminner upplägget lite om det som Ian MacDonald tillämpade på Beatles i "A revolution in the head" där han kommenterade låtar och satt dem i relation till gruppen. Medan MacDonald dock tog varenda Beatles-låt har Hewitt nöjt sig med valda favoriter och vi får här en relativ kronologi men även olika teman i låtarna som återkommer under Wellers mer än 30-åriga karriär.

Vi får en bild av en människa där "komplex" bara är förnamnet. Weller lyckas på en och samma gång (ibland rentav under loppet av oerhört korta tidsförlopp) vara omtänksam, generös, kärleksfull, elak, brutal, trångsynt samt nästan alla andra övriga mänskliga egenskaper man kan räkna upp. Det är sant att vi alla uppvisar sådana egenskaper under våra liv men Weller tycks ha en enastående förmåga att snabbt ändra uppfattning eller attityd och därtill driver han ofta saker till sin spets, oavsett om han är trevlig eller otrevlig.

Det finns en grym ironi i Wellers liv vilken Hewitt framhäver utan vara alltför explicit. I april 1980 träffar den 22-årige Weller en av sina idoler, Peter Townshend (se bild ovan). Mötet mellan den vassa unge och idealistiske musiker och den medelålders och ganska alkoholiserade rockstjärnan blir en dunderflopp. Att Townshend även förklarar för den unge Weller att den bästa studion är den där man kan få sätta på receptionisten lär väl inte ha gjort saken bättre.

Ironin ligger i den bild av Weller runt 1995 (och framåt) som Hewitt ger. Yngligen som föraktade sin gamle idol för hans dekadens är borta och ersatt av en man som frossar i kokain, marijuana men framför allt alkohol. Under flera år är Weller ofta så berusad då han inte ens dagens efter kommer ihåg alla elakheter han hävt ur sig till sin omgivning, han kastas av flygplan, nekaa i barer och framträder lummig på konserter (dock inte knökfull, ska tilläggas). Cirkeln var sluten.

På sätt och vis delar Weller och Townshend åtminstone vissa egenskaper, nämligen skräcken för att åldras och att tappa skärpan. Ändå var det ungefär vad de båda har gjort under sin karriär även om Weller också haft en enastående förmåga att åter blixtra till efter mer förslappade perioder. Just den egenskapen gör att man kan känna en viss respekt för honom, hans övriga svagheter till trots.

Hewitt ger alltså ingen särskilt vänlig bild av Weller som person men om man tror att detta mest är en text skriven av en förbittrad ex-vän så ska det tilläggas att Hewitt nästan genomgående riktar det högsta beröm mot kompositören Weller, och detta under loppet av 30 år. Dock innehåller även denna genomgång av låtar en ironisk knorr på slutet i och med att den sista låt Hewitt tar upp var en låt som Weller lät den gamle soul-sångaren Dean Parish spela in 2006. Dock hade låten hittats på en demo-kassett med The Jam från 1976! Låten hyllades av medierna och det beror på vad man har för inställning om man tycker det är underbart eller patetiskt att en av Weller mest hyllade låtar under 00-talet var något som man närmast slumpartat hittat på en 30 år gammal kassett.

Europas mest kända slovener.

Lördagskvällen 5 mars innebar att jag, så att säga, avrundade vintern 2010/11 med att se vad som måste vara Europas mest kända slovener (möjligen i konkurrens med den gamle skidåkaren Bojan Krizaj), nämligen Laibach.

Den nu 30 år gamla industrisynthgruppen firade ju något slags jubileum genom att turnera med äldre material och jag hade väl egentligen ganska höga förväntningar. Saken var ju den att Laibach var ännu en av de där synthgrupperna som man upptäckte under gymnasiet men inte fick tillfälle att se när de var som bäst. Senare hade man istället tappat intresset en smula och sprang inte benen av sig efter deras konserter samtidigt som man även kunde läsa om turnéer med rätt knepiga låtset där man ibland spelade sina nya platta, och inte så mycket mer, rakt av. De stenhårda slovenerna har väl inte direkt gjort sig kända för övredrivet publikfrieri.

Infann mig sålunda tillsammans på Tyrol vid Gröna Lund med ytterligare några 100 personer i alla upptänkliga åldrar (från unga och uppklädda syntare till mer vardagliga personer i min egen ålder) med ganska höga förväntningar. I slutändan kom väl just dessa förväntningar en smula på skam även om det ändå var kul att se Laibach då de bjöd på en tung musikalisk upplevelse.

Till saken hör att man i princip inledde konserten med mycket gammalt (och då menar jag GAMMALT) material för att därefter helt hoppa över mellanperioden (den som jag ville höra) och gå på nyare material som jag ibland hade sämre koll på. Gruppen, som ser sig som ett kollektiv, har för övrigt även bytt medlemmar en smula under åren samtidigt som man tagit in kvinnor i den tidigare helt manliga besättningen. För kvällen hade man en för mig okänd trummis på scen tillsammans med tre keyboardister. Den yngre mannen bakom syntharna kände jag inte alls igen men den äldre kan möjligen ha varit orignalmedlemmen Ivan Novak, även om jag är osäker. Den tredje synthen sköttes av den vackra unga (och talangfulla, ska tilläggas) sångerskan, med mera, Mira Spiele. Sist in på scen då konserten började var förstås hårde sångaren Milan Fras, med sin karaktäristiska huvuddduk, under stort bifall från publiken.

Man öppnade konserten med "Boji", en låt från den första skiva man någonsin släppte, en maxisingel (känn på den termenm, ungdomar) som kom 1984. Därefter följde ytterligare en drös tunga industrilåtar som numera fått en betydligt mer lyssnarvänlig inramning. Ok, det kanske inte den genomsnittlige lyssnaren skulle hålla med om men dessa versioner var muzak jämfört med originalen från 80-talet. Publiken var även väldigt välvillig även om någon skrek efter favoriten "Die Liebe" (som förstås aldrig kom).

Efter en instrumental paus brakade man igång med den rätt nya men något billiga publikfavoriten "Tanz Mit Laibach" och sedan följde ytterligare låtar från gruppens nyare period där jag inte alltid hade koll på materialet. Men de album som jag älskar med Laibach, från 1985 - 92, lyste alltså med sin frånvaro. Likväl var det ändå en stark upplevelse och publiken verkade njuta samtidigt som bandet med gester visade sin uppskattning (man talar aldrig med publiken). Det ska väl för övrigt vara en Laibach-publik som skriker "noich einmal" istället för "one more time" när bandet går av scenen.

Eftersom Tyrol nu ligger en bit ut från city så smet jag i princip så fort det stod klart att konserten var slut och fick därmed en trevlig och lugn spårvagnstur in till Sergels Torg tillsammans med det lilla fåtal som varit lika snabba i vändningarna som jag. För övrigt kände jag igen flera ansikten på konserten vilket väl kanske antyder hur pass liten den svenska synthscenen ändå är? Och den här lilla konsertupplevelsen rundar väl av min vinter 2010 - 11, för övrigt den roligaste vinter jag haft på många, många år. Det är inte illa för en lönnfet kammarlärd som drar mot 40!

En händelserik avslutning på februari.

Låt oss först avhandla pannkaksgisset, som vanligt så var det ett mycket trevlig tävling men som Robert nämnde började Rootmoset ganska dåligt eller om man vill vara mer ödmjuk så var flera av dom andra lagen betydligt bättre.



Vad är det med röda tråden som vi har såna problem med? Vi har en viss förhoppning att röda tråden inte dyker upp på Mellangisset. Måste bara nämna att vi var ganska så nöjda att vi satte alla albumtitlar – artister (totalt 24 av 24( tillsammans med 3-4 andra lag.



Nu till Håkan. Som vanligt var det en bra spelning, men tyvärr så lyfte det inte till dom höjder som han nådde vid tidigare besök, både spelningen 2007 då golvet sprack och den ”sittande” spelning 2009 var bättre men det kan bero på att mellansetet bestod mestadels av nya låter om jag inte är helt ute och cyklar, men som man kan förvänta sig så avslutades konserten på suveränt sätt.

.

Välkomna till nygammalt.

Blev även rätt hektiska dagar direkt efter vändan till Stockholm. Tre fjärdedelar av Rootmoset dök upp till torsdagens pannkaksgiss där undertecknad hade svårt dölja sin bestörtning över hur uselt det gick för oss där i början (ja, vi blev lika förvånade som du, Tinka) där vi först låg nia och sedan åtta - av tolv lag! Därefter ryckte vi ändå upp oss och slutade på en hygglig fjärdeplats. Det gick även bra för Gamnackarna och jag behöver givetvis inte berätta vem som vann.

På fredagen besåg jag och herr T Håkan Hellström på Strand. Ska dock inte göra för mycket utvikningar här ifall det kan bli ett reportage av Mr T själv.

Har annars ägnat de senaste dagarna åt att kurera en förkylning och även lyssna igenom nya plattor (från 2010 - 11, nota bene) vilket som vanligt innebär att man möter en rad närmast komiska pastischer. Kan ta några exempel.

Toro y Moi - Underneath the Pine: Ett hyggligt västkustrockband från 70- eller 80-talet. Jag tror inte heller de lär dyka upp i Popgiss varvid jag kan låta dem sjunka in i glömskan.

Tim Hecker - Ravedeath 1972: En trevlig ambientplatta från 1993. Och skulle den dyka upp på Popgiss vore jag nog beredd löpa naken på Östercentrum.

Those Dancing Days - Daydreams & Nightmares: Tja, det är väl någon pop... tidigt 90-tal, kanske?

Rumer - Seasons of the Soul: Denna platta spelades förmodligen in i studion bredvid den där Carole King satte "Tapestry" 1971 och sedan gavs den inte ut på 40 år. Så pastischartad är den. Men helt OK, alltså. Om man nu vill höra en soul-platta från 1971 i nådens år 2011.

Lykke Li - Wounded Rhymes: Vad ska man säga? Det låter ibland som om hon lyssnat på Nick Cave. Men det är inte ett alltför daterat sound heller. Kanske är hon det mest moderna jag hört i dagarna.

Senare musikhistoriker kommer verkligen att ha en field day när de ska bena ut 10-talets musik. "Men det här är från 70-talet!!! Nej, jag kan bevisa att det är från 2011... och den där plattan är från 2010, inte 1980".

Det är skönt att man kan avsluta sin dag med att slänga på den obligatoriska Orbital-plattan (från någonstans mellan 1993 och 1999, har fyra att välja på) och få höra musik som låter så modern så den inte borde ha gjorts ännu...