Europas mest kända slovener.

Lördagskvällen 5 mars innebar att jag, så att säga, avrundade vintern 2010/11 med att se vad som måste vara Europas mest kända slovener (möjligen i konkurrens med den gamle skidåkaren Bojan Krizaj), nämligen Laibach.

Den nu 30 år gamla industrisynthgruppen firade ju något slags jubileum genom att turnera med äldre material och jag hade väl egentligen ganska höga förväntningar. Saken var ju den att Laibach var ännu en av de där synthgrupperna som man upptäckte under gymnasiet men inte fick tillfälle att se när de var som bäst. Senare hade man istället tappat intresset en smula och sprang inte benen av sig efter deras konserter samtidigt som man även kunde läsa om turnéer med rätt knepiga låtset där man ibland spelade sina nya platta, och inte så mycket mer, rakt av. De stenhårda slovenerna har väl inte direkt gjort sig kända för övredrivet publikfrieri.

Infann mig sålunda tillsammans på Tyrol vid Gröna Lund med ytterligare några 100 personer i alla upptänkliga åldrar (från unga och uppklädda syntare till mer vardagliga personer i min egen ålder) med ganska höga förväntningar. I slutändan kom väl just dessa förväntningar en smula på skam även om det ändå var kul att se Laibach då de bjöd på en tung musikalisk upplevelse.

Till saken hör att man i princip inledde konserten med mycket gammalt (och då menar jag GAMMALT) material för att därefter helt hoppa över mellanperioden (den som jag ville höra) och gå på nyare material som jag ibland hade sämre koll på. Gruppen, som ser sig som ett kollektiv, har för övrigt även bytt medlemmar en smula under åren samtidigt som man tagit in kvinnor i den tidigare helt manliga besättningen. För kvällen hade man en för mig okänd trummis på scen tillsammans med tre keyboardister. Den yngre mannen bakom syntharna kände jag inte alls igen men den äldre kan möjligen ha varit orignalmedlemmen Ivan Novak, även om jag är osäker. Den tredje synthen sköttes av den vackra unga (och talangfulla, ska tilläggas) sångerskan, med mera, Mira Spiele. Sist in på scen då konserten började var förstås hårde sångaren Milan Fras, med sin karaktäristiska huvuddduk, under stort bifall från publiken.

Man öppnade konserten med "Boji", en låt från den första skiva man någonsin släppte, en maxisingel (känn på den termenm, ungdomar) som kom 1984. Därefter följde ytterligare en drös tunga industrilåtar som numera fått en betydligt mer lyssnarvänlig inramning. Ok, det kanske inte den genomsnittlige lyssnaren skulle hålla med om men dessa versioner var muzak jämfört med originalen från 80-talet. Publiken var även väldigt välvillig även om någon skrek efter favoriten "Die Liebe" (som förstås aldrig kom).

Efter en instrumental paus brakade man igång med den rätt nya men något billiga publikfavoriten "Tanz Mit Laibach" och sedan följde ytterligare låtar från gruppens nyare period där jag inte alltid hade koll på materialet. Men de album som jag älskar med Laibach, från 1985 - 92, lyste alltså med sin frånvaro. Likväl var det ändå en stark upplevelse och publiken verkade njuta samtidigt som bandet med gester visade sin uppskattning (man talar aldrig med publiken). Det ska väl för övrigt vara en Laibach-publik som skriker "noich einmal" istället för "one more time" när bandet går av scenen.

Eftersom Tyrol nu ligger en bit ut från city så smet jag i princip så fort det stod klart att konserten var slut och fick därmed en trevlig och lugn spårvagnstur in till Sergels Torg tillsammans med det lilla fåtal som varit lika snabba i vändningarna som jag. För övrigt kände jag igen flera ansikten på konserten vilket väl kanske antyder hur pass liten den svenska synthscenen ändå är? Och den här lilla konsertupplevelsen rundar väl av min vinter 2010 - 11, för övrigt den roligaste vinter jag haft på många, många år. Det är inte illa för en lönnfet kammarlärd som drar mot 40!