Välkomna till nygammalt.

Blev även rätt hektiska dagar direkt efter vändan till Stockholm. Tre fjärdedelar av Rootmoset dök upp till torsdagens pannkaksgiss där undertecknad hade svårt dölja sin bestörtning över hur uselt det gick för oss där i början (ja, vi blev lika förvånade som du, Tinka) där vi först låg nia och sedan åtta - av tolv lag! Därefter ryckte vi ändå upp oss och slutade på en hygglig fjärdeplats. Det gick även bra för Gamnackarna och jag behöver givetvis inte berätta vem som vann.

På fredagen besåg jag och herr T Håkan Hellström på Strand. Ska dock inte göra för mycket utvikningar här ifall det kan bli ett reportage av Mr T själv.

Har annars ägnat de senaste dagarna åt att kurera en förkylning och även lyssna igenom nya plattor (från 2010 - 11, nota bene) vilket som vanligt innebär att man möter en rad närmast komiska pastischer. Kan ta några exempel.

Toro y Moi - Underneath the Pine: Ett hyggligt västkustrockband från 70- eller 80-talet. Jag tror inte heller de lär dyka upp i Popgiss varvid jag kan låta dem sjunka in i glömskan.

Tim Hecker - Ravedeath 1972: En trevlig ambientplatta från 1993. Och skulle den dyka upp på Popgiss vore jag nog beredd löpa naken på Östercentrum.

Those Dancing Days - Daydreams & Nightmares: Tja, det är väl någon pop... tidigt 90-tal, kanske?

Rumer - Seasons of the Soul: Denna platta spelades förmodligen in i studion bredvid den där Carole King satte "Tapestry" 1971 och sedan gavs den inte ut på 40 år. Så pastischartad är den. Men helt OK, alltså. Om man nu vill höra en soul-platta från 1971 i nådens år 2011.

Lykke Li - Wounded Rhymes: Vad ska man säga? Det låter ibland som om hon lyssnat på Nick Cave. Men det är inte ett alltför daterat sound heller. Kanske är hon det mest moderna jag hört i dagarna.

Senare musikhistoriker kommer verkligen att ha en field day när de ska bena ut 10-talets musik. "Men det här är från 70-talet!!! Nej, jag kan bevisa att det är från 2011... och den där plattan är från 2010, inte 1980".

Det är skönt att man kan avsluta sin dag med att slänga på den obligatoriska Orbital-plattan (från någonstans mellan 1993 och 1999, har fyra att välja på) och få höra musik som låter så modern så den inte borde ha gjorts ännu...