Statistik.

Om man summerar all musik Beatles släppte 1962 - 70 så kommer man trots allt bara upp i ungefär 9 timmar och 45 minuter. Av dessa nästan 10 timmar är 3 timmar och 15 minuter "glad-Beatles" (om man drar gränsen vid "Rubber Soul") och resten de där långhåriga och knarkiga Beatles. Tänk på det.

Att gilla "rätt" musik...

(Av Robert) När jag i förmiddags lyssnade på P3 så ringde man upp en tjej som skulle önska en låt. Hon förklarade att det var lite pinsamt men att hon i alla fall ville höra en låt med någon som hette Ashley Simpson. Vet nu inte vem det är men hon var tydligen syster till "rikspuckot" (enligt tjejen) Jessica Simpson (sångerska? Skådespelerska? Minns ej) och allt som allt lite pinsamt. Hon började även beklaga sig en smula över att hennes kille retade henne för att hon gillade "fel" Beatles-period. För hon gillade ju "det där poppiga och glada" medan man skulle gilla "det där tunga och svåra." Sen kom trudellutten med Simpson coh den gick (precis som jag trodde) snabbt in genom ett öra och ut genom ett annat och jag skulle i skrivande stund inte kunnat komma ihåg den under pistolhot.

Allt som allt var det här dock en ganska intelligent musikanalys och säger även en hel del om oss Popgissare. För det är intressant detta med hur man helt enkelt inte lyssnar på viss typ av musik. Jag minns t.ex. för några år sen då det i ett mellangiss blev ABBA-tema. Aldrig har man väl hört folk stöna och stånka så mycket i popgiss-sammanhang som just då. Och de goda arrangörerna visste givetvis detta och hade säkert lite roligt åt det. Men den dagen lär nog dröja då man sitter och diskuterar b-sidor på ABBA-singlar, vilka gitarrister de spelat med, vad de menar med den och den texten, vem som producerade och så vidare...

Och Beatles? Hm, jag har visserligen allt med dem rent formellt men plattorna som de gjorde före "Rubber Soul" ligger troligen undanstuvade någonstans på mina föräldrars vind eller i min systers gamla flickrum (tror jag). Skulle nog gå få tag i dem men varför göra sig mödan. Alla Beatles-plattor från "Rubber Soul" och framåt ligger just nu så jag kan se dem medan jag skriver den här texten. Fast jag kanske är lite konstig då jag inte tycker Beatles är så "tunga och svåra" i och med "Rubber Soul" och framåt. Eller som en Popgiss-kollega uttryckte det: "Beatles blev fan så mycket bättre när de började knarka!"

Jag har dock ingen förklaring på varför viss musik inte går hem i vissa kretsar. Inte egentligen. För nog kunde man, i princip, ha dissekerat Britney Spears lika väl som The Smiths. Fast det är bara det att det... är inte lika roligt. Och jag kan fortfarande inte riktigt förklara varför.

Den globala musikvärlden.

Några funderingar från Robert om globaliseringen av musiken.

Har nu två kvällar på raken råkat ut för att personer från helt andra världsdelar dykt upp och börjat pumpa mig på svensk musik. Häromdagen poppade en ung man boende utan för São Paolo upp och började diskutera svensk punk med mig. Och det var inte bara "Ebba Gron" eller KSMB utan killen var nere på ganska obskyra band som Arabens Anus och gud vet allt... förbluffande det sitter personer i Brasilien och diggar vår gamla punk. Han försäkrade att "swedish hc i rather big in South America..." Själv kunde jag bara nämna Sepultura och en väldig massa bossa nova från hans gigantiska land... genant.

Kvällen efter poppade en annan yngling (denna gång från Florida) upp och frågade "Which LP by Lustans Lakejer is the best one?" Tveklöst rekommenderade jag honom den första och passade samtidigt även på att tipsa honom om en massa annan god svensk postpunk. "Everything on Stranded Records" var väl mitt standardtips. Men jag tipsade honom även om "Burned Children" (Brända Barn) vilket på något vis låter värre när man översätter det till engelska... för övrigt visade sig killen ha ett grymt språköra då jag försökte förklara lite om svenska dialekter och påpekade att "skånska is the texan accent of sweden, very thick and slow..." Då frågade han mig om synthgruppen Page var från Skåne för han hade hört en intervju (på svenska!) med dom och det lät "thick and slow..." Och Page är/var ju som bekant från Malmö...

Och därmed blev jag för övrigt påmind om hur mycket bra svensk punk/postpunk vi haft i riket så de sista dagarna har det blivit en del sådant. I skrivande stund Brända Barns utmärkta cover (med svensk text) på "Hey Hey, My My."

Plattor som egentligen inte är såååå bra, MEN...

Det finns ju de här skivorna som ger ett enastående bra helhetsintryck trots att de enskilda låtarna inte är särskilt bra och vad som gör helheten större än delarna kan egentligen vara ganska svårt att förklara vid sådana tillfällen. Det kan till och med gälla plattor som är ganska uppskrivna, enligt min mening. Jag tänkte ta upp ett par välkända exempel. Skulle gärna ha tagit något nyare (så vi inte framstår som gubbrockare) men kunde tyvärr inte komma på några mer tacksamma exempel än just dessa två plattor.

Rolling Stones - Exile on Main Street: Ofta har man fått höra kommentaren "ska du bara köpa en Stones-platta, köp den här." Det kan dock diskuteras ordentligt. Den mer vardaglige Stoneslyssnaren skulle kanske, efter en första lyssning, ha frågat: "var e hitsen!?" Faktum är att exempelvis 1973 års ofta sågade "Goat's Head Soup" egentligen innehåller mer minnesvärda låtar om man ser till de enskilda fallen (t.ex. "Heartbreaker", "Starfucker" eller "Angie"). Dessa låtar är kanske helt enkelt en smula poppigare och därmed innehåller de även melodier som lättare fastnar i huvudet. Jagger, som delvis varit kritisk mot "Exile.." har senare bl.a. kallat den "very Keith" (eller något i en vägen). Även om det finns några kända låtar på "Exile..." så är det ändå inte de låtar som snabbast fastnar. Inte ens efter rätt många lyssningar. För egen del tyckte jag rentav "Exile..." var lite seg första gångerna jag hörde den (man kunde ju inte låta bli jämföra med det hitpackade 60-talet) men plattan kröp trots allt inpå livet efter några lyssningar till. Med andra ord så är det något med stämningen på plattan som gör att man kan lyssna på den medan enskilda låtar, tagna ur sitt sammanhang, troligen inte vore så spännade. Även om man vet att mycket arbete gjordes i någon glassig studio i Los Angeles så lades grunden till många låtar i källaren till Keiths villa i Frankrike och det är väl också den biten som skapar stämningen. Man kan blunda och låtsas man hör den heroinstinne Keith sitta och lalla igenom några låtar med vänner i en källare och det blir lite av en jamsession. "Exile..." är ingen ultimat partyplatta men det är en utmärkt skiva ha på i bakgrunden medan man tar några öl med kompisar. Kanske i en källare för stämningens skull...

Neil Young - Tonight's the Night: Denna platta låter som den spelats in av ett gäng drogade personer vilket kanske beror på att så var fallet. Young spelade in det som blev "Tonight's the Night" med resterna av Crazy Horse samt Nils Lofgren hösten 1973 och stämningen i studion var väl ganska så... zonkad. Inte heller dessa låtar är i egentligen mening så minnesvärda. Titelspåret, kanske den mest kända låten, är egentligen mest ett malande jam med några verser inslängda. Även denna platta är ganska bra som bakgrundsmusik och är egentligen den ultimata "fylleplattan" som man kan lyssna på medan man ligger i badet efter att ha druckit några öl eller dylika sutationer.