1998 - 1999 eller Ingen återvändo

Och så kom vardagen efter den stora segern i Popgiss och efter vår enkla segerfest skringrades vi snabbare än Beatles efter sin sista turné 1966. 16 maj 1998 var dock jag och Anders, mannen som förde Rootmoset samman, uppe hos Tomas (första gången vi umgicks utanför Popgiss) och vi gick på Skeppet. Jag har noterat att det var segt på Skeppet men att coverbandet vi såg faktiskt körde en låt av Eno, ”The Fat Lady of Limbourg”. Det var en liten ironi då jag inte visste att musikerna jag såg hade spelat med Kenneth och att det var han som fått dem att börja spela låten.

Den 13 juni 1998 hade vi dock samlat hela Rootmoset för första gången sedan segern och tanken var att vi skulle plocka ut en av våra vinster, middag med dryck på Effes, denna kväll. Samtidigt pågick även något som hette ”Hansedagarna” vilket egentligen var en närmast episk miss av kommunen (fullträff enligt oss vanliga dödliga) då man hade godkänt gratis utskänkning av öl på gatorna i Visby. Rootmoset utnyttjade detta till fullo och det blev ärligt talat en smula dimmigt redan i början av kvällen. Vi kom sedan till Effes där vi överlade med den legendariske ägaren Paul. ”Ja”, sa Paul, ”det står ju mat och öl för fyra personer. Vi säger väl tio öl per skalle. Ni kan bocka av i baren”. Sagt och gjort. Det blev en rejäl pizza och en del öl och sedan biljard, med mera. Det har påståtts att vi gick vidare under kvällen men jag minns i ärlighetens namn inte.

10 juli 1998 var jag, Kenneth och Tomas ute på Kalasturnén på Snäck och såg Caesar's Palace, Janne Kask och Bob Hund. Vi började lära känna varandra.

Vi började därefter, från hösten 1998, även ha ett antal möten där vi satt och tragglade. Det var 10 november 1998, 3 februari 1999 och 16 april, till att börja med. Ofta hemma hos Tomas. Vid mötet 16 april gick jag och Tomas efteråt på Borgen och fick för första gången lösa ett problem tillsammans som inte hade ett dugg med Popgiss att göra (men som nog kan roa en och annan läsare). Minns inte mycket av själva kvällen men vi cirkulerade väl lite och när vi skulle gå hem möts vi av en man som ligger på gatan alldeles utanför ingången. Några personer står och tittar på honom. Vi märkte rätt snabbt att han inte var skadad utan bara väldigt full och ostyrig. ”Men det är lugnt, jag vet var han bor!” sa Tomas som tydligen kände mannen via bekanta. Sagt och gjort. Vi lyckades resa upp mannen och började sedan lotsa honom hem till hans hemadress i norra Visby. Det är ett styvt jobb att försöka hålla en lealös personer på fötter men det gick. Ett par gånger tappade vi vederbörande i gatan men vi såg till att han inte slog i huvudet. Kom till sist till hans port och fick upp honom för trappan. Lyckligtvis bodde han längst ned. Tomas ringde på och fru eller flickvän öppnade dörren. Nu hann ju den kritiska tanken fara genom mitt huvud om huruvida damen ifråga skulle tro att det var VI som hade krökat ner hennes bättre hälft till apstadiet men hon tittade bara på oss och sa ”Tack för att ni tog hem honom” varvid hon vant fattade honom vid skuldrorna och ledde in honom medan dörren slöts bakom henne. Dagen därpå var jag röd över axlarna på grund av brustna blodkärl. Men vi gjorde en god gärning.

Det kritiska ögonblicket för Rootmoset infann sig 14 maj 1999 då vi även tog ut vår andra segermiddag, på Donners. Vi började med möte hos Tomas och gick sedan ned till Donners där vi åt en god middag även om det snålades lite med ölen. ”Nu finns det ingen återvändo, grabbar”, sa Tomas då vi skålade kring bordet. Och så var det ju.

28 augusti 1999 återupptog vi våra möten, nu ute hos Kjelle i Tofta. Denna första kväll slutade sedan hos Tomas med vidare förflyttning till Club 80 (ett ställe jag inte minns) och Rindi (studentkåren). 18 september hängde jag och Tomas hemma hos mig med lite studentkamrater och vi var även på detta gåtfulla Club 80 och åter på kårhuset. Fler möten följde under hösten 1999, närmare bestämt 1 och 11 oktober hemma hos Tomas. Jag minns mötena som bitvis slitsamma och vi blev ibland lite snäsiga mot varandra angående valet av låtar. 28 november 1999 var vi hemma hos Niklas ”Tetra” Lindberg där han och Örjan Hillbom gav oss där en del vänliga tips inför tävlingen. Örjan körde även ett litet giss och vi började alla skratta då vi hörde Nightwish. ”Det här vill vi ju gärna ha med på giss”; menade Tomas ironiskt. Rundade därefter av året med ett sista möte ute hos Kjelle 28 december. Det närmade sig på allvar.

Dunkelt såsom i en spegel eller Popgiss 1998

Vi har nu alltså kommit till själva beskrivningen av Popgiss 1998 vilken får rekonstrueras med hjälp av avlägsna minnen och korta noteringar i mina timdagböcker. Nu vet ju de inblandade att det konsumeras en hel del öl på dessa tävlingar men vid den här tiden bodde jag inte i Visby och jag tror (men även här minns jag inte riktigt) att jag körde ett par gånger. Dock är 22 år en rätt lång tid och minnet är inte så bra som man tror. Eventuellt kan mina Rootmoset-vänner komma med kompletterande information när de läst detta. I min timdagbok står det i alla fall (troligen nedskrivet dagen efter) ett lakoniskt: ”Popgiss på Effes. Lag: jag, Thomas Christophersson (!), Kenneth, Kjelle. Kom tvåa.” Det är allt. Notera att jag stavat fel på min vapendragare Tomas namn och att jag inte heller uppfattat vad Kenneth och Kjelle hette i efternamn, tydligen.

Hur som haver så vandrade jag fram där mellan borden om eftermiddagen 14 februari 1998 och tittade mig omkring. Till sist fick jag se två bekanta ansikten, det vill säga i alla fall personer jag sett förut. Det var då två personer som jag hälsat på hemma hos barndomsvännen Anders tre månader tidigare. Jag gick väl fram och frågade om de var dem jag skulle tävla med och vi slog i hand och presenterade oss. Vi satt ganska centralt i rummet. Av någon anledning minns jag att jag satt med ryggen mot muren och mittemot mig satt Kenneth och snett mittemot Tomas. Varför man nu minns sådana detaljer. Kjelle kom lite senare men vi hann gott och väl presentera oss innan tävlingen drog igång. Kenneth pratade om sin 40-årsfest och Tomas om hur mycket musik man hann höra på Ericsson medan man jobbade eftersom radion stod på. ”Men på onsdagkvällar är det kört för då är det P3 Dans”. I någon slags konformistisk anda sa jag inte att jag lyssnade rätt mycket på P3 Dans. ”Pop och rock!” slog Tomas i alla fall fast som gällande musik.

Däremot minns jag inte om lilla scenen fanns vid den tiden men jag tror det. Så det kan ha varit där Sin Lag II stod. Å andra sidan minns jag att de stod i tornrummet senare. Men tävlingen drog i alla fall igång. Som jag minns det var den första låten vi hörde ”For Your Love” med Yardbirds. Andra i Rootmoset har hävdat att det var en annan låt (och jag minns nu inte vilken). Hur som helst så kom ”For Your Love” oerhört tidigt i alla fall. Jag tror även det kom någon låt med Kiss senare. Jag minns egentligen inte fasligt mycket mer av denna debut som i grunden var en seedning eller ranking av lagen. Vi kom där alltså tvåa. Kenneth och Tomas försvann ganska snabbt efter att tävlingen var över medan jag och Kjelle blev sittande kvar. Vi pratade lite om klassisk musik och sedan minns jag att vi pratade en del om 70-talets Genesis och där hade ett gemensamt intresse. Sedan kom Kjelle på att han hade en tid att passa och stack. Äldre vänner dök upp och vi gick, enligt Timdagboken, tydligen på Nunnan. Det var mitt första Popgiss.

Nästa Popgiss, 21 februari, kan jag i princip sammanfatta enbart utifrån Timdagboken: ”Effes kl 17.00. Trög start men vann till slut. Anders och Erik med flera supportade. Spelade biljard. Sen till Erik och såg Bladerunner.” Vad som troligen hände var alltså att Rootmoset skingrades snabbt och jag därefter hängde med barndomsvänner och rentav såg en film som avslutning på kvällen. Och det är väl ungefär vad jag har att säga om andra omgången.

Jag är ganska så säker på att vi inte hade träffats alls mellan andra och tredje Popgiss som ägde rum 28 mars klockan 16.30. Jag minns egentligen inga särskilda låtar. Åter hade vi hejaklack i form av äldre vänner. Vi vann hur som helst även denna gång och då vi väl började inse att det kunde lukta seger i finalen så tog vi oss tid till lite eftersnack. Vad det gick ut på minns jag inte. Eller om vi bara satt och skrattade och tyckte att vi var bra. Vi såg efteråt tydligen något band på Effes. Sedan gick till ett ställe vid namn Coctail (minns inte, dagens Bad Wolf?) och såg ett band till. Jag tycker mig minnas att jag sov hos Tomas denna kväll.

Lite mer minns jag ändå av finalen 7 april klockan 15. Just inte mycket av låtarna förutom att det tydligen var ett nummer som ingen, absolut ingen, kunde och ingen kände till namnet då det lästes upp varvid Örjan (som denna gång definitivt stod i tornrummet) kom med ett ”Öh, den här borde vi kanske inte ha haft med”. Det var även en kvinna som var framme till oss och förklarade att ”ni måste slå de hemska Gamnackarna!”. Vad hon hade emot dem förtäljer inte historien. Det var ganska hög stämning vid vårt bord och vi satt även i själva tornrummet. Att jag minns det berodde på att jag i min yvighet citerade figuren Marcellus Wallace i ”Pulp Fiction” och klämde ur mig ett ”we own the motherfucker” (han sa ”I” i filmen, dock) varvid Örjan snappade upp detta och meddelade hela auditoriet att ”Rootmoset säger att we own the motherfucker”. Det var ju en sabla tur att vi slapp äta upp detta. Jag minns faktiskt väldigt lite av själva utropandet av vår seger men det gick väl till som det brukar, d.v.s. att vi fick hämta pokalen så fort vi proklamerats som segrare och även fick frågan om vi ville anordna varefter vi fick ett antal priser. Efter det blev det ett oerhört cirkulerande där på Effes. Jag har sett bilder på oss från den kvällen. Jag har trenchcoat och ser ut som om jag håller på att ta överhand där vi hänger på varandra i något slags improviserad gruppbild och Tomas höjer knytnäven mot kameran i någon segergest. Att Radio Gotland intervjuade Tomas och Kenneth uppfattade jag överhuvudtaget inte där i vimlet. Hörde dock intervjun senare. ”Doolittle med Pixies är den bästa skiva som gjorts och det är det vi har samlats kring” fastslog Tomas. På något vis tog vi oss därefter, till fots vad jag minns, till Kenneths syster Kattis där vi hade en enkel segerfest. Jag skulle sova över hos ett par så jag blev inte oerhört långvarig. Tassade iväg till deras lägenhet och smög in till den väntande soffan. Kunde dagen därpå rapportera att vi hade vunnit. Och så började vardagen igen.

Och tack till Tobbe Grönberg för bilden.

2020-01-22: Uppdatering med kompletterande minnen från Kjelle

Som Kjelle minns det fick vi precis innan tävlingen även ett frågeformulär "för att ha något att göra" med exempelvis en fråga om vem som var äldst i Spice Girls. Vi prickade in Geri Haliwell enbart på utseende men fick nog aldrig något resultat. Kjelle är för övrigt rätt säker på att lilla scenen inte fanns vid den här tiden och att Sin Lag II stod i tornrummet och ledde det hela. Han minns även att den första låten var Iron Man eller War Pigs med Black Sabbat snarare än Yardbirds. Beror förvisso på i vilken ordning decennierna kom. En av de roligare följdfrågorna var vad Oasis-brödernas mor hette ("och svara inte Mrs Gallagher"). Tydligen var det Peggy. Kjelle tycker sig minnas att vi skrev Ruth. Därefter påminde Kjelle mig om att jag, troligen i finalen och som enda tävlande i hela Popgiss, satte frågan "Under ett tumult i ryska parlamentet hade en av deltagarna på sig en tröja med ett känt hårdrocksband, vilket då"? Jag mindes från en artikel i Time en bild på mannen med Megadeth-tröja och bandana som stod och pekade finger åt talmannen så vi klämde ju till med Daves Mustaines gäng. När Örjan läste upp att ett enda lag satte frågan for Visbys egen David Lee Roth, allas vår Patrick "Palten" Johnsson upp från sin plats och skrek "Vem fan kunde det!?". Och det blev ju en bra Rootmoset-anekdot. Tack, Kjelle, för komplettering av vårt dunkla segerår. 

Popgiss 1998 - upptakten

Om aftonen 7 november 1997 gästade jag min gamle barndomsvän Anders, som då fyllde 25 år. Det var fullt med folk i hans villa i Sjonhem vad jag minns och det blev ett evigt handskakande med folk jag inte kände. Jag kunde förstås inte ana att det bland dessa, som jag flyktigt hälsade på, fanns ett par personer som jag senare skulle komma att hänga ihop med som ler och långhalm. Det var ju då Kenneth Töllinen och Tomas Kristofferson. Men det visste jag som sagt inte då utan de var ytterligare ett par av Anders kollegor från Ericsson som man bara sa hej till. Men det skulle senare visa sig vara tur att jag överhuvudtaget hade fått se dem den där kvällen.

Någon månad gick. Här är jag inte helt säker på datum men det bör ha varit i december som Anders ringde mig (senare gick jag veta att han just då stod nere på den blivande högskolan där han och andra gick någon slags internutbildning).

”Tjena, det är Anders!”

”Jo, tjena.”

”Du! Jag står här med några jobbarkompisar som ska med i någon sådan här musiktävling. Popgiss heter det visst... och de behöver en fjärde man. Helst någon som kan konstig musik. Och det är ju du, det! Vad säger du? Är du med?”

Och, jo, jag hasplade väl ur mig att jag var med. Jag vet att jag ytterligare någon månad senare hade ett telefonsamtal med Tomas där vi bara pratade lite allmänt om tävlingen och var den skulle vara och när, med flera detaljer. Det skulle också visa sig bra att jag i alla fall hade namnet på EN av mina lagkamrater.

Denna vår skulle det alltså vara Popgiss vid fyra tillfällen: 14 och 28 februari, 28 mars och 4 april. Varför det blev detta något udda schema kan jag inte svara på men jag gissar att det handlade om arrangörernas planering och förmåga att kunna samma helg allihop. Eller något. Men sagt och gjort. På alla hjärtans dag 1998 var jag i alla fall på väg upp till övervåningen på Effes, ett ställe som jag för all del var väl förtrogen med sedan gammalt. Kom upp för trappan till vinden och precis där satt en dam och tog emot anmälningar.

”Jo, hej, jag heter Robert Ahlman och jag ska tävla här.”

”Jaha, vad heter ditt lag då?”

”Öh... det vet jag inte.”

”Jaha, vad heter de du ska tävla med då?”

”Öhm... det är en som heter Kristoffersson...”
”Jo, här har vi Tomas Kristoffersson. Och laget heter Rotmoset”

Och min tanke inför detta var förstås ”Vilket hopplöst jävla namn!” Att det sedan stavades med två ”o” visste jag heller inte. Jag betalade avgiften (för jag tror det var så man gjorde då) och gick in. Lallade omkring mellan borden och försökte ta reda på vem jag skulle tävla med. Inte så lätt då jag inte visste hur de såg ut. Rätt vad det var så såg jag plötsligt två bekanta (to be continued...)

Nils Frahm

I samband med att jag häromdagen löste Melodikrysset blev jag medveten om att jag tydligen hade missat någon ung svensk hiphop-kille vid namn Einar. Och antagligen har man sovit sig igenom gånget musikår när även Anders Eldeman sitter och beskriver honom som ”en tonåring som låtit tala om sig” och jag bara lutar mig tillbaka i min stol och säger ”va?”. Det betyder väl att jag åter är på väg in i musikalisk coma men det finns å andra sidan ofta förklaringar till det. Exempelvis att jag inte tycker rådande trender är kul.

Även om jag inte var medveten om det då så tappade jag mycket i början av 00-talet då jag tyckte att den nya musik som kom efter 90-talet helt enkelt inte var så omvälvande. Det var liksom svårt att toppa mycket av det jag hört under detta för mig så gyllene decennium och omärkligt började jag sluta lyssna på mycket nytt, vilket jag ofta skrivit om tidigare på bloggen. Det verkar nu dags igen. Fast nu är jag ju mer medveten om det.

Men då väldigt många internationella hits består av Max Martin-klonade lättuggade hits där den ena artisten gästar den andra och det ibland är tre eller fyra ”featuring” den och den på en låt som har åtta kompositörer och tre producenter men ändå inte är så oerhört spännande så tröttnar jag. Och hälften av de nya svenska produkterna verkar vara hiphopare som sjunger på en ofta tillgjord Rinkeby-svenska (att döma av det faktum att jag hört åtminstone några av dessa artister prata en helt grammatiskt korrekt svenska i intervjuer) till lunkande beats. Då tröttnar jag ännu mer.

Sedan är väl förstås problemet att jag är så förbannat petig med musik. Jag funderade i samband med det här över vad jag faktiskt tagit till mig med hjärtat de senaste åren och det första namn som poppade upp var Nils Frahm. Denne namne till min far och till min systerson (förnamnet) är alltså en experimentell och klassiskt skolad tysk pianist som jag upptäckte via Peter Robinsons romaner om Kommissarie Banks då hans flickvän gav honom dennes LP ”Spaces” i present i början av en episod. Jag vet nu att Peter Robinson har mycket bra musiksmak så jag kollade upp Frahm och fastnade direkt.

De som träffat mig på olika gisstävlingar tror kanske att jag är en ständigt glad och högljudd typ som gillar att stå i centrum och som gillar röjarmusik men jag är ju även rätt tillbakadragen och gillar verkligen att sjunka ned i skinnfåtöljen och sluta ögonen medan någon introvert elektronisk musik svävar i bakgrunden. Musik som exempelvis Nils Frahm. Det är ju en väldigt europeisk konstmusikalisk tradition som ligger mig varmt om hjärtat men som väl inte lär ge mig så många poäng i Popgiss och som ligger väldigt långt från listorna. Men återigen så ger jag faktiskt tusan i det och kommer i allt högre grad under tjugotalet att gå in för att återigen må riktigt bra av musik. Såsom det ska vara.