Popaganda 2016

Blott 14 dagar efter Way out West var det så åter dags för festival, nämligen sommar-avslutaren Popaganda. Jag hade köpt biljett redan i december utan att ens veta om en enda akt men jag tänkte väl att "alltid kommer det något". Och biljetten är ju dessutom billigare där i början. Dock kan jag nog konstatera att årets program var en aning halvsaggigt med ett betydande antal akter som jag inte kände till samt en del gamla favoriter samtidigt som de där riktigt stora namnen saknades. Kändes lite som om festivalen dragit ihop vad man kunde få tag i, tidvis.

Men sagt och gjort. Talande nog så hängde jag inte precis på låset där vid 14-tiden på fredagen utan hade då istället en långlunch med bland annat litterära diskussioner och var inte på festivalen förrän framåt 16.30. Efter incheckning (som alltid fungerar smidigt) kom jag därmed lagom till Susanne Sundför som gjorde någon slags poprock med lite inslag av beat. Efter det kom det ju en ersättare för någon som hade blivit sjuk, nämligen en viss DJ vid namn Madi Banja. Han spelade lite alster medan jag satt på läktaren tillsammans med en kille som rökte en fet och långlivad joint (för övrigt den enda skörlevnad jag annars såg på denna också ganska välartade festival).

Klockan 18 blev det i alla fall lite intressant då "Krunan" äntrade scenen. Som det nu var körde Krunegård och en enda medmusiker någon slags MTV Unplugged. Det blev lite låtar från senaste plattan och så ett par hits där på slutet ("Hela livet var ett disco", med flera). Satt sedan mest av en ung RnB-man vid namn Elias.

Sedan kom dagens höjdare efter sig i form av Years and Years och Little Jinder. Den förstnämnda akten körde på med dansant elektronisk musik och fick igång publiken rätt bra. Blev även lite charmigt då någon av bandets medarbetare friade till sin flickvän på scenen (varefter de körde hiten "Eyes Shut"). Minns dock inte om de körde Tove Lo-samarbetet "Desire" (kanske just för att hon inte var tillfinnandes).

Kvällens kanske bästa konsert stod Little Jinder för (som jag nu sett varje sommar för tredje året i rad). Hon har vid det här laget byggt upp en rätt bra låtkatalog och det var svulstigt med konfettiregn flera gånger om och rentav fyrverkeri under avslutande "Super 8". Förutom lite dåligt ljud (vilket hon klagade över ett par gånger) så var det en mycket stark konsert som gärna kunde ha fått avsluta hela kvällen för min del.

För det var just det där med avslutningsakterna som man inte riktigt hade fått till i år. Denna kväll avrundade FKA Twigs, en sällsynt hypad artist som kritikerna gjort vågen inför. Hon är iförd udda sminkning, udda frisyrer, dansar till musiken och odlar härmed någon slags Kate Bush-image. Jag är normalt förtjust i både elektronisk musik och konstmusik men jag kan väl säga att FKA Twigs låtar på vänligaste vis kan beskrivas som minimalistiska och på mindre vänliga vis kan beskrivas som halvbakade och formlösa. Och det var ju även vad vi fick live. Hon dansade och bjöd på lite visuell show men det hjälper föga då musiken är så in i bängen trist så att jag inte stod ut till slutet. Men jag kunde i alla fall få komma tidigt i säng.

På lördagen kom jag till klockan 14.15 enbart för att se Marit Bergman som bjöd på lite gamla hits och helt nyskrivna låtar samt ett par politiska brandtal. Därefter infann sig dock en transportsträcka under vilken jag även drabbades av lite existentiell leda såsom en medelålders man i ett hav av ungdomar som för övrigt inte växlade ett ord med en annan besökare under hela festivalen. I tur och ordning satt jag (bildligen, stod ju en del också) av den sympatiska men lite stillsamma pianisten Frances, Amanda Bergmans nästan väl dämpade poprock samt någon orkester vid namn Tiger Lou som tydligen hade funnits rätt länge utan att passera min radar.

Därefter kom Deportees och körde samma show som på Way out West om än med vida bättre väder denna gång. Efter det någon indieorkester vid namn Ingenting som tydligen skulle köra sin "klassiska" platta "Tomhet, bara tomhet". Mer klassiskt var det ändå inte än att jag bommat både orkester och album (som för all del kom under mitt komatösa 2009 varefter de tydligen inte gjorde något större väsen av sig under mitt upptinade 10-tal). De körde igenom plattan som för all del var rätt trevlig och jag blev väl även lite mer upplivad därvidlag.

Efter detta band lyftes jag rejält att en flummig men ändå skojig akt vid namn Crystal Fighters som troligen var något slags hippiekollektiv och körde någon slags latino-/tropisk musik med mycket slagverk. Kändes visserligen lite komiskt att vid ett tillfälle stå och vråla till bandets döde trummis men om de nu blev glada av det, så... ett ganska sympatiskt band.

Efter det kvällens överraskning i form av Niki and the Dove som på platta har givit ett ganska kyligt intryck men live var mycket annorlunda. Då jag kom dit stod bara en sångerska med slöja för ansiktet samt en snubbe bakom synth på scen. Rösten lät väldigt annorlunda och musiken nästan arabisk så jag undrade om det blivit någon ersättningsakt. Dock var det lite av ett musikaliskt upptåg vilket vi fortsättningsvis utsattes för under konserten. Sångerskan kunde mickla med rösten, Karin Dreijer-style, och lät ibland som en man. De stuvade även rejält om en del av hitsen från första plattan och det var en väldigt dynamisk konsert med lugna och mer ösiga nummer lite om vartannat.

Sedan var det ju åter det där med avslutningsakt, ja. Jag tycker mycket om Belle & Sebastian som är ett sådant där band man slänger på en blåsig novemberkväll då man myser ned sig i säng/soffa/fåtölj med en god bok. Och det är just det som är problemet. Jag kanske inte riktigt vill se det hederliga och stillsamma indie-bandet som aftonens clou på en festival. Det blev mycket riktigt en mysig och stillsam konsert där jag kände igen många låtar (inklusive min favorit "Step into my office, baby") men det blev nästan lite som en efterfest. Så jag var tidigt i säng även denna afton efter en wild weekend på sommarens sista festival.

Way out West

För fjärde året i rad har jag nu åkt till hipsterfestivalen Way out West och fick i år även med mig Tomas i och med att hans favoritartist P J Harvey ingick i årets sättning. Det är tioårsjubileum även om det kanske inte märks riktigt då de där enormt extravaganta bokningarna saknas. Men en hel del hann vi ändå se.

Dag 1 – torsdag 11 augusti

Vi anlände till festivalen lite efter 14 och löste in våra biljetter ganska snabbt. Behövde heller inte köa särskilt länge. Kunde efter det installera oss i trevliga Linnétältet och som första akt se Basia Bulat (http://www.setlist.fm/setlist/basia-bulat/2016/slottsskogen-gothenburg-sweden-4bfc87a2.html), som Tomas tidigare sett i en mer intim inramning i Visby. Den gången hade hon kört solo men här var det med fullt band. Bulat varierade sålunda full orkester med några låtar hon körde akustiskt och det var en helt okej inledning på festivalen.

Vi kunde därefter hänga lite kring stora scenen och se countryrockaren Jason Isbell som var lite mer medryckande live än på platta. Vi passade på att äta på Max medan franska elektrorockarna M83 gjorde sitt set (http://www.setlist.fm/setlist/m83/2016/slottsskogen-gothenburg-sweden-53fc87a9.html). De var överlag tyngre live än på skiva och allt som allt var det underhållande. Blev förstås mest tryck under stora hiten ”Midnight City”.

Hade sedan lite förvirring med att försöka hitta andra ditresta gotlänningar men hann en stund smita förbi Linnétältet och kika på Laura Mvula som gjorde någon form av soulig artrock. Var väldigt tända inför skotska Churches som också gav en väldigt underhållande och kul konsert även om sångerskan kontaterade att scenen redan nu var ganska hal och att alltför djärva språng fick undvikas. Detta var utan tvekan en av dagens höjdpunkter.

Efter det fick vi en ny höjdare i Linnétältet (där i princip alltid de coolaste artisterna verkar spela) i och med Anna von Hausswolffs spelning. ”Inget publikfrieri här inte” som Tomas väl sammanfattade det. Von Hausswolffs musik är ofta tunga, mörk och ibland disharmonisk. Det är mycket orgel (förra skivan var ju även inspelad i en kyrka). Allt som allt en väldigt stark konsert. Efter den kom ju kvällens stora besvikelse. Lagom då alla hade börjat ladda upp inför Libertines konsert klockan 20 så meddelas på videoskärmarna klockan 19.57 att bandet ställer in för denna kväll och spelar i morgon. Förtvivlan och irritation var naturligtvis hög bland dem som åkt ned enbart på torsdagen. Kan överlag tycka att det var väldigt svagt av arrangörerna att med så pass kort varsel meddela att ett band ställer in då de borde ha insett det i god tid. En medlem hade ”av logistiska skäl” inte infunnit sig (helt riktigt var det Pete Doherty, vilket alla redan hade gissat).

Det började nu bli väldigt svalt, faktiskt den kallaste kväll jag dittills hade upplevt på WoW, men vi väntade tappert in Morrissey. Hans solokarriär står ju tyvärr alltid lite i skuggan av the Smiths men det är förstås alltid roligt se en legend från 80-talet. Nu körde han i princip bara sololåtar (http://www.setlist.fm/setlist/morrissey/2016/slottsskogen-gothenburg-sweden-43fc87af.html) och kylan gjorde att vi heller inte stod ut genom hela konserten så vi bröt. Morrissey var dock i rätt fin form och verkade vara på gott humör. Det var skönt att komma in i värmen efter denna svala avslutning.

Dag 2 – fredag 12 augusti

Dag två infann vi oss åter kring 14 och sedan tog jag Tomas utanför boxen genom att först släpa med honom på Anderson Paak (”han verkar ju vara en rolig snubbe i alla fall”) och därefter Kamasi Washington (”Robert, vad har du gjort?”). Paak inledde sin konsert med lite rap men mot slutet blev det mer soullåtar och han satt även vid trumsetet ett slag. Tyvärr kom duggregnet igång redan under hans konsert men än så länge klarade vi oss utan regnrock. När vi sedan såg fusionjazzkillen Washington (som även bjöd upp sin gamle far på scenen) stod vi under tak och vi hade heller inte bråttom därifrån utan väntade tålmodigt på nästa akt.

Denna artist var inge mindre än min favorit från 2015, Julia Holter. Tyvärr hade hon inte det lättaste jobbet då bakre delen av tältet nu var proppfullt av människor som mest ville fly regnet och ta en öl medan någon artist de inte hade så bra kläm på spelade i bakgrunden. Det blev rentav en del irriterande sorl under de lugnare partierna. Holters skiva ”Have you in my wilderness” är fantastisk men denna finstämda och nyansrika musik kom inte helt till sin rätt live, inte minst med tanke på det sorl jag nyss nämnde. Det var dock ändå en stark upplevelse eftersom jag redan utvecklat en nära relation till hennes senaste skiva.

Vi fick nu sätta på oss regnrockarna och gå ut för att se den ytterligt underhållande gamla discodivan Grace Jones som trots sin ålder (hon har passerat svensk pensionsålder) inte hade tappat stinget utan gav en extravagant show med klädbyten mellan var och varannan låt. Mot slutet hade hon huvudsakligen kroppsmålning på sig och hon och en likaledes kroppsmålad man porrade till det lite kring en strippstång medan hon körde sin åttiotalsrökare ”Pull up to the bumper”. Trots regnet en kul konsert där publiken tappert stod ut.

Kikade en liten stund på Zara Larsson men fick redan efter några nummer överdos av överprofessionell och sockersöt pop som väl inte riktigt är i Rootmosets smak. Vi flydde därför åter till det alltid trivsamma Linnétältet för att se vår gamla bekanta, gotrockdrottningen Nicole Sabouné som är mer i linje med vårt lyssnande. Hon gav en mycket stark och intensiv konsert även om jag i ärlighetens namn var lite irriterad över att hon medvetet verkade ha rensat ut de kanske starkaste hitsen från sin debut och satsade mer på doom och gloom.

Det började nu (hoppades vi i alla fall) bli dags för Libertines även om tidpunkten försköts lite eftersom någon Dylan-liknande artist aldrig riktigt ville sluta spela på största scenen. Viss munterhet uppstod inför min frustrerade kommentar ”Kan de inte få av trubadurfan från scen så vi får höra lite rock'n'roll!!”. Till sist tog det tog slut och runt 21.10 kom Libertines in. Pete och Carl hade på sig de där uniformsjackorna som de poserar i på sin Best of. Pete såg dock lite sliten ut och generade sig heller inte utan visade upp sin ölmage under den uppknäppta jackan. De verkade inte ha repat mycket (bandet hade inte spelat live på cirka tre veckor då deras senaste konsert var i London kring 20 juli) utan öste igenom lite mixade nummer från sina tre plattor. På denna väldigt sunda festival var det dock nästan lite uppiggande att se Barat tända en cigg och blåsa röken i ansiktet på Pete innan de sjöng en duett. Det blev lite rock'n'roll precis innan ”Gunga Din” då en frustrerad Pete hyvade ut sin tydligen ostämda gitarr i publiken. Lyckligtvis en akustisk sådan eftersom någon annars kunde ha blivit skadad. Han bytte sedan två gånger till ut gitarren medan trummisen och basisten körde på under hiten. Efter det lunkade konserten på och det blev förstås lite drag på slutet då de avverkade ”Up the Bracket” och ”Don't Look Back into the Sun”. Sammantaget var detta mer eller mindre en arbetsspelning för Libertines men jag ska inte sticka under stol med att det var roligt att se ett bångstyrigt band som förkroppsligar allt det där episka och självdestruktiva inom rocken som ändå fascinerar många av oss. Setlist (http://www.setlist.fm/setlist/the-libertines/2016/slottsskogen-gothenburg-sweden-4bfc87ae.html).

Som sista akt spelade P J Harvey och detta parti borde väl följaktligen skrivas av Tomas. Själv har jag väl hyfsad koll på P J och har stort respekt för henne. Senast jag såg henne var 29 juni 1995 så det var väl på tiden igen, kan man tänka. Hennes konserter präglas inte direkt av spontantinet eller variation utan det är väldigt perfektionistiska och genomrepeterade teaterföreställningar och finslipas efterhand som turnén rullar på, kan man förmoda. Tomas hade följaktligen redan letat upp det setlist vi skulle få höra från hennes senaste konsert och detta följde hon även till punkt och pricka (http://www.setlist.fm/setlist/pj-harvey/2016/slottsskogen-gothenburg-sweden-2bfcfcf2.html). Totalt blev det 17 låtar på cirka 75 minuter. Tyngdpunkten låg på den senaste skivan och 2011 års ”Let England Shake”. Jag noterade tyvärr att det var rätt glest framför stora scenen jämfört med hur det brukar se ut vilket väl var en kombination av uselt väder (det hade varit uppehåll under Libertines men hade nu börjat igen) och något mindre publikfriande musik. P J pratade heller inte med publiken överhuvudtaget under de första 15 numren men presenterade därefter sitt band och tackade. Sedan kom klassiska nittiotalaren ”To bring you my love” innan en låt från nya skivan fick avsluta. Trots regn var temperaturen behaglig och den fascinerande konserten avverkades på vad som föreföll vara nolltid. Vi hade sedan väldigt tur med att komma hem med en extrainsatt buss.

Dag 3 – lördag 13 augusti

Under sista dagen (som även skulle visa sig bli något rumphuggen) så anlände vi åter kring 14-snåret och hann då se Eagles of Death Metal som öppningsakt (http://www.setlist.fm/setlist/eagles-of-death-metal/2016/slottsskogen-gothenburg-sweden-53fcfb81.html). Det var nästan lite roligt att se ett traditionellt hårdare rockband med en sångare som underhöll publiken stort med sin good ol' boy-stil. De spelade även en fin cover av ”Moonage Daydream”. Hade efter det en mycket trevlig stund i Linnétältet med nittiotalsveteranen Beth Orton (”varför har vi inte lyssnat mer på henne?”) och därefter större delen av Ane Bruns konsert. Det var under hennes set som vädret dock pajade ur rejält och fick sätta på oss regnrock. Annars var hon som sagt helt okej.

Kulmen på regnandet nåddes under följande akt, Deportees, då det regnade fruktansvärt. Vi var hyfsat skyddade medan Deportees avverkade sin lite storslagna och åttiotalsaktiga rock (sångaren låter bitvis som Feargal Sharkey). Mot slutet av konserten sken solen så ingen kan anklaga västkusten för att sakna variation i vädret. Vi hamnade sedan åter i Linnétältet där vi blev överraskade av att se ett punk-/hardcoreband från Los Angeles vid namn Descendents. Dessa veteraner, som väl i popularitet låg snäppet under namn som Bad Religion och Black Flag, hade hållit på sedan 1978 och de orkade ännu köra över publiken rätt bra. Vid ett tillfälle spelade de rentav sönder elbasen så sångaren fick dra lite skämt för publiken under tiden (”Have you heard about the first restaurant on the moon? Great food, no atmosphere”). Regnet tilltog nu så vi satte på oss vår tredje och sista regnrock. Irriterande nog avtog sedan regnet igen och då var det ju så dags.

Efter det fick saker och ting lite snabbt eller hur jag nu ska sammanfatta det. Vi hade höga förväntningar på Jamie XX även om jag hade läst att han senast han var i Sverige gav ett DJ-set. Eftersom Way out West har som vana att skriva ”DJ set only” på de artister som framträder på så vis så hoppades jag att det skulle bli en mer traditionell konsert denna gång. Men i helsikte. Jamie dök upp på scen bakom ett mixerbord och även små brottstycken från hans skiva hördes så var det alltså just ett DJ-set. Vi var lite irriterade (”mixtapes kan jag höra hemma”) och tyckte nog även det var lite lömskt av WoW att faktiskt mörka typen av framträdande en aning. Vi slog oss sedan ned och begrundade situationen. Vi ville se Sia men innan dess var det bara två namn vi kunde tänka oss att se vilka var Seinabo Sey (som vi egentligen inte hade någon nära musikalisk relation till och det lilla jag hört är i grunden just sådan där RnB som jag inte tycker är så kul) och Massive Attack (och jag var lite nervös inför att de skulle göra en trött spelning och rasera fina minnen från nittiotalet). När vädret sedan förvärrades igenom gav vi upp (såg för övrigt senare att Sia körde exakt samma set som på Coachella, http://www.setlist.fm/setlist/sia/2016/slottsskogen-gothenburg-sweden-5bfcfb88.html) och återvände till hotellet för att torka och prata igenom allt vi hade sett under dagarna tre.