Popaganda 2016

Blott 14 dagar efter Way out West var det så åter dags för festival, nämligen sommar-avslutaren Popaganda. Jag hade köpt biljett redan i december utan att ens veta om en enda akt men jag tänkte väl att "alltid kommer det något". Och biljetten är ju dessutom billigare där i början. Dock kan jag nog konstatera att årets program var en aning halvsaggigt med ett betydande antal akter som jag inte kände till samt en del gamla favoriter samtidigt som de där riktigt stora namnen saknades. Kändes lite som om festivalen dragit ihop vad man kunde få tag i, tidvis.

Men sagt och gjort. Talande nog så hängde jag inte precis på låset där vid 14-tiden på fredagen utan hade då istället en långlunch med bland annat litterära diskussioner och var inte på festivalen förrän framåt 16.30. Efter incheckning (som alltid fungerar smidigt) kom jag därmed lagom till Susanne Sundför som gjorde någon slags poprock med lite inslag av beat. Efter det kom det ju en ersättare för någon som hade blivit sjuk, nämligen en viss DJ vid namn Madi Banja. Han spelade lite alster medan jag satt på läktaren tillsammans med en kille som rökte en fet och långlivad joint (för övrigt den enda skörlevnad jag annars såg på denna också ganska välartade festival).

Klockan 18 blev det i alla fall lite intressant då "Krunan" äntrade scenen. Som det nu var körde Krunegård och en enda medmusiker någon slags MTV Unplugged. Det blev lite låtar från senaste plattan och så ett par hits där på slutet ("Hela livet var ett disco", med flera). Satt sedan mest av en ung RnB-man vid namn Elias.

Sedan kom dagens höjdare efter sig i form av Years and Years och Little Jinder. Den förstnämnda akten körde på med dansant elektronisk musik och fick igång publiken rätt bra. Blev även lite charmigt då någon av bandets medarbetare friade till sin flickvän på scenen (varefter de körde hiten "Eyes Shut"). Minns dock inte om de körde Tove Lo-samarbetet "Desire" (kanske just för att hon inte var tillfinnandes).

Kvällens kanske bästa konsert stod Little Jinder för (som jag nu sett varje sommar för tredje året i rad). Hon har vid det här laget byggt upp en rätt bra låtkatalog och det var svulstigt med konfettiregn flera gånger om och rentav fyrverkeri under avslutande "Super 8". Förutom lite dåligt ljud (vilket hon klagade över ett par gånger) så var det en mycket stark konsert som gärna kunde ha fått avsluta hela kvällen för min del.

För det var just det där med avslutningsakterna som man inte riktigt hade fått till i år. Denna kväll avrundade FKA Twigs, en sällsynt hypad artist som kritikerna gjort vågen inför. Hon är iförd udda sminkning, udda frisyrer, dansar till musiken och odlar härmed någon slags Kate Bush-image. Jag är normalt förtjust i både elektronisk musik och konstmusik men jag kan väl säga att FKA Twigs låtar på vänligaste vis kan beskrivas som minimalistiska och på mindre vänliga vis kan beskrivas som halvbakade och formlösa. Och det var ju även vad vi fick live. Hon dansade och bjöd på lite visuell show men det hjälper föga då musiken är så in i bängen trist så att jag inte stod ut till slutet. Men jag kunde i alla fall få komma tidigt i säng.

På lördagen kom jag till klockan 14.15 enbart för att se Marit Bergman som bjöd på lite gamla hits och helt nyskrivna låtar samt ett par politiska brandtal. Därefter infann sig dock en transportsträcka under vilken jag även drabbades av lite existentiell leda såsom en medelålders man i ett hav av ungdomar som för övrigt inte växlade ett ord med en annan besökare under hela festivalen. I tur och ordning satt jag (bildligen, stod ju en del också) av den sympatiska men lite stillsamma pianisten Frances, Amanda Bergmans nästan väl dämpade poprock samt någon orkester vid namn Tiger Lou som tydligen hade funnits rätt länge utan att passera min radar.

Därefter kom Deportees och körde samma show som på Way out West om än med vida bättre väder denna gång. Efter det någon indieorkester vid namn Ingenting som tydligen skulle köra sin "klassiska" platta "Tomhet, bara tomhet". Mer klassiskt var det ändå inte än att jag bommat både orkester och album (som för all del kom under mitt komatösa 2009 varefter de tydligen inte gjorde något större väsen av sig under mitt upptinade 10-tal). De körde igenom plattan som för all del var rätt trevlig och jag blev väl även lite mer upplivad därvidlag.

Efter detta band lyftes jag rejält att en flummig men ändå skojig akt vid namn Crystal Fighters som troligen var något slags hippiekollektiv och körde någon slags latino-/tropisk musik med mycket slagverk. Kändes visserligen lite komiskt att vid ett tillfälle stå och vråla till bandets döde trummis men om de nu blev glada av det, så... ett ganska sympatiskt band.

Efter det kvällens överraskning i form av Niki and the Dove som på platta har givit ett ganska kyligt intryck men live var mycket annorlunda. Då jag kom dit stod bara en sångerska med slöja för ansiktet samt en snubbe bakom synth på scen. Rösten lät väldigt annorlunda och musiken nästan arabisk så jag undrade om det blivit någon ersättningsakt. Dock var det lite av ett musikaliskt upptåg vilket vi fortsättningsvis utsattes för under konserten. Sångerskan kunde mickla med rösten, Karin Dreijer-style, och lät ibland som en man. De stuvade även rejält om en del av hitsen från första plattan och det var en väldigt dynamisk konsert med lugna och mer ösiga nummer lite om vartannat.

Sedan var det ju åter det där med avslutningsakt, ja. Jag tycker mycket om Belle & Sebastian som är ett sådant där band man slänger på en blåsig novemberkväll då man myser ned sig i säng/soffa/fåtölj med en god bok. Och det är just det som är problemet. Jag kanske inte riktigt vill se det hederliga och stillsamma indie-bandet som aftonens clou på en festival. Det blev mycket riktigt en mysig och stillsam konsert där jag kände igen många låtar (inklusive min favorit "Step into my office, baby") men det blev nästan lite som en efterfest. Så jag var tidigt i säng även denna afton efter en wild weekend på sommarens sista festival.