Om du letar röka när du är i.... Klintehamn?!?

Tre fjärdedelar av Rootmoset letade sig ut till Warfsholm i Klintehamn för att se Nationalteatern inta den vackra scenen under vad som tyvärr var en anmärkningsvärt kall och blåsig afton i mitten av augusti. Vår medlem Kjelle visade sig besitta en anmärkningsvärd siargåva då han förutspådde att orkestern nog skulle öppna med ”Bängen trålar” vilket också blev fallet. Man följde sen tungt upp med ”Kolla, kolla” och ”Barn av vår tid”, det sistnämnda numret med ”den hårdaste av de hårda” d.v.s. Ulf Dageby på sång. Merparten av bandet består ju fortfarande av gamla veteraner, d.v.s. Dageby, Håkan Nyberg (trummor), Mikke Ström (bas) och Håkan Svensson (gitarr). Mattias Hellberg (född 1973) har ersatt framlidne Totta Näslund på sång och man har även plockat in sångerskan Jaqee för att sjunga ett flertal av de sånger som framförts av just kvinnliga vokalister. Dessvärre innebar detta att vi fick höra ”Hanna från Arlöv”, en av de där låtarna som påminner varför 70-talets svenska progg ibland tangerade ondska (inget fel på budskapet men det är en så hemsk låt). Stilenligt avslutade man med ”Livet är en fest” och vid det laget började även blåst och kyla bli ganska svårtuthärdlig. Vi bet dock ihop i väntan på ”Speedy Gonzales” vilken kom som andra extranummer, efter den vackra Dylan-covern ”Bara om min älskade väntar.” Vid det laget hade Rootmoset hört i princip alla de låtar vi ville höra och orkade inte med tolv minuter långa ”Rövarkungens ö” som vi bara hörde medan vi skyndade mot bilen. Med tanke på att publiken inte bara bestod av folk som var med då det begav sig så får man väl anta att Nationalteatern ännu har något att säga om sina låtar. Tyvärr är ju flertalet av de politiska texterna rätt aktuella ännu 30 – 35 år senare.

Konserter man är glad man ej gick på.

Ibland kan man undra varför avrättningar ofta är så mycket roligare än beröm? Läs nedan om Lil' Kims "eminenta" framträdande på Way Out West i GBG, vilket även förklarar varför publiken övergav henne för Håkan Hellström (ledtråd: det var inte bara för att han spelade på hemmaplan eller att folk gillar honom i allmänhet).

http://www.aftonbladet.se/nojesliv/article3068808.ab

http://sydsvenskan.se/nojen/article355289/Lilrsquo-Kim-surrar-in-sent.html

http://www.svd.se/kulturnoje/scen/artikel_1545185.svd

http://gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=907&a=437660

http://www.expressen.se/1.1259796

Glamrock med och utan humor.

Den här lilla termen ”glamrock” kan ibland vara ganska problematisk eftersom det kan vara svårt veta exakt vad som faktiskt menas med termen. Ofta tänker man kanske på brittiska artister/grupper såsom David Bowie, T-Rex, Roxy Music, Slade o.s.v. Men även grupper som (hrm) Mötley Crüe och Poison kallas ju för ”glamrock.” Det är med andra ord en ganska vid term. Enligt vår mycket subjektiva åsikt är den ”riktiga” glamrocken alltid den brittiska från tidigt 70-tal medan den senare glamrocken (särskilt då den från Los Angeles) är en urartad version. Och vari ligger skillnaden? Att musikerna från Los Angeles har mer hår, tatueringar och mer högljudda gitarrer? Nej, den avgörande faktorn till varför brittisk glamrock nästan alltid är bra medan amerikansk väldigt ofta är dålig (undantaget New York Dolls) kan sammanfattas i ett enda ord: humor. När David Bowie sjöng ”Watch out, all you rock’n’rollers” i ”Changes” (precis när han gick mot sin glamperiod) så var det en slags ironisk blinkning: här kommer något nytt som inte riktigt, riktigt är på allvar men som säkert kommer övertyga många. Kollar man gamla framträdanden med Bowie, Roxy och T-Rex så är det nästan alltid något skämtsamt och lätt poserande under allt det teatraliska. Även de glamband som inte riktigt körde med den mest teatraliska stilen (t.ex. Mott the Hoople och Slade) hade åtminstone ofta en stor, stor dos av självironi. Kanske man till och med kan vara så djärv att man hävdar att den något pedofile Gary Glitter till och med var ironisk (även om man inte riktigt vågar hävda det och troligen var det i och med honom som den brittiska glamrocken nått sitt urartade stadium varvid de tidiga pionjärerna bytte stil). Emellertid hjälpte det inte att Bowie och de andra övergav glamrocken eftersom en massa billiga epigoner kommit in på scenen. Skadan var redan skedd, även om det dröjde några år. Men skuttar man vidare in i 80-talet (närmare bestämt Los Angeles) så exploderade det formligen av så kallade ”glam metal groups” (svårt ha en bra svensk term) i form av Mötley Crüe (flaggskeppet), Poison, L. A. Guns, Faster Pussycat och drivor med än mer obskyra band. Det stora, stora problemet med dessa grupper var dock att de totalt saknade självironi och humor. Dessa band omfamnade hela myten om sex, drugs and rock’n’roll på blodigaste allvar och betraktade sig uppenbarligen som stora stjärnor. Ett exempel: För närmare 10 år sedan spelade det då återförenade Mötley Crüe på Roskilde och en av oss hade det tvivelaktiga nöjet att vara på plats. Bandet hade sparkat sin sångare Vince Neil varefter de båda parterna formligen öst skit över varandra i pressen varefter man slutligen valde att återförenas. Vem behöver ens se filmen om Spinal Tap efter detta? Verkligheten överträffar dikten. Och bandet betedde sig dessutom som om inget hänt. Vince struttade in på scenen och körde med sitt ”Say after me! Let’s start the fuckin’ show… yeah!” Det är sådana saker som får en att förstå den journalist i Classic Rock som beskrev sin helg på glamfestivalen ”Rocklahoma” (i Oklahoma, förstås) som ”tre dagar i helvetet.” Saknar humor i musiken så saknas också mycket av själen. Och då blir det bara inte bra. Och däri ligger alltså hela skillnaden mellan äkta glamrock och usla efterföljare.