Den stora återföreningen.

Det blev några hektiska mellandagar (som alltid) för merparten av Rootmoset. Kennet och hans kollegor i Slim Pim & the Bullets gjorde två kvällar på Effes (28 - 29 december) tillsammans med unga och lovande gruppen Halleys Band och undertecknad passade givetvis på att gå dit. Slim Pim leverade som vanligt stilsäkra bluestolkningar medan Halleys Band framförde energisk och klassisk rock där särskilt en lite Beatles-inspirerad låt ("som vi ska släppa på en EP") stack ut. Just dessa konserter lär nog bli bland de sista på klassiska rockhaket Effes som i skrivande stund har bartömning och förmodligen kommer att stänga. Härmed vill jag passa på att tacka Paul och hans besättning för 15 härliga år med alla möjliga sorters musik och många roliga upplevelser överlag.

Igår besökte Tomas och undertecknad Munken för att se Stereo Generator. Tyvärr tog vi lite tid på oss ned och missade därmed första akten, Jivin' Sister Fanny. Stereo Generator levererade en av de absolut bästa spelningar jag sett på många år och har verkligen utvecklats till ett otroligt tight liveband som blandar nyare och äldre typer av hårdrock på ett lysande sätt. Ser redan fram emot att få se dem på Rockskallen om en månad.

Sedan stundade så den stora återföreningen ikväll i och med att hela Rootmoset, alla fyra medlemmarna, för första gången sedan april skulle samlas. Däremellan har vi på sin höjd varit tre av oss samtidigt vid olika sammankomster såsom tävlingar, fester eller Status Quo-konserter. Det blev även en mycket skojig kväll. Tinka (som oförtjänt fått lite klagomål över svårighetsgraden vid förra tävlingen) körde ikväll solo, utan Tjoffen, och hade fått till en skön mix av varjehanda stilar. Fick rentav höra lite big beat från glada 90-talet (Fat Boy Slim) och vi var överlag på bettet. Vår stora svaghet (som vi dock jobbar med) är att vi ibland sätter ett svar för att sedan börja bli osäkra och diskutera och ändra svaret. I de flesta fall så blåser vi därmed frågan. Men vi jobbar på det.

I vilket fall så ledde vi ju under en stor del av tävlingen och kände det även på oss men därefter seglade Lag Gnu om oss och ledde med fyra poäng (104 mot 100 av 154 möjliga) i näst sista lägesrapporten för att därefter bräcka oss med sex poäng (128 mot 122). Det medges att det alltid är lite irriterande att komma just TVÅA, eftersom man är så fasligt nära den där segern. Det blev alltså ingen pokal på mitt hallgolv i en månad, som för ett år sedan.

Med dessa stressiga mellandagar avslutar Rootmoset rapporteringen från den musikaliska fronten 2010 men vi ses igen 2011 och gott nytt år till alla läsare.

Denna eländiga retro.

Kunde förstås inte låta bli att irritera mig över Ola Salos lilla utläggning i Sonic (samtidigt som han bedömde årets plattor) om hur SKÖNT det var att man nu kunde skapa musik som rakt av lät som den var från ett annat decennium och inte som förut var tvungen att mata in något nytt och mer samtida:

"Och fram tills nyligen var man därför tvungen att fräscha upp det, om något var lite sextiotalsaktigt var man tvungen att lägga i någon liten drum'n'bass grej eller något, för att kunna säga 'Ja, fast det är nytt'. Det är skönt att man har släppt på det nu."

Salo är förstås helt ute och cyklar här. Anledningen till att man exempelvis tog till sig Primal Scream och inte bara såg dem som en repris av Stones 1972 var ju att de mixade klassisk rock med just NY och samtida musik. Jag vill fortfarande inte höra musik från 2010 som låter EXAKT som den vore från 1970, 1980 eller (ens) 1990. Så döda denna retro och ge oss något för 10-talet. NU.

Times ännu tråkigare årslista.

Times lista över årets tio bästa plattor verkar antyda att USA är det enda landet i världen. Ok, Arcade Fire är kanadicker men talande nog sägs det i kommentaren: "The music is so steeped in theamerican experience, it's easy to forget that the band's actually canadian". Jag reserverar mig för att någon av de övriga akterna kan vara brittisk men jag tror inte det.

1. Kanye West - My Beautiful Dark Twisted Fantasy
2. Arcade Fire - The Suburbs
3. LCD Soundsystem - This Is Happening
4. The National - High Violet
5. Drake - Thank Me Later
6. Sufjan Stevens - Age of Adz
7. Black Keys - Brothers
8. Yeasayer - Odd Blood
9. Big Boi - Sir Lucious Left Foot...
10. Teenage Dream - Beach House

Roberts svårt subjektiva lista över album från 2010 x 10.

Ok, eftersom det nu har börjat dråsa in en massa sådana här årets bästa-listor så tänkte även jag, Robert, ge min svårt subjektiva (och säkert inte alls originella) lista över några intressanta album från året. Jag tänker absolut inte ranka dem eller i det här fallet utnämna dem till "årets bästa" ditten och datten eftersom sådant är groteskt. Men här är tio album, fem utländska och fem svenska, som jag fastnade en smula för under året. Utan att rodna tror jag inte att jag hade kunnat skriva en sådan här lista 2009. Inte för att det skulle ha saknats intressanta album då utan snarare för att jag förmodligen inte haft tillräckligt bra koll. 2010 har på så vis inneburit en duktig nytändning (tack, Spotify). Och det här är alltså MIN lista och inget ni kan lasta mina tre amigos i Rootmoset för. De lär kanske komma med egna listor vad det lider. Ergo.

Utländskt

1. Hot Chip - One Life Stand: en lite knasig och ibland dansbar pop, eller vad man ska kalla det. Och bara det faktum att man hade kejsar Hadrianus på omslaget är ju cred så det stänker om det i min begränsade värld.
2. Caribou - Swin: Läckert omslag med läcker musik. "Odessa" är för övrigt en sån där lysande dänga och bra öppning på vilket album som helst. Men även här är det en slags knasig musik som nog växer.
3. Salem - King Night: Det som beskrivits som "Witch House" (ännu en sån där knasig etikett som kommer att försvinna lika snabbt som den kom) är egentligen bara en hederlig gammal ambient techno-platta från 1993. Så är det.
4. Band of Horses - Infinite Arms: Säg it loud, I'm a skäggrockare and I'm proud? Ok, det här är kanske inte riktigt vad jag skulle ha lyssnat på under mitt alltid lika viktiga 90-tal... men jag får äta upp det i så fall.
5. The Drums - The Drums: Det här känns lite väl creddigt att ha med men det är faktiskt en sån där platta som stundtals påminner om ett lite lugnare Jesus & Mary Chain (utan dist och alltför mycket eko) eller vad som helst. Gruppens namn är för övrigt en Smiths-referens, nämligen de ord som Mike Joyce använde för att sammanfatta sin roll på innerpåsen av första Smiths-plattan. Medan övriga medlemmar var mer vältagliga kom Joyce bara med "The Drums".

Svenskt

1. Robyn - Body Talk pt. 1 - 3: Ok, det här är egentligen närmast en, tja, dubbel-CD eller något som kommit ut i tre portioner under årets lopp. Tjejen som en gång pinade oss med skitlåtar som "Do Your Really Want Me" på 90-talet har vuxit upp och gör numera en slags kvalitetspop. Jag tror hon senast jag kollade hade tre eller fyra låtar på top 40 på Digilistan, vilket rejält höjde kvaliteten på denna annars skitfyllda lista.
2. Johnossi - Mavericks: Duon har på allvar börjat etablera sig som Sveriges svar på White Stripes. De bjuder inte på något originellt men det rockar. Mitt luttrade jag av år 2010 nöjer sig med det.
3. Kent - En plats i solen: Efter den väl tunga och Pornography-doftande "Röd" i november 2009 klappar Kent sju månader senare till med den glittrande "En plats i solen". Ok, vemodet finns där som alltid men denna platta är närmast en picknick jämfört med den fantastiska men ibland väl depressiva föregångaren. "Glasäpplen" är en strålande vacker öppning på plattan.
4. Radio Dept - Clinging to a Scheme - Shoegazing lever och den kommer från Lund. Radio Dept släpper sin tredje platta efter några år av filande och håller det tidiga 90-talets fana högt med dunkel sång och konstiga ljud, precis som det ska vara i den ideala av världar. De har även hånat Fredrik Reinfeldt för hans flintskallighet i singeln "Freddie and the Trojan Horse". Bara en sån sak.
5. Oskar Linnros - Vilja bli: Ok, kanske jag har blivit sentimental på gamla dagar men jag blev faktiskt knockad av denna popdänga som får mig att tänka på en massa saker från ungdomen, vilket kanske var meningen. Plattan innehåller vida mer än singlarna "Ack, Sundbyberg" och "Från och med du" och är överlag ganska varierad med pianoballader, disco och en del annat smått och gott. För övrigt var unge Oskar även en fröjd att se live.

Sonics "Årets 25 bästa album".

Har precis suttit och gått igenom tidningens Sonics lista över "Årets 25 album" och det var ju tyvärr inte alltför spännande vid en första titt. Ska dock återkomma med eventuell fördjupning/nyansering angående album jag inte hunnit lyssna på alltför mycket. Håkan Hellström verkar redan ha uppnått en sån där Bob Dylan-status, vilket innebär att om han bara har släppt ett album det året så kvalar det direkt in på förstaplatsen över bästa-listor vid årets slut.

1. Håkan Hellström - 2 steg från Paradise
2. The Radio Dept. - Clinging to a Scheme
3. Anna von Hausswolff - Singing From the Grace
4. Midlake - The Courage of Others
5. Merle Haggard - I Am What I Am
6. Teenage Fanclub - Shadows
7. Phosphorescent - Here's To Taking It Easy
8. Beach House - Teen Dream
9. Arcade Fire - The Suburbs
10. Ariel Pink's Haunted Graffiti - Before Today
11. The National - High Violet
12. Big Boi - Sir Lucious Left Foot: The Son of Chico Dusty
13. First Aid Kit - The Big Black & the Blue
14. Tracey Thorn - Love and Its Opposite
15. Sade - Soldier of Love
16. Robyn - Body Talk pt. 1
17. Steve Mason - Boys Outside
18. The-Dream - Love King
19. Glasser - Ring
20. Roky Erickson/Okkervil Rivers - True Love Cast Out All Evil
21. Lloyd Cole - Broken Record
22. Säkert! - Facit
23. The Drums - The Drums
24. Caribou - Swim
25. Salem - King Night