Rootmosets favoriter 2018

Vi är fullt medvetna om att ni har väntat, gott folk, men här kommer så Rootmosets favoriter från det snart gångna 2018. Album, låtar och konserter. Först ut är Tomas och därefter undertecknad, Robert.

Årets album: 

Twin Pigs – Scandianavian nightmare 

Årets punk. 

Let’s eat grandma – I’am all yours 

Årets sensation, en duo från Norwich som har gjort årets popplatta. 

Courtney Barnett – Tell me how you really feel 

Uppföljaren till debuten är med lätthet en av årets bästa och en av skivorna jag har lyssnat mest på, gillade även samarbetet Courtney gjorde med Kurt Vile. 

J Mascis – Elastic Days 

Mascis forsätter att övertyga på sina soloplattor. 

Swearin’ – Fall into the sun 

Årets Indie. 

Årets låtar: 

Kacey Musgraves – High Horse 

Rebecca & Fiona – Need you 

The Black Rebel Motorcycle Club – Haunt 

Årets konserter:

Pascal på Joda 

Pale Honey på Popaganda 

Twin Pigs på Wall of Sound

Årets album: 

Shame - Songs of Praise

Förvaltare av traditionen. Bra brittisk rock som ibland låter som, säg, The Fall. Jag borde förmodligen ha fötts som engelsman. 

Sleaford Mods - English Tapas

Inget nytt under solen men denna härliga duo håller brittiskt arbetarklassperspektiv vid liv. 

MGMT - Little Dark Lies

De har nu skippat det psykedeliska och återvänt till det "franska". soundet. Stabil skiva. 

Nils Frahm - All Melody

Upptäckte honom via Peter Robinson då hans platta "Spaces" figurerade i en Banks-deckare. Bra ambient. 

Robyn - Honey

Återkomsten. Nu med tillbakalutad pop med lite dans i botten. 

Årets låtar: 

Star Crawler - Train

Car Seat Head Rest - 

Panic at the Disco - High Hope

Årets konserter: 

Fleshtones - Wall of Sound. Totalt röj av ett gäng pensionärer. 

Thåström - Fårösunds marina. Punkens ålderman kör sitt race. Blytungt. 

Jenny Wilson - Popaganda. Självutlämnande. 

Distgiss 2018

Senaste gången vi var med i Distgiss (november 2016) slutade vi på en förnedrande tjugonde plats, en skakande men för all del lärorik upplevelse för Rootmoset. Som det nu var så hade vi faktiskt bara träffats två gånger alla fyra under sommaren och tidiga hösten så det var verkligen på tiden att vi åter sammanstrålade för Distgiss 2018. Vi hade alla tränat (visade det sig) men hade främst grundinställningen att ha en rolig kväll och sedan också att åtminstone bli bättre än nummer 20 i denna tävling.

Det började ganska snällt med ett antal intron även om vi grämde oss lite över att vi för säkert andra gången bommade Montroses ”Space Station 5” (även om vi i Popgiss 2012 satte Montrose på rent resonemang). När en av arrangörerna nämnde att det på sextiotalskategorin hade smugit sig in en låt från femtiotalet så viskade jag redan innan vi hört musik till Tomas att ”nu får vi höra Link Wray”. Och mycket riktigt kom ”Rumble”. I övrigt kom just de artister vi visste skulle komma. Mycket beroende på att det är ungefär tio namn från sextiotalet som du behöver hålla reda på när det gäller ”hårdrock” (som väl närmast är något som kom till 1970). Vi var därmed bäst på kategorin i hela tävlingen och belönades med lagöl.

På sjuttiotalet satt vi bara och myste och plockade nästan varenda låt (var själv nöjd med att plocka Cactus ”Evil” på intro, medan Kjelle och Kenneth plockade en del annat på de första tonerna) men blåste som vanligt de förkättrade Lynyrd Skynyrd. De är vår förbannelse. Vi spikade även åttiotalet och klarade oss ganska bra på nittiotalet. På åttiotalet värkte Kjelle fram Triumph efter en stund. Thomas kom in en hel del på nittiotalet. Var lite glad över att Biohazard spelades.

Vi klarade oss även ganska bra på 00-talet även om det är en hel del vi behöver repetera (hej, Amon Amarth). Tiotalet blev tuffare även om vi satte några av de moderna tradrockarna samt Gojira (låten hade jag lyssnat på precis innan jag gick hemifrån, tur ska man ha). Vi gjorde en riktig laginsats på svenskt och satte allt från Sky High till Opeth till Jono. Klarade oss även hyggligt på ”Lugna favoriter” men det verkliga sammanbrottet kom på ”Hårda favoriter” (där jag, som väl är den ende i laget som kan krossamtetall, tappade tråden och allt flöt ihop till en enda gröt). Samt ”Drakdödarrock” där vi fick en överdos av symfonisk och melodisk fantasymetal. Klarade oss även något så när på övriga intron. Kenneth var kvällens glada överraskning då han hade lyssnat på en hel del som vi andra kanske inte väntade sig att han skulle lyssna på. 

När det hela så hade räknats samman så hade vi hamnat på en femtondeplats vilket i alla fall var bättre än för två år sedan. Kanske vi blir tia om två år igen? Hur som haver så rundades sedan kvällen av med konsert och samkväm med gamla klasskamrater. Allt som allt kan vi tänkas oss att dyka upp på Distgiss 2019, mer än väl.