I backspegeln: 1968 - 69

Så har jag tagit mig igenom åren 1968 – 69 och tänkte helt kort kommentera det som jag hade någon glädje av från den eran. Ja, det blir förstås väldigt brittiskt och rockigt och progressivt så förvänta er inga stora överraskningar. Men vi kör i alla fall.

Tronskiftet mellan Beatles och Stones äger rum under den här eran då Beatles för all del släpper minst ett fantastiskt album (det vita) men sedan befinner sig i sönderfall medan Stones släpper två album som väl sätter någon slags standard för jammig urban rock med rötter i blues (tråkigt nog har de därefter huvudsakligen varierat den formeln till förbannelse samtidigt som de slutade skriva smarta texter och riktade mer in sig på snus, mus och brännvin... eller tyngre grejer). Move, detta embryo till ELO, gjorde fortfarande en del trevliga singlar under ledning av originalet Roy Wood. Small Faces släppte en sista fantastisk skiva (”Ogden's Nut Gone Flake”) varefter de föll sönder i den trista boogierockgruppen Humble Pie och den på inget vis originella men ändå charmiga orkestern The Faces. Kinks fortsatte att odla sin charmerande excentricitet på album som ”Kinks are the Village Green Preservation Society” och ”Arthur or the Decline and Fall of the British Empire”. Båda är fyllda med små pärlor för extrema anglofiler.

Annars var det ju mycket med de här hårdare och även mer pyskedeliska akterna som jag älskar högt. Hårdrocken började sakta ta form då Deep Purple släppte tre album dessa år och Led Zeppelin hann med två. Båda rörde sig väl inom fältet ”melodisk rock” men med mer blues för Led Zep och mer klassiskt/progressivt för den djuplila akten. Moody Blues släppte ett flertal riktigt behagliga plattor och peakade troligen med ”To Our Children's Children's Children” även om de också skulle komma att upprepa sin formel till förbannelse med tiden. Mest intressanta av de progressiva akterna var väl dock Pink Floyd (som nu tuffade på utan Syd Barrett men ändå började hitta formen för något nytt) och King Crimson som på sin fantastiska debut ”In the Court of the Crimson King” använde mellotronen på ett vida mer brutalt vis än Moody Blues. En oerhört underskattad skiva från denna era är Zombies ”Odessey and Oracle” som kom under våren 1968 och utöver hiten ”Time of the Season” inte sålde så värst bra. Marknadsföringen förbättrades väl inte av att Zombies hade brakat ihop i december 1967. Även Family är ett av mina mindre kända favoritband från perioden.

The Who, som hade trampat vatten ett tag, släppte ”Tommy” och var nu på god väg att bli, i mina öron, det ultimata rockbandet med några gyllene år framför sig. En anonym bluesrockakt med lite flöjt, Jethro Tull, släppte en debut 1968 och började hitta formen med sin andra skiva ”Stand Up” året därpå. En kämpande popstjärna, David Bowie, fick en hit sommaren 1969 med ”Space Oddity” men albumet sålde inte så värst bra. Ännu mer förbisedd blev dock den känslige trubaduren Nick Drake och hans underbara debut ”Five Leaves Left” som kom detta år.

I USA så nådde Simon and Garfunkel sin kulmen med ”Bookends” och den under denna period färdigställda ”Bridge over Troubled Water” (som dock släpptes först i början av 1970). I övrigt kännetecknades USA nästan av än större musikalisk uppsplittring under perioden. Utöver trubadurer fanns hårda band som Steppenwolf (som åtminstone ska ha myntat uttrycket ”Heavy Metal”) och knasiga akter som Frank Zappas Mothers of Invention, som bytte medlemmar i rasande takt och även lade av en period från hösten 1969. Många av de amerikanska psykedeliska banden var annars inte särskilt kul men Spirit är en fantastisk bortglömd akt (nu aktuella i samband med rättegången om Led Zeppelins ”Stairway” där de ständiga plankande hårdrocksveteranerna dock blev frikända). Doors tuffade på under perioden men var i ärlighetens namn inne i lite av en svacka efter sina fantastiska album från 1967.

En motreaktion mot det psykedeliska och storslagna bröt fram i USA kring 1968 – 69. De främsta representanterna utgjordes förstås av The Band som släppte ”Music from Big Pink” 1 juli 1968. De fick sällskap av varierande men ändå traditionella akter som Creedence Clearwater Revival (som formligen sprutade ur sig hits under dessa år), Dr John (plattan ”Gris Gris” är en av de mest suggestiva jag vet), Allman Brothers, Neil Young samt Crosby, Still & Nash, denna supergruppernas supergrupp som fick göra debut 1969. Lite bortglömda amerikanska låtskrivare och artister från perioden är Joe South och Tony Joe White. Även ett band som Three Dog Night kan vara värt att lyfta fram för den som bara vill höra lite bra rock.

Jazzen letade sig in i rocken via Chicago och Blood, Sweat and Tears som väl i sin tur hade lyssnat på Miles Davis. Vita soulakten Rascals (som blev mer och mer politiskt radikal under perioden) gjorde en del trevliga singlar och vi ska heller inte glömma Marvin Gayes och Tammi Terrells duetter från denna era. Temptations gick från att göra trudelutter till att med hjälp av Norman Whitfield göra mer och mer psykedelisk och kraftigt orkestrerad soul. Även Smokey Robinson stod för många starka låtinsatser dessa år. Den främsta soulbaserade akten under hela perioden var väl troligen Sly and the Family Stone även om Sly på kort tid gick från livsbejakande optimist som ville ta folk högre till knarkande och bitter galning som förklarade att han nu var sig själv igen.

Det har nu blivit väldigt manligt här men ett antal av periodens absolut mest personliga artister är kvinnor. Aretha Franklin och Joni Mitchell fortsätter att göra rykande varm soul respektive mer inåtvänd och reflexiv trubadurmusik. Buffy Saint Marie framträder mer och mer som urinnevånarnas röst på den amerikanska kontinenten med ett antal starka låtar om exempelvis indianernas villkor eller miljöförstöringen. Min absolut främst favorit är Laura Nyro som släpper en suverän skiva (”Eli and the 13^th Confession”) 1968. Lyssna på den!!!!

Det var väl ungefär, i grova drag, det jag samlat ihop från 1968 – 69. Och som alltid fanns det även dessa år banal, fjamsig och usel musik men den behöver vi ju inte lägga tid på...

Säsongavslutning på Creppy Quizz!!

Torsdagen 16 juni 2016 var, om inte en strålande dag så ändå en högst acceptabel sådan. Undertecknad anlände till Creperiet och chockades svårt då jag vid ankomsten fick se... Kjelle! Denne man, känd för sina eleganta och diskreta sena entréer, hade nu trotsat alla tillvarons fastslagna lagar och infunnit sig först av alla (en kombination av skjuts och tidigt avslut på jobbet). Följaktligen kunde vi tillsammans med Tomas ha en trevlig pratstund innan allvaret (nåja) började. När Kennet anlände hann jag förströ mig med att hjälpa honom att hitta exakta datum på vissa konserter (bland andra Iggy Pop och UB40) han besökt på 80-talet. Budgie på Gröna lund var dock lögn och förbannelse att hitta.

Denna kväll var det de trevliga killarna i Migraine boy som arrangerade vilket borgade för ett avspänt giss med mycket hjärta och humor. Temat för kvällen var, inte helt orimligt, sommar. Vi brakade rätt in i en rad intron och var till en början förstås lite osäkra på hur vi skulle tolka just begreppet "sommar" vilket väl borgade för en eller annan tabbe innan vi kom in i tänkesättet. Därefter kunde vi surfa igenom 60-talet, 70-talet och 80-talet (där Kjelle satte Y & T). Vi var dock på vippen att skriva Troll istället för Angel på "Sommaren i city" men det var vi tydligen inte ensamma om. Vi lyckades sedan värka fram Balsam boys med "Här kommer sommaren" även om vi senare gjorde en del lite billiga tavlor, bland annat på grupper och artister som vi borde kunna. Och så råkade vi i bryderi då Kjelle benhårt hävdade att en för oss totalt okänd sångerska (och inte Nancy Sinatra) sjungit in Sumer Wine med Lee Hazlewood. Detta byggde dock på Kjelles enorma kunnande eftersom sångerskan ifråga spelat in låten INNAN Nancy och de båda lät rätt lika. Men det var Nancy varvid vi blev påminda om den regel vi ibland inte alltid lyckas följa, nämligen "krångla inte till det" (vilket vi alla har gjort under årens lopp).

Fem versioner av "Summertime" följde och jag grämde mig genom bordsskivan då jag inte kom ihåg Billy Stewart med sin roliga och helt urflippade showmanversion från 1966 trots att jag mycket väl känner till just den inspelningen. Det är nackdelen med artister med lite vanliga namn. Sedan flög även ordningsmannen i mig då jag högljutt protesterade mot att Big Brother and the Holding Company kunde bli Janis Joplin och hade en ivrig diskussion med ett mycket tålmodigt Migraine boy om vilken version av Bob Marleys "Sun is shining" som vi egentligen hade hört (jag hade fel men fick ändå något litet erkännande för att jag visste att den kom på plattan "Soul revolution" 1971 men senare spelades in på nytt på "Kaya" 1978).

Under pausen hade jag och flera andra en rolig diskussion om vad Agnetha Fältskog egentligen sjunger i "The Heat is on" (med den berömda inledningraden "Rappididama, va' mé dej"). "Summer of Love" var en mycket rolig kategori som vi väl mer eller mindre spikade (1967 är grejen) och jag var även nöjd över att klippa den skönsjungande Minnie Ripperton en stund senare. Retfullt nog lyckades kvällens mest taggade Rootmosare övertyga oss andra om att Supergrass var Manic Street Preachers (en grupp som jag och Tomas har ett ont öga till) fast det inte riktigt var det. Å andra livades jag upp av att Koop kom en stund senare. Mot slutet skulle vi även gissa årtal och även om jag normalt älskar sådant så kunde vi inte glänsa riktigt denna kväll.

Som synes på det hastigt nedklottrade slutresultatet blev det som följer:

Bonobo 94

Rolf-Örjanz 93

Dom andra 84

Rootmoset 83

50/50 78

Midnight Ramblers 74

Eggels 72

The Gotländsk Utseende 70

We Love Britney 61

Vi hade som bäst legat trea under kvällen men räckte inte riktigt till utan tog vår vanliga Tottenham-placering medan Jerker och hans gäng med nätt nöd pressade sig förbi den åtminstone på papperet livsfarliga kombinationen av Peter och Örjan. Och vi fick besegra My Little Conny på walkover. Det blev som sagt ett mycket avspänt och roligt Quizz från killarna som ska ansvara för Mellangiss 2017 (11 februari) och vi var nöjda när vi slutligen gick från Creperiet efter en rätt lång eftersittning. Så är det bara att bita ihop till höstterminen även om veteranen Örjan flaggade för en skön tävling om en dryg månad... man är aldrig långt från ett musik-quiz i Visby!

Halcyon days...

De sista musikveckorna har varit en gytter av intryck mitt i den framvällande försommaren så det får mest bli några snabba och impressionistiska skisser.

Lyckades demolera nya pokalen till Creppy Quiz genom att tappa bort Elvis. "Vi köpte honom ändå bara på Fenomnalen" tröstade sympatiske medtävlaren Jerker. Upplevde ett Quiz skapat av 90-talister och det var otroligt rolig och vi gjorde även bra ifrån oss. Problemet denna kväll var att andra gjorde ÄNNU bättre ifrån sig.

Det har varit middagar med andra musiknördar, funkiga Prince-hyllningar och udda nog har jag även sett den gamle 80-talsidolen Paul Rein dotter (under namnet Rein, rätt och slätt) göra stenhård EBM i Nitzer Ebbs anda. Kul.

Har lyssnat mig igenom 60-talet i mitt låtlyssningsprojekt och är nu inne på 1970. Parallellt plöjer jag rykande färska hits men märker även att jag från året 1970 lyssnar på alla de här mjuka och behagliga albumen med personer i och kring Beatles-gänget (Doris Troy, Billy Preston, Leon Russell och valda delar av de fyras soloplattor). Det verkar ha varit en skön år där för 46 år sedan.

Och sommaren 2016 väller in. Den ska bli fantastisk med mycket musik.