Konserter, tävlingar och mellandagshets...

Det blev faktiskt en ganska hektisk december för Rootmoset, så pass så att uppdateringen har blivit en smula fördröjd. Men nu är ert favoritmusikfrågesportlag på gång igen.

Halva Rootmoset var vid luciatid nere och kollade in Håkan Hellström då han besökte Visby. Bisarrt nog blir det här faktiskt tredje gången i år som jag ser HH. Då han gjorde sin sista sommarspelning 31 augusti trodde man ju att det därmed även var färdigturnerat för i år men herr Hellström drog från 29 november igång en vinterturné med ett därtill omstuvat låtschema (vilket vi, som de musiknördar vi är, kunde konstatera då vi kollade hans setlist redan efter första konserten i Oslo). Och, ja, jag erkänner att vi under konsertens gång ibland stod och gluttade på den där låtlistan för att se om han hade ändrat på detaljer. Och visst, lite var omstuvat och någon låt strök han helt men överlag spelade HH i alla fall i två timmar så det blev valuta för pengarna, för att uttrycka det krasst. Och han var i fin form som vanligt. Det var väl dock inte ljudet, helt och hållet. HH snackade lite mindre mellan låtarna än vad han brukar och jag vet inte om det beror på att han var medveten om att det han sa inte alltid hördes så bra eller om han bara ville ösa på den här kvällen. Hur som helst så är ljudet i vår lokala kongresshall ibland förtvivlat burkigt och vid ett tillfälle hörde jag vissa nyanser i låtarna bättre när jag var inne på toaletten än när jag var i konsertlokalen...

Tio dagar senare var det dags för den sköna kombinationen av musikfrågesport OCH konsert då två företagsamma män anordnade en sjudundrande julfest på Tott Hotell, som passande nog ligger väldigt nära mitt enkla tjäll. Det var återigen bara halva Rootmoset på plats (Tomas och eder ödmjuke) och eftersom vi ville tävla fick vi ordna förstärkning. Eminent sådan fick vi i form av en lokal radioreporter och för aftonen tog vi oss namnet Tott and the Maytals. Tävlingen låg på en god nivå och inte minst vår nya lagmedlem kunde en oerhörd massa vilket gjorde att vi en period ledde tävlingen med viss marginal. Dock snubblade vi lite på målsnöret då det efterhand blev extremt tätt med fyra lag på delad förstaplats. Ett av dessa fick därtill tre bonuspoäng enligt ett system med en adventskalender där slumpen fick avgöra. Så kan det gå. Vi tog vår silverplats med fattning och kollade därefter in The Holy Homecoming Harmony Band, ett storband som gjorde mycket personliga tolkningar av julsånger och lite annat. Eftersom Tomas dock skulle upp och jobba och jag skulle upp och göra en massa inför jul dröp vi av i rimlig tid. Men en sjudundrande rolig fest var det som sagt.

Hela Rootmoset samlades några dagar senare för att delta i årets sista pannkaksgiss på Visbys ädla crêperi. Redan i början av aftonen hade arrangören Mattias fått oss att gå med på att anordna nästa tävling men som en liten kuriositet gick vi därefter och vann aftonens batalj med bred marginal. Detta trots att vi i början lyckades gegga till kategorierna "Röda tråden" något fruktansvärt. Däremot spikade vi 80- och 90-talet. Men vi kunde inte för vårt liv komma ihåg vad gruppen som körde den lite corny "What does the fox say?" hette. Med pokalen i rockfickan gick vi sedan på andra lokaler även om jag varje gång fick hala upp den där pokalen inför dörrvakten och förklara att den inte innehöll alkohol eller liknande. För övrigt var det rätt lite folk ute men kanske de gick ut på juldagen? Själv tillhör man ju de här stofilerna som inte rör en fena på julafton eller juldag men däremot går ut på annandagen. Aftonen avslutades med att Rootmoset skingrades i en anda av segeryra. Och nu börjar planeringen för tävling!

Årets album 2013!

Och så kommer då det som ni har väntat på. Från oss alla till er alla, Rootmoset bästa album från år 2013! Först ut är Tomas med fem album (inklusive bubblare) och sedan Robert. Plattorna sorterade utan inbördes ordning.

Waxahatchee – Cerulan Salt

Med Waxahatchees andra skiva så tar Katie Crunchfield steget in bland dom mest intressanta nya artisterna, skivan ger ett mycket lågmält intimt intryck.

Arcade Fire – Reflektor

Har inte lyssnat mycket på Arcade innan men med Reflektor så har dom gjort en gedigen fullmatad skiva, att det låter väldigt mycket 80-talets Clash och Big Audio Dynamite om vissa låtar tyder på en mycket god musiksmak.

Haim – Days Are Gone

Årets debut finns givetvis med bland årets plattor och en av dom jag har lyssnat mest på, skivan får en att tänka på 80-talet varje låt var en given singel hit, det är nu inte riktig så men öppningen och titelspåret är alla givna hits och ser mycket fram mot vad Haimisarna ska komma med efter den lysande debuten.

Swearin’ – Surfing Strange

Upptäckte precis det här bandet med debut skivan Swearin´ och vilken glädje när jag när uppföljaren släpptes i november och med Swearin’ så placeras sig den andra syster Crunchfield Alison bland årets bästa, hur låter det? Som dist Pop från 90- talet vilket i detta forum är ett bra betyg.

Queens Of The Stone Age - …Like Clockwork

Att Queens skulle hamna på årets lista kom kanske inte som en överraskning men med en av somarens mest spelade skivar har dom blivit ett favorit för undertecknande.

Några bubblare som nästan kom med. Neko Case – The worse things get, the worse things get….. Innerlig Country Pop.

Nick Cave and the Bads Seeds - Push the sky away Inte lika bra som Boatsman´s Call eller No mores hall we part men en helt ok skiva från Herr dysterkvist.

Phosphorescent - Muchacho

Det vi nu kallar "skäggrock" lever och frodas ännu under 2013 även om vågen nog har peakat. Phosphorescent, som jag inte har haft vidare bra koll på, har samma varma och mjuka sound som exempelvis Band of Horses och Fleet Foxes och gör musik för folk som sitter på en berg och ser på soluppgången.

Phoenix - Bankrupt

Phoenix är ett band som har funnits i marginalen av mitt lyssnande i flera år men med årets album "Bankrupt!" gjorde det sådana rökare till låtar att jag inte längre kunde behandla dem lite med armbågen. "Entertainment" och "The Real Thing" är svulstig danspop som fungerar i lite olika sammanhang, på dansgolvet eller i lobbyn.

Disclosure - Settle

Ett debuterande band som spelar dansmusik med lite olika influenser även om mycket är från det älskade 90-talet. En av årets mer omtalade dansplattor och jag väntar mig en del av de två bröderna som utgör gruppen (och därmed får mig att tänka på mina husgudar Orbital).

Savages - Silence Yourself

Savages är i ärlighetens namn Siouxsie & the Banshees (och lite till) återigen men de gör det här oerhört bra. Mörk, intensiv och häftig rock som snabbt sätter sig i din skalle.

Sibille Attar - Sleepyhead

Förmodligen den platta jag har lyssnat mest på i år och den är svensk. Hade inte bra koll på denna dam men såg henne framföra sin storslagna artrock två gånger i somras och det ska då mycket till för att en garvad musiknörd som jag står med tårar i ögonen mot slutet av föreställningen. "All my friends are alcoholics" blev en radiohit men plattan är överlag mycket spännande och varierad därtill.

Bubblare: Oskar Linnros (singeln "Hur dom än" är nog den enskilda singel jag lyssnat mest på under 2013), Elliphant, Palma Violets och David Bowie (för att han släppte en David Bowie-platta).

Rubba inte heliga musikår!

Är man musiknörd så är det lätt att man har de där ”heliga” musikåren vars kronologi är lite svår att ändra. Tidningen Pop myntade ju det ofta omtuggade uttrycket ”pophistorien är inte konstant utan måste ständigt skrivas om”. Det må så vara fallet men jag har upptäckt att det är förbannat svårt när det gäller vissa av det heligaste åren. Man är så rigid i sitt dyrkande av ett visst år så att man till sist inte vill ändra något i efterhand. Jag ska försöka förklara närmare vad jag menar nedan.

De heliga musikåren varierar förstås från musiknörd till musiknörd. För det mesta finns en del heliga år från det förflutna, som man själv inte har upplevt. Ett tacksamt exempel är 1967. Som yngre tog det mig exempelvis lång tid att inse att det under 1967 även fanns en massa ANNAN musik än psykedelia, rentav musik som var helt väsenskild från psykedelia men som kom samtidigt. I mitt snäva efterhandsperpektiv så var dock 1967 en enda stor hippieparad.

Men värre är det med de här heliga åren som man själv har UPPLEVT. Man må kunna vränga och vrida lite på äldre heliga år men det är som sagt mycket knepigare med de här åren man upplevt och mer eller mindre format utifrån sitt lyssnande. Där blir man rentav talibansk. Och det är väl ungefär här jag ska försöka förklara vad jag menar.

För mig är ungefär perioden 1988 – 97 den där riktigt heliga tiden då min musiksmak utvecklades gigantiskt och jag plockar ur högen herrens år 1991 som illustrativt exempel. Jag köpte ju 2010 ”1001 plattor att lyssna på innan du dör” och roade mig vid genomläsningen även att skapa en Spotify-lista med mina 90-talsfavoriter utifrån boken (plus en del ytterligare favoriter som man kunde utan och innan). Jag bläddrade sålunda igenom boken och var inne på 1991. Idel kända album fladdrade förbi och även om jag inte alltid hade hört alla från början till slut så hade jag ändå full koll på ungefär vilken musik de innehöll. Och så vidare. Men så kommer plötsligt albumet ”Spiderland” med gruppen Slint.

”Spiderland” med gruppen Slint?

(Och här måste jag övergå till tredje person för att det inte ska kännas så jobbigt att skriva den här bekännelsen)

Robert stirrade på skivomslaget och läste artikeln. Han, som var verkligt het i sitt musiksökande 1991 och kunde de mer kända albumen och singlarna från detta år utan och innan hade a-l-d-r-i-g hört talas om några Slint eller något album vid namn ”Spiderland”. Vid en närmare läsning framkom att detta lite dystra och udda rockalbum tydligen var helt förbisett under 1991 men därefter sakta men säkert blev en kritikerfavorit och i alltmer postuma listor kom att leta sig in bland de främsta albumen från 1991. Och nu hade sagda album sålunda tagit sig in i ”1001 plattor du bör höra innan du dör”.

Robert lade till Slint i spellistan över 90-tal då musiken ändå lät rätt intressant. Han lyssnade en del på den där listan under följande veckor men varje gång, mitt i det behagliga året 1991 kom där ett slags märkligt intervall som utgjordes av okänd musik som på något vis inte hörde hemma. Robert stördes mycket av det där trots att det inte direkt handlade om själva musiken, som ändå var rätt OK. Det var bara det att den inte skulle befinna sig just DÄR. Han började sova dåligt om nätterna på grund av de jävla Slint och deras förbaskade album som tvunget skulle komma ut 1991 och inte på allvar upptäckas förrän 10 år senare. Och för Roberts del kändes ”Spiderland” inte ett dyft 1991 utan snarare 2010, eftersom det var då han första gången hörde det. Ja, det kunde ha varit utgivet både 2005 och 2015 vad Robert anbelangade. Till sist stod Robert inte ut längre och en mörk natt plockade han kallsvettig bort Slint från sin spellista. Därefter flöt listan smidigt på igen utan störande inslag och Robert sov åter som ett barn om nätterna.

Och härmed hoppas jag att jag har förklarat något kring det här med heliga musikår och hur svårt det är att rubba dem. Pophistorien är ibland väldigt, väldigt konstant och kan aldrig skrivas om eftersom hjärtat säger något annat än huvudet.

En gravid 62-åring

Ibland undrar jag om det under senare år finns något större svenskt band som har spelat på Gotland så ofta som Eldkvarn? När jag ser tillbaka på mina konserter med Eldkvarn så inser jag även att det är få band jag har sett på så många OLIKA ställen på ön som just Eldkvarn. Ett tag kunde man ju praktiskt taget gå in på valfritt ställe med scen i Visby och där stod Eldkvarn. Åkte man ut till Klinte var de där. På Fårö var de också.

Följaktligen har de blivit lite av en gammal tradition att kolla in Eldkvarn när de ändå är på ön även om de nu faktiskt var två år sedan jag senast såg dem, på Wisby Strand. Det blev dock även Strand denna gång då Eldkvarn agerade huvudakt i samband med något julbord på stället. Jag och sällskapet för kvällen skippade dock julbordet och gick istället innan och åt österrikiskt på Wisby Hof till tonerna av ett okänt band som körde jazzlåtar i umpa-umpa-versioner. Blev en mastig schnitzel men vi hann ändå lagom i tid till konserten.

Bandet äntrade scenen punktligt (jag gillar det där med att artister är så punktliga numera) och då vi hade parkett kunde man sitta med fötterna på scenkanten och luta sig bekvämt tillbaka. Roligt nog hade bandet strukit en del av de mest sönderspelade låtarna och körde i början en del nytt material varav flera låtar från senaste plattan även om klassiker som ”Ta min hand” också slank in rätt tidigt.

Även när bandet körde äldre material hade man alltså kapat bort några sönderspelade och körde istället en del låtar man inte hört på länga inklusive någon som åtminstone inte jag hört live överhuvud. Och så hade man spolat sin eviga Cornelis-cover till förmån för en Mauro Scocco-cover (”Jag saknar oss”), vilket i alla fall var något nytt.

Genomgående var bandet i fin form och man spelade i närmare 100 minuter. Mot slutet improviserade man (på riktigt) med extranumren då någon i publiken ropade efter ”Vägen till paradiset” och Plura kontrade med att man egentligen hade tänkt spela en annan låt, men vad fan... det är sådan där spontanitet som faktiskt uppskattas. Därtill larvade man sig inte med att springa av scenen men Plura förklarade frankt att det berodde på lättja.

Dock blev jag lite bekymrad över Plura även om han rent artistiskt var i god form. Att Karla sjunger någon låt hör till men Plura blev även stöttad av Adam Modiggård på ett par låtar och jag undrade om det var för att det var roligt med variation eller om Plura trots allt behövde vila rösten. Därtill kunde man på nära håll konstatera att Plura verkligen har VÄRLDENS KAGGE. Både jag och sällskapet blev smått chockade över en mage som närmast fick en att tänka på en graviditet. Tankarna kretsade väl kring om det kunde vara helt hälsosamt... efter den nu sedvanliga avslutningen med ”Ikväll” gick bandet av scenen och vi i publiken försvann nöjda ut i regniga novembernatten.

Heta vax vecka 47

Swearin' - Swearin'

Skivan släpptes  2012 och är klassisk dist-rock med en låtlängd på befriande 2,30, det är en bomb och som spelats mycket den senaste veckan. Plattan skulle givetvis funnits med på 2012 årsbästalista . Swearin består av Kyle Gilbride och Allison Cruntcfield, tvillingsyster till Rootmos-favoriten Katie ”Waxahatche” Cruntcfiled. Nu skulle man vilja hör systrarna Cruntchfields tidigare band P.S. Eliot. Bästa låten Kenosha.

Arcade fire – Reflektor

Det låter mycket Strummer /Jones om Arcade fires senaste vilket går hem på den här bloggen, skivan kommer definitivt finnas med när musikåret 2013 summeras.

Blues, synth och seger!

Allt som allt har det varit en synnerligen hektisk vecka för Rootmoset vilket väl även är förklaringen till att det inte har uppdaterats så oerhört mycket på senare tid. Vi har haft fullt upp med våra jobb, liv och annat men har även hunnit med en del i musikväg.

För en vecka sedan anlände gamla 60-talshjältarna Canned Heat till Visby. I ärlighetens namn hade jag väl inte så värst höga förväntningar utan gick mest dit för att de råkade vara här. Som jag förklarade för någon så var det faktum att Canned Heat ännu existerade lite som om Stones skulle ha kört på efter att både Jagger och Keefan kilat vidare och då släppt in Charlie Watts(!) på sång och kanske plockat in någon extra munspelare. Det var ungefär vad Canned Heat hade gjort. Förste sångaren Alan ”Blind Owl” Wilson dog av en överdos redan 1970 varvid munspelaren Bob ”Bear” Hite även tog över sången men han lämnade det jordiska 1981, också där av drogrelaterade orsaker. Trummisen Adolfo ”Fito” de la Parra tog därefter över sången trots att det helt uppenbart är väldigt farligt att vara sångare i Canned Heat.

Med andra ord hade jag i värsta fall väntat mig några trötta gamla bluesgubbar som rutinmässigt drog igenom några gamla hits men riktigt så illa var det inte då jag och Kennet med sambo infann oss. Det var för övrigt duktigt med folk på Munkkällaren denna afton, mer än jag sett på länge. På grund av trängseln kom jag att stå uppträngd mot en vägg och bakom mig stod Kennet uppe på en pall och trummade på mina axlar en del av konserten då han levde sig in i musiken. Sådant får man dock bjuda på. Bandet var väldigt tight (jag behöver väl knappast säga ”rutinerade”) och man jobbade verkligen med låtarna och gjorde utflykter av olika slag, inte minst i fråga om bassolon. För övrigt lät man basen rotera mellan nästan alla medlemmarna under konsertens gång. Man inledde (förstås) med ”On the Road Again” och avslutade med ”Let's Work Together” (varefter delar av publiken på vägen ut hade livliga diskussioner kring vilken Roxy Music-låt det nu var som bandet hade spelat där på slutet). Man fjantade heller inte med extranummer utan körde en genomsnittlig långfilms längd och gick av. Medelåldern var hög bland publiken men det var för den skull knappast PRO-stämning utan tvärtom så mycket röjande som det begränsade utrymmet nu tillät. Allt som allt så blev Canned Heat live en glad överraskning och då har jag minsann sett min beskärda del av trötta gamla föredettingar...

Bara två dagar senare stod undertecknd för tredje gången på Nalen och kollade in diverse obskyra synthband på festivalen Bodyfest. Hade lite krångel med magen så jag hade säkert förankrat mig vid ett av det få borden med tillhörande stol i lokalen och satt där med god utsikt och såg programmet som bestod av gamla akter som Neon Judgement (Belgien), Pouppée Fabrikk (Sverige), Pankow (Italien) och Das Ich (Tyskland). Nyare svenska akten Spark! bidrog emellertid till att minska nostalgin något. Och härmed fick jag beta av ännu ett antal gamla kultband inom den hårdare synthen som jag inte hann se när de peakade i början av 90-talet eller däromkring.

I går afton var så dags för månadens Creppy Quiz, den trevliga lilla musikfrågesporten i den byggnad som Visby-borna populärt kallar ”Strykjärnet”. Denna gång anordnades tävlingen av laget Midnight Ramblers och vi i Rootmoset hade faktiskt ingen aning om deras preferenser så det var för vår del helt öppet. Glädjande nog var det många lokala profiler som nu dök upp för första gången på länge. Tyngdpunkten i tävlingen låg på äldre musik vilket väl inte direkt missgynnade oss. Visst gjorde vi lite klassiska tavlor där vi nämnde rätt svar för att sedan sjabbla bort det men under tävlingens gång gick vi från tredje plats (av 11 lag), till andra, till delad förstaplats, till relativt stabil ledning (fyra poäng mot näst bästa laget) som vi därefter behöll till slutet. Det var med en god känsla av triumf som vi höjde bucklan (eller vad man nu ska kalla den) för första gången sedan 16 juni 2011. Och med denna takt lär vi väl nästa gång vinna... tja... mars – april 2016? Kjelle var för övrigt den ende i hela tävlingen som kunde Asia.

Heta vax vecka 41

Rootmoset har legat nere med "heta vax" ett tag men nu när hösten rullat igång på allvar så har vi åter tagit tag i det där. Här kommer först tre skivor som Tomas skrivit om och därefter två Robert skrivit om.

Babyshambles – Sequel to the prequel

Pete Dorothy måste var en av dom mest motbjudande personerna inom musikvärlden men att han besitter en viss talang måste man erkänna. Skivan en trevlig popbagatell som är värd att lyssna på.

Neko Case – The Worse Things Get, the Harder I Fight...

Hade inte hört Neko tidigare, en trevlig bekantskap, enligt Wiki så spelar hon alternativ country vet inte om jag håller med utan det mer åt Pop/ Rock hållet, skivan är mycket bra kommer att snurra flera gånger till och finnas med när 2013 summeras.

Haim – Days are gone

Hype eller inne? Det är i vilket fall svårt att inte gilla trions smittsamma popmusik. De tre inledande låtarna är helt fantastiska liksom "Don't save me" och titelspåret som alla är givna singelsläpp. Haimisarna har helt klart gjort en av årets bästa debuter.

Arctic Monkeys - AM

Arctic Monkeys femte platta och med den inte så oerhört mycket nytt under solen. De gör inte längre sådär blixtrande snabba låtar som på sina två - tre första album men exempelvis singeln "Arabella" är ändå klassisk Arctic.

MGMT - MGMT

MGMT kom fram under min sovarperiod och släppte 2007 någon slags discofierad debut som tydligen sålde stort men gick mig helt förbi. Upptäckte dem däremot när de på sitt andra album 2010 hade gjort en kovändning och blivit traditionellt psykedeliska. Detta har de sedan fortsatt med på tredje självbetitlade albumet. Underhållande musik för er som gillar lite modern psykedelia med småroliga ljudeffekter.

Popaganda!

Sent omsider kommer så undertecknads rapport från Popaganda. Det visade sig att min vardag var tämligen fullspäckad efter hemkomsten från fastlandet så därav förseningen. Även Popaganda är, som Way out West, en festival jag aldrig besökt. Men den ges vid Eriksdalsbadet (Skanstull) vilket i mitt fall bara var några stationer från min systers lägenhet. Kunde inte bli bekvämare. Den här festivalen var dock mer tydligt indiepräglad. Jag log lite för mig själv då jag redan vid ankomsten möttes av ett hav av hennafärgat hår. Tyvärr möttes jag (precis som på Way out West) även av ett visst regn. Dock var vädret allt som allt relativt stabilt under de två dagarna. Utöver några incidenter med att försöka få rätt mat från en knappt svenskspråkig personal i en av vagnarna så hände egentligen inget av vikt på festivalen utöver själva konserterna. Det var på det hela taget en städad historia. Men här kommer så det jag såg och det jag minns.

Redan då jag kom in på området spelade någon slagverkspräglad duo som hette Systerskap. Tydligen stora favoriter hos arragörerna. Själva upplägget på orkestern var åtminstone en smula originellt. Därefter såg jag för andra gången Amason som denna gång nog ändå var lite bättre än första gången. De lät som Can i öppningslåten och det gör att man kan överse med ganska mycket. Tog en liten repa utanför området men hann se lite av Ms Mr som var någon slags elektronisk akt. De var tydligen stora favoriter hos Jessie Ware (och vice versa) som var nästa akt.

Jag hade stora förväntningar på Jessie Ware, en tjej från södra London som gör en cool blandning av soul och dansmusik med lite creddigare inslag. Konserten var onekligen kraftfull förutom att Ware, som sjunger bra och även ser väldigt bra ut, visade sig ha en rätt gäll och jobbig London-dialekt (”hi, haya dooooooing, everibodi”?) I övrigt körde hon dock de främsta låtarna från sin hittills enda platta och även om det inte är total röjarmusik så var publiken ganska så artig. Hann sedan sittandes se någon dam som heter Kate Nash och som körde något gitarrmangel.

Noah and the Whale har jag givetvis hört talas om men har inte hört. Detta egentligen rätt traditionella rockband gjorde åtminstone mig glatt överraskad. Jag fick nämligen en erinring om de här folkbaserade men ändå arenavänliga akterna från 80-talet (Waterboys, The Alarm och även någon liten skvätt U2) då det var starka låtar som lätt hade fungerat på en större konsertanläggning med sin relativa svulstighet. Ett band jag lär lyssna in mig på närmare.

Även El Perro del Mar gav en ganska intensiv konsert. Det var väldigt mycket tyngre och mer elektroniskt live och Sara själv (som var en lång kvinna) studsade runt för glatta livet till sina låtar. Det mesta kom väl från senaste albumet ”Pale Fire”. Avslutningsvis spelade så The XX som, precis som Perro, visade sig vara vida tyngre live. De hade även en mastig ljusshow som ibland var bokstavligen bländande. Dock har jag inte så bra koll på deras repertoar men det var ändå en kraftfull konsert på det hela taget. Och eftersom jag var helt ensam på den här festivalen var jag nöjd med att kunna dra mig tillbaka tidigt. Brydde mig inte om några efterfester utan ordnade min egen. Visserligen spelade Hästpojken men då långt förbi midnatt och möjligen även i en lokal där man inte hade kommit in i trängseln.

Syket är en grupp jag med fördel har lyssnat på även om de tar ett tag att ta till sig med sin ganska eklektiska musik. Men i grova drag är det väl någon slags elektrisk drömpop. De spelade i strålande solsken vid sådär tvåtiden på andra dagens eftermiddag och jag lutade mig bara tillbaka i det fina vädret och njöt av mina sista sommardagar. Blev sedan ett mellanspel med någon grupp som hette Makthavaerskan (malande gitarrer och ditt vanliga goth-band men de kom dock av sig i en låt vilket bjöd på lite ofrivillig humor) innan jag kunde fortsätta i samma stil med Taken by Trees. D.v.s. det blev mer slappande i solen till drömpop. Och inte mig emot.

Var beredd på en stark konsert från Sibille Attar (som gjort ett väldigt intryck på mig på Way out West) men detta var faktiskt så drabbande så jag ibland hade tårar i ögonen. Och det känns ju skönt att även den mest hårdhudade och luttrade medelålders musiknörd kan få uppleva något sådant. Sibille och hennes band var helt enkelt oerhört intensiva och när man avslutade konserten med en fantastisk version av ”Come Night”, där Sibille låg på golvet och slog med en tamburin, sprutade man konfetti över publiken i bästa Håkan Hellström-stil. En helt fantastisk konsert.

Kändes därefter skönt att spänna av till den sympatiske Jens Lekman, vars låtar lyfte väldigt mycket live. De är ganska stillsamma på skiva men de blev väldigt mycket bättre live. Bäst var nog responsen på ”The Opposite of Hallelujah” där Lekman avslutade med att spela luft-xylofon (bara en sådan sak, som Kjelle brukar säga). Han drog även lite underhållande historier mellan låtarna såsom då han satt på en klubb i Göteborg och väntade på Kirsten Dunst som dock aldrig kom eftersom hon var tvungen att ställa sig i kön som alla andra i jämlika Göteborg. Hade förstås velat höra kultlåten ”Friday Night at the Drive-in Bingo” men så blev det tyvärr icke.

Lyssnade förstrött på någon ung kvinna vid namn Chloe Howl som inte så var så väldigt märkvärdig trots en tydlig hype i festivalprogrammet. Som väntat var en av festivalens stora höjdpunkter Hot Chip, som kom därefter. Det här bandet, vars plattor jag kan utan och innan, består av ett gäng killar som ser ut som medelålders lärare (man kunde lätt tro att de hade hållit på i 20 år snarare än 10 när man såg dem komma in) men de lyckas ändå få igång ett enastående ös på scenen och ser verkligen ut att ha roligt på riktigt. Bandets tekniker/roadies stod även och hejade på i kulisserna. Man hade en kvinnlig medlem, vilket var trummisen. För övrigt är nog Hot Chip det första band jag sett där den enda kvinnliga medlemmen är just trummisen (det brukare oftare vara basisten). Man öste igenom de mer kända av sina låtar men då man spelade ”bara” en timme så var det förstås många jag hade hoppats på att få höra, särskilt då från de senaste två albumen. Låtar som ”Over and Over” var ju tacksamma att spela live men även sådant som ”One Life Stand” lyfte till arenanivå i liveversion. Väldigt starkt.

Slappade mig igenom något elektroniskt enmansband vid namn Totally Enormous Extinct Dinosaurs innan Håkan Hellström avslutade. Då jag hade sovit lite dåligt under natten så var jag vid det här laget duktigt trött så jag avnjöt Hellström-spektaklet sittande på en bänk med god utsikt över scenen i ett område där nästan ingen fanns kvar då alla rusat mot scenen. Jag behöver kanske inte nämna att jag såg vita sjömansmössor under hela dagen. Det är för mig ett återkommande mysterium hur folk kan bli så hysteriska och närmast avgudadyrkande inför en vanlig hygglig Göteborgare som spelar lite rock. Men konserten var givetvis bra och det blir mer och mer Springsteen-varning över Håkan live med episka versioner av låtarna och långt mellansnack. Setet var väl ungefär samma som på Way out West men längre. Exempelvis dök ”Ramlar” upp redan som tredje låt. Om Håkans polare i The Knife står för höjden av brist på publikfrieri så står Håkan för motsatsen. Och gärna för mig då jag aldrig hymlat om att man går på konserter för att höra de mest kända låtarna med en artist. Efter monumental avslutning såg trötte Robert till att snabbt lämna området innan alla andra började göra det. Funderade lite på hur Popaganda nu skulle kunna toppa detta? För övrigt behöver jag väl inte nämna att Håkan fick dyrkande recensioner dagen efter?

Way out West - dag tre

Tredje och sista festivaldagen bjöd på ett synnerligen ryckigt väder med rejäla regnskurar och solsken eller molnigt uppehåll lite om vartannat. Jag hade lagom mottagit en regnrock i plast från SJ då det började regna rejält. Detta var då de amerikanska skäggrockarna Phosphorescent gick på scen och medan de spelade tilltog regnet svårt. Bandet tackade publiken ett flertal gånger för att man stod ut med vädret. I övrigt lät detta band faktiskt rätt annorlunda live om man jämför med exempelvis senaste plattan ”Muchacho” men det var som sagt högkvalitativ skäggrock.

Nästan direkt efteråt framträdde Sveriges absolut bästa sjuttiotalsband, Dungen, som jag inte hade sett på tio år. Regnet hade upphört då de kom in på scenen men återkom därefter i omgångar. Dungen spelade ganska mycket äldre material, om än inte det allra äldsta. Det gjorde dock inte mig något. Ett udda inslag var att en amerikansk vän till bandet till synes spontant dök in och sjöng på svenska vilket bandet verkade helt oförberedda på. Gitarristen såg lika sur ut som då jag såg bandet för tio år sedan och fick fortfarande hålla på och stämma om gitarren. Man tycktes dock ha bytt ut trummisen med de skabbiga tatueringarna som man hade med sig till Effes 2002.

För att torka lite gick jag och satt mig i tältet och såg därmed närmast av en slump countrysångerskan Iris Dement. Denna kvinna, som såg ut att ha upplevt en del i form av slitsam vardag, satt vid sitt piano hela konserten och bjöd på lågmäld countryrock som jag faktiskt kunde fördra. Blev sedan åter ett tvärt kast då jag smet iväg för att se Public Enemy. Den gamla hip hop-orkestern kan på ett vis jämföras med Front 242 i det att man inte har gjort mycket av relevans sedan början av 90-talet men man vet fortfarande hur man kör över en publik så det känns. Det blev ett enastånde röj och det var roligt se ungdomar bli som galna till ”Bring the Noice” eller ”Fight the Power”. Och, ja, både Chuck D och Flavor Flav var fortfarande med.

Festivalens höjdpunkt visade sig vara det mycket hemliga svenska bandet Goat som rentav lyckades överträffa Dungen ifråga om flummig musik. Jag har lyssnat mycket på albumet ”World Music” och vet att musiken är bra men den lyfte ytterligare i kombination med den scenshow bandet bjöd på. Samtliga medlemmar var utklädda men musikerna såg man knappt överhuvudtaget på grund av flitigt användande av rök och starkt ljus. De som dominerade föreställningen var de två kvinnliga sångerskorna, iförda karnevalsmasker och löst hängande afrikanska dräkter av något slag. Damerna rörde sig med sådan lätthet under den intensiva föreställningen att man även kunde tro att var skolade dansöser och de måste sannerligen ha badat i svett vid föreställningens slut. Ett fantastiskt liveband, kort och gott.

Efter det blev det lite av en transportsträcka för den allt tröttare Robert som nu hade gått och stått i flera dagar. Cat Power var faktist tråkigare live än på platta. James Blake var kanske lite tyngre live än vad jag väntat mig och det var OK. Nya hip hop-stjärnan Kendrick Lamar påminde mig (särskilt efter att ha sett Public Enemy bara timmarna innan) om att modern hip hop ofta är hopplöst tråkig och fantasilös. Lämnade den konserten för att se brittiska Little Boots köra konventionell men ändå rätt effektiv danspop. Avrundade sedan med ännu en av de här supersnygga afroamerikanska sångerskorna som rör sig i gränslandet mellan pop och R'n'B, d.v.s. Alicia Keys. Hennes show var förstås nästan för perfekt i utförandet och efter att ha kollat på henne en stund tackade jag för mig. Hade gärna sett brittiska dansakten Disclosure men vid det här laget var min kropp en smula trött och jag ville gärna slippa trängseln då besökarna skulle ta samma spårvagn hemåt så det passade bra att diskret avvika under Alicia Keys. Och det var min Way out West 2013. Under vistelsen passade jag även på att införskaffa biljett till Popaganda-festivalen 30 – 31 augusti.

Way out West - dag två

Andra festivalendagen bjöd överlag på bättre väder vilket av lätt förklarliga skäl gjorde tillställningen trevligare. Dagen började för min del med Sibille Attar, en artist som jag bara hört på helt kort. Att jag hade usel koll bevisades av att jag efter ett par låtar hajade till då Sibille började prata SVENSKA med publiken. Jag hade nämligen för mig hon var från USA. Sibille och hennes grupp bjöd på stämningsfull artrock och då hon själv spelade piano framstod hon lite som Miss Lis mer seriösa men även mer stökiga syster, eller något. I vilket fall en mycket stark konsert från en grupp jag ska lyssna in mig på mer. Efterföljande akten Amason beskrivs som någon slags supergrupp med medlemmar från bland andra grupper Dungen men fick aldrig riktigt grepp om dem. Musiken var därtill alldeles för eklektisk för min del och heller inte värst spännande.

Efter en stunds cirkulerande återvände jag till Flamingo-sccenen för att se den 71-årige Sixto Rodriguez som fick sitt genombrott 2012 i och med filmen ”Searching for Sugarman”. Jag hade dock inte höga förväntningar då jag hade läst kritikernas mordiska sågningar av de konserter han redan hunnit ge på svensk mark under de gångna dagarna. Han beskrevs där som trött och oinspirerad, uppbackad av en tråkig orkester. Det var kanske inte riktigt så illa på denna konsert men det var heller ingen direkt kul spelning. Rodriguez var glad och pratsam men verkade ändå behöva backas upp mycket av sitt band. Han satt ned hela konserten och sjöng ganska svagt medan han med en stel hand spelade det enklaste av gitarrspel där man bara slår på strängarna i samma tonläge mest hela tiden. Mellan varje låt var gitarristen framme och pratade med Rodriguez och man kan möjligen anta att det handlade om vilken låt man skulle spela härnäst. Publiken var dock artig mot den gamle mannen, som väl var.

Mer livlig var isländska orkestern Of Monsters and Men som sannerligen var ett storband. Medlemmarna såg ut som en slags intellektuella grungare och kan lätt beskrivas som spelglada. Musiken var bra men rätt likartad och lagom då man rivit av stora hitten ”Little Talks” smet jag iväg för att se hypade bandet Haim, som beskrivits som någon slags uppdaterad västkustrock. Gruppen består av tre systrar (plus en trummis) och visade sig faktiskt vara väldigt underhållande live med närmast punkig attack. En av systrarna pratade mellan låtarna vitt och brett om hur härligt Sverige var och att hon skulle vilja ha sex med oss allihop. Hann efter denna konsert se sista låtarna av någon rätt likgiltig rockgrupp vid namn Local Natives, som jag inte vet något om.

Hann även se början av Bat for Lashes och gjorde en kort reflektion om att indieaktig musik ändå fått ett rejält genomslag då en artist med så pass udda sound som Bat for Lashes kan uppträda på en så pass stor scen, inför ett stort antal människor, i lilla Sverige. För all del positivt. Hann bara kolla in tre – fyra låtar på denna konsert eftersom jag sedan förflyttade mig till tältet för att se min favorit Grimes. Hon visade sig även vara väldigt bra live fast hon skulle både sjunga och mecka med sina synthar med jämna mellanrum. Dock hade hon med sig två dansare som kunde distrahera publiken en smula. Musiken var mycket tyngre och mer dansvänlig live och publiken blev vild när hitsen ”Genesis” och ”Oblivion” revs av men det var även bra tryck under övrigt material vilket huvudsakligen kom från albumet ”Visions”.

Håkan Hellström var näst på tur och det blev ungefär som jag hade förväntat mig då stadens store son framträdde på hemmaplan. Jag såg redan i början av konserten unga flickor med tårar i ögonen och Håkan dompterade lätt och ledigt publiken. Även om Håkan spelade i en och en halv timme så strödde han ut repertoaren ganska bra och körde ungefär lika mycket från varje album.

Det blev därefter väldigt tvära kast. Lagom då Håkan Hellström under mängdens jubel slutligen lämnade scenen slank jag åter till tältet för att se på Goodspeed you! Black emperor vilket var en märklig konsert. Ett antal personer satt i ring på scenen och spelade, till synes helt omedvetna om publiken, på gitarrer medan slagverkare gav allt de hade i bakgrunden. Musiken var dov och malande och stark men efter någon halvtimme började den, i alla fall för mina tydligen inte så subtila musiköron, bli något monoton och likartad varefter jag slank iväg för att se på den mer lättsamme Miguel som bjöd på en god show, även om det inte är min musik. Det blev förstås mycket sängkammaraktig R'n'B från den välskräddade Prince-kopian med tillhörande porriga texter. Föga överraskande dominerade kvinnorna starkt längst framme vid scenen. Det var tydligen tredje gången bara i år som Miguel besökte Sverige.

Vid det laget började jag bli en smula trött i ryggen av allt gående men skulle ändå se The Knife som avslutning. De sinkades dock av någon märklig figur i åttiotalistisk gympaledarklädsel som skulle få igång publiken (troligen ett skämt från bandet) och publiken höll igång till hans instruktioner medan jag mest stod och väntade på bandet. Nu vet jag ju att The Knife är ett svårt band som blivit än svårare men konserten var faktiskt ingen rolig upplevelse. Ett antal dansare rörde sig suggestivt på scenen och den enda person man kunde identifiera var Karin Dreijer (av den enkla anledningen att hon sjöng) men i övrigt hade alla kåpor och masker på sig. Man spelade nästan uteslutande låtar från den svåra nya plattan och inte ett spår från förra albumet ”Silent Shout”. På måfå slängde man in ett par gamla låtar och de mest kända låtarna i gruppens produktion lyste med sin frånvaro. Kort och gott blev jag nästan arg på The Knife för att man ska vara så föga, föga tillmötesgående mot publiken. Jag somnade därmed i irritation, om än inte i vredesmod.

Way out West - dag ett

Undertecknad har till sist kommit sig för att åter ta tag i det här med festivaler vilket kanske var på tiden då det är 14 år sedan (Roskilde 1999) jag sist besökte en dylik tillställning. Angående själva festivalen och händelser kring den finns egentligen inte mycket att berätta så fokus i den här framställningen kommer ligga mycket på själva uppträdandena. Jag kunde ju nämligen konstatera att oerhört mycket ändrat sig då festivalerna blivit alltmer urbaniserade. Way out West i herrens år 2013 visade sig nämligen vara en synnerligen välartad och medelklassig tillställning med en anda av korrekthet över sig. Jag såg inte en enda berusad människa. Jag såg inte en enda människa som pinkade i det fria. Man serverade bara väldigt, väldigt konstig vegetarisk mat. Ja, ni förstår. Så när jag inte såg något uppträdande strosade jag mest runt. Jag ska väl även nämna att folk var rätt välklädda så människor med alltför alternativt utseende lyste också med sin frånvaro trots den relativt hippa musiken.

Första dagen började med rejält regn och även om det sedan var uppehåll så var festivalen ganska blöt och ruggig under resten av dagen. Det var därför nästan en slump att jag såg första akten eftersom jag hade gått in i tältet där denna orkester spelade mest för att torka och slå mig ned på torr mark. Bandet som gick på scenen som öppningsakt på hela festivalen hette Jupiter & Okwess International och härstammade från Kongo. I övrigt vet jag inte mycket om denna orkester. Man bjöd i alla fall på medryckande rock med mycket slagverk. Ledaren Jupiter pratade i princip inte engelska utan fick stappla sig fram på någon blandning av franska och gester men det spelade inte någon större roll.

Efter att ha sett större delen av denna konsert såg jag en grupp vid namn Crystal Fighters som spelade någon form av dansrock. Dock var medlemmarnas utseende nästan mer intressant än musiken eftersom de såg ut som om de kommit direkt från 1969. Sångaren lunkade barfota runt på scen i någon kraglös och löst sittande skjorta och verkade ibland väldigt lös, även han. Därefter smet jag ut för att få lite mat på intilliggande Linnéplatsen.

Stärkt av måltiden såg jag sedan Johnossis hela konsert. Man är nu tre man på scen då man även var förstärkt med Mattias Franzén på piano. Föga oväntat brakade man igång med ”Into the Wild” och rätt snart därefter nyaste hiten ”Gone Forever”. Recensenterna skrev dagarna efter att publiken var rätt loj men jag märkte inte så mycket av det även om folk förstås blev som mest galna när man brände av sina hits ”Man must dance” och ”What's the Point” (som sista låt). I övrigt lät Johnossi sig väldigt lika live och man gjorde inte värst mycket utvikningar i låtarna. Det var även under denna konsert som jag fick det lite irriterande meddelandet om att Neil Young och Crazy Horse ställde in eftersom en av medlemmarna hade varit med om en olycka (det visade sig senare vara Frank Sampedro som hade brutit handen). Jag var dock med redan när Status Quo ställde in på Hultsfredsfestivalen 1991 och tog detta bättre än vissa andra, att döma av de arga kommentarer som strömmade in på nätet.

Situationen förbättrades väl heller inte av att det enda som fanns att se direkt efter Johnossi var den halvmuggiga indiegruppen Tame Impala (som Tomas redan sågat här på sidan). De var heller inte särskilt kul live och någon kritiker hade nog rätt då han eller hon påpekade att sådan här musik inte fungerar särskilt bra på stora scener. Tame Impala är bara your average indiegrupp med mycket reverb på instrumenten. Nog sagt. Det blev proppfullt i tältet där Beach House avslutade första festivaldagen. Kraftig ljussättning gjorde att man knappt såg medlemmarna annat än som siluetter då de äntrade scenen och öppnade med sin fantastiska My Bloody Valentine-aktiga låt ”Myth”. Därefter körde man ytterligare två låtar innan Victoria Legrand bröt magin lite genom att faktiskt börja prata med publiken och köra det vanliga ”så trevligt att vara tillbaka i Sverige”-pratet. Det hade nästan varit mer stämningsfullt om man inte sagt något utan bara kört. Även Beach House är ett ganska stramt liveband som inte omtolkar låtarna onödigt mycket utan gör ganska trogna versioner. Men det räckte för att del. På väg ut efter konserten hann jag helt kort se Jupiter och hans band en gång till då de hade fått ersätta Neil Young på den stora Flamingo-scenen. Så slutade första dagen.

PJ Harvey + heta vax

Efter ett visst uppehåll med bloggande skall vi försöka ta ny fart.

Har precis läst boken PJ Harvey Siren Rising av James B. Blandford vilket är en biografi som sträcker sig fram till skivan "uh huh her". Var det något nytt? Ja, absolut, eftersom Polly är mycket sparsam med information om sig själv så var det en hel del saker som jag inte kände till.

Det började med hennes något hippieaktiga uppväxt där föräldrarna Eva och Ray hade många vänner som var på besök och gärna delade med sig av sin musikaliska kunskap till Polly, bla annat omnämns att Ian Stewart var en vän till familjen. Vidare så behandlas varje skiva inklusive "Dance Hall at Louse Point".Vi får också veta att den egna favoriten är "Is this desire" och att "Uh huh her" är hon inte lika nöjd med vilket även jag håller med om, den kan ses som en reaktion på den poppiga "Stories from the Citys, Stories from the Sea" och känns lite för stökig.

Kan boken rekommenderas? Ja - absolut.

Musik som har gått den senaste tiden är.

Queen of the stone age – Like clockwork, 2013

Det mesta är redan sagts om skivan, en av årets bästa.

Wild Flag – Wild Flag, 2011

En skiva som jag missade helt när den kom men som jag nu har tagit igen, Carrie Browsteins nya band med medlemmar från Sleater Kinney, Helium och Minders det låter mer polerat och popigare än Sleater, hela skivan känns helgjuten det finns inget svagt spår, rekommenderas.

Konserter i dagarna tre

Undertecknad har varit sängliggande i någon form av influensa så det har blivit en viss eftersläpning i skildrandet av våra musikrelaterade äventyr.

Några dagar in på semestern smet jag förbi Hotel Stelor i Västergarn för andra gången och kollade där in Moneybrother som jag faktiskt aldrig sett förut. Det var då mannen själv och en akustisk gitarr. Allt som allt var Moneybrother en väldigt rolig och trevlig kille som spelade i närmare två timmar och som bjöd mycket på sig själv och drog roliga historier mellan låtarna. Möjligen kunde det ibland bli lite för mycket av spexande i låtarna och det var exempelvis lite onödigt att mitt i rökaren "Reconsider baby" hålla en lång utläggning om att han sålde albumet "Pengabrorsan" i pausen. Därtill blev det även lite väl mycket covers (inkluderande "Fulla för kärlekens skull" och en version av "Fisherman's Blues" som jag tror han spelade i "På spåret") då jag tycker han har tillräckligt med egna stycken. Typiskt nog spelade Moneybrother inte sin kanske mest kända låta, "They're building walls around us", men det ska ju erkännas att den är tungt orkestrerad och kanske lite jobbig återge akustiskt.

Kvällen efter for jag och Tomas ut till makarna Stures sommarvilla vid Svartdal på östra sidan av Gotland och bjöds på en rad artister i väldigt avspänd miljö. Roligt var att se Smaklösa, Gotlands nu 40-åriga svar på Rolling Stones, göra en rekordsnabb spelning på exakt 34 minuter eftersom man sedan skulle vidare till nästa gig. Juggernaut bjöd på väl valda covers ur rockhistorien och aftonen avrundades då Ep's Trailer Park gjorde en akustisk konsert med komp av Roger Olsson (en gång medlem i Barfota Band). Natten lär ha blivit lång men eftersom några av oss skulle upp i hyfsad tid så fick vi tacka för oss där.

Kvällen därpå blev det mer EP's Trailer Park, nu i elektrisk version. Blev mycket låtar från den senaste platta som Tomas och jag hårdspelat på repeat i bilen dagen innan. Därefter blev det en timme med lite sköna Neil Young-covers vilket satt bra som avslutning på konsertenn. Det var en afton med lite Deja Vu-upplevelser då man i publiken hittade ett flertal legendariska personer från den period då den unga rockklubben Hammersmith hette Schenholms och i alla fall under några timmar kändes det som om man var tillbaka till... 1993? Undertecknad fick även träffa Anders F Rönnblom och med honom diskutera lite allt möjligt, från gotlandsvistelser i barndomen till politik. När jag förklarade för Anders att det var respekt att han INTE spelade "Det är inte snön som faller" då jag såg honom i november skrattade han lite och förklarade att han i alla fall hade spelat den tre gånger i sommar även om den dök upp i setet då han kände för det. Träffade därefter Jörgen från Entombed och Grave och hade med honom en diskussion om lämplig volym på en dödsmetallkonsert. Jörgen förespråkade den hårda skolan med White noise för hela slanten.

Kvällen efter blev också en utekväll men då var det inte musiker i närheten så långt mitt öga kunde se. Dagarna efter kom en saftig influensa som ett brev på posten. Har dock lagom återhämtat mig för att vara något så när förberedd till Way out West.

Bakom basistens bas

Har nu läst Blur-basistens Alex James självbiografi med något blandade känslor. Sammanfattningsvis kan man väl beskriva honom som Keith Richards med charm eller som en slags borgerligt realistisk Ozzy. Det är med andra ord en krönika över svinerier men James beskriver det här med lätt hand och framstår bara som en trevlig ung man som med en sömngångares rutin genomgår allt detta. Problemet är dock att en del av det man vill läsa om blir lite summariskt. Alex James är ju huvudsakligen känd tack vare Blur. Alltså vill man läsa om Blur. Redan efter halva boken har dock James även dragit igenom det man i sin tur mest vill läsa angående Blur: britpop-eran. Det är faktiskt förbluffande lite musik i boken och istället är det mycket av "Damon hade lite idéer och så snodde vi ihop den där singeln och det gick ju väldigt bra och sen drack jag champagne och så blev det en turné och där blev det åka av med diverse kvinnor". Det är dock lite underhållande att läsa om James orgier och Sverige får även ett omnämnande som det första stället som upptäckte Britpop. På något vis lyckas James även göra den senare delen av Blurs karriär, där musiken blir alltmer konstig medan bandet faller sönder, något intressant. På slutet läste jag dock lite summariskt eftersom det blev den vanliga trallen med "svinig rockstjärna sätter på sig en tweedkavaj och flyttar ut på ett gods på landet med sin snygga fotomodellfru med vilken han avlar ett antal barn". Där rundade boken också av och kanske hade ingen vid det laget trott att Blur skulle återbildas. James stora bedrift är dock att kunna framstå som lite charmig trots att han utan att blinka nämner hur han bränt en miljon pund på kokain och champagne. Å andra sidan når James aldrig något botten utan det är mer att någon polare säger "fan, Alex, du börjar bli fet! Du borde nog börja träna lite och dra ned på sponken!" Och så blir det. Den absoluta Keith Richards-svärtan infinner sig därmed aldrig riktigt och tur är väl kanske det.

The Clash och Manchester

De sista dagarna har jag parallellt läst tre musikböcker, nämligen The Clashs självbiografi, en bok om Manchesters musikliv med fokus på åren 1977 – 96 samt Blur-basisten Alex James självbiografi. Den sistnämnda är jag ännu inte klar med så där får jag helt enkelt återkomma.

The Clashs självbiografi var till att börja med väldigt underhållande. Det är ju ingen självbiografi i egentligen mening utan det är strödda intervjuer med medlemmarna där de i kronologisk ordning berättar om The Clash karriär från åren 1976 till 1983. Det nämns att man bad alla fyra medlemmarna i den klassiska sättningen berätta sin historia så antagligen måste arbetet ha påbörjats långt innan Joe Strummer avled. Dock hade det säkert inte varit något större problem att plocka ihop Strummers historia från de många intervjuer han givit under åren.

Vad man faktiskt ibland inte tänker på med The Clash är att de verkligen var igång hela tiden. De gav ju intryck av att vara hårda killar som levde rock'n'roll-liv men vad de framför allt gjorde var att arbeta med sin musik. Det var när de väl började ta längre pauser och gav sig hän åt utsvävningar som det gick åt helvete med gruppen. Topper Headon medger frispråkigt att han, när han inte umgicks lika ofta med sina bandkamrater, mest satt och petade i sig droger. Som vår Clash-expert (i. e. Tomas) brukar säga ska man dock ha respekt för The Clash för att de gav allt under en kort tid. Det är väl egentligen tveksamt om de i längden kunde ha hållit ”gänget” the Clash samman på det vis som krävde för att göra god musik. Som regel brukar det alltid komma den kritiska tidpunkt när ett band i realiteten upphör att vara ett band (vilken inte är samma sak som att bandet splittras) och mer blir ett projekt som man ska dra ihop då och då.

Parallellt med boken om The Clash läste jag alltså om Manchesters musikliv i John Robbs ”The North Will Rise Again”. Även här är det ganska lite av författaren då boken till 98 % består av intervjuer med nyckelpersoner i Manchesters musikliv och en och annan summering insprängd av herr Robb. Det är mycket klassiska händelser som man åter får läsa om men man lär sig även en del nytt. Givetvis berättas om hur Sex Pistols kom till stan ett par gånger 1976 och hur publiken visserligen var fåtalig men blev inspirerad till att starta ett band eller göra något annat kulturellt.

Här beskrivs exempelvis hur Pistols aldrig upplevde Buzzcocks som rivaler (som de gjorde med Clash) för de var ju från norr och hade sitt territorium. Man får även veta att Devoto inte alls var på dålig fot med övriga medlemmar i Buzzcocks efter sitt avhopp i januari 1977 utan tvärtom var engagerad i gruppen och även då skrev låtar med Shelley (däribland flera Magazine-låtar). Intressant är hur vanvettigt kalkylerade The Smiths faktiskt var. När den då 23-årige Morrissey, som nu började tro att han var för ”gammal” för att bli stjärna, fick besök av fem år yngre Johnny Marr så gick saker fort. De båda satte sig vid köksbordet och snickrade kring rena detaljfrågor som vilken färg man skulle ha på omslaget till första singeln och så vidare.

Ett tragiskt levnadsöde möter man i producenten Martin Hannett som i princip var den som skapade postpunksoundet såsom producent för Joy Division och tidiga New Order. Hannett var väldigt noga och jobbade med rymd och klang vilket gav hans produktioner ett visst omisskänsligt sound. Därefter gick han ned sig i alkohol och droger men ryckte en period upp sig då han bland annat producerade Stone Roses debutsingel. Den dock inte helt beroendefrie Hannett brukade emellanåt smita iväg till puben och bad teknikern komma och hämta honomm när det eller det pålägget var klart. Därefter började Hannett tyvärr arbeta med Happy Mondays och därmed var hans öde beseglat. Utbränd dog han i fåtöljen framför sin TV 1991.

Man får även en spännande inblick i stadens stolta skivbolag Factory som drevs av den visionäre men inte helt ekonomiskt kunnige Tony Wilson. Bolaget bars i princip upp av New Order men man missade dock andra viktiga band som The Smiths och Stone Roses. I slutändan blev ekonomin så dålig så bolaget gick omkull i början av 90-talet.

Den roligaste personen att lyssna på bland alla de intervjuade är utan tvekan Shaun Ryder som på nordengelsk slang helt ogenerast berättar om perioden. Han och Noel Gallagher beskriver med värme hur trevligt det var ett litet tag i Manchester 1988 – 89 då Ecstasy trots allt gjorde folk vänligare mot varandra. Men sedan gick allt överstyr, festknarkande övergick till drogmissbruk, gangsters hotade personalen på diskoteket Hacienda med maskingevär och ”folk återgick till att bete sig som svin mot varandra igen” (Noel Gallagher). Efter att ”Madchester”-scenen hade kollapsat så var Oasis det sista bandet som kom ur den nu åter stillsamma staden. Bokens historia är på ett vis även historien om indiekulturens början och slut, från det att Buzzcocks gav ut den första egentliga indie-skivan 1977 till dess att indie blev ett massfenomen i och med Oasis och andra bands framgångar.

Rootmosers uptown meets hipsters downtown

Inför den senaste musikfrågesporten så kände sig ju Rootmoset egentligen störst, bäst och vackrast. Ja, vi tänkte att vi hade en god chans att vinna, rentav. Men så kommer några säkra hipsters och säger "Nu ska ni få stryk" och till allt helvete hade de rätt. Vi slutade på en förnedrande ANDRAPLATS med 12 poäng upp till vinnarna... nu vet vilka. Men vi har möjligheter till revansch om en vecka. Då är det föregående vinnare som anordnar, så... Rootmoset i herrens år 2013 kokar onekligen. Vi har inte bara (åter) musikkunskapen utan vi har kläderna, vi vet en del om fotboll, om öl, om whiskey, vi är väldigt trevliga och coola killar. Vi är "really a bad motherfucker" som Miles Davis beskrev en av sina kompgrupper. Det var bara det jag ville säga. Thank you for listening.

Heta vax vecka 19

Vi vet ju att ni har längtat så här kommer de plattor som Tomas och jag har lyssnat på i veckan. De tre första är beskrivna av Tomas och den sista av mig.

Waxahathcee – Cerulean salt

Bäst just nu, har lyssnat på den i flera veckor och den bara växer. Detta är 90-talsrock på 10-talet och andra skivan som Katie Crutchfield get ut under namnet Waxahatche, en av årets bäst, en skiva jag kommer att återvända till igen och igen.

Håkan Hellström – Det kommer aldrig att va över för mig

Har inte gått lika mycket i spin som flera andra recensenter inte hans bästa men helt ok, singeln är episkt bra.

Kurt Vile – Wakin on a pretty daze

Jag visste redan vad jag skulle tycka: ytterligare en singer/songwriter som spelar Country/ Rock, dricker för mycket och har problem med brudar men så fel jag hade! Den växer för varje lyssning, kommer att lyssna på den flera gånger till.

Savages - Silence Yourself

Tydligen hyllad som "the next big thing" i England. Arga tjejer som låter som Siouxsie & the Banshees med lite inslag av Sleater-Kinney. Men starka låtar.

Valrossen som strandade.

Har i dagarna läst ut David Crosbys självbiografi ”Long Time Gone” och det var väl allt som allt en blandad upplevelse. Boken var mycket intressant för den som vill läsa om just skandalartade historier och få inblick bakom kulisserna. Om man däremot var inställd på att få veta mycket om Byrds eller Crosby, Stills & Nash samt Crosbys musik generellt så blir man faktiskt en smula besviken. Byrds slabbar han igenom under ett kapitel och upplägget är ungefär ”Och så satt vi ihop den här gruppen och vi fick genast en stor hit och sen spelade vi in några schyssta låtar till och sen ville de inte spela in mina låtar och 1967 fick jag sparken”. På samma vis är det med CSN/CSNY som skildras rätt summariskt. Dock kan det möjligen ursäktas med att boken faktiskt handlar just om David Crosby som människa. Det blir alltså desto mer av Crosbys privatliv, hans drogande och supande, hans kvinnoaffärer och hans seglande (som får mer utrymme än hans grupper). Dock lämnar boken lite dålig smak i munnen eftersom det i grund och botten är samma skildring som alltid av en människa som bitvis betett sig som ett svin men som efter att ha varit nere på botten ställer sig frågan ”hur kunde jag…?” Crosby hanterade visserligen sitt vilda liv något så när väl men då han mot slutet av 70-talet började med rökheroin så blev hans beroende allt värre och efter flera häktningar och flykter från avgiftningskliniker satt han 1985 – 86 i fängelse. Därefter kom han åter på fötter och gifte sig rentav med den kvinna som han träffat redan 1976 och därefter dragit med i ett tioårigt beroende. De är fortfarande gifta så vitt jag vet. Tydligen ska Crosby ha skrivit en biografi som skildrar åren efter 1988 men jag vet inte vad den egentligen ska innehålla? ”Hej, jag är en rockfarbror som blir allt mer lik en valross och som numera leker med barnbarn istället för att knarka och kopulera när jag inte gör små vändor över kontinenten med mina lika åldrande kollegor Stills och Nash”. Men nu har jag i alla fall nämnt även den biografin.

Heta vax vecka 17

Bröder och systrar! Tomas och jag ger er de viktigaste albumen i vår värld just nu, två från Tomas och en från mig:

Strokes – Comedown Machine (2013)

Inte lika bra som dom 2 första men Strokes 5:e har en salig blandning av stilar och är inte helt ointressant, betyg godkänt,

Sharon van Etten – Tramp (2012)

En ny bekantskap i form av en singer songwriter från New York som är helt ok, ”Serpents” är en klar hit.

Niki & The Dove – Instinct (2012)

Tomas och jag ville en gång för alla reda ut alla de där "tjejnamn & band-grupperna" så det har blivit två veckor med Niki. Stark elektropop som nu snurrat två veckor i mina hörlurar.

Rootmoset 2.0

Två av medlemmarna i Rootmoset mottog väldigt tunga besked precis innan Mellangisset så det var väl inte direkt fråga om alltför hög stämning då vi anlände till tävlingen. Dock lyckades vi efter ett tag i alla fall tillfälligt koppla bort bekymmer eftersom Örjan och kompani hade gjort ett mycket fint Mellangiss med väldigt spännande kategorier. Det visade sig ta lite tid innan själva tävlingen började men kanske var det ett medvetet drag från arrangörerna för att trissa upp stämningen, vad vet jag? Som det nu var fick de lag som hade vunnit tidigare och även sponsorer stå vid sidan av med champagne medan övriga lag deltog i en slags inledande tävling. Men sent på eftermiddagen drog dock själva huvudtävlingen igång.

Vi kunde med viss stolthet konstatera att vi var väldigt bra på inledande kategorin ”Sex, drugs & rock’n’roll”, det var rentav vår främsta kategori under hela tävlingen. Kvällens stora stjärna var utan tvivel Kjelle, även om vi alla gjorde goda insatser. Vår innovation för i år bestod i att Kennet förde protokoll medan undertecknad – normalt i sekreterarens roll – istället fick koncentrera sig på att tänka mer. Och det fungerade bra! Kjelle visade sig ha järnkoll på udda schlagergrupper från 70-talet men vi var däremot STOLTA över att vi inte kunde Mange Makers spya till låt. Svenskt var överlag vår sämsta kategori. Syskon-kategorin var vi väl hyggliga på när vi väl hade fått kläm på den och vi kunde även ett och annat om geografi. Signaturer till TV-serier kunde vi också hyggligt väl även om vi ju grämde oss över att vi hade glömt hur signaturen till ”Perry Mason” lät. Vi förbluffade oss själva med att kunna ganska många covers men tappade lite på intron, i alla fall i förhållande till våra mest ivriga konkurrenter. Sammantaget slutade Dr Zoom på en välförtjänt förstaplats med 231 poäng, vassa Looserville USA, arrangörer av det förra mellangisset, kom tvåa med 218 poäng och på delad tredjeplats med 215 poäng kom de forna skivförsäljarna Crackers och undertecknade.

Tomas föreslog mig att detta inlägg skulle bära rubriken ”Rootmoset 2.0” och det passar väl ganska bra eftersom vi nu med råge har visat att vi har en rejäl nytändning med ideliga tredje- eller fjärdeplatser i flertalet tävlingar i deltar i, om än inte i Popgiss 2012 där vi dock gick till final. Vi är verkligen back on track efter några år i vildmarken men det är ett heltidsjobb att vara en Rootmosare, det ska gudarna veta!

Taktiksnack + heta vax vecka 13

Lite taktiksnack inför Mellangiss ska det väl bli för alla er eventuella och trogna läsare men först de plattor Tomas och jag lyssnat på vecka 13.

Tomas

Tame Impala – Lonerism

Robert jag vägrar att recensera Tame Impala kan jag inte bara tycka att dom är kassa?

Sleater Kinney – Dig me out (1997)

En skiva som jag missade när det begav sig, definitivt bäst just nu. Power Pop!

Robert

Palma Violets - 180

Den brittiska rockens räddare, kapitel 50. Men visst, det är helt OK förvaltare av det goda arvet och kom väl lagom när England hade gått in i en duktig svacka.

Grizzly Bear - Shields

Kallas ofta skäggrock men är ju orkestermusik ibland. Platta ett som snurrat på jobbet hela vecka 13.

Spiritualized - Sweet Heart, Sweet Light

Drogrockens förkämpe kämpade vidare 2012. Hypnitiskt. Platta två som snurrat på jobbet hela vecka 13.

Rustie - Glass Swords

Kan bara inte låta bli flagga för denna disco-techno som kom 2011. Hörde nyligen som pausmusik i VI I FEMMAN(!) på P4. Sug på den, alla hipsters!

Givetvis har vi snackat ihop oss lite inför helgens stora drabbning, Mellangiss 2013. Handen på hjärtat, och utan spelad ödmjukhet, så går vi in för att vinna hela skiten. Vi har i alla fall lanserat en liten innovation i vårt lag som kan chocka våra konkurrenter. Tanken var även att vi inför tävlingen skulle komma i tröjor med framsidestryck "Cool as fuck" och på baksidan "Frågor på det? Maila rootmoset@wedontgiveafuck.com" men tyvärr så var vi lite sent ute...

Tävling + heta vax vecka 11 - 12

Undertecknad envisades med att, svårt förkyld, sitta som sekreterare i en av Visbys ärevördiga herrklubbar samma kväll som det var pannkaksgiss men mina tre kompanjoner redde ut det hela fint och tog hem vår vid det här laget obligatoriska fjärdeplats samtidigt som de åter klarade NY musik mycket bra. Rootmoset håller härmed anständig Tottenham-nivå inför Mellangiss 6 april. Vi har inga stora ambitioner om att vinna men vi ska inte skämmas ut oss heller utan räknar kallt med att ligga stabilt i toppen.

Tomas och jag har även plöjt igenom en rad goda vax under veckorna 11 och 12.

Tomas:

Suede – Bloopsports

Det Dinosaur Jr gjorde 2012 har Suede gjort nu! Dom låter lika bra som dom gjorde på 90-talet, veckans bästa.

Lindi Ortega – Cigarettes and truckstops

Pop-country som är både bra och innerlig.

Robert:

Johnny Marr - The Messenger

Andres Lokko totalsågade den här i SvD men om man gillar Kaiser Chiefs så är det en jävla bra Kaiser Chiefs-platta.

AraabMuzik - For Professional Use Only

Skrillex polare släpper en platta som egentligen låter precis som den förra. Hårdpumpande disco-techno.

Rhye - Woman

Låter väldigt svart, väldigt amerikanskt, väldigt 80-tal. Och ändå är det två vitingar från Danmark(!) och Kanada.

Bowie - The Next Day

Tomas hann egentligen lyssna på den här först men jag vill minnas att vi enades om att det är klassisk Bowie, vare sig mer eller mindre. Kanske inte hans största stund men helt klart den goda artrock vi kan förvänta oss.

Phosphorescence - Muchaco

Ingen grupp jag hade så bra koll på tidigare men det är väl någon slags indie-country eller vad man ska kalla det. Växer nog vid flera lyssningar.

Popstaden Visby.

En vanlig Lördag kväll i Visby begav sig undertecknad till Hammersmith för att möta upp Kjelle och se Kristian Anttila. Vi anlände båda i god tid och kunde snabbt konstatera att det var en ung publik men vi fann snabbt bekanta ansikten i vår egen ålder. Det kanske inte var min typ av musik men det var trevlig och innerligt, konserten genomfördes med akustik gitarr med en ensam Kristian och började nästan på utsatt tid något efter 2100.

Sedan begav vi oss tillsammans med flera andra som också tog tillfället att få se så mycket musik som möjligt till Borgen, ja vi säger fortfarande så om stället, för att se dom lokala hjältarna Jivin Sister Fanny. Kjelle som såg dom för första gången var mycket nöjd och även jag tyckte dom var riktigt bra, dom kändes väldigt tight och samspelta.

Nästa band på scen, Free Fall, var helt nytt för mig. Och vilket band med medlemmar från Soundtrack och The (International) Noise Conspiracy, musik kan något förenklat beskrivas som klassisk 70-tals Rock ´n´ Roll! Jag och Kjelle var mycket nöjda, kan åter konstatera att musikscenen i Visby är mycket bra även om man alltid kan önska lite fler besökare och däribland vissa medlemmar i Rootmoset som skulle ha haft stort utbyte av banden.

Heta vax vecka 8

Februari blev i sanning en månad under temat "från barock till bara rock" för Rootmosets del. Undertecknad lyckades rentav besöka en balettuppsättning operan för att bara ett par dagar därefter tillsammans med Tomas besöka den årliga Rockskallen. Skam till sägandes var dock förfesten nästan det roligaste inslaget på kvällen, inte minst då vi grävde ned oss i Dandy Warhols och därefter aldrig höll på att komma utanför dörren. Riddarna var nog bäst då övriga band lät lite för mycket som your average heavy metal band of the 80's.

Nedan följer så några trevliga alster som Tomas och jag har lyssnat på under vecka 8. Först två alster beskrivna av Tomas och därefter två från mig.

Nick Cave and the bad seeds - Push the sky away

Så bra som man hade förväntat! årets bästa redan nu? Hoppas inte men väl värd att lyssna på.

Sibelle Attar - Sleepyhead

Ny svensk pop. Mycket intressant och bra av debuterande Sibelle.

Matthew E White - The Big Inner

Någon slags konstig soul med inslag av modern dans. Ganska eget på sitt retroaktiga vis.

Foals - Holy Fire

Ännu ett synthrockband i stil med The Killers men med väldigt starka låtar. Låt sålunda ej lura er av det ultraskäggrockiga namnet.

Rootmoset 15 år - it´s a love story

Igår, på alla hjärtans dag, firade Rootmoset hela 15 år och vi är fortfarande ett gäng som hänger ihop. Det var alltså i herrens år 1998, på S:t Valentins dag, som undertecknad infann sig på ett mysigt men lite kylslaget Effes för att tävla med tre personer som han inte ens visste hur de såg ut. Det var ju lite ovant i början men vi klickade ändå oväntat snabbt. Och sedan dess har det rullat på. Så grattis till oss då. Längre än Beatles!

En uppgörelse med kategoriseringen av musik

När ens intresse för musik vakande var artbenämningen av musik vardagsmat. Vid besök i sin lokala skivhandel så kunde man finna Ramones musik under kategorin Pop, Rock, Hårdrock eller Punk och på fullaste allvar så försökte skivbutiksarbetande flickor och Pojkar i ens egen ålder artbestämma musik. Det kan i ett större sammanhang ses som ett försök att guida eller hjälpa tilltänkta skivköpare men så här i backspegeln så kan det bara ha haft en negativ effekt. Frågan man ställde sig var ju om man som Rocker kunde köpa Ramones musik när den stod under fliken "hårdrock"?

Det finns bara två kategorier av musik och det är bra eller dålig musik, Ramones musik ska finnas efter Q och innan S, om det är bra beror bara på åhörarens smak.

Utrycken PowerPop och Gubbrock används dock flitigt av undertecknad och hans kompanjoner som en ironisk blinkning åt artbenämningen av musik.

Har kommer vecka 6:s plattor:

The XX -Coexist

Första intrycket var "inget nytt under skivspelarlocket där inte". Vi har hört det förut med Massive, Portishead med flera men efter ett par lyssningar så lyfter skivan och blir en riktig kanon, rekommenderas.

Tompa

Heta vax vecka 5 2012 + tävling

Den här senaste veckan har det inte blivit så mycket nyare musik men det kan väl dels bero på att det inte var så mycket som föll mig på läppen samt på det faktum att gamla hjältar ska ha mitt öra ibland också.

Foxygen - We are the 21st century ambassadors of peace and love (album, 2013)

En grupp som gör pastischen till skön konst. Nästan hela det sena 60-talet seglar förbi här.

David Byrne & St Vincent - Love this giant (album, 2012)

Ja, det låter som... St Vincent med David Byrne på sång? D.v.s. fet orkester plus Talking Heads-bossen.

Villagers - Awayland (album, 2013) En sån där grupp som Andres Lokko gillar. Får nog lyssna igen.

Andy Stott - Luxury Problems (album, 2012)

En spännande technoplatta från förra året som inte hunnit poppa upp på Spotify än. Dumt.

Och så var det ju tävling 24 januari. Rootmoset var egentligen nöjda med sin insats. Tyvärr var det fler som var ännu mera nöjda så en femteplats blev det. Men skam den som ger sig. Stort tack till arrangörerna i varje fall.

Heta vax vecka 3 2013

En liten innovation är att vi från och med nu kommer att lägga ut lite uppdateringar på nya skivor som vi har funnit intressanta. Det roliga är ju även insikten om att man ett eller två år senare sitter och stirrar på sitt gamla inlägg och tänker "varför i helvete kom den här dagssländan med?" Men det är ju som sagt grejen. Här är i alla fall lite saker som jag, Robert, lyssnade in mig på under vecka 3 i herrens år 2013.

Everything Everything - Arc (album, 2013)

Dutch Uncles - Out of Touch in the Wild (album, 2013)

Det är tydligen sådär 1980 i England igen eftersom folk verkar gilla artrockiga grupper (och alltså inte 1970, för dessa grupper gör låtar om 3 - 4 minuter snarare än 23 - 24 minuter). Ovannämnda två grupper är de som brittisk press just nu lyfter fram som ledande inom denna nygamla skola. Det återstår att se om England kan komma tillbaka efter några lama år. För i det eviga växelspelet mellan UK och USA så leder det senare landet just nu med hästlängder i fråga om coola grupper (helst duos).

The Colours - Easy to Love (Ep-spår, 2012)

För att uttrycka det enkelt: jag vet inte ett skit om denna grupp. Men det är väl någon slags barockpop.

Of Monsters & Men - Little Talks (singel, 2012)

Isländsk sextett som sedan ett par år jämförts med Arcade Fire och lite framgår det väl av denna singel som fanns med på debutplattan från förra året.

Yo La Tengo - Fade (album, 2013)

Legendarisk indie-grupp släpper nytt och låter väl, öh, ungefär som vanligt.

Burial - Truant/Rought Sleeper (singel, 2012)

Dubstepens okrönte konung återvänder med en singel om totalt 25 minuter och det är fortfarande dystra ljudlanskap som är da shit.

David Bowie - Where are we now? (singel, 2013)

Ärligt talat: jag älskar ju Bowie men när jag först hörde hans balladaktiga comeback-singel så var min första tanke "inte bättre än så här efter 10 år från rampljuset?" Men Bowie är ändå Bowie och låten växer efterhand. Ok, inget mästerverk men den håller väl helt klart OK Bowie-standard.

Rootmosets 2012.

2012 kom och gick och därmed är det väl även dags att säga något om Rootmosets år generellt sett. Lite om de plattor som åtminstone halva Rootmoset helst lyssnade på under 2012 har ju tidigare presenterats. Det kan väl för övrigt sägas att delar av vår lilla grupp avslutade året med en nyårsfest där merparten av musiken som spelades faktiskt var från 2012, vilket vi ändå ser som ett sundhetstecken.

I övrigt har vi kämpat på så gott vi har kunnat. Vi har deltagit i Popgiss och behövde väl inte skämmas i alla fall. Extra roligt var att vi var bland de absolut bästa på 00- och 10-tal i finalmatchen. Vi har därtill deltagit i otaliga pannkaksgiss men har rätt ofta blivit omsprungna av en snabb gnu och hans flock. Vi har kämpat på med att lyssna och njuta av musik även om vi alla klagar lite till mans över att det är för mycket musik och för lite tid.

Det har blivit en del samkväm och höjdpunkten i år var väl den kombinerade inflyttningsfesten hos Kennet/min 40-årsfest som ju egentligen mest var en anledning till att träffas och ha trevligt. Avrundades med Rolling Stones-konsert från 1972, vilket ju passade bra för kvällen.

Och konserter har det blivit. Allt i från gamla veteraner som Nomads och Soundtracks of Our Lives till rätt nya akter som Kapten Röd och allt däremellan. Gamla musiker som skapat nya grupper (Imperial State Electric eller Solna) har också passerat Visby i år. I övrigt har medlemmar i Rootmoset även kunnat se konstiga indieband på Debaser och på ännu märkligare ställen. Och herr Palmqwist, Gotlands Neil Young, har uppträtt i såväl novemberrusk som gassig julikväll. Vilket även påminner om den kanske mest positiva nyheten i Visbys kulturliv/musikliv, nämligen Schenholms återkomst i gestalt av Hammersmith.

Och vad har Rootmoset för ambitioner inför 2013? De är rätt enkla faktiskt. Vi ska umgås och ha kul så mycket vi kan. Vi ska lyssna på så pass mycket ny musik vi kan. Vi ska göra bra ifrån oss i Mellangiss och andra tävlingar som kommer i vår väg. Konstigare än så behöver det inte vara.