Way out West - dag tre

Tredje och sista festivaldagen bjöd på ett synnerligen ryckigt väder med rejäla regnskurar och solsken eller molnigt uppehåll lite om vartannat. Jag hade lagom mottagit en regnrock i plast från SJ då det började regna rejält. Detta var då de amerikanska skäggrockarna Phosphorescent gick på scen och medan de spelade tilltog regnet svårt. Bandet tackade publiken ett flertal gånger för att man stod ut med vädret. I övrigt lät detta band faktiskt rätt annorlunda live om man jämför med exempelvis senaste plattan ”Muchacho” men det var som sagt högkvalitativ skäggrock.

Nästan direkt efteråt framträdde Sveriges absolut bästa sjuttiotalsband, Dungen, som jag inte hade sett på tio år. Regnet hade upphört då de kom in på scenen men återkom därefter i omgångar. Dungen spelade ganska mycket äldre material, om än inte det allra äldsta. Det gjorde dock inte mig något. Ett udda inslag var att en amerikansk vän till bandet till synes spontant dök in och sjöng på svenska vilket bandet verkade helt oförberedda på. Gitarristen såg lika sur ut som då jag såg bandet för tio år sedan och fick fortfarande hålla på och stämma om gitarren. Man tycktes dock ha bytt ut trummisen med de skabbiga tatueringarna som man hade med sig till Effes 2002.

För att torka lite gick jag och satt mig i tältet och såg därmed närmast av en slump countrysångerskan Iris Dement. Denna kvinna, som såg ut att ha upplevt en del i form av slitsam vardag, satt vid sitt piano hela konserten och bjöd på lågmäld countryrock som jag faktiskt kunde fördra. Blev sedan åter ett tvärt kast då jag smet iväg för att se Public Enemy. Den gamla hip hop-orkestern kan på ett vis jämföras med Front 242 i det att man inte har gjort mycket av relevans sedan början av 90-talet men man vet fortfarande hur man kör över en publik så det känns. Det blev ett enastånde röj och det var roligt se ungdomar bli som galna till ”Bring the Noice” eller ”Fight the Power”. Och, ja, både Chuck D och Flavor Flav var fortfarande med.

Festivalens höjdpunkt visade sig vara det mycket hemliga svenska bandet Goat som rentav lyckades överträffa Dungen ifråga om flummig musik. Jag har lyssnat mycket på albumet ”World Music” och vet att musiken är bra men den lyfte ytterligare i kombination med den scenshow bandet bjöd på. Samtliga medlemmar var utklädda men musikerna såg man knappt överhuvudtaget på grund av flitigt användande av rök och starkt ljus. De som dominerade föreställningen var de två kvinnliga sångerskorna, iförda karnevalsmasker och löst hängande afrikanska dräkter av något slag. Damerna rörde sig med sådan lätthet under den intensiva föreställningen att man även kunde tro att var skolade dansöser och de måste sannerligen ha badat i svett vid föreställningens slut. Ett fantastiskt liveband, kort och gott.

Efter det blev det lite av en transportsträcka för den allt tröttare Robert som nu hade gått och stått i flera dagar. Cat Power var faktist tråkigare live än på platta. James Blake var kanske lite tyngre live än vad jag väntat mig och det var OK. Nya hip hop-stjärnan Kendrick Lamar påminde mig (särskilt efter att ha sett Public Enemy bara timmarna innan) om att modern hip hop ofta är hopplöst tråkig och fantasilös. Lämnade den konserten för att se brittiska Little Boots köra konventionell men ändå rätt effektiv danspop. Avrundade sedan med ännu en av de här supersnygga afroamerikanska sångerskorna som rör sig i gränslandet mellan pop och R'n'B, d.v.s. Alicia Keys. Hennes show var förstås nästan för perfekt i utförandet och efter att ha kollat på henne en stund tackade jag för mig. Hade gärna sett brittiska dansakten Disclosure men vid det här laget var min kropp en smula trött och jag ville gärna slippa trängseln då besökarna skulle ta samma spårvagn hemåt så det passade bra att diskret avvika under Alicia Keys. Och det var min Way out West 2013. Under vistelsen passade jag även på att införskaffa biljett till Popaganda-festivalen 30 – 31 augusti.