Way out West - dag två

Andra festivalendagen bjöd överlag på bättre väder vilket av lätt förklarliga skäl gjorde tillställningen trevligare. Dagen började för min del med Sibille Attar, en artist som jag bara hört på helt kort. Att jag hade usel koll bevisades av att jag efter ett par låtar hajade till då Sibille började prata SVENSKA med publiken. Jag hade nämligen för mig hon var från USA. Sibille och hennes grupp bjöd på stämningsfull artrock och då hon själv spelade piano framstod hon lite som Miss Lis mer seriösa men även mer stökiga syster, eller något. I vilket fall en mycket stark konsert från en grupp jag ska lyssna in mig på mer. Efterföljande akten Amason beskrivs som någon slags supergrupp med medlemmar från bland andra grupper Dungen men fick aldrig riktigt grepp om dem. Musiken var därtill alldeles för eklektisk för min del och heller inte värst spännande.

Efter en stunds cirkulerande återvände jag till Flamingo-sccenen för att se den 71-årige Sixto Rodriguez som fick sitt genombrott 2012 i och med filmen ”Searching for Sugarman”. Jag hade dock inte höga förväntningar då jag hade läst kritikernas mordiska sågningar av de konserter han redan hunnit ge på svensk mark under de gångna dagarna. Han beskrevs där som trött och oinspirerad, uppbackad av en tråkig orkester. Det var kanske inte riktigt så illa på denna konsert men det var heller ingen direkt kul spelning. Rodriguez var glad och pratsam men verkade ändå behöva backas upp mycket av sitt band. Han satt ned hela konserten och sjöng ganska svagt medan han med en stel hand spelade det enklaste av gitarrspel där man bara slår på strängarna i samma tonläge mest hela tiden. Mellan varje låt var gitarristen framme och pratade med Rodriguez och man kan möjligen anta att det handlade om vilken låt man skulle spela härnäst. Publiken var dock artig mot den gamle mannen, som väl var.

Mer livlig var isländska orkestern Of Monsters and Men som sannerligen var ett storband. Medlemmarna såg ut som en slags intellektuella grungare och kan lätt beskrivas som spelglada. Musiken var bra men rätt likartad och lagom då man rivit av stora hitten ”Little Talks” smet jag iväg för att se hypade bandet Haim, som beskrivits som någon slags uppdaterad västkustrock. Gruppen består av tre systrar (plus en trummis) och visade sig faktiskt vara väldigt underhållande live med närmast punkig attack. En av systrarna pratade mellan låtarna vitt och brett om hur härligt Sverige var och att hon skulle vilja ha sex med oss allihop. Hann efter denna konsert se sista låtarna av någon rätt likgiltig rockgrupp vid namn Local Natives, som jag inte vet något om.

Hann även se början av Bat for Lashes och gjorde en kort reflektion om att indieaktig musik ändå fått ett rejält genomslag då en artist med så pass udda sound som Bat for Lashes kan uppträda på en så pass stor scen, inför ett stort antal människor, i lilla Sverige. För all del positivt. Hann bara kolla in tre – fyra låtar på denna konsert eftersom jag sedan förflyttade mig till tältet för att se min favorit Grimes. Hon visade sig även vara väldigt bra live fast hon skulle både sjunga och mecka med sina synthar med jämna mellanrum. Dock hade hon med sig två dansare som kunde distrahera publiken en smula. Musiken var mycket tyngre och mer dansvänlig live och publiken blev vild när hitsen ”Genesis” och ”Oblivion” revs av men det var även bra tryck under övrigt material vilket huvudsakligen kom från albumet ”Visions”.

Håkan Hellström var näst på tur och det blev ungefär som jag hade förväntat mig då stadens store son framträdde på hemmaplan. Jag såg redan i början av konserten unga flickor med tårar i ögonen och Håkan dompterade lätt och ledigt publiken. Även om Håkan spelade i en och en halv timme så strödde han ut repertoaren ganska bra och körde ungefär lika mycket från varje album.

Det blev därefter väldigt tvära kast. Lagom då Håkan Hellström under mängdens jubel slutligen lämnade scenen slank jag åter till tältet för att se på Goodspeed you! Black emperor vilket var en märklig konsert. Ett antal personer satt i ring på scenen och spelade, till synes helt omedvetna om publiken, på gitarrer medan slagverkare gav allt de hade i bakgrunden. Musiken var dov och malande och stark men efter någon halvtimme började den, i alla fall för mina tydligen inte så subtila musiköron, bli något monoton och likartad varefter jag slank iväg för att se på den mer lättsamme Miguel som bjöd på en god show, även om det inte är min musik. Det blev förstås mycket sängkammaraktig R'n'B från den välskräddade Prince-kopian med tillhörande porriga texter. Föga överraskande dominerade kvinnorna starkt längst framme vid scenen. Det var tydligen tredje gången bara i år som Miguel besökte Sverige.

Vid det laget började jag bli en smula trött i ryggen av allt gående men skulle ändå se The Knife som avslutning. De sinkades dock av någon märklig figur i åttiotalistisk gympaledarklädsel som skulle få igång publiken (troligen ett skämt från bandet) och publiken höll igång till hans instruktioner medan jag mest stod och väntade på bandet. Nu vet jag ju att The Knife är ett svårt band som blivit än svårare men konserten var faktiskt ingen rolig upplevelse. Ett antal dansare rörde sig suggestivt på scenen och den enda person man kunde identifiera var Karin Dreijer (av den enkla anledningen att hon sjöng) men i övrigt hade alla kåpor och masker på sig. Man spelade nästan uteslutande låtar från den svåra nya plattan och inte ett spår från förra albumet ”Silent Shout”. På måfå slängde man in ett par gamla låtar och de mest kända låtarna i gruppens produktion lyste med sin frånvaro. Kort och gott blev jag nästan arg på The Knife för att man ska vara så föga, föga tillmötesgående mot publiken. Jag somnade därmed i irritation, om än inte i vredesmod.