Way out West - dag ett

Undertecknad har till sist kommit sig för att åter ta tag i det här med festivaler vilket kanske var på tiden då det är 14 år sedan (Roskilde 1999) jag sist besökte en dylik tillställning. Angående själva festivalen och händelser kring den finns egentligen inte mycket att berätta så fokus i den här framställningen kommer ligga mycket på själva uppträdandena. Jag kunde ju nämligen konstatera att oerhört mycket ändrat sig då festivalerna blivit alltmer urbaniserade. Way out West i herrens år 2013 visade sig nämligen vara en synnerligen välartad och medelklassig tillställning med en anda av korrekthet över sig. Jag såg inte en enda berusad människa. Jag såg inte en enda människa som pinkade i det fria. Man serverade bara väldigt, väldigt konstig vegetarisk mat. Ja, ni förstår. Så när jag inte såg något uppträdande strosade jag mest runt. Jag ska väl även nämna att folk var rätt välklädda så människor med alltför alternativt utseende lyste också med sin frånvaro trots den relativt hippa musiken.

Första dagen började med rejält regn och även om det sedan var uppehåll så var festivalen ganska blöt och ruggig under resten av dagen. Det var därför nästan en slump att jag såg första akten eftersom jag hade gått in i tältet där denna orkester spelade mest för att torka och slå mig ned på torr mark. Bandet som gick på scenen som öppningsakt på hela festivalen hette Jupiter & Okwess International och härstammade från Kongo. I övrigt vet jag inte mycket om denna orkester. Man bjöd i alla fall på medryckande rock med mycket slagverk. Ledaren Jupiter pratade i princip inte engelska utan fick stappla sig fram på någon blandning av franska och gester men det spelade inte någon större roll.

Efter att ha sett större delen av denna konsert såg jag en grupp vid namn Crystal Fighters som spelade någon form av dansrock. Dock var medlemmarnas utseende nästan mer intressant än musiken eftersom de såg ut som om de kommit direkt från 1969. Sångaren lunkade barfota runt på scen i någon kraglös och löst sittande skjorta och verkade ibland väldigt lös, även han. Därefter smet jag ut för att få lite mat på intilliggande Linnéplatsen.

Stärkt av måltiden såg jag sedan Johnossis hela konsert. Man är nu tre man på scen då man även var förstärkt med Mattias Franzén på piano. Föga oväntat brakade man igång med ”Into the Wild” och rätt snart därefter nyaste hiten ”Gone Forever”. Recensenterna skrev dagarna efter att publiken var rätt loj men jag märkte inte så mycket av det även om folk förstås blev som mest galna när man brände av sina hits ”Man must dance” och ”What's the Point” (som sista låt). I övrigt lät Johnossi sig väldigt lika live och man gjorde inte värst mycket utvikningar i låtarna. Det var även under denna konsert som jag fick det lite irriterande meddelandet om att Neil Young och Crazy Horse ställde in eftersom en av medlemmarna hade varit med om en olycka (det visade sig senare vara Frank Sampedro som hade brutit handen). Jag var dock med redan när Status Quo ställde in på Hultsfredsfestivalen 1991 och tog detta bättre än vissa andra, att döma av de arga kommentarer som strömmade in på nätet.

Situationen förbättrades väl heller inte av att det enda som fanns att se direkt efter Johnossi var den halvmuggiga indiegruppen Tame Impala (som Tomas redan sågat här på sidan). De var heller inte särskilt kul live och någon kritiker hade nog rätt då han eller hon påpekade att sådan här musik inte fungerar särskilt bra på stora scener. Tame Impala är bara your average indiegrupp med mycket reverb på instrumenten. Nog sagt. Det blev proppfullt i tältet där Beach House avslutade första festivaldagen. Kraftig ljussättning gjorde att man knappt såg medlemmarna annat än som siluetter då de äntrade scenen och öppnade med sin fantastiska My Bloody Valentine-aktiga låt ”Myth”. Därefter körde man ytterligare två låtar innan Victoria Legrand bröt magin lite genom att faktiskt börja prata med publiken och köra det vanliga ”så trevligt att vara tillbaka i Sverige”-pratet. Det hade nästan varit mer stämningsfullt om man inte sagt något utan bara kört. Även Beach House är ett ganska stramt liveband som inte omtolkar låtarna onödigt mycket utan gör ganska trogna versioner. Men det räckte för att del. På väg ut efter konserten hann jag helt kort se Jupiter och hans band en gång till då de hade fått ersätta Neil Young på den stora Flamingo-scenen. Så slutade första dagen.