25 år av vänskap

 Ovan: Segerrusiga Rootmoset 4 april 1998. Tomas 30 år, Kenneth nyss fyllda 40 år, Kjelle 38 år och jag själv 25 år. 

Genom att ytterligare rota i mina gamla timdagböcker har jag nu lyckats ta reda på exakt när jag första gången slog i hand med både Kenneth och Tomas. Det var om aftonen 7 november 1997 och hemma hos min gamle barndomsvän Anders, som då fyllde 25. Jag hade noterat i blocket "En hel del folk från Ericsson där" och mindes efteråt (som väl var) de två personer som stod tillsammans och som jag bara slog i hand med utan att säga mycket mer till dem. 

När jag så därefter, i den kanske mest uttjatade historien om vårt lag, kom till Effes på alla hjärtans dag 1998 så hade jag talat en gång i telefon med Tomas och visste alltså inte ens vad laget hette. I min anteckningsbok efteråt har jag skrivit att vårt lag bestod av "Thomas Christofferson" (Sic!) samt "Kjelle och Kenneth". Med andra ord uppfattade jag väl inte ens deras efternamn första gången. Kjelle och jag satt dock kvar efter att Tomas och Kenneth gått och snackade bland annat om Genesis så vi hann bekanta oss lite mer på första mötet. 

Det är naturligtvis inte exakt 25 år av vänskap då jag valt att spetsa till rubriken lite. I början kände vi mest varandra och träffades huvudsakligen på giss (förutom att Kenneth och Tomas umgicks privat samt att de träffade Kjelle på jobbet) men vi svetsades ju samman både som lag och som privatpersoner. Det blev alltså seger i Popgiss 4 april 1998 och därefter följde det som jag vill tänka på som vår "gyllene" epok. 

Ovan: Rootmoset, 24 år äldre, inför ännu ett Popgiss 20 mars 2022. 

Denna gyllene epok omfattade ett arrangerat Popgiss 2000 (vilket jag skildrat utförligt i ett tidigare inlägg) och därefter en silverplats i Popgiss 2002, vilket vi var fullkomligt nöjda med eftersom vi å ena sidan fick visa musklerna med ännu en pallplats men å andra sidan samtidigt slapp arrangera det hela en gång till. Det var nämligen rätt slitsamt även om vi gjorde alla nybörjarmisstag som tänkas kan. Kraschen kom dock i Popgiss 2004 då vi, enligt den tidens system, tidigt blev utslagna och därefter tjurigt uteblev från tredje och fjärde deltävlingen. För vem vill sitta på läktaren? 

Efter det några år då vi fick vänja oss vid vad vi på den tiden betraktade som "skräpplaceringar" såsom nionde eller sjätte plats samtidigt som tävlingen ökade i omfång. Vi låg dock konstant kvar där på tio i topp trots att det var många bland både de äldre och de nyare deltagarna som åkte upp och ner omkring oss. Tävlingarna under 00-talet var ofta rätt livade och det flöt mycket öl under broarna, så att säga. 

25 år senare kan jag bara konstatera att vi i Rootmoset får dras med varandra. De övriga tre är några av mina närmaste vänner och vi trivs bra ihop även om vi givetvis kan vara oense eller tjura lite såsom folk gör i en normal och sund relation. Och jag kan även konstatera att musikgiss blev mitt liv. Visst, jag ska inte ljuga, det finns morgnar då jag vaknar upp och tänker "Det är då fan att man inte längre kan lyssna på musik normalt!!! Aldrig mer ett giss!!" Men så tänker jag på gemenskapen och alla vänner och bekanta, nu inte bara i Visby utan även i Nynäshamn och Stockholm. För musikgissandet har spritt sig som en löpeld över konungadömet Sverige de senaste decennierna. 

Men jag har nog slappnat av lite. Rootmoset 2023 är som valfritt gammalt sjuttiotalsband som lever på gamla meriter men som ändå kan blixtra till ibland. Jag tänker inte så tävlingsinriktat privat och även om jag som alltid lyssnar på musik så försöker jag lyssna på det jag tycker om istället för att av träningsskäl pina mig igenom saker jag ändå avskyr. Igår blev det spontant en pizza och ett par öl med Kenneth och vi skålade för vad vi benämnde som "de första 25 åren". Ja, vem vet? 

Distgiss 2023

 

Ovan: Rootmoset i inledning av drabbningen på Donners event 21 januari 2023. 

Tidigt på eftermiddagen 21 januari 2023, framåt 13, så samlades Rootmoset för första gången i år för att bocka av ett Distgiss som, i röran efter pandemierna, blivit förlagt till januari. Vi var vid ganska gott mod och hade tränat på lite olika delar av den hårdare musiken. Dock var vi kanske lite oroliga för att det skulle mycket likartad ”brötmusik” där man inte kan skilja sångarna åt men arrangörerna hade skrivit ett meddelande om att det skulle bli varierat så vi lät oss nöja med det. Ett gäng riktiga veteraner under namnet Tungur Malmur III var arrangörer vid detta giss. 

Det blev en del olika rundor och utan att förlora mig i detaljer ska jag bara ta lite roliga inslag från dessa. Runda ett hade det gotlandsklingande namnet ”Gräve” och jag sa med en gång att ”Digging the Grave” med Faith no More nog kommer med. Det gjorde den mycket riktigt vilket Kjelle och jag med en gång konstaterade med en blick på varandra. Varför vi på slutet blåste Grave utan att ens kunna skylla på högt intag av öl är för mig totalt obegripligt.

Andra rundan ”Doom” tyckte jag var väldigt trevlig och det är ju en genre jag borde lyssna in mig ännu mer på även om jag delvis redan gjort det. Vi hade inga problem med Candlemass och det var gott att höra Cathedral's ”Hopkins (the Witchfinder General)” som är från en av de skivor inom genren som jag kanske lyssnat mest på. Men vi blåste Electric Wizard trots att Tomas trodde att han egentligen borde ha lite koll på dem.

Runda tre var punk och vi satte X-Ray Spex bara på sången. Den här gången mindes vid Risken finns (som vi en gång blåste på grund av tillfällig förvirring) och den enda låt med Blink-182 som jag egentligen kan spelades också. Runda fyra var schlager men dock med tonvikt på de hårdrocksband som deltagit och här var det bara att bocka av utifrån uteslutningsmetoden. Bland låtarna från olika decennier precis innan var jag nära att blåsa ”War Eternal” med Arch Enemy, kanske den skiva jag lyssnat på mest innan gisset. Jag började inse att vi satt lite i ”radioskugga” (vilket enstaka gånger hänt förr) då vi inte hörde exempelvis sången klokt och hade svårt ta även sådant vi normalt ska ta i sömnen. Och, nej, inte heller här kunde vi skylla på öl. I femte omgången, Svenskt, blåste vi på så vis Sabatons ”Carolus Rex” (som jag hörde live 2 februari) då det jag hörde lät... annorlunda. Överlag var kategori ”svenskt” ganska svår för oss. Överlag var dock Kenneth nöjd eftersom han plockade lite udda grejer under resans gång. 

Vi klarade oss hyggligt på sjätte rundan, intron, och i sjunda omgången, ”raprock”, så var vi i det närmaste stolta över att blåsa Kid Rock. Åttonde rundan, ”Hair/Sleaze” var ganska behaglig. Inser dock att minnet var lite diffust i nionde kategorin 1 + 1 men kan säga att den ganska gick komfortabelt åt helvete. På slutet började vi överlag sagga till följd av en kombination av trötthet, öl och allmän uppgivenhet. Även om det inte var dödsmetal i var och varannan låt så blev det hyggligt mycket ”bröööööl” där vi bara satt och sa ”Öh, ja, vem ska vi välja?”

Kategori tio, tyskt, var JÄTTESVÅR och flera namn hade vi inte ens hört när vi fick facit. Elfte kategorin, disco”, gick sådär. Vi klarade oss ganska bra i andra rundan av intron i omgång 12 och där ingick även ”agnarna från vetet”. Vi blåste en låt med Prong som jag normalt skulle ha tagit men jag hörde inte vad som sjöngs. Retfullt nu när Prong till sist kommer. I trettonde och sista kategorin, thrash, klarade vi oss ganska bra (och det hade väl varit fan annars) medan vi sedan rundade av med att mosa den andra halvan av denna vända, covers. Vi var vid det laget ganska slut och även ganska nerstämda över resultatet, en förnedrande 22:a plats som kan ha varit vår sämsta placering någonsin i en större tävling. Vi fick även några omvälvande besked från producent Örjan om att han ställer in försöket med rekordtävling i vår arena, flyttar från ön samt även ställer in höstens tävlingar. Det var lite att ta in, för att uttrycka det milt.

Kjelle och Tomas var trötta och försvann ganska omgående i en taxi som ringts in för ändamålet. Kenneth och jag lommade, tillsammans med några andra nattugglor, upp till Bageriet där vi sammanfattade aftonen över (ännu) en öl. Det var egentligen bara att konstatera att det hade gått åt helvete och att det är nya tag som gäller. Vi tror ändå inte vi ska bli sämre än plats 22 i framtiden. Hoppet är som bekant det sista som överger människan. Annars som alltid ett proffsigt evenemang med god blandning men kanske ändå lite för mycket likartad ”brölmusik” för vår smak bland nyare decennier. Men vi vet också hur svårt det är att göra giss som gör alla nöjda så vi klagar inte.